

	Det blir säkert bra i morgon igen...
	Poeten och Räven har länge suttit och gnidit händerna i samstämmig eufori... Snart inleds det. The dark ages. Pelles vinterdepp, då han kryper upp i ett hörn och tigger om jobb som dörrvakt, diskare, säljare av diverse vindtäta material eller vilket satans jobb som helst. Allsvenskan är slut och då tar jag också slut. Säger dom. Men jag har flinat åt duon, avfärdat varje påhopp. Jag mår bra, livet leker, mycket på gång. Men det behövdes inte mer än en gäspning och en lång morgonsträckning av kroppen med händerna upp mot taket å så knak. Det högg till så in i hin håle i ryggen strax under skulderbladen. Rätt igenom från ryggen och ut till bröstmuskeln sitter det numer ett glödgat järnspett. Känns det som. Har svårt att gå, har svårt att sitta och natten blev ingen trygg John Blund-stund utan ständiga avbrott i nannandet av hugg genom ryggen. Dåligt humör är orden för dagen. Värktabletterna har plockats fram, tid hos kiropraktor är bokad inklusive väntetid för att det var rätt fullbokat i veckan. Humöret rasar ner till noll och livet känns genast som ett stort mörkt hål. Huvudet dunkar, värken i ryggen som är på väg att krypa upp till nacken, nedstämdhet, halv storm utanför fönstret, en relativt ny men ändå trasig TV som måste lämnas in och slut på kaffebönorna i min Jura Impressa Z5. Ja, ja, ja jag vet vad ni ska säga... Lyxproblem av en bortskämd spoling i villaidyllén. Så sant. Så rätt. När det finns miljarder av människor i världen som far jäkligt illa. Så hur jag har mage att sitta här och klaga är en gåta. Igår morse var jag glad över min nya hemsida och allt jag ska göra med den. Idag är jag gnällig och irriterar mig på de saker som ännu inte är åtgärdade så att jag inte kan göra det jag hade tänkt mig att göra. Inkörning kallas det säkert. Det är alltså en sån där dag... I morgon är det en annan och då ska allt vara bättre igen. Se där, en strimma av optimism i all själslig sörja.