1-10 11-20  21-40   Arkiv
11 Mars18:29
Född att leva sitt liv på scenen

Det finns dom som är födda till att leva sitt liv på scenen och ingen annanstans än på scenen. Det kan låta som en klyscha från en lycklig pretantiös skådespelare i en TV-soffa. Men det finns dom som på blodigt allvar menar det. Sånna som bokstavligen skulle dö i ett gathörn med nedpissade byxor om ljuset försvann.

Satt härförleden och slötittade på pratshowen Skavlan.
I intervjufåtöljerna satt dansbandskungen Christer Sjögren och Thorsten Flink. De snackade om ett till synes udda samarbete mellan de två ytterligheterna.
Christer Sjögren var som vanligt glasklar och så där fantastiskt folkligt glad och ödmjuk. Thorsten Flink däremot satt också, som vanligt i hans fall, och slängde ut förvirrade svar på rätt korkade frågor medan hans ögonlock fladdrade maniskt upp och ned samtidigt som han tuggade och sög på en stor prilla snus.
Fördomarna, som kanske är sanna eller också inte, signalerade stark medicinering.
Det var plågsamt att titta på och jag vred mig av obekvämlighet i soffan.
Jag ville bara att intervjun skulle ta slut. Men den blev allt längre med internationella gäster och lika förvirrad engelska från mister Flink.

Men så försvann han från stolen och jag slappnade av.
Något senare dök han upp på scenen för att sjunga ihop med Sjögren.
Med klar blick och stadig hand, tajming och en scennärvaro stark som satan.
Alla nervösa kroppsvridningar och ticks var bortspolade och han var så självklar där han stod och sjöng.
Det är inte första gången jag ser den här förvandlingen.
Det är magi och så otroligt starkt när det sker.

Att Thorsten Flink har haft ett rätt stökigt liv har nog undgått få.
Hur det sett ut utan konsten och teaterscenerna kan man bara spekulera i.
Kanske skulle han sluta som den där i gathörnet med nedpissade byxor?
Men att scenen och konsten är hans livselexcir.
Om det råder ingen tvekan.
10 Mars10:35
A man of capernosity and function
Från köksfönstret kan jag se takpannorna längst upp vid taknocken på grannhuset, jag ser asfalten under snö och is och jag tänker att det är dags att klä sig i ny kostym igen.

Det är hög tid att lämna "a man of constant sorrow" bakom mig och på nytt återuppstå som jag gör varje vår trots tvivel och bergsmassiv att bära på axlarna.
Jag glädjer mig över en vän som skrev ett mail som gjorde att jag går lite rakare.
Vi behöver alla den typen av vänner. Han skrev:

För att låna lite av Brendan Behan är du "a man of capernosity and function" ("capernosity" var Behans eget påhitt, en blandning av "capability" och "generosity")- med din pondus och förmåga att fånga ögonblicket tror jag att det hela kommer att bli väldigt intressant.

A man of capernosity and function?
Jag tror det blir en bra dag i morgon!


7 Mars18:17
Datorstress har dödat min läsglädje

Böckerna ligger i högar överallt nu. Jag är desperat.
Har de senaste två månaderna börjat och slutat läsa i bok efter bok.
Joseph O´Neills Nederland, Roberto Savianos Skönhet och Helvete, Amos Oz Hur man botar en fanatiker, Chris Andersons Free och en del till.
Idag fick jag även låna Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelman som visst skulle passa mig perfekt enligt tipsaren.

Jag darrar och fingrar på pärmarna en efter en.
Men jag vet ju att det inte blir nått av läsandet, Amos Oz undantagen då den är så tunn så tunn. Tidningar och magasin fungerar fortfarande men böcker, romaner?
Jag har helt enkelt ingen ro i kroppen och hela tiden står den här MacBooken och blinkar. Kanske har det hänt nått på mailen, några kommentarer på bloggen kanske, Facebook, eller nyheter på andras bloggar eller i tidningar...pust.
Jag avstår twitter då det skulle bli kaos i mig om jag även skulle hinna med den navelskådande aktiviteten som än så länge mest verkar vara klubben för inbördes beundran hos mediafolk. Jag känner ingen utanför jobbet som twittrar.
Så kallat vanligt folk verkar knappt veta vad det innebär att twittra, å jag umgås mest med så kallat vanligt folk. Så jag avstår.

Jag gillar ju att skriva och gör det så ofta jag kan här på bloggen. Men det tar tid.
Var även så naiv i början att jag faktsikt trodde att man skulle kunna bli headhuntad av tidningar eller andra skrivytor om det som finns här vore av god kvalitet.
Men så funkar inte världen för en 40 plus kille, eller också är det inte tillräckligt bra vilket förstås är ett alternativ.
Hur det än är så är ambitionen nästan alltid att leverera en text som är lite mer än en normal bloggtext. Jag leker ju professionell skribent här...

Sedan är det så lätt att fastna framför datorn när man sätter sig där.
Surfandet äter tid, Spotify är ett svart hål som man ramlar in i och far runt i ljuvlig musikjakt och plötsligt vaknar man till och tre timmar har gått.
Faktum är att jag tror att jag är beroende, oftast innebär det inga problem men läsandet tar stryk, en viss kreativitet inom allt det andra jag jobbar med tar nog också en del stryk. Jag känner ofta att jag borde göra något annat men så fastnar jag i meningslöst letande på nätet efter nått intressant som sällan är så intressant.

Men men...
Ja, ja...
Jag vet inte jag?
4 Mars11:52
My irish soul on Spotify...

Det var musiken som tog mig till Irland.
Allt började när jag i slutet av 1981, 14 år gammal, steg in i den lokala skivhandeln i jakt på något nytt att lyssna på.
Jag fastnade snabbt för ett omslag med fyra unga allvarliga killar poserandes på stilfulla bilder i en sliten industrihamn.
Det var U2 och deras andra platta ”October” som följde med mig hem tillsammmans med en specialimporterad EP med låten ”Out of Control” och två låtar till.
Snabbt återvände jag någon dag senare för att köpa debutalbumet ”Boy.”

Från den dagen blev jag ett fanatiskt U2 fan och följde bandet slaviskt ända fram till Live Aid-galan 1985.
Jag fastnade som så många andra för Bonos energi och även det annorlunda soundet som bandet hade i jämförelse med den musikscen som regerade då.
Men framförallt så fastnade jag för bandets fredsbudskap, de vita flaggorna som alltid vajade på scenen och Bonos brandtal om world peace som på den tiden kändes äkta och direkt från hjärtat.
Det var också låten Sunday Bloody Sunday som fick mig att börja intressera mig för Irland som land.

Ungefär samtidigt som Live Aid då U2 började ta över världen fick jag The Pogues ”Rum Sodomy & The Lash” i min hand och det förändrade allt.
Det var bay, bay U2 och Hallo love till The Pogues.
Jag blev helt sänkt av deras blandning av punk, folkrock och irländsk folkmusik.
Kärlek var kanske ett allt för stark ord men det var så jävla bra!
De irländska influenserna väckte något hos mig och jag ville ha mer.
Snabbt fann jag The Dubliners och via dom nyckeln till den traditionella folkmusiken.

I texterna märkte jag direkt den fantastiska melankolin, all längtan, all kamp, livets umbäranden och den upproriska ådran hos befolkningen.
En nation där hela befolkningen är födda som underdogs måste man bara älska.
Av någon anledning kände jag stark dragning till allt detta och därför, kära läsare, kan jag bara inte släppa den gröna ön här på bloggen.
Därför, kära läsare, kommer här tre nya Spotifylistor med idel irish music...

My irish soul

Shane MacGowan

The Pogues

3 Mars18:06
Identitet Melodifestivalen:

Plötsligt står dom där utanför lunchstället.
Grabbarna med americanaskägg och pälsrockar, tjejerna med glasögon stora som två dasslock och trendiga små accessoarer dinglande på kroppen.
För en kort sekund regerar man då småstad och en outfit som sticker ut en smula mer än Brothers och MQ inte ofta går hand i hand.

När jag sedan tar mig över Stortorget och upp på Drottninggatan märker jag hur mycket plats det helt plötsligt finns.
Hur rent och rymligt det är inne i citykärnan
Något stämmer inte...

Så kommer jag på och kopplar ihop.
Det är ju melodifestival i TDC och då måste man själjklart flina upp sig i ett töntigt och insmickrande smajl inför artister, journalister och hela den svans av wannabees som följer vår "kära" melodifestival.
Det är intressant hur hårt en svensk mellanstor stad kämpat för att få statusen att vara värd för något så glamouröst som "Andra chansen". Förlorarna.
Hela stadens pr-maskineri har pumpat igång och politikerhöjdarna ståtar i glansigt fina broschyrer som stolt säger att äntligen...
Äntligen är vi en stad med äkta identitet och tyngd.
Äntligen är vi en stad att räkna med.
Har man inte arrangerat melodifestivalen är man inte en riktig stad.

Bitter gnälltönt?
Nejdå.

Det är helt okej om man gillar detta spektakel.
Det är helt okej om staden vill annordna detta spektakel.
Tycker de styrande att detta engångsjippo är av högsta vikt för vår stad så ok.

Det enda jag önskar är att stadens styrande tar hand om vårt city och våra medborgare på samma goda sätt som de kramar tillfälliga besökare som förstås lägger en massa pengar på hotell, krogar och restauranger när dom är här.
Men vi som bor här behöver också snöfria gator för att få allt och fungera i vardagen. Kanske vill vi också ha möjlighet att lägga pengar hos stadens olika affärsinnehavare och nöjesplatser.
Men för oss som bor här gör man allt för att skicka ut oss på vischan och könslösa köpcenter som dödar stadens city.

Bilar ska inte få närma sig city.
Det har plockats bort parkeringsplatser med rimliga priser på gatorna och tvingat in kunder i P-hus med sjukt dyra p-avgifter.
Få tycker att det är värt att stå där när det finns gratis utanför staden.
De plockar bort möjligheten för affärsinnehavare att kunna göra reklam för sina verksamheter via trottoarpratare men erbjuder inga alternativa lösningar för att kunna synas på annat sätt.

Men torgen och gator byggs om.
Varenda ett samtidigt så att ingen kan ta sig fram någonstans.
Affärerna blöder.
Men torgen blir fina.
Frågan är vem som ska njuta av dom när alla är utanför stan och handlar.

Örebro city håller på att dö.
Men vi har ju fått melodifestivalen åtminstone...
Å snart kommer kungen...

28 Februari22:01
Ett viktigt journalistiskt tidningsprojekt!

Tänk vad vi slösar med orden i det här landet.
Vi är så lyckligt lottade att vi nästan får skriva precis vad vi vill utan att råka illa ut.
Så vad gör vi?
Vi satsar alla våra pengar på skvaller, skvaller och åter skvaller.
Meningslösheter, ytlighet, psuedodebatter, och Let´s Dance.

I veckan var jag och lyssnade på två män, en från Kina och en från Syrien, de lever båda i påtvingad exil beroende på att de använt ordet på fel sätt enligt deras hemlands regimer.
En av dom har suttit fjorton år i fängelse och blivit torterad för att han beskrivit sin dröm om frihet och demokrati.
Allt medan svenska medier skriver spaltmil om om människor som kallas kändisar och som aldrig gjort mer i sitt liv än att synas i TV och vara djävliga mot varandra.
Man blir matt, besviken och önskar att de fått byta plats med de båda männen under en period av sitt liv.
Kanske skulle de då uppskatta sin rätt till det fria ordet på ett bättre sätt.
I Örebro satt männen i en liten lokal kallad Hjalmar Bergman Salen och berättade sina levnadshistorier inför cirka tjugo personer.
Man blir så ödmjuk av att höra hur stor deras längtan efter frihet är, hur långt dom är beredda att gå för att få det och vad dom är beredda att offra.

Mötet var arrangerat av en annan person som lever i påtvingad exil ifrån Bangladesh.
Han heter Tasneem Khalil och har påbörjat ett intenationellt journalistiskt projekt ifrån sin bas i Örebro. Han har startat en tidning som skriver om ämnen som nästan inga andra skriver om. Nyheter och reportage ifrån platser som nästan ingen bryr sig om. Det är en tidning som alla bör prenumerera på för att inse att världen inte slutat där näsan tar slut. Tidningen begränsar sig inte vid den så kallade västvärlden med USA i spetsen som våra svenska nyhetsprogram i TV.

Independant World Report heter tidningen, eller magasinet.
Den är helt och hållet fri från partipolitiska eller nationsbindningar, inte heller byggs den av kommersiella intressen via annonser.
Please Subscribe!!

26 Februari00:07
Efter en lång hård vinter: Nya Spotifylistor
Varsågoda och ta för er.
Mina två nya Spotifylistor som snart kommer följas av en tredje.
Jag vet att ni har väntat...

Obvious David Bowie

I´m a lonesome cowboy...
23 Februari21:37
Efterlyser ett kulturmagasin skräddarsytt för mig

Jag har de senaste månaderna haft tre morgontidningar.
Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Å jag har inte haft en möjlighet att hinna med att läsa dom alla från start till mål. Snarare har det varit ett stressmoment utan dess like...

NA plöjer jag av ren lokalpatriotism, ur DN ryker sportdelen direkt då man bor på landet så ligger sporten ett dygn efter alla de stora händelserna så den bilagan är meningslös. Tidig pressläggninga alltså. I SvD är sporten meningslös av andra skäl så den läser jag sällan och bara i nödfall. Återstår två huvudtidningar och två kulturbilagor och en Näringslivsdel i SvD. DN läser jag debatt, början och de sista  sidorna medan SvD snabbt bläddras igenom i jakt på eventuella intressanta intervjuer. Näringslivsbilagan läser jag då och då medan jag alltid plockar ut de båda tidningarnas kulturdelar för att läsa mer noggrant.
I grunden är det egentligen utav den anledningen jag har tidningarna kvar(eller SvD slutar komma i morgon), kulturen alltså.

Hinner jag inte läsa så lägger jag dom på hög för att läsa senare.
Kulturen är viktig för mig och jag gillar båda tidningarnas kulturdelar, DN lite light, på en nivå jag hänger med i varje sväng, säkert lättsmält för de tunga kulturmänniskorna.
Inbillar mig att dom hellre väljer SvD som i mina ögon är tyngre och mer svårtillgängligt.
Men som sagt, jag gillar båda två.

Det leder mig fram till en slutsatstanke över mina textrader.
Jag skulle kunna kasta bort både DN och SvD om det inte vore för kulturen.
Det i sin tur betyder att jag som individ gärna skulle se ett magasin som skrev om kultur på en nivå som pendlar mellan DN och SvD.
Jag skulle bli prenumerant pronto på en sådan magasinsatsning.
För inte finns det väl redan?
För om det skulle göra det så meddela mig lika pronto igen.
Musik, litteratur, film, teater och en massa långa sköna intervjuer med intressanta kulturpersonlighter.

Beställt och klaart!!
23 Februari00:53
Sextionio bilder som inte räddar världen...
Men kanske kan dom underhålla er i några minuter mellan OS-sändningar och Melodifestivaler.

Enjoy...

Dublin 2010-Resan hem...

19 Februari08:57
En sorgesång om livet som det ser ut just idag...

Jag vaknade upp i morse och trodde att jag hamnat i Kiruna.
Ahhhhh!!
Esteban Pavliychenko stod utanför fönstret och kikade in.
Snabbt sträckte jag mig efter hagelgeväret som jag trodde stod bredvid sängen i hörnet bakom nattduksbordet.
Men jag har ju inget vapen, och Esteban finns bara som fantasifoster.
Eller finns han kanske? Hmm...

Jag tittade ut och såg(som det kändes) tre meter snö utanför huset.
Klass 2 varning i länet...vad nu som menas med det.
Snart kommer plogbilen och trycker upp en stor jävla vall av is och snö vid uppfarten.
Den jäveln.
Å så ska postbilen ha fri lejd in till postlådan för att han ska kunna dela ut en sorglig hög räkningar och en bunt meningslös reklam som jag aldrig tittar på.
Parabolen kommer sluta fungera för att snön lägger sig som en vägg framför huvudena som fixar å trixar fram signaler till TV:n.

Experterna har i över tio år sagt att vi är å väg mot ett medelhavsklimat här uppe norden.
Det är ju för fan därför som jag har stannat kvar.
Annars hade jag flyttat från det här landet för länge sedan.
Snö och is och minusgrader som i fucking alla satans arktis som finns.

Men nu har alla gulliga barnen snart sportlov.
Så kul för dom då.
Åk skidor ni.
Rulla runt i era bävernylondräkter och skratta och var glada i konungariket Svedala.

Har för mig att det finns ett rejält rep någonstans där inne i garaget vid vedklabbarna.
Tror takbjälkarna är rätt stabila dom med.
Om det inte vore så förnedrande och elakt mot dom som bryr sig om mig skulle jag gå ut sätta spin på en snara och gunga mjukt fram och tillbaka i takt med snöflingorna och ljudet av vinden som attackerar i stötar från nordöst.






1-20  21-40   Arkiv