header
header
header
header
header
11 December 19:00

1 år med Blohm står... Så stolt över mig själv!


Det har varit ett roligt år, det har varit ett väldigt tufft år. Fokus har legat på den bok jag bestämde mig för att ge ut och som också släpptes i juli 2017. "Blohm står när dom andra faller" Jag är väldigt stolt över att ha orkat genomföra hela projektet. Att skriva boken, ge ut den, marknadsföra den, sälja den och distribuera den. Det har tagit tid och jag har lagt ner en enorm kraft i projektet. Mycket annat har hamnat i skymundan. Nu är det knappt två veckor till julafton och jag gör en sista kraftansträngning för att sälja min bok innan nyårsklockorna strax därefter klämtar. Därefter måste jag gå vidare, klippa mig, och skaffa mig en stabilare grund att stå på.   


För nästan exakt tolv månader sedan bestämde jag mig för att alla de texter jag hade i min dator skulle bli en bok. Ett förlag jag trodde mig ha häng på tackade nej då jag inte var tillräckligt kommersiellt gångbar och då texten enligt några inte höll måttet. Min kontakt på förlaget peppade mig ändå och i ren ilska så satte jag mig ner för att skriva ihop alla de texter som lagrats i min bokmapp. En och en halv månad senare hade jag något som senare skulle bli "Blohm står när dom andra faller". 

Via Facebook-kontakter fick jag nys om Jonas Jernberg på Creaprint som tidigare hjälpt egenutgivare att finansiera sina bokprojekt via crowdfunding. Han kallar det Bokänglar. Vi bokade möte på kafé Hälls i Örebro och bestämde oss ganska snabbt för att gå vidare. Först bestämde vi vilken storlek och form boken skulle ha, sedan vilket papper som passade bäst. Därefter räknade Jonas(som är gammal tryckare) ut ett pris för vad hela projektet skulle kosta. Han kom fram till cirka 56-57.000 kronor plus moms för en upplaga på 2000 böcker. Priset på boken bestämdes till 259:- och jag behövde 217 förhandsköpare för att kunna starta projektet. Någon gång i mars gick jag ut med en förfrågan på alla mina sociala medier:
-Jag har skrivit en bok, en självbiografi, skulle ni vara intresserade och förhandsköpa ett exemplar av boken?  
Jag var i bästa fall beredd på en långsam process där det skulle ta sin tid att få in de pengar som krävdes. Tre dagar senare hade jag nästan nått upp till 200 förbeställda böcker från personer över hela landet. Efter fem dagar var finasieringen i hamn och till slut så hade en bit över 300 böcker förbokats. Det var fantastiskt och en galen egoboost. Lilla jag liksom...

Därefter följde en lång väg fram tills böckerna levererades framför min port i Örebro. Olle Unenge formgav boken medan Henrik Johansson på Molnfabriken lade in bilder och text så att det blev en tryckfärdig pdf att skicka till tryckeriet i Turin, Italien. Under tiden hade jag läst igenom min text cirka tusen gånger och tagit en del hjälp där andra läste, samtidigt hade fullt upp med att jaga fotografer och tidningar för att få tummen upp att använda de bilder jag plockat ut till boken. Även citerade låttexter som jag använder i boken var tvunget att få ett okej från upphovsinnehavaren. Man lär sig ett och annat under vägen kan man kallt konstatera. Det var meningen att boken skulle komma ut i maj, i lagom tid innan sommaren men tryckeriet i Italien blev förstås försenade och det slutade med runt sex veckors försening tills sommaren och juli månad inletts. Sedan dök böckerna upp. Det var så jäkla frusterande att gå och vänta och inte få en exakt tid för leverans. Ett tag funderade jag på om böckerna överhuvudtaget skulle dyka upp. 


Den 10 juli stod dom utanför min dörr. En aning overkligt. 1,2 ton böcker som skulle upp till mitt hemmakontor. Jonas Jernberg och min släkting Göran Sköldfeldt hjälpte mig bära och det tackar jag dom mångfalt för. Därefter vara det bara att börja skicka ut böckerna till alla bokänglar och de nya beställningarna som kom in. Sedan den dagen har stora delar av mina dagar gått åt till att marknadsföra, sälja och distribuera böcker över landet. Till en början gick det enkelt då jag fick rätt mycket utrymme i media trots att jag är en egenutgivare. Sedan har det varit tuffare och jag har fått göra lite våld på mig själv genom att skamlöst sälja boken i varje sammanhang jag hamnat i. Jag har stått i matbutiker, på matmarknader, i modebutiker, pratat hos Rotary, Odd Fellow och föreläst på skolor förutom det självklara att signera böcker i bokhandeln och då Akademibokhandeln. Jag har hela tiden burit med mig ett par böcker i väskan som sålts på gator och torg, i restauranger och kaféer, på idrottsarenor och via mina sociala medier. Min sambo har sålt på sitt jobb och min syster har sålt på sitt medan vänner hjälpt till så mycket dom kan.

"In your face" har varit lite av min paroll och en del är säkert aptrötta på mina ständiga inlägg angående boken. Faktum är att jag är rätt trött på mig själv också. Men nu är det knappt två veckor till julafton så nu kör jag hela vägen in i det berömda kaklet. Ni blir inte av med mig riktigt än. Det finns fortfarande böcker kvar att sälja och så länge det gör det så är det bara att kavla upp ärmarna å påt igen. Jag är fan så stolt över mig själv och vad jag gjort med denna bok! 

Till sist: Stort tack till alla läsare som till stora delar översköljt mig med sin kärlek och positiva omdömen angående boken. Läsare som delat med sig av sina egna liv speglat genom mitt. Läsare som skickat mail, skrivit på de sociala medierna, stoppat mig på gatan för att prata och kommit fram till mig eller ropat uppmuntrande ord när jag suttit vid något kafébord eller vid en bardisk. Jag är ödmjukt tacksam och även lättad med tanke på hur öppen jag varit med mina känslor och tankar i denna bok.
Peace & Love!  

 



18 Oktober 17:33

Succé för vår första gruppresa till Irland


Söndagen den 1 Oktober avgick den första resan i något som förhoppningsvis kan bli många fler framöver. En mindre grupp drog iväg från Arlanda strax efter nio på morgonen med destination Dublin och sedan vidare västerut på det som är favoritön för både mig och den andre reseledaren Olle Unenge. Resan gick i musikens- de irländska gaeliska sporternas och naturupplevernas tecken och med tanke på reaktionerna från våra resenärer så blev det en mindre succé. Den 7:e maj 2018 avgår nästa resa.

Det blev mycket buss det ska erkännas men med den fantastiska busschauffören vid ratten så fick resandet ytterligare en dimension mot vad vi hade planerat. Paul, som han heter, hade Irland i sin bakficka och de dramatiska naturscenerierna vi fick uppleva gjorde nästan varje mil intressant då Irlands natur är så extremt skiftande. Från Dublin genom landet och vidare borrande på små vägar i county Clare där grönskan regerade, över The Burren med sina månlika klippformationer och karga landskap, ut till kusten och Cliffs of Moher med de välkända mäktiga klipporna som stolt står där varje dag och tar emot Atlantens tunga vågor som slår in i urberget långt, långt där nere under oss.

Vi reste vidare med havet som sällskap, vinden, solen, regnet och de mörka molnen höll oss sällskap på vägen. Den irländska klyschan om väderskifte varje timma visade stämma väl även om vi hade tur med stoppen alla dagar utom en. Efter att vi hade passerat Galway tog vi oss in i landet, in i Connemaras vidunderliga och högst otroliga landskapsbilder. Ständiga stopp för fotografering krävde gruppen och vi lyssnade. Hisnande natur, slott, ruiner och lunchbreak på en pub i någon av de små byar vi klöv på vår väg mot Sligo innan vi vände tillbaka igen mot Galway och dagen efter tillbaka till Dublin igen. Då hade vi varit ute i fem händelserika dagar.

 

-Våra stopp och besök på resan var Tullamore Whiskeys besökscenter där vi fick en lätt stressad guide som lite för snabbt drog igenom alla procedurer inom whiskeytillverkningen generellt och Tullamores specifikt. Sen drog vi vidare till den lilla byn Doolin där vi käkade mat, drack Guinness och lyssnade på traditionell irländsk musik. På vägen dit stannande vi till vid Kilmacduagh Monastery och fotograferade lite grann.
-Dagen efter åkte vi till Torpey Hurleys för att få ta del av den irländska sporten hurlings historia men framförallt hur man tillverkar en hurl. Klubborna ni ser på bilden högst upp. Därifrån åkte vi till Cliffs of Moher där det blåste hårt men det fungerade ändå att vandra omkring på berget och spana ut över Atlanten. Därefter blev det buss upp till småstaden Clifden där den musikaliska resan fortsatte på pubarna. 
-Dag tre besökte vi byn Gurteen där, Junior Davey, Irlands bästa Bodhranspelare, finns på Colemans Heritage Center. Där fick vi lära oss spela den speciella trumman som nästan alltid dyker upp i den traditionella musiken. Det blev mycket lyckat. Vi övernattade sedan i Sligo med lite musik på kvällen förstås.
-Fjärde dagen var målet Galway, det ösregnade större delen av dagen, vi mellanlandade i Yeats-county och William Butler Yeats gravsten på kyrkogården i Drumcliff, sedan lite historia vid Standing Stones i Carrowmore innan vi åkte till Galway. Ösreg och halv storm gjorde att man fick hålla sig inne på pubarna igen och lyssna på mer musik och testa lite whiskey.
-Sista dagen spenderades i Dublin med lite fri tid, lite guidning på kvällen och en gemensam avslutande middag på Porterhouse i utkanten av Temple Bar.  
Som sagt, det blev väldigt lyckat mycket på grund av en fin grupp som var positiva, glada och vänliga mot varandra. Alla bidrog till att resan blev trivsam och jag tackar dom alla för detta. Nu kör vi raka spåret mot maj. 

​ 



16 Oktober 16:38

Nyfikenheten hoppas jag aldrig försvinner


 

Det finns saker som man tycker om utan att man vet om det eftersom man aldrig blivit konfronterad med det. Jag antar att det är det skolan till viss del är till för. Att uppmuntra till att testa olika saker, bli intresserad och lära sig. Ibland tänker jag på hur många det måste gå omkring på våra gator som ännu inte fått reda på det som dom eventuellt kommer att älska. 
 

För en vecka sedan avslutade jag min krönika med några ord om Nobelpristagaren och bland annat poeten William Butler Yeats. Jag hade precis besökt hans grav, stoppat ner ett litet pengabidrag i en urna och tagit med mig ett litet häfte om honom ifrån Drumcliff Church vars kyrkogård han ligger på. Av en händelse hade jag någon månad innan köpt en bok om just Yeats som poet skriven av författaren Carl-Johan Malmberg men inte hunnit börja läsa i den. För övrigt den första på svenska om den irländske poeten. Det där lilla häftet med information, dikter och korta analyser triggade mig att öppna boken jag köpt tidigare. Poesi vet jag väldigt lite om, läser förvisso då och då, men har aldrig riktigt sjunkit in i det. Dessutom har jag bara läst Yeats på engelska och det har känts lite tungt. Så kom då den här boken ”Var hemlig och gläds” med delar av poesin på svenska samt en analys av hans liv, tankar och gärningar. 
 

Plötsligt öppnades den där dörren igen och igenkänningens vindar svepte över mig. Yeats levde mellan 1865 och 1939 men brottades delvis med samma tankar som jag själv och i hans ord kan jag spegla mig och jag märker hur mitt fokus långsamt sluter sig i en tunnel där allt utanför försvinner bort och endast texten blir kvar framför mina ögon. Precis som när jag en gång i tiden upptäckte att läsa romaner kunde vara lika fängslande som filmer.
 

Tyvärr går samhället tvärtemot detta att bli presenterad för nya insikter, nya intressen, nya saker man inte vet att man tycker om eftersom algoritmer och till viss del TV-kanaler enbart ger än det man redan visste att man tyckte om. Detta gäller ju även politik och samhällsfrågor. Personligen hoppas jag på många nya upptäckter de närmaste åren. Ständigt nyfiken på att lära mig nya saker. Att utsättas för nya saker. Den drivkraften hoppas jag aldrig försvinner. Det gäller även ett samhälle. Blir vi för nöjda med det vi redan vet så är det stopp.

Texten är tidigare publicerad som NA-krönika.


 



8 Oktober 18:02

Vi ses i Connemara!


 

Gräv där du står brukar rådet vara då det diskuteras skrivande och författande. Så jag stod där och grävde uppe på ett berg i den irländska regionen Connemara. Tänkte på Ulf Lundell och hans rader: ”Vi ses på Connemara. Vi ses i blåsten där ölen är svart. Vi ses, vi ses i Connemara. Där bergen är gröna och vattnet är klart.
 

Någon sa att Lundell inte att hade varit i Connemara närt han skrev låten men jag vet inte. Förvisso var ölen svart och vattnet klart men några gröna berg såg jag inte mycket av och visst var det vindstilla när bussen klöv landskapet färgat i svart rött och rödbrun jord med gröna stänk. En drömvärld och något av det vackraste jag sett. Det är höst och turistströmmarna har avtagit betydligt. Det är tyst och ödsligt. Fåren betar vid vägkanten och patrullerar på de smala asfalterade transportvägarna. Här uppe äger fåren vissa rutter och tiden, tiden, rullar relativ och avslappnad långsamt fram. 
 

Många timmar senare, the howling wind viner in från Atlanten och regnet slår in under paraplyer och genom regnkläderna. Jag går längs med gatorna i Galway, hukar men njuter av ett ruskväder man sällan ser hemma numer. Jag saknar den svenska ruskhösten som verkar ha avdunstat i klimatförändringens tid. Bakom tonade glas och slitna dörrar lurar värmen och musiken sipprar dovt ut från pubarna man passerar. Till sist kan man inte motstå och tränger sig in genom dörren och sätter sig vid ett bord och nästan alltid på Irland hamnar man i en diskussion med några lokala kufar. En gammal pensionerad fiskare som pratade om hur regeringen sålt ut hela sin fiskeindustri. Spanjorer, portugiser och till och med japaner som tömmer vattnen utanför Irlands kust. Sedan hans vän mc- och blueskillen som hellre pratade om laglig och olaglig poteen, moonshine, hembränd sprit han tyckte att vi skulle testa. Med vissa risker sa han medan ena ögat blinkade till inne i den skumma belysningen.
 

Jag är ingen stor William Butler Yeats kännare men på vägen hem tänkte jag tillbaka på besöket vid hans grav på Drumcliff kyrkogård utanför Sligo. En enkel grav med några enkla rader från dikten ”Under Ben Bulden” 
”Cast a cold eye, on life, on death. Horseman pass by!”
”Se med ett kyligt öga, på livet, på döden. Ryttare, rid förbi!
 

På min sten ska det någon gång stå:
Vi ses i Connemara!

Publicerad i NA söndag 8/10 2017




10 September 10:34

Gäst hos Patrick Ekwall & Claes Andersson




Under lördagen var jag gäst hos Patrick Ekwall & Cleas Andersson i deras podd  "Tilläggstid". Ljudet är rätt burkigt då jag satt med mobilen och spanade in BK Forward på Trängens IP men jäklar va jag får snacka och berätta allt... nja, en hel del ändå. Det är det positiva med poddar i jämförelse med TV och till viss del radio där varje sekund måste maximeras. 
Lyssna gärna! Jag tror att det finns en del intressant i samtalet. Eller monologen som det känns ibland:-)


Här finns länken!



3 September 22:38

Föreläsning om läsning-Tullängsgymnasiet


Då och då får jag förfrågningar ifrån fotbollsklubbar eller skolor om jag vill komma och föreläsa om glädjen i att läsa böcker och vad det kan göra med en ung människa. En sorts inspirationsföreläsningar. Själv läste jag min första roman som 21-åring och efter det exploderade mitt intresse för litteratur och det har hållt i sig i hela mitt liv. 
Läsningen gav mig ett språk, både i skrift och tal, den gjorde mig intresserad av historia och vad som händer i vårt samhälle, läsningen gav mig självförtroende.
Om det, bland annat, pratade jag till treor på Tullängsgymnasiet i Örebro. Skolan driver ett ambitiöst läsprojekt och jag är glad att jag fick komma förbi och berätta min historia.



3 September 21:40

Jag i P4 Östergötland om "Blohm Står..."


I onsdags hade jag ett fint samtal med programledare Titti Elm om min bok. Under cirka en halvtimma minus en massa musik så pratade vi om de delar i boken som hon ville plocka fram. Och självklart lite IFK Norrköping nostalgi som slukläm. Vill ni lyssna på den intervun så finns länken under P4 Östergötland



3 September 21:20

Recension av min bok i Offside Podcast.



Kul att Offside och Johan Orrenius recenserar min bok i sitt senaste podavsnitt. En "snäll" 4 av 5 får jag. Är nog för att han är från Motala och hade förlåtande Östgötska känslor på grund av min tid Snoka. Själva snacket andades mer en 3:a. Kändes förvisso en aning nedlåtande då de hela tiden tryckte på att det var eget projekt där jag skrivit själv och drivit crowdfunding och gett ut själv och därför kan man vara lite snäll och ge en 4:a. En amatör typ. 
Men lyssna gärna och bedöm själva! Avsnittet inleds med recensionen.Offside podcast.




3 September 21:01

Morgon TV i Aftonbladet/TV3



I tisdags var jag med i studion i Stockholm som gäst där Cleas Åkesson var programledare. Är ni sugna på att kolla och lyssna på inslaget?
Då kan ni helt enkelt klicka på denna länk: 



8 Augusti 22:56

Unik resa till Irland-Boka in er!


Irlandsresa-Irländsk musik och gaeliska sporter med Olle Unenge och Pelle Blohm: En personligt färgad odyssé från Dublin över till västra Irland och tillbaka igen. Ni kommer få ta del av den irländska historien och naturen via den traditionella musiken och gaelic games.


Irland är ett land fullt av musik, litteratur och udda traditionella gaeliska sporter byggt på en dramatisk historia fylld av uppror och kamp. Allting hänger ihop på denna sköna ö och det märker man tydligt. Det här är ingen ”vanlig turistresa” med traditionell sightseeing. Vi söker den irländska gaeliska själen på denna resa. 


Resan tar oss till mysiga små pubar med livemusik och vi njuter av den häftiga naturen vid Cliffs of Moher och Standing Stones i Carrowmore.


Prova på den klassiska trumman Bodhran hos Junior Davey i Gurteen och följ med in till Tullamore Dew Visitor Centre för en guidad tur. Här lär vi oss allt om Tullamore Dew och irländsk whiskey. Ett hantverk som nästan var helt utraderat på Irland men som numer är hetare och mer hypat än någonsin.


Det är inte heller omöjligt att Olle plockar fram sin gitarr under resans gång och förgyller tillvaron med irländska ballader, troligen kommer Pelle skryta om sina fem raka All Ireland-finaler i hurling han bevittnat på Croke Park tillsammans med 82.000 andra åskådare. En amatörsport som var förbjuden under långa perioder av engelsmännen som koloniserade Irland under 800 år.


Sist men inte minst får vi inte glömma irländarna själva som är precis så glada och gästvänliga som klyschiga resereportage brukar utlova. Invånarna på denna ö har alltid fått kämpa. Det har gett dom en avslappnad ödmjukhet och en skruvad humor som man som besökare älskar. Resan görs i grupp om max 15 personer.


Så välkomna att hänga med till Olle och Pelles Irland. Ni kommer inte ångra er. 
Här kan ni läsa mer om resan:



Pelle Blohm


Pelle Blohm

Frilansskribent om fotboll, kultur och allt däremellan. Nuvarande uppdragsgivare är Nerikes Allehanda och HKM Media. Bloggar som synes, fotograferar rätt mycket och föreläser ibland. Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017 och har under året även haft en del uppdrag som copywriter. I övrigt en jäkla fin kille... 


Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm Pelle Blohm

Tidigare inlägg