«Föregående   

Vilken avslutning det blev. Fotbollspropaganda på den allra högsta
nivån. Semifinalerna och finalen i detta mycket positiva mästerskap
visade att den afrikanska fotbollen inte bryr sig om vissa skeptiker.
Dom visar istället på planen att dom har ett modernt spel med
organisation, disciplin, aggressivitet, teknik, fart och tempo. Den
fotboll som framförallt Tunisien och Marocko visade fram under
turneringen kan med lite mer rutin i lagen vara ett hot mot vilket
landslag som helst på vårt jordklot. Jag hoppas att dom kan visa det
längre fram, tyvärr hamnade finallagen i samma VM-kvalgrupp, och när
bara ett går vidare så har vi tyvärr inte möjligheten att få se båda i
ett kommande VM-slutspel. Det känns rätt trist denna dag.

Men låt oss gå till semifinalerna. Förra onsdagen bjöd Marocko på en
rejäl 'knock out' mot Mali. Mali hade ett bra offensivt lag som jag på
förhand hade hoppats att dom skulle nå ända fram till finalen. Med
spelare som Frederic Kanouté och det nya fyndet Dramane Traore på topp,
teknikern Soumaila Coulibaly och den mer defensiva Mahamadou Diarra på
mittfältet så trodde jag på framgång. Men fyrbackslinjen och framförallt
målvakten Mahamadou Sidebé höll inte måttet för en finalplats. Kanske
inte heller för en semifinal då laget blev utspelat mot Guinea i
kvartsfinalen men vann ändå mycket tursamt med en avgörande
strumprullare i sista minuten. Marocko kontrade bort Mali, man lät dom
rulla bollen fram och tillbaka tills dom gjorde ett misstag. Då ställde
Marocko om, snabbt och effektivt, med mål som resultat.
Segern var glasklar, inget att snacka om, Mali räckte inte till mot ett
äckligt organiserat Marocko lag.

Den andra semifinalen var desto jämnare. Tunisien mot Nigeria var en
underbar match. En av de bästa jag sett på mycket länge. Högt tempo, bra
lir, tuffa närkamper och en spänning som fick mina nagelband att börja
blöda. Det var idrottsdramatik när den är som bäst. 1-1 stod det när den
ordinarie matchtiden tickade fram till nittiominuter plus tilläggstid .
Två säkra straffar bjöds vi på, först Okocha för Nigeria och sedan
mittbacken Badra för sitt Tunisien. En Badra som grät besvikelsens tårar
efter matchen trots sin hjälteroll, han fick nämligen gult kort och blev
avstängd i finalen. Förlängningen är nog något av det svettigaste jag

varit med om. Tunisien spelade med en osannolik offensiv, man anföll som
om det var den sista matchen i livet. Hög rak backlinje som släppte till
flera frilägen till de Nigerianska anfallarna, men den unge Osaze
Odemwingie i synnerhet. Men dom klarade sig mirakulöst och öste på
framåt med hela laget. Tunisien ville inte ha straffar, dom ville avgöra
under förlängningen. Det var så kul att jag bara ville skrika:
Underbart! Så här viktiga matcher brukar vara försiktiga, förlängningar
rent ut sagt 'dead boring.' Men denna trettiominuters period går till
historien som den bästa jag sett i ett stort mästerskap för landslag.
Men det blev inga mål, det blev straffsparksläggning. Väl där vann
Tunisien. Dom slog in sina straffar på ett säkert sätt. Nigeria skickade
fram orutinerade Odemwingie, en spelare som var långt från en plats i
början av turneringen. Han missade sin spark, den rutinerade 38årige
målvakten Boumnijel gick åt rätt håll och petade bort bollen från mål.
Stort jubel och karnevalsstämning på arenan och ett land i kaos.
Tunisien hade gjort det omöjliga och tagit sig ända fram till den stora
finalen, och dom gjorde det på ett enastående optimistiskt sätt.
Hemmalaget var hjältar redan här men dom var inte nöjda.

För när väl den stora finalen började trummade laget på precis som dom
hade gjort i slutet av semifinalen. Hårt aggressivt spel, offensivt men
med en säkrare defensiv än tidigare, trots att kaptenen Badra satt
avstängd på läktaren. Marocko fick inget utrymme alls att spela sin
tidigare så effektiva fotboll. Samtidigt så såg laget ängsligt ut, dom
såg verkligen tagna ut av den stora dagen. Missade passningar och helt
fel positioner i det tidigare så säkra försvarsspelet. Denna osäkerhet
blev naturligtvis inte bättre av att Santos skallade in 1-0 till
Tunisien redan i den fjärde minuten. Marocko var skakat, dom jobbade
stenhårt för att komma tillbaka. Men det stämde inte, Tunisien tryckte
ner Marocko på egen planhalva där dom fick värja sig med långa bollar
upp till de tidigare så framgångsrika anfallarna Chamakh och Hadji. Så
såg det länge ut, men i den 39:e minuten kom Hadji loss på högerkanten,
han löpte hela vägen ner till kortlinjen där han levererade en perfekt
boll snett bakåt till en framrusande Mokhtari. Han slängde sig fram och
nickade snyggt in 1-1 bakom Boumnijel.
Detta mål stärkte Marocko, dom avslutade första halvlek starkt. I pausen
satt jag bara och väntade på att Marocko skulle komma ut till den andra
halvleken och visa var det så kallade skåpet ska stå. Jag trodde att
Tunisien hade lekt av sig, dom kunde helt enkelt inte orka jobba lika
hårt i fyrtiofemminuter till. Men kraften som Marocko hämtat i
omklädningsrummet rann ur dom totalt när målvakten Fouhami i minut 52
klantade till det. Han tappade ett löst inspel från kanten rakt i gapet
på en framrusande Jaziri som bara hade att raka in bollen i ett öppet
mål. Där dog matchen, där avgjordes finalen. Marockos kämpaglöd studsade
från deras kroppar, dom var ett slaget lag. Resten av matchen var bara
en väntan på den förlösande slutsignalen och den stora festen som skulle
komma. Tunisien vann finalen välförtjänt, dom var det bästa laget i
finalmatchen, även om jag tror att Marocko har det mer kompletta laget
normalt sätt. Nu får Marocko istället söka revansch i VM-kvalet som
snart kör igång.
För Tunisien väntade säkert en veckas festligheter efter denna enormt
stora seger, det var också en stor upprättelse från det stora fiaskot
1994 då landet senast var värdar. Då åkte laget ut i gruppspelet,
publiken bojkottade matcherna och spelarna fick gömma sig i skam.
Nu blev det eriksgata genom huvudstaden Tunis för de stora hjältarna 2004.
Och för mig är det bara att säga grattis och tack för uppvisningen!