TT-Spelsajt Bloggarkiv Fotbollsguiden NA Nätkrönikor Afrikanska mästerskapen Örebro Kuriren Gästskribenter
Örebro är ingen storstad. Det vet vi ju alla. Men den har storstadskaraktär.
Låt mig återkomma till just det.
Först städernas stad, hela världens huvudstad.
New York.
Här finns allt det som jag förknippar med den ultimata storstaden. Framför allt finns uppdelningen i olika stadsdelar och kvarter med helt olika karaktär och människotyper som bor där. Först de större som Manhattan, Brooklyn, Queens och så vidare, men i det mindre Manhattans alla skiftande områden från Chinatown via Soho, Upper West Side och ända till Harlem. De europeiska storstäderna skiftar rätt mycket i sin uppbyggnad och struktur men många utgår från stora maffiga torg där gatorna sprider sig som spindelben ut mot de yttre stadsdelarna. Kanske ståtar de med en bred aveny, en paradgata att marschera på. Men ofta, väldigt ofta, finns de eleganta och rika områdena, de bohemiska med konstnärer och musiker som sitter på eco-fik och röker. Numer utomhus. Och självklart kommersens centrala vandringsstråk där kedjor av lyx eller mainstreem ligger på rad.
Stockholm är ett bra exempel med mycket klara linjer mellan de olika stadsdelarna. Söders forna trash som bytts ut mot kreddiga reklamare som tror att de är bohemiska konstnärer och musiker som sitter på eco-fik fast utan att röka. Östermalm med sina raka gator, vackra våningar och lugna och tysta rytm som endast störs av gnälliga äldre damer i minkboa. Allt enligt den inarbetade fördomen. Därefter Vasastan med sitt myller av små krogar och butiker. Ja ni fattar va? Jag gillar det här, det är det som utgör spänningen med storstäder, man kan som turist cruisa sig igenom områden i jakt efter olika kickar. Man behöver inte leka ”local” utan bara förflytta sig när man känner för det.
Identitetsskapandet får invånarna själva stå för, de uttrycken som bygger myterna om stadsdelarna och som jagar upp motsättningar som förstärkts genom åtminstone ett århundrade. Småstäder har sällan lika klara gränser även om det alltid finns platser som anses finare att bo på än andra. Villorna, hyreskasernerna, centrumlyorna och så vidare.
Det är här Örebro kommer in i historien igen. Vår stad har nämligen mycket av det som en storstad har när det kommer till denna uppdelning av stadsdelar och bostadskvarter. De har alla olika karaktär med olika tempon och temperament.
Örebro som är byggd uppe på en rullstensås där centrum cirkulerade fram till slutet av 1800-talet då staden började vrida sig i sin kostym för att den var på väg att bli för trång. Industrialiseringen av Örebro stod och stampade otåligt så stadens starka män var tvungna att finna nya bostadsområden till de inflyttade. Stadsdelarna Öster och Väster började exploateras fast de låg så lågt att det till en början va som att bo i en sumpmark.
Norr började också växa i slutet av sekelskiftet mot 1900-talet medan Söder enbart bestod av två gator(Drottninggatan och det som nu är Näbbtorgsgatan)med mestadels gamla trähus. Porten mot Söder var vid den tiden Näbbtorget medan man i vår moderna stad ser det mer som centrum. Av det gamla Söder återstår nästan ingenting, 60-talets rivningsiver svepte bort allt trä och ersattes med bland annat Krämarhusens betong och Hjalmar Bergman teatern. I det moderna Örebro där det vi kallar centrum är större än under inledningen av 1900-talet finns det klara gränser mellan de olika stadsdelarna. Norr finns bakom järnvägsspåret mot CV-verkstäderna och bort mot Svampen, Söder när man passerar Rudbecksgatan på Drottninggatan och öppnar armarna som en solfjäder, Öster bortanför Trädgårdsgatan med Svartån på norrsidan och Rudbecksgatan åt söder. Som Västers gräns gäller järnvägens motorväg genom Örebro. Där på andra sidan, mitt emellan Centralstation och Södra station, vid Vasatorget, inleddes Västers utveckling 1888. Själv har jag bott i alla vädersträck. Min första egna lägenhet låg på Öster, det var vackert med Stadsparken och Svartån men tyst och dött, så tyst att man ibland undrade om det bodde några där. På Söder var det tvärtom, Borgmästargatan var en genomfartsled för långtradare där man varje natt låg i sängen och studsade när trafikljusen i korsningen Rundbecksgatan visade grönt söderut. Numer bor jag i NoNo-land. Vilket på storstadsspråk skulle innebära Norr om Norr.
Men i själ och hjärta är jag västergrabb. Där var min barndom, där var min uppväxt. Det är också denna stadsdel som i mina ögon är den mest urbana med en skitig storstadsfeeling i dess karaktär och kynne. Den kan på ytan kännas lite farlig med ett rykte om ungdom och vilda partyn. Vilket till vissa delar säkert stämmer, det är fart och rörelse. Det finns liv här, ett stort rött pumpande hjärta som sprider sitt varma blod ut i områdets gatusystem.
Väster planerades och byggdes också med en känsla av den kosmopolitiska storstaden.
Två förslag stod emot varandra. Det ena där man skulle bygga ett rektangulärt rutnät av breda gator och många öppna platser som skulle kunna klara av inflyttning på 50.000 invånare. Det andra förslaget var försiktigare, det gick ut på att bygga gatorna som ett stjärnsystem där Vasatorget var den plats där allt skulle utgå ifrån, runt detta skulle bågformiga ringgator ritas in. Här planerades det inte med mer än cirka 30.000 inflyttade invånare. Efter en maktkamp mellan olika viljor vann tillslut en viss lektor Adolf Kjellström med sitt förslag om en stadsplan med ett stjärnsystem som skulle påminna om Place de l'Etoile i Paris(Numer Place Charles de Gaulle). Projektet genomfördes dock enbart delvis. Det var inte lätt att bygga ute på det som då kallades Västra gärdet eftersom det var rena träsket där översvämningarna avlöste varandra varje vår och höst. Men staden lyckades med att dränera området och utvecklingen och utbyggnaden kunde inledas på allvar runt sekelskiftet mellan 1800 och 1900-tal.
Idag har det som kallas Väster spridit sig långt, långt ut på gärdena med en rad så kallade miljonprojektsområden som växte fram i slutet av 50 och början av 60-talet.
Men Vasaplatsen som var inledningen på utvidgningen finns fortfarande kvar precis invid järnvägsspåret. Idag är platsen som en död piazza, en genomfartsled för cyklister på väg till eller hem från sina arbeten. Och en parkeringsplats. Bortsett från adressen Vasaplatsen 3 omringas torget av ohyggligt fula 60-tals byggnader. Det är inte mycket kvar av Paris förutom stjärnsystemets gator som rinner ut mot förorterna. En bortglömd plats, ett gravt outnyttjad torg som borde väckas upp ur sin historiska törnrosasömn nu när Örebro stad inlett operation uppstädning av gator och torg. Platsen är värd det. En bit av det stora Europa som det en gång var i hjärnorna på Örebros stadsplansgeneraler.
Vasaplatsen var också den plats jag utgick ifrån när jag steg ut ibland de gula och röda höstlöven en fin oktoberdag där solen långsamt jobbade sig fram för att kunna värma Västers flanörer lagom till lunch. Jag var tvungen att läsa av pulsen, leta efter dofterna, se och registrera. Jag skulle ljuga om jag sa att gatorna levde som Söder i Stockholm. Men charmen finns där, det puttrande affärslivet med lokala brödbutiker, blomsteraffärer, kiosker, cykelaffär, möbelrenovering och tepetserarverkstad, radio och TV-handlare, smörgåsbutik, bank, mataffär, köttbutik, krogar och kaféer. Ingen annanstans tror jag att man kan hitta en butik som heter Parant Damkonfektion, den måste ha legat där i hundra år. Eller Konditori Västerport där jag köpte kolor med gult genomskinligt papper när jag var liten. Inredningen kan inte ha förändrats sedan dom öppnade.
Ekersgatan är pulsådern genom denna del av staden. Den sträcker sig ifrån Vasaplatsen till Hertig Karls Allé som skär det gamla Väster och det nyare i två delar. Här och på alla sidogatorna finns en brokig blandning av hus ifrån olika tidsepoker, innergårdar där allt eller inget händer, parker som de lungor alla täta områden behöver.
Jag ser gamla människor, men fler unga, lattemammor och invånare av alla typer ifrån olika platser på vår jord. En internationell stadsdel som mullrar och glöder.
En stadsdel att älska.