header
header
header
header
header
25 Juni 23:59

Tystnad över Karintorp...


Nere på grusvägen på andra sidan åkern hörs ljudet av en moped med sliten ljuddämpare som passerar förbi. Annars total tystnad över Karintorps sommarstugeområde. Klockan är drygt elva och jag sitter på uteplatsen samtidigt som mörkret kämpar livet ur sig för att lyckas dominera igen efter dessa långa ljusa sommarnätter. Midsommarstången står grön och fräsch bortanför grannhuset. Det har varit några riktigt fina dagar och jag mår bra. Det känns märkligt att skriva de orden eftersom jag nästan alltid vid denna tiden av året gå omkring med en liten olustig vemodsådra innanför skalet. Stillheten och tystnaden brukar väcka den sidan av mig. Folk drar iväg på semestrar, stadens tempo sänks drastigt medan folket vevar upp partyådran på uteserveringarna på torgen. Fotbolls-EM puttrar på nu när Sverige åkt ur turneringen. Andra lag att följa, andra favoriter. På bordet bredvid ligger böcker och tidningar jag inte orkat läsa, en kaffekopp intill med streck av javadroppar som runnit längs med sidan. Det finns saker jag tänker på. En längtan efter besked. En längtan. Efter besked. Men tiden går. Snart är det juli, augusti och sedan höst igen.

Jag skriver inte lika mycket längre. Det är något jag saknar. Skrivandet, filosoferandet och jakten på det där längre in i köttet och blodet. Det har varit ett fint halvår men jag erkänner. Jag kan sakna lugnet och rotandet i mig själv. Läsandet går trögt och då blir tankarna tröga. Så mycket att göra med det nya arbetet. Stressen inombords att prestera inom det nya som gör att det mesta utanför sitter på en hållplats och väntar på sin tur. Har alltid haft lite svårt med att stycka upp, planera, och göra det steg för steg. Gör liksom allt hela tiden i en rörig sörja med linjer och logik någonstans mitt i. Men hinner inte tänka. Jag hinner inte reflektera. Inte bringa ordning. Jag hänger liksom i luften och känner mig ständigt ofärdig...  



30 Maj 00:08

Aldrig tjockare, aldrig sämre tränad, aldrig äldre



För någon vecka sedan skrev jag på facebook att jag aldrig varit tjockare, aldrig sämre tränad och förstås aldrig äldre än nu. Jag är helt enkelt en spillra rent fysiskt efter cirka tre månader av sjukdom i olika faser. Det märkliga är att jag psykiskt inte mått bättrre på väldigt länge. De senaste fem månaderna har varit väldigt händelserika med en rad resor, nya kontakter och ett helt nytt sätt att jobba där pressen att behöva ligga bra till hos chefer och hoppas på jobb runnit av mina axlar. Den nya frihet jag funnit i mitt nya jobb är fantastiskt. Visst, någonstans där framme ska det leda till business. Så det kommer en press även här. Men just nu lever jag livet. Det livet ska bli ännu bättre då jag denna vecka satte igång, igen, med det personliga jobbet att ta ner min kroppshydda cirka 10kg. En rivstart med fyra träningar denna vecka plus koll på maten. Jag lär väl inte nå den kropp jag hade här ovan då jag var i mitt i fotbollskarriären. Men på semester i Malaysia i början av 90-talet. Om jag fixar detta? Well, time will tell.

Vad har hänt efter min grymma Englandsresa då? Jag har gjort min första lilla affär i allsvenskan då målvakten Kenneth Udjus fick ett korttidskontrakt med IFK Norrköping. Jag har haft besök av kollegor från Stars & Friends. Två dygn i Stockholm med matcher och möten och lite sightseeing. Kollegor från Slovakien, Ungern, Holland, Serbien och Norge som jag skulle styra upp ett program för. Djurgården-Kalmar, Hammarby-Malmö FF. Boende på Quality Globe Hotel och lite mat och dryck på kvällarna. Efter det har allt rullat på med fler allsvenska matcher, division 1 matcher, division 2 matcher, division 4 matcher och en rad ungdomsmatcher. I fredags en heldag i Solna med gruppspel i Lennart Johansson Academy Trophy. Sedan lördag söndag på landet i stugan i Karintorp, Åsbro. Sköna kontraster som jag älskar. Storstad, mindre stad, landet...

Sen var jag ju och spelade in en podd på söder i Stockholm i början av veckan. En ÖSK-podd.
Namn: "Gamla Trä" Ett låååångt samtal som ni kan lyssna på här om ni vill!?

 
 



12 Maj 13:19

Leeds levererade till slut...


I fyra dagar har jag åkt kors och tvärs över delar av mellersta England. Tågen har kommit och gått på minuten varje gång utom en då tåget avgick tre minuter efter utsatt tid.​ 
Då bad konduktören om ursäkt så många gånger att jag trodde han skulle begå harakiri. Det är oerhört lätt att åka tåg här, det finns människor att tala med om man vill köpa biljetter, det finns personal ute på perrongen att fråga och frågar man inte så frågar dom om man behöver hjälp vid minsta tvekan. Dessutom pedagogiskt mycket bra uppbyggda informationstavlor. Jag har rest rätt mycket genom åren men väldigt lite i England. Blev mycket överraskad över de korta avstånden mellan städerna och som en genmanipulerad engelskinspirerad fotbollskille så vattnades det i munnen vid varje stopp. Liverpool, Manchester, Leeds, Huddersfield, Bradford, Sheffield, Hull, Grimsby. Det var lite overkligt faktiskt. Lite som att färdas genom Tipsextras digra SVT-arkiv. Från svartvit industrialism till shejk-sponsrad färg.

När jag klev av på perrongen i Leeds kom jag att tänka på den gamle NA-journalisten Håkan Bågenvik. En gång för många år sedan hjälpte han mig att skriva till Leeds United. Jag sökte medlemskap och när brevet med bekräftelsen kom var jag så stolt. Det här är ifrån en tid då brev av papper var det enda alternativet barn. Jag har det fortfarande kvar hemma. Trots mitt yrke så är jag inte så fanatisk när det kommer till att följa speciella lag men med Leeds är det någonting djupare. Eftersom jag följt laget på avstånd i 39 år så har det byggts upp någon sorts platonisk kärlek. En mystik som förvandlats till någonting så mäktigt att jag alltid varit rädd att det platt ska falla till marken om jag kom dit på riktigt. Lite som en nätdejt där den man ska träffa lagt in en bild på en vacker Lexus cab och så står det en Trabant där när man kommer fram.

Nu har förvisso laget varit som en Trabant i många år och staden blev ingen direkt kärlek vid första ögonkastet, hemmaarenan Elland Road stod sliten ute bland parkeringsplatserna men väl inne då sången Marching on Together började sjungas då kände jag att jag hittat hem. Anonym ibland knappt 20.000 åskådare stod jag och smålog som den där pojken med brevet. När Bamba skickade in 1-0 i krysset då skrek jag högt tillsammans med bänkgrannarna…

Texten var publicerad i NA-Nerikes Allehanda 2016-04-23




24 April 00:39

Return ticket to Liverpool...


Det går en månad, livet rusar fram. Plötsligt åker man in med ett tåg på Lime station i Liverpool utan boende och helt utan förväntningar på en den stad jag läst och hört så mycket om. Det var en strålande vårdag, solen lös på den klassiska blåa himlen och temperaturen hade säkert krypit upp till 15 grader. Jag var hungrig, jag var törstig och hade ingestans att bo. Med jackan i handen, rullväskan bakom mig och svetten rinnande nedför ryggen tog jag mig nedför en trapphylla och vidare in i city på ren instinkt. Hade ingen aning om stadens karta, ingen koll var dockside var, jag bara gick för att hitta en bra plats att fika på. 

Liverpool kändes direkt en aning storslagen trots det skamfilade ryktet. Kulturhuvudstadsupprustningen antog jag. Någon hade nämnt det för mig. Jag gillade staden direkt trots att jag ännu inget sett. Satte mig på Starbucks och surfade efter hotell på min lilla dator där batteriet började sina. Fullt, fullt, för dyrt. Men så dök det upp en lite lägenhet nere vid hamnen och boom...
Med lite hjälp kryssade jag mig fram med bagage och svett, ner till Kings dock där lägenheten skulle ligga. Längst bort förstås men lägenheten var fin och jag satte mig i soffan i bara kalsongerna och hängde t-shirt och skjorta på tork. 

Sen kom en fotbollsmatch emellan, Liverpool vs Everton, och en lugn sista men sen öl på en pub som flaggade för stängning. Sen gick jag genom stan ensam, det var tyst som i småstan hemma, jag la mig och sov fantatsiskt gott. Vaknade tidigt morgonen därpå i en lägenhet utan mat och dryck. Så duschade jag, packade och tog kameran och gav mig ut i ett par timmar innan utcheckning. Äntligen såg jag staden ordentligt. Från hamnen och inloppet in mot de gamla dockarna. Upprustat och snyggt gammalt tillvarataget tegel som andades andra tider tillsammans med hypermodernt arkitektritat glas show off. Ett centrum med en känsla av flera plan med liv och rörelse. Sedan en skabbigare yttre sköld dit utvecklingspengarna inte räckte. Checkade ut och tog mig tillbaka till Lime station, lämnade in väskan och jackan på förvaring och gav staden ytterligare några timmar. Det var lite som en speeddejt med lyckat resultat. Jag hade fastnat, jag visste att jag skulle komma tillbaka, men nu var jag tvungen att lämna. När tåget lämnade stationen, nästan exakt ett dygn efter att jag rullade in, så kom jag att tänka på låten The Leaving of Liverpool. Med dessa inledande rader:

​"Farewell to Princes' landing stage River Mersey fare thee well
I am bound for California, a place I know right well
So fare thee well my own true love
When I return united we will be
It's not the leaving of Liverpool that grieves me
But my darling when I think of thee"



20 Mars 17:15

Där drömmar skapas...


1984 var jag med det svenska ungdomslandslaget i dåvarande Jugoslavien för att spela en turnering där vi mötte Sovjetunionen, Österrike, England och Ungern. Vi vann turneringen efter straffläggning mot Ungern. Matcherna spelades i Pula, Rovinj och i Rijeka. Vi var 17 år och drömmar om en framgångsrik framtid låg och glittrade som de havsstänkta stenarna på stranden ut mot Adriatiska havet. Nu var jag tillbaka på samma plats i landskapet Istrien som numer ligger i Kroatien. Sveriges U17-landslag var på plats för att spela en turnering med matcher i Pula och Rovinj med spelare som sprang med samma drömmar som vi hade för 32 år sedan. Det kändes i hjärtat. Ett halvt liv senare en sorts repris framför mina ögon. Den största skillnaden är uppmärksamheten. 1984 fanns inga scouter, agenter eller klubbar på plats för att in i minsta molekyl dissekera varje spelares kvalitet inför framtiden. Då var det inte ens en tanke att vi i laget skulle ha agent vid den åldern. Det var till och med sällsynt att allsvenska spelare hade agenter. Nu satt och stod det långa rader med uteslutande män runt planen och följde varje rörelse hos spelarna. Med sina varma jackor av samma sort med dunjackematerial, luvorna uppfällda mot vinden, sina små axelväskor och skrivblock och pennor. Alla känner mer eller mindre varandra. Bilkaravaner mellan arenorna mellan städerna. Nästan ingen annan publik förutom några medföljande föräldrar till spelarna. Förutom Sverige spelade Portugal, Wales och hemmalaget Kroatien i gruppen. 32 år. Det är samma sport, fotboll, men en helt annan värld som jag numer är en del och och jag var på plats med Robert från Slovakien som är chef-scout för min arbetsgivare Stars & Friends. Sista dagen var det platsbyte då Roman, en av företagets ägare, kom ner och Robert åkte till Sarajevo för att kolla andra matcher.

Vi hade Novigrad som bas, en mysig lite stad med stark italienska influenser och med tvåspråkiga gator och torg. Kroatiska och italienska då Italien under långa perioder kontrollerat området. En dag var matchfri då smög jag runt i den sömninga försäsongsstaden och fotograferade som vanligt. Jag fikade i solen vid det tomma torget Piazza Grande och käkade en underbar lite lunch vid hamnen på en halvöppen restaurang tillsammans med Robert. Tre bord ute på gatan var öppna, resten stängt. Sen gick vi utmed strandpromenaden tillbaka till hotellet en bit utanför centrum. Sista natten tillbringades i Zagreb efter en nästan tre timmars resa över bergen vid Rijeka och en middag på en öde vägkrog någonstans längst upp med utsikt över havet. Jag minns en bussresa genom de här bergen då 84´där en hel bergvägg hade dekorerats med den dåvarande kommunistledaren Titos bokstäver i en enorm storlek. Nu gick färden genom många tunnlar men jag antar att de där bokstäverna är borta sedan många, många år tillbaka. Vi kom sent till Zagreb, avslutade med en öl och gick och la oss. Resan hem från Zagreb via München gick enligt tidtabell och den alltid så segan bilresan från Stockholm likaså. Något mosad, förkyld och med munsår och en jättefinne på kinden sitter jag här och samlar ihop tankar från dagarna. Jag är jäkligt glad över att få vara med om de här resorna. Nybörjare som jag är. Jag går snart in i min fjärde månad i mitt nya jobb och när mars går över till april då börjar det på allvar för mig.
   



9 Februari 13:58

Årets första månad passerad och jag fyller 49år...


Årets första månad har passerat och i morgon fyller jag 49 år. Livet rasar således vidare i oförminskad styrka. Jag är inne i en ny fas som ni säkert vet om ni läser de få rader som då och då smyger sig ut på blohm.se. Ny fas som har inneburit fullt fokus för att komma in i mitt nya jobb. Det innebär att det kreativa arbetet med skrivande och fotograferande och filosoferande har placerats i kö. Det har även blivit en hel del resande och fortsätter så misstänker jag. Först och främst till Spanien och La Manga nu på torsdag. Annars har jag redan lyckats se Trondheim i vinterskrud två gånger och för någon vecka sedan Antalya, Belek i Turkiet i ett par dagar. Mycket handlar om att träffa folk i branschen, kollegor, scouter, agenter, representanter för fotbollsklubbar och självklart även se matcher i långa rader. Jäkligt kul som i Belek där lag från de forna öststaterna var representerade och som jag i några fall stött på under min egen karriärs Tipscup men som det var länge sedan som jag hade någon koll på. Sigma Olomouc, Slovan Bratislava, Universitatea Craiova, Trencin, Pogon Szczecin och Rabotnicki var lagen. Fortsättning följer...

Det lovande kinaprojektet har däremot för mig personligen fått sig en repa i lacken. Meningen var att jag redan skulle ha varit på besök i Shenyang minst en gång men saker har hänt som är långt ovanför mitt huvud och jag har ingen aning om vad som kommer att ske framöver. En fotbollsturnering kommer det bli det kan man vara säker på frågan är i vilken form jag själv kommer figurera i den. Lite trist är det eftersom jag såg fram emot den kontakten som jag hoppats på i många år. Men, men, saker händer säkert av en anledning och ingen kan påstå att jag sitter sysslolös just nu.

För det bubblar även i den kreativa lådan. Det blir lite av en cliffhanger men det har sipprat fram några spännande förfrågningar som om de slår in blir väldigt kul. Visst är det märkligt. När jag får ett par år sedan satt i tystnad och tomhet då hände inte ett drit. Nu när vissa saker rullar då jäklar dyker det upp saker lite här och där. Det är väl så folk säger att det är. Bäst att skörda när man är i zonen. Att göra en "Plura" liksom...  



23 December 22:24

Nytt jobb!


Visst är min mammas årliga strumppaket värda sin vikt i bomull men idag kom årets julklapp genom en telefonlur i Norge. Det är nu klart att jag från den första januari 2016 byter spår i arbetslivet. Det kommer fortfarande handla om fotboll men på sätt och vis från andra sida. Jag kommer att börja jobba för agentfirman Stars & Friends Scandinavia med säte i Trondheim, Norge. Vilken i sin tur är en del av Stars & Friends International med kontor och avdelningar i hela Europa. Det är med andra ord en solid och seriös organisation med bred erfarenhet och med ett stort antal spelare i sitt stall som funnits sedan 2005.

Efter långa samtal med både den skandinaviska och den internationella avdelningen är jag övertygad om att företaget har en filosofi som jag kommer känna mig mycket bekväm med. Mitt uppdrag är att hjälpa Stars & Friends Scandinavia in i Sverige där man inte arbetat tidigare. Jag kommer att arbeta tätt tillsammans med mina norska kollegor för att från grunden lära mig detta yrke. Det är en stenhård konkurrens i denna bransch och jag ska försöka göra det på mitt sätt. Det lär inte gå över en natt, avtalet är långsiktigt av just den anledningen. Jag ska långsamt få växa in i kostymen och det känns på alla sätt mycket bra. Går det snabbare är det naturligtvis bättre... 

​God Jul!



21 December 17:52

Jag och Shi Xueqing: 1996-2015


Jag fick ett samtal från min vän Thomas Liu Rentie i Dalian. Han sa att Shi Xueqing, fotbollslaget Dalian Yifangs general manager, var på väg till Stockholm och han hade ringt Thomas för att fråga om jag ville träffa honom under en middag. Huvuduppdraget var förstås inte att träffa mig utan att göra klart med AIK:s Mohammed Bangura och före detta Djurgårdenspelaren Nyasha Mushekwi vilket också blev bekräftat idag. Men igår satt jag på en restaurang i Stockholm tillsammans med de två spelarna, agenten Patrick Mörk, tränare Mikael Stahre, en kinesisk agent, en representant för Yifang Group förutom jag och mr Shi. Det var inte riktigt meningen från början att jag skulle vara med i detta sällskap då ingenting var klart då och min roll som outsider säkert skapade oro för läckor. Men tiden var knapp så Shi Xueqing tyckte att vi alla kunde äta ihop. Eftersom jag inte har någon journalistisk nyhetsagenda så kändes det ändå bra i slutändan. En trevlig middag med trevliga människor.

Det är nu det är läge att kasta in den gamla klyschan om att världen är liten. General manager Shi Xueqing jobbade som sportreporter i Dalian när jag spelade i Wanda 1996. Det har nu gått tjugo år sedan jag besökte Dalian första gången på senhösten 1995. Livet rullar på precis som fotbollen vare sig det handlar om Sverige på denna sida jordklotet eller i Kina. På en återresa 2006 träffade jag Shi tillsammans med den forna ägaren till Wanda Fotboll, Wang Jianling, numer kinas rikaste person, under någon dryg timma. Kommer inte ihåg vad Shis titel var då?  Så igår satt vi alltså i Stockholm och käkade middag tjugo år från vårt första möte och tio år efter vårt andra. Här under ser ni 1996 versionen av Shi Xueqing i svensk landslagskeps. Kanske en föraning om framtida erövningar på svensk mark.
Fortsättning följer säkert...



15 December 20:26

Inget nytt kontrakt med C More 2016


Även en dålig nyhet är en nyhet:
​Idag fick jag meddelande om att C More inte kommer att erbjuda mig ett kontrakt nästa år. Min profil passar inte in i den nya organisationen. Jag kan inte säga att jag är överraskad. Min känsla har ganska länge varit att mitt öde är på väg åt det hållet. När sedan den nya organisationen presenterades där C More, TV4 och Expressen ska knytas ihop tätare då visste jag att det var över. Omorganisationer har aldrig varit bra för mig. För ett par år sedan hände samma sak i Kanal 5.  Jag är inte bedrövad, inte ledsen. Men jag måste erkänna att mitt ego har fått sig en liten törn. Det är aldrig roligt att bli bortvald. Jag har alltid sett mig som en av få fotbollsexperter som jobbar heltid som fotbollsjournalist. Skrivandet har alltid gått hand i hand med TV-jobben. Jag är stolt över det jag gjort och tycker att jag gör ett bra jobb. 

Eftersom jag inte har några andra TV-uppdrag så går en fjorton år lång TV-karriär in i viloläge. Det har varit fantastiska år och jag har fått jobba med alla stora ligor, ett gäng landskamper,  flera mästerskap och förstås den magiska allsvenskan. Jag hade en svacka och hoppade av under 2013. Den pausen var nyttig och jag kom tillbaka med en stor glädje till jobbet och de senaste två åren har jag haft riktigt roligt trots att jag inte fått de finaste och mest prestigefulla uppdragen.
Det jag kommer sakna mest är alla sköna vänliga kollegor. Kommentatorer, experter, reportrar, redaktörer, kameramän, tevebussfolket, tekniker, grafiklirare och sminkörer. Har jag missat någon? Förlåt... 

Vad jag ska göra nu?
Ja förutom Nerikes Allehanda, Gothia Cup China och diverse bokprojekt så hoppas jag få klart med en ny uppdragsgivare inom kort.
Livet går vidare men visst känns det i själen. 



12 December 21:43

Helga, mörkret och den kämpande vattendroppen...


Stormen Helga drog in över Närke och jag tog bilen och åkte ut till landet, till fritidshuset, i skogen. Det var mörkt, kolsvart, endast mina två ljusstrålar från bilen lös upp de små vägarna fram till stugan. Trädgrenar, löv och annan bråte följde mig under resan och när jag precis konstaterat att jag klarat mig så låg den stora granen där över gruset tjugo meter från huset. Vinden tjöt och slet våldsamt i träden och en viss olustkänsla nådde mig när jag stod där och försökte släpa bort granen som turligt nog brutits av på två ställen och därför var hanterlig. Jag kröp sedan förbi och in på min parkeringsplats. Klockan var runt fyra och mörkret blev allt mer kompakt. Öppnade dörren, klev in och sträckte mig efter lysknappen. Inget hände, stendött. Första tanken propparna, sedan stormen. Självklart strömlöst. Träd som fallit över elledningar. Över 400 anmälningar om strömavbrott i området på EON:s hemsida. Suck.  
Så jag satt där i mörkret och väntade på ljuset. Såg ut genom fönstret trots att jag ingenting såg. Vinden fortsatte riva och slita i de anorektiska träden som omger huset. Det var en tidsfråga, tänkte jag. Innan någon stam faller över mig. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en aning skrämmande eller bara mysigt. Men jag fortsatte titta ut genom fönstret och det kunde ha varit ett hav och jag kunde ha varit ett barn som stått framför vågorna och sett ut över oändligheten och letat livsvägar att färdas på. 

Nu sitter jag här igen, strömmen är tillbaka men utanför ligger mörkret lika svart som senast. Jag har teven på men det finns ingenting att se trots över femtio kanaler. Visst är det ett livslångt mysterium att ju fler kanaler man har desto fler skitprogram och mindre anledning att ha den på. Bredvid mig har det i nästan fyra år stått en hundsäng där min älskade Molly Malone alltid låg och snarkade och frustade och släppte sig efter att ha tryckt i sig ett grisöra. Jag rensar och går igenom gamla pappersutskrifter. Texter som jag printat ut från min blogg innan den gjordes om. En handlar om en hundpromenad i den villaidyll jag bodde i under en tioårsperiod. Den handlar om mörkret och livet inne i en luva medan regnet attackerar än från ovan. Den handlar om livsvilja och kamp. Den är kort och jag älskar den. Dessutom saknar jag Molly Malone mer än jag kunde tro. Våra promenader. Våra kvällar i stugan i Karintorp. Det är tyst här nu när stormen är borta sedan någon vecka. För tyst...

"Stod i mörkret under doggrundan och såg på en vattendroppe som hängde på en gren, den slet och jobbade för att släppa taget, men vågade inte, såg det ut som. Jag bestämde mig för att inte gå vidare förren droppen lämnat sin plats på grenen, doggen stod bredvid med sin nos begravd i ett buskage och verkade inte vilja sluta med det. Jag stod där, och väntade, men droppen hängde bara där fast den blev tyngre och tyngre och enligt alla logiska naturlagar borde släppa sitt grepp om livet och dala ner mot moder jord. Till sist gick jag vidare, imponerad av droppens livsvilja, regnet tilltog och det smattrade på huvan av min regnjacka. Några bilar kom åkande genom villaidyllen, ljusstrålar som skar genom mörkret och som för någon kort sekund eller hundradel lös upp mitt ansikte. Doggpromenad i höstmörker med regnet som faller, jag i varma kläder och huvudet långt inne i luvan och massor av tankar. Jag vet vart vi är på väg nu och jag vet inte om jag gillar det även om jag gillar det precis nu. Doggen gillar dock inte min okoncentration inne i luvan, vill ha uppmärksamhet och uppmuntran, vem vill inte det, för sin stiliga gång annars skiter hon i det och stannar för att lukta på varenda buskage för där hänger dofter av snygga hanar kvar och min tik ska nog till att löpa snart. Själv lunkar jag långsamt vidare i livet..."


Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Expertkommentator för C More. Alltid allsvensk fotboll. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. I övrigt en jäkla fin kille. 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg