En ovanligt bra dag
	Igår var en ovanligt bra dag. Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man. Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare. Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår. Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet. -Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet. Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig. Men så anfaller natten och söver ivern. Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd. Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen? Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken. Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår. Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt. Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren. Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail. Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn. Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll. Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv. Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl. Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio. Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt. Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.