«Föregående   

Trots katastrofen i Köpenhamn var lördag kanske en bra dag för svensk fotboll ändå.

Solen sken över Hägerstens BP i Stockholm. Långt söderut i grannlandet Danmark satt den svenska drömelvan och käkade frukost medan i Hägersten var det ett gäng spelare som bara har drömmarna kvar som träffades för att göra upp om en avslutningscup. Jag var en av dem.

Vi hade ju alla drömmen en gång i tiden, att bli som Henke eller Zlatan eller Kim, att skruva in bollen från utanför straffområdet i landslaget och sedan tar emot publikens jubel, att säkra kvalificering till VM eller EM borta mot grannlandet. Av någon anledning blev det inte så, men ändå kör vi hårt- galna rusningar efter omöjliga bollar som man aldrig hinner upp, gamla fötter som fortfarande kan få till en eller en annan fint som dumpar motståndaren på rumpan, eller en stänkare som sätter sig i krysset och inte hade gått att rädda även om man hade två målvakter. Det finns ett lag som är klart sämre än alla andra, men de bryr sig inte. De är glada att de är med, och det är nog första gången de spelar någon form av tävlingsmatch på svensk mark någonsin. Förhoppningsvis är det inte det sista.

International All-Stars (som laget heter idag) är inte som de andra i turneringen. Här finns det inga gamla korpenspelare eller killar som har valt karriären eller plugget över fotbollen, inga småbarnspappor som lever ut Zlatan-drömmen på konstgräset i höstsolen.

Här finns det bara unga killar som har kommit till Sverige ensamma, utan föräldrar eller någon vuxen som tar hand om dem. Hit har de kommit från Afghanistan, Somalia och andra länder där barn har andra drömmar än att bli som Zlatan. En av dem har suttit i en container i fyra veckor på resan hit. En gång om dagen öppnades dörren och något att äta och dricka slängdes in innan dörren stängdes igen. För övrigt satt de inlåsta i mörkret, utan någonstans att uträtta sina behov, utan någonstans att sova eller något att lägga huvudet på. I fyra veckor. Men idag, oavsett varifrån de har kommit eller hur de tog sig hit var de ett fotbollslag, fina och nöjda i tröjorna och benskydd som skänktes av Nike.

Ärligt talat blev det lite Zaire ’74 över det hela- utan svenska ännu, det var lite svårt att förklara reglerna för dem och domarnas tålamod fick en rejäl prövning. All-Stars var ju inte hellre så vana vid sådana grejer som försvarsspel eller markeringar och släppt in en hel del billiga mål, trots att tränaren för dagen var en mycket erfaren coach från Rio de Janiero. Men dribbla kunde dem i spader och det var många bland de svenska spelarna som gick på en fint som hade finslipades med en boll gjort av trasor på en bakgata i ett trasigt land.

Utan mål eller poäng i turneringen åkte de ut direkt i gruppspelet. De vuxna som numera tar hand om dem samlade ihop de trötta All-Stars och de tog pendeltåget hem, åt middag och kollade Danmark-Sverige på tv innan de gick och la sig, helt utmattade.

Tydligen var det många stela ben när de vaknade igår, men en eller en annan bland dessa flyktingbarn har redan börjat drömma samma drömmar som de övriga i tävlingen en gång hade - ”coach, tror du att jag kan hitta nåt lag att spela med nästa år då? Jag var ju riktigt bra idag, eller hur…?”

"Philip O´Connor är irländare men bor i Stockholm där han är marknadsförare på ett mediaföretag.
Han är fotbollsgalen och följer både svensk och irländsk fotboll med största intresse.
Philip skrev artiklar för Reuters om svensk fotboll inför EM men har trots denna fotbollsfixering även kärleken kvar till de irländska nationalsporterna Gaelisk fotboll och Hurling."