1967 var året för den stora trafikomläggningen i Sverige. Landet gick ifrån att ta sig fram på vägens vänstersida till högerfilen. Det var en stor sak. Samma år föddes jag. Det var väl inte en lika stor sak. Jo, kanske för mina föräldrar men annars gjorde jag nog inga större intryck på omvärlden. Möjligtvis gjorde dock omvärlden vissa intryck på mig. I alla fall den stora trafikomläggningen. Kan man bli annat än förvirrad med en sådan start här i livet. Vänster, höger, höger, vänster. Det blev svårt att välja från dag ett. Vägen fram till idag har kanske sett spikrak ut på ytan men valen har varit många och svåra

Uppväxten klarades av i Örebros västra stadsdelar. I skuggan av 70-talets haschångor och thinnerfester i det oglamorösa bostadsområdet Markbacken lyckades jag med några hack i asfalten köra slalom förbi de värsta hindren i tillvaron. Det var en tuff och otrygg tid, kanske inte jämförbar med dagens förortskids men ändå ett våldets och missbrukets djävulskap.
Jag hade tur, från vardagsrumsfönstret kunde jag varje dag spana ut över Trängens IP, BK Forwards hemmaplan. Dragningen dit var så mycket starkare än till köpcentrumets dekadans.
Hjältarna växte fram på den gröna spelplanen och inte bland de tuffa mellanölsgrabbarna på bänkarna utanför det lokala postkontoret.

Man brukar snacka om små marginaler i idrott. Jag hade väldigt mycket stolpe in under ungdomsårens vägval medan allt för många vänner inte bara hade stolpe ut, dom lyckades ml;ven dra på sig straffsparkar och röda kort. Jag valde omedvetet Trängen och fotbollen åt vänster när jag kom ut från portuppgången på Lertagsgatan 26, istället för höger och rakt in i fördärvet. Första delen av tonåren hade det trots det kunnat sluta hur som helst.

Men när jag väl nått sexton och första säsongen i Forwards A-lag var till ända, då fanns det bara en väg. Vare sig jag ville det eller ej så blev jag invallad i fotbollsfåran. Fotbollen blev en livsstil och nu tjugo år senare har en hel karriär passerats. Man får väl säga att den delen av livet slutade ganska bra. Nu har nästa del blåsts igång. Jag har blivit vuxen, bor i hus med sambo och hund. Jag kör inte Volvo och har inga barn men försöker ändå smälta in i någon sorts medelklassnorm. Jag gör det genom att klippa gräsmattan och diskutera skadedjursbekämpning med grannarna. I smyg leker jag sedan villaidyllsrebell genom att lyssna på White Stripes, Dexys Midnight Runners och Patti Smith i ensamhetens mörker.