X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Jag satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i mitt knä. Hade svårt att koncentrera mig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa. Istället satt jag och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog jag med avsky hade sprungit runt och frusit arslet av mig i under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte jag och rös till och skakade i hela kroppen. Jag hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere i så god tid att jag skulle hinna göra stan under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Jag hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde mig i mina dagdrömmar.
För jag hade börjat drömma igen. Fragment av tankar som andades att det eventuellt fanns en utgång mot livet hade börjat formas inne i mitt huvud. Humöret hade höjts. Nyfikenheten kliade lite i kroppen i takt med att dagarna blev allt ljusare och temperaturen mer varsam om huden. Köpenhamnsresan var ett första litet test för min nya lust till att förändra den gråtrista betongvardag som jag vandrat i under en allt för lång tid nu. Förändringens vindar hade äntligen börjat flåsa svagt i nacken.
Det hade börjat en morgon då jag vaknat upp och blivit stående framför min spegelvägg som fanns på garderoberna i sovrummet hemma. Det var ingen rolig syn. Håret var långt, fett och rufsigt. Jag hade inte rakat mig på två veckor. Det innebar i mitt fall nästan helskägg. Bröstmusklerna som förr hade varit imponerande vältränade hängde nu ledsna och slappa som två övermogna päron. Jag mådde illa av att se min mage välla över kalsonglinjen. En kompis hade en gång sagt att den dag man inte ser sin kuk hänga mellan benen när man står upprätt och tittar ner då är det redan försent. Det innebar att jag låg risigt till.
Direkt med ett samvete i mörker bytte jag om och satte på mig en overall och ett par joggingskor och så gav jag mig iväg. Fyrtiofem minuter senare ramlade kroppen in över tröskeln i hemmet, den var helt slut och knäckt. Musklerna värkte, det vänstra knäets yttre ledband dunkade illa av smärta och den högra ljumsken krampade illavarslande. Efter en dusch, rakning och några tafatta situps såg jag ändå något piggare ut. Det avgjorde saken. Nu fick det vara nog.
Kom igen nu Peter för fan, sa jag högt till mig själv medan jag stirrade in i mina egna ljusbruna ögon i spegeln på väggen.
Det handlar om värdighet Peter. Det är dags att börja leva.
Jag slog mig själv några gånger i ansiktet med mina handflator för att vakna, sedan gick jag ut i köket och lagade frukost.
Tåget rullade in på Köpenhamns central och stannade med ett litet tjut. Jag tog mig ut ur min vagn. Det var rätt lugnt och stilla på perrongen. Passagerarantalet hade tunnats ur under resans gång. Många hade hoppat av i Malmö, en del vid Kastrups flygplats. Tåget var inte ens halvfullt nu. Jag vandrade längs perrongen och tog sedan rulltrappan upp och in till avgångshallen som var kall och fuktig. Där var det helghysteri. Folk sprang nästan ner varandra på sin väg mot sina pendeltåg efter arbetsdagens och skolornas slut. Jag tog sats, tittade ner i golvet och gick snabbt igenom hallen och ut genom dörrarna vid Bangårdsplatsen. Jag skulle bo på Scandic Copenhagen, hade bott där förut med Sofia när vi varit och shoppat i staden för flera år sedan. Hotellet låg bra till, nära centrum, nära tågstationen.
Jag fick gå några hundra meter, över Vesterbrogade, över Gammel Kongvei och där låg hotellet invid den lilla dammen Skt. Jörgens Sö. Checkade in och tog hissen sex våningar upp, hittade nyckeln i ena fickan, stack den i låset och tog mig in i rum 605. Rummet vette mot dammen, jag släppte väskorna och ställde mig framför det stora fönstret och såg ut över Köpenhamn. Vinden slet hårt i flaggorna som stod givakt utanför hotellet. Runt dammen gick en liten grusgång där stadens hälsofanatiker utövade sin motion. De joggade i sina färgglada overaller medan änderna lugnt låg och guppade i vassen. I horisonten sköt en skorsten upp ur den annars rätt homogena bebyggelsen. Som en fallossymbol stod den där och spydde ut rök i atmosfären. Det var en rätt trist och humördödande syn så jag fick kämpa med att inte falla in i det gamla mönstret. Jag vände mig in i rummet igen och slog på teven. Öppnade sedan minibaren, plockade ut en Carlsberg ur kylskåpet, drog av korken och svepte halva ölen.
Det fanns inget direkt mål med resan. Jag skulle inte träffa någon i Köpenhamn, skulle inte heller gå på någon konsert eller besöka någon speciell plats. Eventuellt hade jag tänkt shoppa lite, ett par skor kanske? Förövrigt ville jag bara komma bort från hemmaplan. Se något nytt och få den där sköna känslan i kroppen av att vara på väg utan att ha ett förutbestämt mål. Tidlösheten och kravlösheten som infann sig i min kropp så fort jag steg på ett tåg eller bara intog min GS 300 på en tur genom det svenska landskapet var ett sinnestillstånd jag sökte och mådde bra av. Då kände jag mig som allra bäst, det var frihet. Att förflytta sig, att vara på väg och njuta av sin lokala frid i sinnet och titta på folk som passerade revy framför ögonen var ett skönt nöje. Bara att sitta med en kopp kaffe eller en öl och spana på tvåbenta homosapiens och fundera på deras liv och vart de var på väg var billig och kreativ underhållning. Fantasin fick fritt flöde och jag kunde glömma de egna nojorna för en stund. Det var därför jag tagit tåget till Köpenhamn, för att bryta vardagens tristess och få in någon sorts förnyad energi i systemet.
Så jag tog mig ut från hotellet och började planlöst strosa omkring i centrum. Gick tillbaka mot Vesterbrogade, följde den förbi Tivoli och in över Rådhuspladsen. Tanken var att först i alla fall ta mig igenom Ströget, turisternas vandringsled. Men jag lyckades missa infarten från Rådhuspladsen och irrade mig in ibland studenter som satt utmed trånga gator och på små mysiga kaféer i närheten av något Universitetet som låg intill en kyrka som jag kunde läsa mig till att den hette Skt Petri Kirke. Jag förbannade mig själv lite grann att inte den där kartan på rummet ändå fått följa med i en ficka även om det planlösa promenerandet var mer spännande. Tidsbrist var liksom inget jag led av. Jag fortsatte snurra runt på smågator, vandrade i cirklar, ja så kändes det som i alla fall. Mörkret hade börjat ta över stan även om gatulampor och neonskyltar hjälpte till att lysa upp. Solen som jag njutit av på vägen ner hade nu övergått till ett dis där regnet hängde så där lågt i luften att det var som att vandra runt i en lätt strilande dusch. Jag blev fuktig men inte så blöt att det var kallt och obehagligt. Vinden tilltog lite grann när jag plötsligt stod på Kongens Nytorv. Där hade jag varit förut och såg Ströget öppna upp sig åt ena hållet. Men den inre guiden valde att ta sig ner till Nyhavn och de färgglada husen som låg invid kanalen. Uteserveringarna hade inte kommit igång än så jag struttade vidare mot Malmöbåtarna och drabbades plötsligt av en inre oro, jag ville över sundet igen. En sugande känsla i magen kom farande, magen knöt ihop sig. Melankolin slog till och jag fick upp Annas bild inne i mitt huvud, jag behövde prata med henne. Nu.
Jag drog åt halsduken lite hårdare, tryckte ner hakan i den samma då vinden attackerade mig hårt nere vid vattnet. Fort vände jag om och började småspringa genom en massa smågator. Nu var det plötsligt rätt folktomt, vädret skrämde väl bort en del människor. Efter något som kan ha varit runt tio minuter stannade jag upp och såg mig omkring. Jag frös nu och ville in i värmen någonstans. Men jag visste inte var jag befann mig men läste Kompagnistraede på en husvägg. Under gatunamnsskylten, i hörnet in på Knabrostraede satt en ännu större skylt. Stella café, restaurang, bar stod det i sjuttiotalsfärger av mörkbrunt, lite ljusare Maraboubrunt och en aning rött på gränsen till horhusrött.
Jag tog mig ner tre trappsteg från gatuplan, genom ytterdörren och in i en ombyggd källarlokal. Cigarettröken låg som en vägg och jag började hosta, hade glömt hur det var på dessa kaféer efter rökförbudet i Sverige. Satte mig vid ett fönsterbord i den halvfulla restaurangdelen och såg ut mot en Restaurang Riz Raz mittemot. Där satt ett storbolmande par i ett rökmoln och stirrade på mig. Min blick vände tillbaka in mot det bruna bordet och menyn som satt fast i en liten klyka på bordet. Jag öppnade menyn och började scanna av maträtterna en efter en. När servitrisen kom och började snacka förstod jag ingenting. Hanne, som servitrisen enligt den lilla namnbrickan ovanför ena bröstet hette, vräkte ur sig obegripligheter i ett rasande tempo. Trodde faktiskt att jag hade vant mig med danskan efter att ha haft både en tränare och ett par lagkamrater i laget under karriären. Men icke, jag såg ut som om jag bar en dumstrut men chansade på att Hanne frågat vad jag ville ha vilket inte var den mest fantasirika gissningen i världen. Beställde i alla fall stekta nudlar och tigerräkor i sweet chilisås, en fatöl och lite bröd. Servitrisen sa sedan något igen och gick iväg.
Jag lutade mig bakåt, gled ner lite på stolen och njöt av den nyvunna värmen i kroppen.
Den danske tränaren ja. Va fan skulle han komma upp i min hjärna för? Jag svor högt för mig själv och bordsgrannen stirrade skrämt på mig. Hade haft den här tränaren, Bo Möller, när jag anlände till Stavanger. Det var den dåvarande sportchefen för Viking FK som värvat mig och Bo hade accepterat valet av mittfältsstrateg. Det hade börjat bra och jag blev en ledare i laget. Snabbt blev jag medlem av spelarrådet, lagkapten och en hyllad spelfördelare på mittfältet. Det hade varit som att komma hem till släkten och fira jul. Det var som två kugghjul som blivit oljade och obehindrat gled in i varandra med ett litet klickande ljud. Jag trivdes direkt och gjorde succé. Men det var innan benet brakade sönder…
Maten kom in. Jag åt fort upp alltsammans även om det knappast var det godaste jag fått i mig. Det var mesigt och smaklöst trots sweet chilisåsen. Sedan ropade jag in en kaffe och därefter, medan jag väntade på det svarta guldet, plockade jag upp mobilen och började pillra i adressboken efter Annas telefonnummer. Jag fann det snabbt och tryckte på ringknappen.
Efter tre signaler svarade Anna.
-Hej, det är Peter.
-Heeej Peter, var har du hållit hus? Vad gör du? Hur mår du?
-Jag sitter i Köpenhamn. Har precis ätit på ett kafé Stella någonstans i centrum.
-Köpenhamn? Vad gör du där? Har du nåt på gång?
-Nej då, fick bara för mig att åka iväg en sväng från Örebro. Har inlett operation uppryckning. Insåg för några veckor sedan att jag var på väg att bli ett patetiskt vrak så jag började träna igen. Rakade bort skägget och klippte mig. Så nu är det bara jobbet kvar.
-Va bra att du åkte iväg. Men är du ensam?
-Jo, jag är själv här.
-Är det skönt?
-Ganska, men kom på när jag stod och tittade ut över Malmöbåtarna i den hårda vinden att jag behövde prata med dig. Vet inte varför men det där mörka var på väg in i systemet. Jag blev lite rädd för mig själv. Och nu innan maten brakade de där gamla Norgeminnena in i skallen igen och det var ju inte meningen.
-Du menar den där livskrisen du bara nämnt i förbifarten men aldrig på riktigt talat om vad det handlar om?
-Precis den. Har du lust att träffas? Jag tänkte ta ett tidigt tåg härifrån på söndag och är hemma någonstans efter två. Skulle vi kunna ses då?
-Vänta lite Peter.
Anna sprang iväg och jag hörde hur det prasslade i bakgrunden. Hon hämtade sin kalender från sin väska och slog sig ner vid telefonen igen.
-Söndag fungerar utmärkt. Eftermiddagen är ren i kalendern. Var vill du ses?
-Vad sägs om Java på Kungsgatan? Vi kan väl säga halv tre, jag ringer om det är några förseningar.
-Perfekt Peter. Njut nu av Köpenhamn. Vad har du planerat för kvällen och morgondagen?
-Har inga planer. Tar dagen som den kommer. Carpe Diem som det så populärt heter nuförtiden. Vi hörs då.
-Hej, hej, sa Anna innan hon la på luren.
Lördagen rullade på och jag promenerade runt i city på förmiddagen. Tankarna var någon annanstans, ville hem igen. Stämningen jag hade hoppats skulle infinna sig hade uteblivit. Det var nästan så att själva resan var det jag mest längtat efter. Nu när jag kommit fram kändes det inte speciellt annorlunda att vara för sig själv här med tankar som pendlade från ljus till kvällsskymning än att trippa omkring i hemstaden. I ett skyltfönster kunde jag läsa om konstmuseet Louisiana ute i Humlebaek. Dit hade jag tänkt åka många gånger i mitt liv men det blev som med så många andra saker aldrig av. Nu var det för sent på dagen för ett besök så jag fick fortsätta drömma om att vandra runt i dess lokaler och den vackra omgivningen jag sett i en fotobok som fanns hemma i hyllan.
Istället tog jag mig tillbaka till mitt hotell och satte mig i baren och beställde in en hamburgare med pommes fritt och en Tuborg på fat. Jag letade upp min bok av Hesse i väskan som alltid fanns med mig. Öppnade boken där den gröna dollarsedeln satt för att påminna mig om hur långt jag nått och började läsa. Jag hade under en lång tid känt mig lika förvirrad och melankolisk som bokens Harry Heller. Han hade sprungit omkring på mörka gator i den sena timmen för att försöka hitta sig själv, komma över tristessen och meningslösheten i tillvaron men hade oftast gått bet. Jag kände mig som en eremit, eller som en Stäppvarg som Harry. Var lika låst som Harry, kände mig lika felplacerad i mitt sociala fack som Harry. Visste att jag behövde komma loss, spränga mig i bitar och börja leva igen. Harry Heller fick sitt ”Traktat om Stäppvargen” av en mystisk man på gatan. Det var en text där hans miserabla liv visades upp. En text där kampen att hålla borta sina innersta djuriska drifter för att upprätthålla tidens rätta moral blottlades framför hans förvirrade ögon. Det var en nyckel för att komma vidare.
Jag behövde också komma vidare, jag behövde också ett traktat kastat i ansiktet. Resan till Köpenhamn var alltså ett litet första test eftersom det uppstått glimtar av glädje och livstro inom vissa delar av mig. Det hade inte fungerat perfekt. Men steget var taget och resan gjord. Nu ville jag hem igen. Hem och träffa Anna och få ur mig den där elaka svulsten jag fick i kroppen under åren på det norska Vestlandet. Det var där livskrisen började på allvar även om den inte fick full effekt förrän efter karriären och Sofias avhopp från vår tioåriga monogami. Jag läste runt hundra sidor och det blev bara mer och mer snurrigt. Harry jagade självmord men hittade Hermine som lärde honom att våga spräcka fängelset han levde i. Harry bjöds på en magisk teater i sitt mentala inre och allt snurrade i en enda maffig LSD-tripp.
Jag slog ihop boken, tog ett djupt andetag, tittade upp och runt mig satt turister och snackade både japanska och engelska, kanske att det även var ryska som jag hörde. Hamburgaren var uppäten, det sista av ölen rann ner innanför västen innan jag gick bort till hissen och tryckte på knappen upp mot sjätte våningen igen.