«Föregående   

En sak slog mig när jag för någon vecka sedan satt och såg på matchen mellan Mjällby AIF och Malmö FF på Strandvallen. Det var blött, skitigt och en stenhård vind attackerade i midjehöjd.

Matchen var ett eko från förr, en match från minnenas allé där kvalmatcher på höstdeprimerade planer var en charmig kärlekshistoria som älskades och hatades.
Nu vet jag att nostalgi anses vara en smutsig verksamhet, bakåtsträvande och negativt. Något som trötta individer utan framtidstro hänger sig åt.
Men det som slog mig var att de senaste årens debatter om curlingföräldrar och dess överbeskyddade barn återspeglar sig på fotbollsplanen. Allt måste liksom vara krattat.
Står ett grästrå böjt åt fel håll börjar spelarna att stampa i backen och gråta för att det är så svårt att spela fotboll. Med konstgräset och dess rena ytor har vi fått bekväma spelare som har svårare att klara motgångar. Som surar över lite damm på sina gula högteknologiska sponsordojjer. Lite lera mellan dobbarna, en grästuva som rivits upp och ligger snett, ett vått och tungsprunget naturgräs, gräs som lever och därför är kort ibland och långt ibland.
Allt detta kan skapa kaos för den nya tidens fotbollsarbetare som uppfostrats av en armé av curlingföräldrar och tränare som dyrkar den nya tidens problemfria och nystrukna konstgräsplaner.

Fotbollen har blivit steril, som samhället i övrigt. Överallt ska det vara perfekta ytor, inga skavanker. Människor tål inte en rostfläck, blir överkänsliga av en dammråtta i ett hörn.
Jag tänker ofta på det när jag är ute och reser, alla fula platser rensas bort för att ersättas med långa rader av identiska och lyxiga kontorskomplex i glas med en espressobar vid entrén. Karaktär och identitetslösa monument som skurats så rena att människor dör på stående fot om en fluga skulle förirra sig in i byggnaden. Där sitter personalen i minimalistiska och döda landskap och är förtvivlade över att behöva böja sig ner och plocka upp ett tappat USB-minne. Skyddsombudet står bredvid och mässar om risken för yrkesskador och felbelastningar.
Stod och pratade med en gammal skyttekung från 70-talet för någon vecka sedan nere i Kalmar. Föga överraskande snackade vi plankvalitet, man gör det hela tiden numer.
Han påminde om hur otroligt mycket man uppskattade att komma ut på gräs när man som hans generation, precis som min, tränade på grus hela vintrarna. Gräsplaner som i många fall var sämre än det vi sett i allsvenskan under denna vår, Ullevi borträknad.
Vi var som de klassiska kalvarna på grönbete och brydde oss inte mycket om en felstuds. Det var ju gräs.
Nu var det inte bättre förr. Jag vet.
Kanske charmigare och med mer känsla. Annorlunda åtminstone.
Men nyanserna var starkare, skillnaden mellan dåligt och bra, jag tror man behöver få känna den skillnaden för att kunna leva livet fullt ut och verkligen uppskatta det som är bra.
Numer får väl inte kalvar ens gå på grönbete och fotbollsspelare vet inte ens vad gräs betyder. Fotbollsfabrik? Köttindustri? Same, same but different.

PELLE BLOHM
pelle@blohm.se

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehanda