«Föregående   

Det är tio år sedan Egil ”Drillo” Olsen tog sitt Norge till åttondelsfinal i VM i Frankrike 1998. Laget slog bland annat Brasilien i gruppspelet och Drillo var på toppen av sin karriär.

Han var hyllad och älskad i sitt fädernesland men hatad i resten av världen för sin extremt destruktiva antifotboll som gick ut på att ha så lite boll som möjligt själv och straffa motståndaren för deras ambition att vårda sitt passningsspel och sin kreativitet.

Max tre passningar inom laget var nog för Drillo sedan kunde man lika gärna lämna över bollen och börja försvara sig igen och invänta nya lägen för sina minimalistiska anfall.
Just den sommaren bodde jag i Stavanger i Norge och det var hemskt.

Jag kan inte nog förakta den fotbollsfilosofin.

Men vad jag personligen än tycker så finns det en sak man inte kan ta ifrån Drillo och det är att han ändå var rätt ute när det kommer till hur man mest effektivt gör mål i modern fotboll.

Han var en föregångare till det vi numer kallar (troligtvis för att få det att låta lite finare) snabba omställningar. Tidigare var det helt ”enkelt og greit” kontringar det handlade om.

Ett årtionde efter den norska succén läser jag att Andy Roxburgh, som är Uefas tekniske direktör, gjort en liten snabbanalys angående eventuella trender och nymodigheter som slagit igenom under EM mästerskapet 2008. Där visar det sig att majoriteten av målen i mästerskapet kommit till genom kontringar, 35 procent för att vara exakt.

Därför är det kanske inte så konstigt att favoritlag som Holland och Portugal åker ur turneringen då deras vilja att hålla i bollen och skapa något på egen hand är en grundbult i fotbollsfilosofin, men alltså då gammalmodig och ineffektiv enligt Roxburghs undersökning.

Spanien brukar ju åka ur av samma anledning, alltså gå bort sig i naiv och överdriven passningsnarkomani, men lyckades denna gång lura naturlagarna och vinna en straffsparksläggning.

För oss i Sverige är väl det här med omställningar egentligen inga nyheter då till exempel Kalmar FF som leder allsvenskan är mästare i detta spel med snabba förflyttningar från försvarsposition till anfallsposition. Även Lagerbäcks landslag har länge varit suget på att locka upp sina motståndare för sedan lura in dom i en trygg dimma och sedan hånflinande kontra in ett par mål.

Sedan måste man vara ärlig och påpeka att det finns väldigt många olika sätt att kontra på.

Drillos tjongbollar upp mot någon som hette Flo (det spelade ingen roll vem bara han var lång och släkt och kom någonstans ifrån Sognfjordarna) för att vinna boll och avsluta skiljer sig radikalt ifrån mästerskapets nya älsklingar Ryssland. Ett lag som Drillo förövrigt inför mästerskapet hängde ut som sämst och mest naivt i sitt spelsätt.

Ryssland kontrade och sprang sönder både Sverige och Holland, de gjorde det men ett snabbt och tekniskt spel med bollen efter gräset. Likaså gjorde Tyskland mot Portugal, inga luftpastejer där förutom de målgivande Schweinsteiger frisparkarna, utan snabbt spel runt på kanterna, inspel, avslut och mål.

Med detta i tankarna bör vi ha finallagen klara redan innan semifinalerna spelats.

Tyskland kommer att spela mot Ryssland i något som då kanske blir en härlig kontringskarneval vilket jag i så fall inte direkt ogillar.

Men om jag själv får välja så ser jag hellre Spanien i en final där de via sitt fina passningsspel tröttar ut tyskarna eller turkarna med triangelspel, instick i djupet, väggspel, överlappningar och massor av härliga finter i man mot man situationer.

För det är en sådan fotboll jag gillar, sedan får Roxburghs trendbarometern säga vad den vill.