Därför har jag så svårt för Zlatan
Satt och såg på ”No Direction Home” en kväll. Martin Scorseses film om Bob Dylan. Älskar de där gamla bilderna när han för första gången pluggar in och kör elektriskt inför en publik av konservativa folkvisenissar som förväntat sig en man med hans gitarr och munspel.
Publiken blir galen, förolämpad och buar ut Dylan som glatt lirar vidare. Han är en äkta rebell. Jag gillar rebeller. Som vågar gå sin egen väg. Har jag trott åtminstone.
Men är det så eller gör jag skillnad på folk och folk? Kanske. Musiker och konstnärer som enbart representerar sig själva står jag bakom till hundra procent i sin rebelliska galenskap.
När det kommer till fotboll som är en lagsport, med supportrar som identifierar sig med en stad och en klubb, märker jag att hjärtat säger en sak medan hjärnans disciplinhörna skriker ut en annan. Jag blir ambivalent.
Det är därför jag har så svårt för Zlatan. Han är en sann rebell, därför borde jag älska honom. Men han visar samtidigt ingen respekt för de som tidigare älskat honom. Zlatan är egoisten, individualisten och den sanne ensamseglaren. Jaget är viktigare än laget. Å det är just det vi i Sverige hyllar. Han bör då vara den ende individen i vårt samhälle som kommer undan med det. Egoister ogillas annars starkt. Men kanske är Zlatan dagens och framtidens sanna idrottsman.
En svensk familj med delvis italienska rötter som jag känner har nämligen fått ett problem på halsen. Tolvåringen älskar Zlatan och köpte Juventus matchtröja när han spelade där, sedan köpte han Inters när Zlatan gick dit. Barcelona blev en parantes, för både Zlatan och tolvåringen. I och med att killen i grunden håller på Juventus men kanske ännu mer på Zlatan har det nu blivit en konflikt i familjen över om man ska köpa en Milantröja eller ej. Juventus ihop med Milan? Hmm. Troligtvis inte va? Men Zlatan är ju där nu? Problem, problem...
Det är kanske inte en världsnyhet direkt men likväl en spännande utveckling att ungdomar idag håller på spelare istället för lag. Egofieringen och varumärkesindustrin har omvandlat de största fotbollspelarna till seriefigurer som går att köpa i plast. Som Spindelmannen eller nån annan serietidningshjälte. Jag vet att de flesta i min generation alltid sagt att spelare och tränare kommer och går medan man själv älskar klubben först och främst.
Är Zlatan den svenske spelare som slagit hål på denna gamla sanning? För unga som äldre. Alla började hålla på Barcelona när han spelade där.
Men fotbollsresorna som förra året drog till Katalonien i en strid ström har nu lagt om kurs mot Lombardiet i norra Italien. Nu håller vi på Zlatan i Milan.
PELLE BLOHM
Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda
2010-09-24