Fad Gadget läste jag i en av rutorna under related artist på Spotify när jag en kväll satt och petade ihop en Pure 80:ties-lista.
Jag klickade rent slumpmässigt och började lyssna utan att någonsin höret namnet tidigare.

Det är inte så ofta längre som man får de där aha-upplevelserna när det kommer till musik. Ny musik hittar jag knappt alls eftersom nyfikenheten försvunnit när man inte har någon som guidar än, till exempel en seriös skivhandlare. Spotify har mest dragit ner mig i nostalgiträsket. Det mesta jag finner där går bakåt i tiden och det känns lite mossigt även om mycket är oupptäckt för mig som inte har musikhistorien inlärd från A till B.

I detta fall får man ändå säga att just den nostalgiska tråden ledde mig rätt. Jag blev fullständigt rufsig i håret av den kick som drog genom ryggraden när jag började lyssna på denna Fad Gadget.
I bakvattnet av punkeran i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet lirade denne Fad Gedget. Jag läser att han aldrig fick de där hitlåtarna som andra grupper i samma tid vilket förklarar min okunskap om honom.

Men jag föll fullständigt för den mörka suggestiva elektronican som lockade fram drömska goosebumbs. Många av låtarna påminner i mina öron en hel del om Joy Division. Fast med mer synthar och elektroniska effekter.
En underbart släpande röst som ligger och stöter fram ljud framför den elektroniska mattan. Helt suveränt.



När jag läste vidare visade det sig att denne Fad Gadget egentligen hette John Tovey. Hette beroende på att han dog redan 2002 av en hjärtattack endast 45 år gammal.
What a waste!

Från början kunde han knappt lira ett enda instrument. Elektroniska maskiner verkar ha varit hans pryl. Med åren lärde han sig det mesta och i mina högst lekmannaöron verkar han framstå som ett "universalmusiker." Han började flirta med en hel drös andra gangrer och gav ut skivor under sitt riktiga namn.
Han gav ut en skiva som heter Tyranny & The Hired Hand där han tolkar gamla traditionella protestsånger.
Å det är lika jävla bra som det elektroniska.
Precis som skivorna Grand Union och Worried Men In Second Hand Suits där han samarbetar med den traditionella irländska folkmusikgruppen The Pyros. Också det väldigt bra.
Allt detta och lite till finns om ni söker på Spotify.

Visst, för ärlighetens skull, allt är förstås inte bra. En del låtar är rejält daterade och andra rätt å slätt dåliga men totalt utslaget över åtminstone sju skivor är det sensationellt bra och jag är så otroligt glad över att helt slumpmässigt sprungit in i denna artist.