Tidigare inlägg
En längtan tillbaka till pojkrummet
Hemma i huset under ett par dygn innan det är dags att sätta sig på tåg eller i bil igen på väg till en allsvensk fotbollsmatch. Mycket intensiv period nu innan VM-uppehållet och det innebär även många nätter på hotell runt om i landet.
Har märkt att dessa hotellrum växt ut till någon sorts substitut för mitt gamla pojkrum eller min första ungkarlslya. Numer är jag stadgad sedan många år tillbaka och bor i ett rätt stort hus med många kvadratmeter.
Där trivs jag allt som oftast.
Men ibland känns det som om livet växt sig allt för stort, för allvarligt, för perfekt.
En längtan tillbaka till det enkla attackerar mig då och då, det enkla och lite småtrånga där man möter sig själv var man än går eller vänder sig i lägenheten.
En egoistisk längtan där man kan placera tallriken med några små matrester i fönstret under flera dagar utan att någon mår dåligt av det, eller helt enkelt låta tandkrämsspill torka in på handfatets emalj och bara skita i det.
Det är lite så jag beter mig när jag bor på hotell, inte så att jag grisar utan mer bor in mig. Så fort jag kommer in i rummet plockar jag ur necessären och placerar perfymer, tandkrämstuben, roll-on:en, och olika ansiktsrengöringar och insmörjningar inne i badrummet. Inte i ordning bredvid varandra utan utspritt och lite vilt som om jag bott där i fyra veckor. Därefter öppnar jag min alltid lika överlastade väska som jag ständigt bär med mig, plockar upp lite kläder, böcker, skor och andra små prylar och plagg som jag lite nonchalant förstrött pyttsar ut i rummet.
Kanske någon färdigläst tidning på golvet, ett halvt uppätet äpple på skrivbordet där pengar, dator, kvitton och små papperslappar med skrividéer ligger utspridda i ett mindre kaos. Jag monterar upp strykbrädan, ibland även om jag inte ska stryka, plockar ut extra kuddar och handdukar ur garderoben och blir miljöbov på kuppen.
Ibland går jag ut och köper lite mat eller godis vars emballage sprids runt där mellan de fyra väggarna.
Det är inte många vakna timmar jag hinner vara på rummet ändå bor jag in mig lite lagom anarkistiskt och fantiserar om att städerskan ska komma in, likt morsan när jag bodde hemma, och skälla på den röra som omger mig.
För när jag går och lägger mig ligger använda strumpor, sminknedsölade blåa eller vita skjortor på golvet, en slips dinglar på golvlampan och någon gång då och då hamnar även ett par skitiga kalsonger på golvet framför skrivbordet.
Det handlar om tillbaka till ursprunget, tillbaka till en tid då man åtminstone inbillade sig att livet var problemfritt utan större ansvar. Jag blir en ung pojke igen som endast tar ansvar för mina egna handlingar och knappt det.
En sista romantisk utpost mot ansvarslöshet och singelliv där kaoset var vardag.
Det är inget jag vill fastna i, inget jag återigen vill att det ska bli beständigt utan det är lite som en perfekt fylla.
Man njuter som fan medan man är inne i det, dagen efter mår man bara skit och önskar att man kan komma tillbaka till vardagen och vardagens allt det vanliga.
Ibland vill även jag bara dansa...
Regeringsbudget och Skuggbudget från oppositionen har bombaderat oss under ett drygt dygn. Alla vet bäst, båda sidor har lösningarna på våra problem.
De "smarta" i samhället slåss om att veta mest.
Ofta blir jag bara så trött.
Det var då jag kom att tänka på en gammal KSMB-låt från 1981.
-Jag vill bara dansa
"När alla andra ser Rapport och Aktuellt
när alla kämpar för nåt fint och ideellt
vegetabilisk palestinamaskerad
vissa bekymrar sig, men jag är bara glad
Hej hå, hej hå, oj oj såna bekymmer man kan ha
Hej hå, hej hå, sån tur att jag e jag
För jag vill bara dansa...
Dom tappra röda vill befria oss från dom blå
och dom vackert blåa vill befria likaså
och dom mittemellan vill befria båda två
hoppas ni har roligt, heja grabbar och stå på
Hej hå, hej hå, så kul att vara intellektuell
Hej hå, hej hå, sån tur att jag e jag
Jag vill bara dansa...
Vem har rätt och fel?
Och vem e dålig? Vem e bra?
Alla är vi nollor
men du är bara tråkig - jag är glad!"
Som sagt:
Ibland vill även jag bara dansa.
En avslöjande långfingerled
Upptäckte en gammal krigsskada igår när jag skulle torka av några droppar matflott från mitt långfinger. Fotbollsspelare brukar normalt sitta med förbrukade knän eller med ledband i fötter som man kan knyta fruktkorgar av efter sina karriärer. Men jag hittade ett finger. Också.
Mitt sista år i elitcirkusen råkade jag springa in i en motståndare med högerhandens alla fingrar stående rätt ut. Långfingrets yttersta led fick den värsta smällen, på gränsen till en bruten fingerled, och jag trodde nu tio år efter karriären att detta var läkt. But not!
Nu fick jag skylla mig själv egentligen eftersom jag överkompenserat min långsamhet med en fysisk närhet till mina motståndare som i ett sista desperat grepp blev att använda händer och armar för att få motståndare ur balans.
Ett regelbrott förstås men vad skulle jag göra då småynglen trippade förbi på sina tidiga tjugoårs ben.
Jag utvecklade ett raffinerat kroppspråk där mina arm och hand-rörelser blev snabbare än min egen skugga. Eller typ Zorros explosiva men finmaskiga svisch med svärdet i sina dueller mot elaka motståndare. Jag var fantastiskt duktig på att använda mina armar och framförallt händer. En mästare i fingerfärdigt mygel.
Vilken gris säger ni, vilken fuskare kanske ni också säger.
Och ja, visst kan man kanske kalla mig det.
Men mitt försvar blir att jag faktiskt aldrig tänkte på det när jag spelade.
Inte förren den där dagen då min hands sträckta fingrar trodde dom var Bruce Lees stålfingrar. Den dagen då fingerleden nästan bröts.
Det var efter det jag insåg hur mycket fördelar jag drog av mina händer.
För på varje träning, i varje match fick jag så jävla ont i fingret hela tiden. Jag tejpade och försökte skydda den på alla möjliga sätt men pang, så gjorde det skitont igen. Som en blånagel, som en blåsa på hälen, eller en finne i örat.
Löjliga småskador som ibland kan kännas som benbrott.
Jag spelade alltså fotboll men an vände alltid mina händer och armar i min framgång och domarna stod där med lång näsa. Haha. Lurade...
Å allt detta kom jag återigen på efter att igår ha torkat av lite matflott från min högerhands fingar och tyvärr tryckt lite för hårt över mitt långfingars yttersta led.
Livet är bra hårt ibland. Och dess insikter smärtar i avslöjandets dunkla dimma.
Mitt sista år i elitcirkusen råkade jag springa in i en motståndare med högerhandens alla fingrar stående rätt ut. Långfingrets yttersta led fick den värsta smällen, på gränsen till en bruten fingerled, och jag trodde nu tio år efter karriären att detta var läkt. But not!
Nu fick jag skylla mig själv egentligen eftersom jag överkompenserat min långsamhet med en fysisk närhet till mina motståndare som i ett sista desperat grepp blev att använda händer och armar för att få motståndare ur balans.
Ett regelbrott förstås men vad skulle jag göra då småynglen trippade förbi på sina tidiga tjugoårs ben.
Jag utvecklade ett raffinerat kroppspråk där mina arm och hand-rörelser blev snabbare än min egen skugga. Eller typ Zorros explosiva men finmaskiga svisch med svärdet i sina dueller mot elaka motståndare. Jag var fantastiskt duktig på att använda mina armar och framförallt händer. En mästare i fingerfärdigt mygel.
Vilken gris säger ni, vilken fuskare kanske ni också säger.
Och ja, visst kan man kanske kalla mig det.
Men mitt försvar blir att jag faktiskt aldrig tänkte på det när jag spelade.
Inte förren den där dagen då min hands sträckta fingrar trodde dom var Bruce Lees stålfingrar. Den dagen då fingerleden nästan bröts.
Det var efter det jag insåg hur mycket fördelar jag drog av mina händer.
För på varje träning, i varje match fick jag så jävla ont i fingret hela tiden. Jag tejpade och försökte skydda den på alla möjliga sätt men pang, så gjorde det skitont igen. Som en blånagel, som en blåsa på hälen, eller en finne i örat.
Löjliga småskador som ibland kan kännas som benbrott.
Jag spelade alltså fotboll men an vände alltid mina händer och armar i min framgång och domarna stod där med lång näsa. Haha. Lurade...
Å allt detta kom jag återigen på efter att igår ha torkat av lite matflott från min högerhands fingar och tyvärr tryckt lite för hårt över mitt långfingars yttersta led.
Livet är bra hårt ibland. Och dess insikter smärtar i avslöjandets dunkla dimma.
Avslöjad ÖIS:are i blåsväder...
Hur porträtterar man bäst en stormrik byggherre, med ett förflutet som elitfotbollspelare, när han plötsligt blir avslöjad som en omoralisk och eventuellt kriminell affärsman?
Jo, man visar en spelsekvens från ett gammalt svartvit teveinslag då han bakifrån, mycket fult och cyniskt, sparkar ner en motståndare(Bosse Larsson i MFF) för att förhindra en kontring.
Så klart att denne man inte är någon att lita på, det ser man ju.
Det är på sitt sätt briljant. Inga ord behövs, alla fattar direkt vilken filur de handlar om.
Det var vad Janne Josefsson gjorde i Uppdrag Granskning där han avslöjade ÖIS-mannen Stefan Allbäck som en bestickare och bedragare som tillsammans med köpta kommunpolitiker snott pengar från folket till sin egen personliga vinning via lyxhus vid vatten, attraktiva vindsvåningar, semesterhus och dyra middagar.
Nu väntar jag bara på del 2.
Upplösningen!
Jo, man visar en spelsekvens från ett gammalt svartvit teveinslag då han bakifrån, mycket fult och cyniskt, sparkar ner en motståndare(Bosse Larsson i MFF) för att förhindra en kontring.
Så klart att denne man inte är någon att lita på, det ser man ju.
Det är på sitt sätt briljant. Inga ord behövs, alla fattar direkt vilken filur de handlar om.
Det var vad Janne Josefsson gjorde i Uppdrag Granskning där han avslöjade ÖIS-mannen Stefan Allbäck som en bestickare och bedragare som tillsammans med köpta kommunpolitiker snott pengar från folket till sin egen personliga vinning via lyxhus vid vatten, attraktiva vindsvåningar, semesterhus och dyra middagar.
Nu väntar jag bara på del 2.
Upplösningen!
Maffian är inte cool
Gudfadern var den första riktiga roman som jag läste, Sicilianaren var den andra. Böckerna var ingången till litteraturen för mig så på sätt och vis är jag evigt tacksam för att dessa böcker om maffiafamiljen Corleone fanns där för att ta mig in till en annan värld. Jag fångades, som så många andra, av den mystik och romantik som målat maffians värld cool och något att eftersträva.
De starka familjebanden, kläderna, stilen, tomatsåsens perfektion, lojaliteten, deras version av respekt, pengarna, partyn, snygga brudar och snabba bilar.
Men visst är det så att vi borde komma överrens om att det är tid att säga nej till denna vurm för maffian i alla dess olika former.
Maffian är en storindustri, en politisk maktfaktor, en enorm jävla bläckfisk som suger pengar och släcker liv över hela vårt jordklot.
Dom är inte värda någon respekt överhuvudtaget. Förakt är det enda och riktiga omdömet över organisationer som via hot om våld och utförande av våld och död tar kontroll över allt större delar av samhället och dess ekonomi.
Det kan handla om vapenstrider på gatorna i Göteborg eller Malmö, knarkhandel i Stockholm, Italien med sina arméer Camorran, Cosa Nostra och det som Tomas Lappalainen skriver om i sin bok, I Ndrangheta. Den kalabriska maffian.
Vi har knarkkrig i Mexico och sedan tidigare Columbia, asiens alla maffiaklaner, ryska maffian som dödar folk i parti och minut. Sedan finns ju Hells Angels, Bandidos och en drös andra mc-gäng som vill skapa sina egna samhällen.
Maffian är ett virus som sprider rädsla, hot, lidande och död som vilket annat virus som helst. Maffian är ett hot mot demokratin och vår rätt av fria leva som vi vill, säga vad vi vill och ta de beslut som vi vill.
Jag vill förstås inte förbjuda någonting av följande men man kan ju fundera över glorifieringen av filmer som Gudfadern, Scarface eller Sopranos. Massor av unga grabbar fastnar i maffiaidealet och fattar nog inte vad det egentligen innebär.
Överallt runt oss pågår den riktiga maffians verksamhet och den är, tror jag, långt ifrån glamourös...
I morgon är det examen...
Livet har stannat upp för en kort stund.
Att sitta och stirra på en vägg med rörliga bilder är något annat.
Två dagars utmejslande av bilder från sju fotbollsmatcher kräver sin man.
Å Wigan vände till 3-2 de sista tio minuterna mot Arsenal.
Även på reprisen.
I morgon är det examen...
Tänk om...
X2000 stannar snart i Alvesta för att släppa av och plocka upp resenärer.
I mitten av 80-talet bytte jag ofta tåg just där för att ta mig till min militärtjänstgöring på I11 i Växjö.
Det var mitt första trevande försök att bryta upp från hemstaden och bli vuxen på något sätt. Bort från gamla vänner och lagkamrater under veckorna, bort från mammas beskyddande famn.
Ibland tänker jag på hur livet sett ut om vissa beslut blivit annorlunda under den knappt åtta månader lååånga tiden i de småländska skogarna.
Tänk om till exempel om den legendariske Östers IF-ordföranden Stig Svensson tyckt att jag varit något att satsa på efter min väldigt lyckade testmatch i klubben 1986. Dåvarande tränaren Bosse Johansson och de lokala medierna ropade succé efter matchen, där även skyttekungen Hasse Eklund deltog, men Stig Svensson tyckte jag var för temposvag och ville inte ha mig.
Samma år, mitt i vintern, for jag upp till Sundsvall och tränade med Giffarna där Anders Grönhagen var tränare och den rätt så välbekante Tomas Brolin var ny i klubben. Efter några lyckade inomhusträningar ville Giffarna ha mig och vi pratade kontrakt men kom inte överrens.
Just kontraktet visade inte lika mycket att dom ville ha mig som deras smörjande ord. Men det var ett väldigt trevligt besök och jag var trots allt nära att flytta upp dit där dåvarande bästa kompisen, Nicklas Karlström, spelade.
Istället stannade jag kvar i Örebro och BK Forward.
Vi kvalade oss upp till dåvarande division 1 norra inför säsongen 1987.
Vårt lag slog Falkenberg FF i bäst av två matcher där en viss ung Per Zetterberg satt på bänken enligt en gammal laguppställning hemma i lådan.
Jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet på andra sidan stan.
Från Väster till Öster.
Ett gigantiskt kliv närmare ÖSK där jag hamnade några år senare.
"The rest is history"
I mitten av 80-talet bytte jag ofta tåg just där för att ta mig till min militärtjänstgöring på I11 i Växjö.
Det var mitt första trevande försök att bryta upp från hemstaden och bli vuxen på något sätt. Bort från gamla vänner och lagkamrater under veckorna, bort från mammas beskyddande famn.
Ibland tänker jag på hur livet sett ut om vissa beslut blivit annorlunda under den knappt åtta månader lååånga tiden i de småländska skogarna.
Tänk om till exempel om den legendariske Östers IF-ordföranden Stig Svensson tyckt att jag varit något att satsa på efter min väldigt lyckade testmatch i klubben 1986. Dåvarande tränaren Bosse Johansson och de lokala medierna ropade succé efter matchen, där även skyttekungen Hasse Eklund deltog, men Stig Svensson tyckte jag var för temposvag och ville inte ha mig.
Samma år, mitt i vintern, for jag upp till Sundsvall och tränade med Giffarna där Anders Grönhagen var tränare och den rätt så välbekante Tomas Brolin var ny i klubben. Efter några lyckade inomhusträningar ville Giffarna ha mig och vi pratade kontrakt men kom inte överrens.
Just kontraktet visade inte lika mycket att dom ville ha mig som deras smörjande ord. Men det var ett väldigt trevligt besök och jag var trots allt nära att flytta upp dit där dåvarande bästa kompisen, Nicklas Karlström, spelade.
Istället stannade jag kvar i Örebro och BK Forward.
Vi kvalade oss upp till dåvarande division 1 norra inför säsongen 1987.
Vårt lag slog Falkenberg FF i bäst av två matcher där en viss ung Per Zetterberg satt på bänken enligt en gammal laguppställning hemma i lådan.
Jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet på andra sidan stan.
Från Väster till Öster.
Ett gigantiskt kliv närmare ÖSK där jag hamnade några år senare.
"The rest is history"
Nära ett Getingbett mitt i vintern
Så nära men ändå så långt ifrån.
En gammal klyscha som kommer väl till pass efter att jag bläddrat igenom min maillista. Långt ner på förra årets lista låg tre mail som andades förhoppning om att nå en stor publik i mitt skrivande.
Men tystnaden talar för att jag föll på slutrakan.
Lite synd men samtidigt finns det nog en mening med det också.
Tanken var att jag eventuellt skulle bli fotbollens svar på Leif Boork i Expressens sportavdelning. Teoretiska och taktiska texter om svensk och internationell fotboll som skulle förtydligas via taktiska ritningar. Ungefär så.
I november förra året hade jag ett möte med två representanter från Getingen på Espresso House på Vasagatan i Stockholm.
Dom förklarade hur dom tänkt och jag förmedlade hur jag såg på intresseförfrågan.
Några dagar senare skickade jag ett mail för att kolla hur dom tyckte att mötet kändes. Jag fick ett svar i slutet av november att de tyckte att mötet kändes utmärkt och att jag spontant kändes intressant.
Tydligen inte tillräckligt intressant.
De skulle återkomma med besked inom två veckor, var tvungna att dra igenom idén med högre ansvariga och motivera allt ekonomiskt.
Fullt förståeligt naturligtvis.
Ja eller nej.
När jag för någon vecka sedan såg en kollega/konkurrent med en text i Expressen inför en Champions League-match med precis den touch som samtalen innehållit förstod jag slutgiltigt att jag fallit bort trots att jag "spontant kändes helt rätt."
Fortfarande fem månader efter det senaste mailet har jag formellt inte fått ett besked. Jag är nog lite naiv.
Trodde nog att jag ändå skulle få ett besked utan att själv ringa, maila och ligga på.
Nu är nog deras beslut det rätta trots allt då jag inte brinner för det rent fotbollsteoretiska i textform. Min styrka och glädje ligger i det friare formatet där jag kan väva in fotbollen i vitt skilda sammanhang.
Analyser om skeendet i och utanför själva spelplanen.
Samtidigt hade jag hoppat på tåget och gjort mitt bästa om erbjudandet hade kommit.
Det enda jag är besviken på är att jag överhuvudtaget inte fick något besked efter mötet och det sista mailet.
Den sjukan är en mediasjuka.
Negativa besked får man oftast från kollegor eller utomstående om man får besked överhuvudtaget.
Det gäller alla medieformer jag jobbat med så här långt.
En minnesplats över förolyckade Djurgårdsfans
Hur många år tar det innan en minnesplats blir övergiven av oss människor.
Tankarna brukar komma då jag hamnar på kyrkogårdarnas gravplatser.
De första åren minnesstenar omgivna med blomsterprakt och renputsad yta, senare mer övervuxna stenar som förmedlar sorglig ensamhet.
I april 2003 dog två Djurgårdssupportrar i en trafikolycka mellan Västerås och Enköping när dom var på väg hem ifrån en fotbollsmatch i Örebro mellan ÖSK och DIF. Varje gång de senaste sju åren som jag passerat platsen påminns jag om denna tragedi. I den gryende våren släcktes två liv och på ett staket invid olycksplatsen har det sedan dess hängt någon hyllning till de som gick bort.
Tröjor och halsdukar med Djurgårdens märke på som lyst upp väggrenen och talat om för oss andra att här dog två av "oss i familjen" som följer laget runt om i landet.
Det har varit vackert, det har varit sorgligt men även talat om att ingen är ensam i sin sorg om man är en i gruppen, en av Djurgårdsfamiljen.
Jag åkte förbi platsen igår igen, solen lös och vårvärmen slet för att få bort nattkylan ifrån landskapet. Mina nya pilotsolglasögon dämpade ljuset lite grann och jag njöt verkligen av omgivningens förhoppningar inför den årstid som komma ska.
På staketet hängde enbart några slamsor kvar av de hyllningar jag tidigare sett. Kanske har den grymma vintern och all hemsk snö slitit för att förstöra denna minnesplats, detta utan tanke på de som sörjt och sörjer.
Kanske är det så att nu, snart exakt sju år sedan olyckan, har minneplatsen spelat ut sin roll.
Livet har gått vidare och även om människor aldrig helt kommer att glömma så har ändå just denna plats med sina minnesmarkörer sjunkit in i den jord som även de två supportrarna återvänt till.
Själv hoppas jag på att Djurgårdare på drift stannar till en stund nästa gång de far förbi och förgyller platsen med nya färgglada klubbmarkörer som får sitta och fladdra i vinden på staketet. I all sin tragik och sorg ger det ändå nån sorts hopp och källa till den gemenskap som fotbollen, ja idrotten överhuvudtaget, ger när den visar sig från sin finaste sida.
Låt minnesplatsen fortsätta leva.
Det tror jag till och med att motståndarsupportrar kan ha sympatier med.
För det skulle ha kunnat vara deras fans det handlade om.
Rastlösa texter som inte går hem...
Jag vet att man ska säga att man skriver blogg för att man älskar att skriva och inte för att samla på en massa läsare i första hand.
Men jag tror det handlar om att lura sig själv för det tro fan att man vill ha många läsare när man har ambitionen att skriva bra och underhållande.
Annars skulle man ju lika gärna skriva texterna i dagböcker av papper eller i worddokument och samla på hög enbart för sig själv.
Som jag gör i min idé och tankebok som är helt för mig själv och ständigt finns i min närhet om jag skulle behöva den.
Det senaste halvåret har mitt analysverktyg visat stadiga men usla läsarsiffror för den här bloggen. Idag kom en ny dyster rapport.
I och med att jag lägger ned så mycket ambition på att göra texterna innehållsrika är det lite frustrerande med ett diagram som säger att det inte händer mycket och om det händer så är det ned det går i läsarsiffror.
Vet att jag har en trogen läsekrets och förstår om ni känner er dåligt uppskattade i och med detta inlägg men det är inte min mening för jag är verkligen glad över er närvaro via läsning och små kommentarer ibland. Hoppas ni känner att jag ärligt menar det här och nu.
Ni är värdefulla för mig!
Samtidigt är det som med all verksamhet som man vill ha utveckling i.
Det behövs små kickar för att orka hålla ambitionsnivån uppe.
Ett företag behöver vinster för att orka överleva.
En blogg, eller åtminstone min blogg, behöver starkt öka sin läsekrets för att kännas meningsfull med tanke på den tid jag lägger ner.
Jag är inte ute efter bekräftelse just nu även om jag haft inlägg av den här typen förut där det starkt luktat egobegär och bekräftelsebehov.
Det är alltså inte beröm i sig jag fiskar efter, jag fiskar efter fler läsare.
Som i sig ger kraft till att skriva oftare och bättre.
Jag är lite orkeslös just nu.
Kanske måste jag förändra bloggen?
Kanske behöver jag lägga ned den?
Blir så avundsjuk på alla som har inspiration och kraft att blogga om samma ämne om och om igen hela tiden.
Om fotboll.
Om musik.
Om politik.
Om bilar.
Om hundar.
Ja ni har fattat för länge sedan.
Jag fungerar inte så utan rastlöst kastar jag mig mellan mina desperata tankar och upplevelser och det blir så spretigt.
Jag vänder mig mot alla eller inga.
Drömmer ibland om att göra sidan mer som en internettidning med innehåll som en tidning eller mer magsinsmässigt. Proffsig och till viss del kommersiell.
Andra gånger drömmer jag om att ha en reseblogg som gjorde att man gick runt ekonomiskt och som gav mig chansen åka runt Europa och fotografera och skriva. Kanske ska jag ha rörliga bilder på sajten?
Göra små inslag i rörlig bild istället för detta skrivande om allt och inget.
Ni får ursäkta mig för mina tillkortakommanden men jag vill nå ut, mycket, mycket längre än jag gjort det senaste halvåret.
Jag vill bli läst av fler för jag tycker att jag är värd det och jag vågar precis nu för första gången skriva det också. Jag vill nå längre med mitt skrivande.
Har alltså inte skrivkramp, är inte slut på idéer, utan brinner av kreativitet som inte får plats. Är bara lite orkeslös just idag.
Lite trött som Torsten Flinck sjunger ibland...
Men jag tror det handlar om att lura sig själv för det tro fan att man vill ha många läsare när man har ambitionen att skriva bra och underhållande.
Annars skulle man ju lika gärna skriva texterna i dagböcker av papper eller i worddokument och samla på hög enbart för sig själv.
Som jag gör i min idé och tankebok som är helt för mig själv och ständigt finns i min närhet om jag skulle behöva den.
Det senaste halvåret har mitt analysverktyg visat stadiga men usla läsarsiffror för den här bloggen. Idag kom en ny dyster rapport.
I och med att jag lägger ned så mycket ambition på att göra texterna innehållsrika är det lite frustrerande med ett diagram som säger att det inte händer mycket och om det händer så är det ned det går i läsarsiffror.
Vet att jag har en trogen läsekrets och förstår om ni känner er dåligt uppskattade i och med detta inlägg men det är inte min mening för jag är verkligen glad över er närvaro via läsning och små kommentarer ibland. Hoppas ni känner att jag ärligt menar det här och nu.
Ni är värdefulla för mig!
Samtidigt är det som med all verksamhet som man vill ha utveckling i.
Det behövs små kickar för att orka hålla ambitionsnivån uppe.
Ett företag behöver vinster för att orka överleva.
En blogg, eller åtminstone min blogg, behöver starkt öka sin läsekrets för att kännas meningsfull med tanke på den tid jag lägger ner.
Jag är inte ute efter bekräftelse just nu även om jag haft inlägg av den här typen förut där det starkt luktat egobegär och bekräftelsebehov.
Det är alltså inte beröm i sig jag fiskar efter, jag fiskar efter fler läsare.
Som i sig ger kraft till att skriva oftare och bättre.
Jag är lite orkeslös just nu.
Kanske måste jag förändra bloggen?
Kanske behöver jag lägga ned den?
Blir så avundsjuk på alla som har inspiration och kraft att blogga om samma ämne om och om igen hela tiden.
Om fotboll.
Om musik.
Om politik.
Om bilar.
Om hundar.
Ja ni har fattat för länge sedan.
Jag fungerar inte så utan rastlöst kastar jag mig mellan mina desperata tankar och upplevelser och det blir så spretigt.
Jag vänder mig mot alla eller inga.
Drömmer ibland om att göra sidan mer som en internettidning med innehåll som en tidning eller mer magsinsmässigt. Proffsig och till viss del kommersiell.
Andra gånger drömmer jag om att ha en reseblogg som gjorde att man gick runt ekonomiskt och som gav mig chansen åka runt Europa och fotografera och skriva. Kanske ska jag ha rörliga bilder på sajten?
Göra små inslag i rörlig bild istället för detta skrivande om allt och inget.
Ni får ursäkta mig för mina tillkortakommanden men jag vill nå ut, mycket, mycket längre än jag gjort det senaste halvåret.
Jag vill bli läst av fler för jag tycker att jag är värd det och jag vågar precis nu för första gången skriva det också. Jag vill nå längre med mitt skrivande.
Har alltså inte skrivkramp, är inte slut på idéer, utan brinner av kreativitet som inte får plats. Är bara lite orkeslös just idag.
Lite trött som Torsten Flinck sjunger ibland...
Vanliga pojkar i lyxförpackning.
Ouppnåeliga storstjärnor eller bara vanliga grabbar som lirar fotboll?
Det ligger nog i betraktarens ögon.
Men för de flesta är Premier Leagues superstars övermänniskor som ofta sätts upp på pidestal och dyrkas som gudar.
Det är lätt att förblindas av den vackra packeteringen, av all glamour, all kommersialism och den enorma bevakningen från medier över hela världen.
Det är som med kungahus, filmstjärnor och rockstars.
Övermänniskor som upphöjs till någonting dom inte alltid är eller vill vara.
Men människors behov av att skapa hjältar varkar vara nedärvt i generna.
Tänkte lite på det när jag efter matchen mellan Manchester United och Chelsea stod i spelargången tillsammans med kommentatorkollegan Anders Fredriksson(samt halva Europas och delar av resten av världens TV-bolag) och väntade på intervjuobjekt. Stämningen var ordentligt avslappnad där jag med stora öron stod mitt emellan Alex Ferguson och Carlos Anchelotti för att försöka höra deras efteranalyser i olika kanalers sändningar. Dom vallades runt och fick svara på samma saker om och om igen. Två män med ansvarstagande jobb men i grunden bara två män som skulle kunna ha varit Mr Johnson och Signore Barbarossa.
Sen kom spelarna på löpande band. Manchester Uniteds lirare i sina overaller och med en liten weekend resväska på hjul rullandes bakom dom. Fletcher, Macheda, Scholes, Park och Giggs. Killar som i det forumet såg ut som vilket pojklag som helst.
Chelsea var av förklarliga skäl gladare den dagen, Malouda hälsade glatt när han gick förbi med musikspelaren i handen, Drogba busade med samme Malouda när han gjorde en intervju, snodde en reporters hatt som han satte på Maloudas huvud. Joe Cole fick berätta för minst sex olika kanaler hur han klackade in 0-1 målet på Old Trafford. Fredriksson tog en rövare och snodde Drogba i mängden av reportrar och fick en intervju om matchen men även några ord om Sven-Göran Eriksson. Av någon anledning gick visst inte den intervjuen ut i sändning, synd, inte varje dag den typen av spelare når fram till Canal Plus Sverige.
Men bra jobbat Fredriksson!
Mitt i allt detta dök John Terry upp och såg otroligt avslappnad ut och jag tänkte att det är förbannat stark med tanke på den "twister" som parkerat över honom under hela senvintern. Han snackade med allt och alla och skrattade som om inget hänt. Sedan gick han ut genom järnporten mot bussen och möttes av en vägg med burop från Unitedfans.
Som gammal spelare borde jag inte bli överraskad över denna vanlighet hos spelarna men även jag blir förstås påverkad av medias massiva bevakning av de här världsspelarna. Jag inser att det finns dom som skulle ge bort ben och armar för att få ha stått där i spelargången med mig och känna på pulsen av världens största sport i just nu världens största liga.
Men, och detta är säkert trist för många, faktum är att om man skalar bort den lyxiga ytan, river bort skalet på kungar, filmstjärnor, rockstars och världens bästa lirare så är vi alla av samma sort.
Människor helt enkelt.
Med våra fel och brister. Förtjänster och kunskaper.
Allt det andra är vad VI vill göra av oss och dom.
Halleluja vad fin jag är!
Skynda, Skynda...
Vägen tillbaka
Tänk att man måste ända ner i skiten innan man orkar skaka om viljan och förnuftet och inleda vägen tillbaka igen. Jag har varit så långt ner man bara kan komma, längre än jag varit i hela mitt liv. Jag har inte varit intressarad av annat än att sitta på min feta röv och käkat och druckit, frusit genom ben och märg i den överjävliga vintern och tyckt att livet varit allmänt sketet.
Det är runt ett halvår sedan jag gjorde någonting som ens liknade träning. Jag har varit trött, ointresserad, allergisk ja nästan apatisk inför allt som luktat rörelse.
Kroppen har inte velat vara med, två sorters antibiotika har käkats under en tid av över tio veckor, naproxen ännu längre, och piller för att lugna och hålla koll på en mage som varit på väg mot krasch.
Dessutom en stor oro för vad kroppen håller på med, vad som gömt sig där inne.
När jag varit ute på dogwalk i skogen har bröstet värkt som om jag supit T-Sprit i ett halvår, pulsen har dunkat som basen i en Eurodiscolåt.
Kanske är det så här det är om man levt rock´n roll liv under större delen av sina fyrtio år. Kröka, röka å göka, typ. Har alltid funderat på det. Hur fan ett par av de där balsamerade gubbarna i till exempel Rolling Stones kan stå upp.
När jag nu bestämde mig för att börja vägen tillbaka tänkte jag att det kommer att ta lång, lång tid innan jag överhuvudtaget skulle orka jogga. Tänkte långa promenader i nån månad, lite lätt styrketräning på skakmaskinen Powerplate och sedan börja hasa mig fram längs gatorna i villaidyllen.
Experterna säger ju att man inte kan lagra träning i kroppen utan det mesta försvinner rätt snabbt. Åtminstone sa man det under mina aktiva år.
Men nu har jag varit ute och joggat tre gånger på kort tid och även om bröstet värker precis som i skogen och inte går det snabbt så tycker jag ändå att konditionen konserverats hyfsat. Idag drog jag trots allt en runda på 40 minuter, den tar normalt runt 35 minuter. Godkänt i min bok åtminstone.
Sen att jag går runt och har muskelvärk hela dagarna är i detta fall enbart skönt.
Jag ser ljuset och sa till Å idag när jag satte mig i soffan med en kopp te efter joggingen att fy fan va skönt det är att vara trött.
Men efter träning trött istället för fet och lat trött!
Gömda lik i fotoalbum
Har suttit och bläddrat i gamla fotoalbum i ett par dagar.
Det är en tidsresa jag rätt ofta skulle vilja hålla mig ifrån då jag sett galet jävlig ut genom åren. Men ibland har det blixtrat till och jag ser nöjt på en ung och fräsch kille utan skavanker och med ett orubbligt självförtroende.
Nu är det inte jag som egentligen är det mest intressanta i dessa album utan alla andra människor som passerar revy. Unga personer som inte har en aning om vad framtiden har planerat för dom. Där finns tragik men oftast signalerar bilderna glädje.
En hel del av de här individerna har avancerat upp till rätt höga positioner i samhället och hade vid fototillfällena knappast några tankar på att historien skulle hemsöka dom efter tjugo, trettio år. Gissar på att andra i sin tur sitter med en hel del avslöjande foton på mig. Man kan bli nojig för mindre.
Om jag nu hade varit en omoralisk skithög som lätt skulle sälja min morsa för pengar och kändiskap så hade en och annan legat illa till.
Det är förvisso inga atombomber jag sitter på men en hel del relativt pinsamma foton sitter inklistrade och gömda i alla album som man så sällan tittar i som jag gjorde idag. Det mesta är relaterat till fester, alkohol och tjejer.
Eller också är det så enkelt att uppväxten och ungdomens dumheter i mina album ser exakt likadant ut i alla andras album så därför uppstår någon sorts Status Quo där vi alla varit inblandade i tokerier som fastnat på bild och därför kommer bilderna för alltid ligga säkert på vita tjocka pappersark.
För även om moralen skulle ha sjunkigt så har alla allt för mycket att förlora på att hänga ut en gammal vän eller bekant. Som ett hemligt sällskap, en maffia.
Men det kan ju också vara så att man har sin stolthet och moral kvar och just därför låter historien ligga fast och väl skyddat för eventuella hökar.
Så ni som vet eller inte har en aning om vad som gömmer sig i mina fotoalbum kan vara fullständigt lugna. Mina foton är bara för mig och er om ni någon gång skulle ha vägarna förbi.
Kontor i det offentliga
Satt idag på Waynes Coffe i småstaden och såg ut över Våghustorgets nya kalla och tomma arkitektoriska grepp. Det är ett av mina nya kontor som jag arbetar i just nu.
Jag sa upp mitt rum i ett kontorshotell för snart ett halvår sedan och flyttade hem till huset och ut på staden.
Kom hem ifrån en miniturné med start i Stockholm och Serie A fotboll i söndags, igår var det allsvensk fotboll på Olympia i Helsingborg och i morgon är det derbydags i Stockholm samt en pilotinspelning för en blivande dokumentär. Mellanlandar sedan hemma innan påskafton firas på Old Trafford och "seriefinalen" mellan Man U och Chelsea. En intensiv period efter en lugn senvinter vilket känns skönt.
Men nu satt jag där på andra våningen i köphuset Krämaren och spanade ut över människor som ilade hit och dit i jakt på mat, prylar, jobb och bussar.
Mitt kontor ja...
Om jag inte sitter hemma i kontoret så är jag på mina kontor ute på stan.
Jag varierar mellan Waynes, Espresso House, Java och Rosalis.
Känner mig extremt urban och modern, en människa i tiden.
Nja, riktigt så är det kanske inte men det är en bra plats att vara på för att komma nära människor, studera beteenden, tjuvlyssna på djupa diskussioner och rätt ytliga.
Sitta och fnissa, notera citat, leka att man inte bryr sig och titta ut genom stora fönster eller bara se väldigt upptagen ut med annat än att öronspionera.
Man kastar lite käft med personalen emellanåt, andra gånger kommer någon man känner och besöker mig i det offentliga rummet.
Just nu trivs jag förträffligt med detta sätt att arbeta.
Om nått år är det kanske nya tider.
Då kanske jag har det där kreativa centret som jag drömt om där frilansare inom en mängd områden finns och där man hjälper varandra.
Skribenter, fotografer, IT-folk, reklamare, filmare, kanske nån ekonom och om möjligt någon sorts agent och jobbförmedlare.
Visst vore det great?
Med en stor fet espressomaskin mitt i kontoret där vi alla kan stå och böja verb ihop...
Dags att begrava partipolitiken
Den här bloggen är inte politisk även om jag ibland skriver texter som kan ses som sådana. Den är definitivt inte partipolitisk eftersom jag efter ett halvt liv insett att de värderingar jag har inte går att fånga i ett och samma parti. Jag är en ensamseglare utan hamn när det kommer till politik och ingen förstås mig. Trodde jag...
Sedan läste jag en intervju med Dilsa Demirbag-Steen i SvD, tror jag att det var.
Hennes åsikter låg väldigt nära mina i en hel rad frågor. Hon var också splittrad mellan olika förhållningssätt och icke partipolitisk intresserad.
Som hon sa:
Dilsa är liberal men till stora delar sosseröd.
Jag skulle aldrig ta sosseröd i min mun men det hon menade var att hon står bakom och stöttar statliga skolor, sjukhus, äldrevård och kulturliv.
Framförallt var Dilsa emot religiösa friskolor, ja friskolor överhuvudtaget.
Jag har alltid tyckt att det är helt vansinnigt med religiösa friskolor, det säger ju sig självt att undervisninge där inte kommer att vara objektiv, det spelar ingen roll vilka villkor politikerna sätter upp. Gillar inte heller att man kan göra sig en förmögenhet på barn och ungdomars utbildning.
Målet från en stat måste vara att göra alla skolor lika bra så att alla får samma förutsättningar till en bra utbildning.
Likadant menar jag att det är med de andra områdena. Alla i ett bra fungerande samhälle ska ha bra sjukvård, känna sig trygga när dom blir gamla och så vidare. Målet måste vara att göra det bra för alla.
Jag är själv en hycklare i och med att jag har privat sjukförsäkring, jag betalar och får en fantastisk service när jag blir sjuk. Men känslorna är inte bra ändå när jag vet att många måste förnedra sig och stå i meningslösa köer för att få vård. Jag betalar gärna hög skatt till den grundläggande tryggheten i samhället om jag visste att pengarna riktades mot just de basområden som ett tryggt samhälle vilar på. Men landsting blöder, kommunala skolor blöder, åldringar ligger utan sällskap i dagar och behandlas helt utan respekt. Samtidigt fylls pengarna på hos de privata företag och aktieägare som driver verksamheten som om dom sålde värdepapper. Då vill jag inte längre betala nån skatt .
När det är sagt så är jag i övrigt, precis som Dilsa, för individens rätt att slippa fösas in i påtvingade kollektiv. Jag är en individualist ut i fingerspetsarna på så sätt. Tycker massrörelser är otäcka för att det får folk att sluta tänka själva och bara följa "John".
När grunden är tryggad via offentliga system måste varje individ få möjlighet att själv forma sitt liv som den vill. Vill man jobba hårt och försöka bli förmögen måste man ha möjlighet att göra det utan att bli skattad till döds. Det går inte att jobba sig till välstånd i Sverige utan att fixa och trixa. Jag fixar inte, jag trixar inte och det syns varje månad i min redovisning där större delen av mina inkomster försvinner till en stat som i många, många år monterats ned när det kommer till den sociala välfärden. Och det började långt innan den nuvarande regeringen tillträdde. Det kan Mona Sahlin gasta hur mycket hon vill om men sossarna är dom som till största del legat bakom det samhälle vi har idag via sitt abonnemang på makten. Det som hänt de senaste åren är än så länge bara en kort vindstöt från höger.
Jag tror att partipolitik är dött och borde begravas. Det handlar numer mest om en massa populistiska utrop för att fånga väljare i enskilda frågor. Ingen har tid med ett genomgripande arbete på lång sikt beroende på att samhällsmedborgarna bara orkar bry sig om en fråga i taget. Jag har inte kunskaper hur man förändrar detta men min övertygelse är att det som idag kallas politik måste skakas om rejält, kanske rivas ner och börja bygga ett helt nytt samhällssystem som fungerar i en modern värld.
Det som är nu fungerar definitivt inte.
Jag har totalt tappat tron på allt vad partipolitik är och står för.
Lycka och livslust
"Lycka är att ha livslust. Så enkelt är det.
Lust att dricka kaffe.
Lust att gå på promenader.
Eller äta kött till middag.
När man inte har lust är det läskigt.
Obehagligt."
Det är Sophie Zelmani som äger ovanstående citat i en intervju i SvD nyligen.
Och jag tror att hon har helt rätt.
Bortsett från det där om att äta kött då.
Men lycka?
Så klart att det handlar om livslust.
Jag är alltid lycklig om jag får sitta i soffan i lugn och ro och läsa igenom morgontidningarna med en rykande kopp kaffe bredvid mig.
När jag får sitta med en dajmglass i min loveseat framför en film på TV ihop med Å mår jag bra. Likaså när jag går på relaesefest på Clarion hotell i småstan eller besöker Ritz, den snyggaste nattklubben i Sverige, men en vän man gillar.
Det är livslust på allvar.
Jag är lycklig, märker jag, när jag får vara på väg.
Sitter på SJ och är lycklig över att få vara i rörelse, uppleva möten, dofter, synintryck. Sånt ger mig energi.
Malmö igår.
Hotell, fotbollstadion, match, MFF 100år, bra underhållning, grönt naturgräs, nytt inslag för mig i programmet som gav en extra kick och koncentration och möte med en vår som ligger en bra bit före hometown.
Lycka.
Livslust.
Får erkänna att jag var på väg att dö där ett tag när jag varje dag vaknade till minus 20 grader och snökaos och mörker och jävelskap.
Mental kollaps.
Fast i småstan, fast i grubblerier, fast i mig själv och stum och avtrubbad i tankarna. Ett kreativt missfoster.
Men då drog jag iväg till Dublin och upplevde lycka och livslust.
Drack kaffe, käkade frukost på små morgonfik.
Gick omkring och njöt i strilande regn.
Fotograferade.
Pratade med de jag mötte och kände mig som världens lyckligaste man.
Att bara vara och se vad som kommer framför än på vägen.
Solen lös in genom tågfönstret när jag lämnade Malmö idag på morgonen.
Jag är trött men livslusten bultar ändå i mitt hjärta.
Kom att tänka på poeten Bob Hansson som jag såg i vimmlet i småstan för några dag sedan. En ordkonstnär som ville vara Thåström men blev poet.
En poet som får hjälpa mig att avsluta lyckans och livslustens dag...
"andas är att välja,
att kyssa i en främling i nacken, säga ”hoppsan”.
andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner. MjukHångla med livet, säga ”wow”.
andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga ”tjena!”
Andas är att aktivera dagen,
att göra det man aldrig tidigare gjort,
vända upp
sitt anus mot solen säga ”kör!”
Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika ”faaaan!”
Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
”tjo!”
andas är att lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera
ens innanlår.
andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.
sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla
”blåbärsdag”.
Om jag tycker något är fel dödar jag det...
För ett par dagar sen satt Mikael Wiehe i teve och bokstavligt talat sjöng ut sitt hat mot kapitalismen. Wiehe har släppt en ny skiva och det var i samband med ett litet pr-inslag i nån av kanalerna som han manifesterade sin avsky mot Sveriges regering och mer generellt kapitalismen.
Jag tänkte när han självgod satt där med sina verbala plakatpåhopp att när och var har motsatsen lyckats och gjort nytta i världen?
Mikael Wihe har hela sitt liv varit låst i sin föreställningsvärld och det anses av många som ädelt och som en stor styrka.
En man av starka ideal och kampvilja.
Själv tycker jag att det är så otroligt intressant med människor som är så övertygade om sin egen och sina åsikters förträfflighet.
Att just det dom förspråkar är det bästa alternativet i världsordningen.
Patentlösningar som enkelt ska lösa världens alla problem med fattigdom, krig, miljö, rasism och så vidare. Politiker och religiösa ledare, högersekterism och vänstersekterism, köttätare och veganer, nazister och AFA-terrorister, familjeöverhuvuden och företagsledare, liberaler och konservativa, festbesserwissrar och gör-vad-ni-vill-flummare.
Jag är imponerad över deras övertygade och låsta hjärnor.
Inte på ett positivt sätt utan mer ett skräckimponerat tillstånd som för mig känns obehagligt. Själv blir jag allt mer osäker för varje år som går om vilka modeller som fungerar bäst.
Eller också fungerar alla lika bra.
Kanske är det oss människor det i grunden är fel på.
Bra idéer och visioner förstörs av människors maktanspråk, av människors egna svagheter som gör att man vill härska och kontrollera andra medmänniskor.
Nästan alla politiska modeller genom historien har kollapsat till stora delar beroende på individer som börjat missbruka sin makt och använt i grunden goda idéer på ett sätt som påminner om missbrukarens jakt på kickar och rus.
De flesta religioner har säkert börjat i goda värderingar men har någon gång under historien använt sin kontakt med diverse gudar som ett maktmedel mot svagare grupper som behöver någonstans att vända sig för att se någon mening med sina misserabla liv.
Hur mycket blod har inte våra största världsreligioner på sina händer?
Hur mycket maktmissbruk gömmer det sig i deras korridorer och hemliga rum?
Hand i hand vandrar vi tillsammans med den politiska makten mot makten...
Kanske tänker dom så?
Vi människor är svaga så vi klänger oss fast i tankar och ideologier som vi förstår och som kan ge oss någon sorts trygghet och riktlinje i våra liv. Det kan handla om politik, religion eller varför inte sport. Det finns alltid nått att slåss för.
För om vi inte får grepp om någonting då blir allt meningslöst så varför ska man då leva?
Första kapitlet i Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" borde alla läsa och utbildas av. Kampen mellan fanatism och pragmatism. Kampen mellan fanatism och pluralism. Kampen mellan fanatism och tolerans.
Oron i världen handlar inte om rik och fattig i första hand, det handlar inte om islam eller kristendom, inte om gott eller ont. Menar Oz.
Det handlar om en massa fanatiker som kräver tolkningsföreträde för hur vi ska leva och tänka. Funkar det inte med argument så är bomber inte långt borta.
Det kan vara den kristna högern i USA som spränger abortkliniker eller Bin Ladens alla våldsdåd runt om i världen. Det kan handla om djurrättsaktivister eller fotbollshuliganer. Alla vet bäst och är beredda att slåss för det.
Det är i grunden samma fastlåsta hjärnor som utför detta för att dom ska övertyga resten av världen om att just deras värderingar är de rätta.
Men dom tänker inte på några andra. Dom tänker bara på sig själva.
Som Oz skriver:
Den 11 september handlade inte om USA är gott eller ont, huruvida kapitalismen är avskyvärd eller självklar, huruvida globaliseringen bör upphöra eller inte.
Det rör sig om det typiskt fanatiska anspråket:
Om jag tycker att något är fel dödar jag det tillsammans med dess grannar.
Traktat om Stäppvargen
X2000 susade med hög fart genom det svenska landskapet ner mot Köpenhamn. Jag satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i mitt knä. Hade svårt att koncentrera mig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa. Istället satt jag och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges vintervilande sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog jag med avsky hade sprungit runt och frusit arslet av mig i under de där sju skräckmånaderna i armens meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte jag och rös till och skakade i hela kroppen.
Jag hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere i så god tid att jag skulle hinna göra stan under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Jag hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde mig i mina dagdrömmar...
Läs resten:
Traktat om Stäppvargen
En önskan, en dröm...
Så nära men fortfarande långt bort.
En önskan, en dröm...
Hur är det med kreativiteten?
Kreativitet är inte en förmåga som enbart vissa utvalda människor har.
Alla är eller kan vara kreativa fast på olika nivåer.
Det går att träna upp sin kreativa nivå och jag antar att det fungerar på samma sätt som skrivande eller fotbollsspelande.
Många kan nå upp till en halvhabil nivå men får blir lysande stjärnor.
Stephen King skriver så i sin bok: "Att skriva-En hantverkares memoarer."
Att det går att träna upp sig till en hygglig nivå men briljans kräver mer.
Och som gammal fotbollspelare vet jag att samma process funkar inom fotbollen.
Genom vilja och stenhårt arbete kan du nå relativt långt men du blir sällan briljant utan det där som är så svårt att sätta fingret på.
I magasinet "Modern psykologi" uttalar sig neurologen och kreativitetsforskaren Richard Caselli. Han menar att samma neurologiska komponenter som kreativt beteende vilar på finns hos oss alla, både hos dom som skapar många nya och bra idéer och hos dom som levererar dåliga och få idéer. Ingen bär således på en magisk kreativitetsgen som särskiljer agnarna från vetet. Däremot, menar han, finns det fyra delar som kan innehålla olika biologiska goda förutsättningar och alla dom går att påverka.
Ibland tycker jag att jag är rätt kreativ, att jag har kreativ talang och hittar nya idéer, nya texter och vinklar på saker och ting.
Men är jag det? Får nog kolla in de där fyra biologiska förutsättningarna.
1, Motivation.
Hur belöningssystemet är utformat i hjärnan.
Vissa motiveras mer av att undvika obehag och smärta-andra mer av jakten på belöningar och upplevelser.
Här kan jag säga att det är belöningar och upplevelser som triggar mig trots att det då och då åsamkar mig smärta och obehag.
2, Perception
Fårmågan att skapa mentala bilder kontrolleras bland annat av samma delar av hjärnan som sköter synintryck.
Här är en av mina stora styrkor. Att skapa mentala bilder, att använda synintrycken och sätta det i sammanhang eller kreera egna små berättelser utifrån de här bilderna men även att analysera det jag ser och använda det på olika sätt.
3, Handling.
Att förvandla en vision till en genomförbar idé kräver strategisk förmåga, vilket bland annat avgörs av arbetsminnet.
Detta är min stora svaghet. Har ständigt nya idéer som känns, om inte fantastiska, så intressanta men det faller ofta på att jag inte går igenom dörren utan fastnar och knackar tills ingen lyssnar.
Jag behöver tyvärr en som öppnar dörren åt mig.
4, Temperament.
Experiment har visat att människor skiljer sig åt vad gäller förmågan att hålla igång aktivitet i hjärnans belöningscentrum när stimulansen utifrån är låg.
Vissa är alltså bättre lämpade för ihärdigt arbete för att realisera en vision, trots avsaknad av belöningar eller tecken på att man är på rätt väg.
Här kan man väl säga att jag formats av fotbollens direktsvar på det man presterar. Jag reagerar och agerar på yttre stimulans som sätter press på mig att prestera och direkt ger ett svar, alltså belöningen.
Skulle inte kunna vara en forskare som sitter fem år i anonymitet i ett rum för att söka svar på frågor som man aldrig vet när svaren ges, om dom ges.
Visst är jag kreativ men enligt de här rubrikerna så måste jag ha en partner som fyller i de luckor jag saknar och det är väl något som gäller oss alla.
Extremt få har alla sidor, om nu någon har det.
Fem miljoner har party och glömt att bjuda mig...
Utanförskap kan ta sig oändligt många former.
För vissa är det blodigt allvar, skillnad mellan att vilja leva eller dö.
För andra kan det bara vara en viss alienation emot samtiden.
Själv blev jag i lördags kväll återigen påmind om min egen relation till ämnet.
Ofta förbannar jag mig själv för att jag blivit tilldelad den hjärna i min kropp som vägrar uppskatta meningslösa saker som till exempel en melodifestival under en lördagkväll. En massa människor som är lyckliga på ett sätt jag har svårt att förstå.
I ren tristess spanade jag kort in vad som hände på Facebook under kvällen i lördags då jag själv satt och läste, käkade glass, drack kaffe och en stänkare, gullade med doggen, kliade mig i skrevet, gjorde rent glasögonen, sms:ade och läste allsvenska laguppställningar ur en av kvällstidningarnas bilagor. Anledningen till mitt beteende var att även Å hemma satt och tittade på spektaklet och det fanns ingenting som jag kunde göra åt det. På FB var det först eufori från mina virituella vänner och sedan en viss vrede för att en viss Salem Al Fakir inte vann. Men vilken folkfest annars va...?
Jag får lust att skrika och slå hål på gipsväggar men räddas av gongongen.
Programmet tog slut i rimlig tid så att vi även hann med att se på filmer innan kvällen gick över i natt.
Nu är det ju så förutsägbart att klaga på det här.
Så varför gör jag det då?
Det är ju "bara" cirka fyra miljoner som ser på programmet, det innebär ju att det återstår fem miljoner som inte ser på det.
Ja, jag vet inte.
Det är väl som för dom som inte är sportintresserade under OS.
Även om man vill komma ifrån bruset är det omöjligt för att det finns överrallt.
Alternativet är att gömma sig i en källare eller dra utomlands.
Det är som ett medialt övergrepp, en våldshandling mot intellektet, psyket som mals ner till en illasmakande korvgryta.
Det är här jag känner det där utanförskapet.
Var är ni fem miljoner som inte följer melodifestivalen.
Har ni party någonstans men glömt bjuda mig?
Jag såg ut över snötäcket i min trädgård och suckade där någonstans mellan kliandet i skrevet och sms:andet.
Utomlands ja.
Man kan ju dra utomlands och slippa skiten.
Så jag och Å började prata om att flytta utomlands.
Börja om, sälja bohaget och huset som ändå är för stort.
Under mina år utomlands så slapp man engagera sig i trams.
Det var en av de stora fördelarna med att bo utanför hemlandets cirklar av meningslöst trams som vi matas med varje dag.
Jag skulle väldigt gärna även slippa den förbannade snön och framförallt minusgraderna under det mörka halvåret.
Risken är när man sitter och kastar ur sig sånna här bitterinlägg att man blir någon satans Ulf Lundell som hotar med att flytta hela tiden för att det man ser framför sig hela dagarna inte ger än nån stimulans, inte är så som man skulle vilja att det var. Man vill protestera men blir bara en trött cyniker och bitterkuk.
Men vi snackade om att flytta utomlands och man börjar fundera på vart man skulle vilja åka.
USA?
Gärna om man bara kunde komma in och få bo där.
Brasilien?
Nja, alldeles för outforskat och främmande för mig med ett krångligt språk.
Spanien?
Allt för exploaterat kustlandskap.
Grekland?
Som Staffan Heimersson säger: För grälsjukt och numer konkursmässigt.
Italien?
Ja på många sätt men Nej utav ännu fler anledningar.
Australien?
För långt bort.
Det är fan inte enkelt.
Man ska lätt kunna komma in i samhället, klimatet måste vara bra mycket gynnsammare än Norden och norra Europa och det måste finnas nån rimlig chans att hitta ett sätt att tjäna till sitt uppehälle.
Fan, man blir nog en satans Ulf Lundell trots allt.
Ständigt på väg inne i sitt mentala tillstånd men fast i is, snö och ytlighet i ett hemland som man älskar ibland och rätt ofta föraktar.
Född att leva sitt liv på scenen
Det finns dom som är födda till att leva sitt liv på scenen och ingen annanstans än på scenen. Det kan låta som en klyscha från en lycklig pretantiös skådespelare i en TV-soffa. Men det finns dom som på blodigt allvar menar det. Sånna som bokstavligen skulle dö i ett gathörn med nedpissade byxor om ljuset försvann.
Satt härförleden och slötittade på pratshowen Skavlan.
I intervjufåtöljerna satt dansbandskungen Christer Sjögren och Thorsten Flink. De snackade om ett till synes udda samarbete mellan de två ytterligheterna.
Christer Sjögren var som vanligt glasklar och så där fantastiskt folkligt glad och ödmjuk. Thorsten Flink däremot satt också, som vanligt i hans fall, och slängde ut förvirrade svar på rätt korkade frågor medan hans ögonlock fladdrade maniskt upp och ned samtidigt som han tuggade och sög på en stor prilla snus.
Fördomarna, som kanske är sanna eller också inte, signalerade stark medicinering.
Det var plågsamt att titta på och jag vred mig av obekvämlighet i soffan.
Jag ville bara att intervjun skulle ta slut. Men den blev allt längre med internationella gäster och lika förvirrad engelska från mister Flink.
Men så försvann han från stolen och jag slappnade av.
Något senare dök han upp på scenen för att sjunga ihop med Sjögren.
Med klar blick och stadig hand, tajming och en scennärvaro stark som satan.
Alla nervösa kroppsvridningar och ticks var bortspolade och han var så självklar där han stod och sjöng.
Det är inte första gången jag ser den här förvandlingen.
Det är magi och så otroligt starkt när det sker.
Att Thorsten Flink har haft ett rätt stökigt liv har nog undgått få.
Hur det sett ut utan konsten och teaterscenerna kan man bara spekulera i.
Kanske skulle han sluta som den där i gathörnet med nedpissade byxor?
Men att scenen och konsten är hans livselexcir.
Om det råder ingen tvekan.
A man of capernosity and function
Från köksfönstret kan jag se takpannorna längst upp vid taknocken på grannhuset, jag ser asfalten under snö och is och jag tänker att det är dags att klä sig i ny kostym igen.
Det är hög tid att lämna "a man of constant sorrow" bakom mig och på nytt återuppstå som jag gör varje vår trots tvivel och bergsmassiv att bära på axlarna.
Jag glädjer mig över en vän som skrev ett mail som gjorde att jag går lite rakare.
Vi behöver alla den typen av vänner. Han skrev:
För att låna lite av Brendan Behan är du "a man of capernosity and function" ("capernosity" var Behans eget påhitt, en blandning av "capability" och "generosity")- med din pondus och förmåga att fånga ögonblicket tror jag att det hela kommer att bli väldigt intressant.
A man of capernosity and function?
Jag tror det blir en bra dag i morgon!
Det är hög tid att lämna "a man of constant sorrow" bakom mig och på nytt återuppstå som jag gör varje vår trots tvivel och bergsmassiv att bära på axlarna.
Jag glädjer mig över en vän som skrev ett mail som gjorde att jag går lite rakare.
Vi behöver alla den typen av vänner. Han skrev:
För att låna lite av Brendan Behan är du "a man of capernosity and function" ("capernosity" var Behans eget påhitt, en blandning av "capability" och "generosity")- med din pondus och förmåga att fånga ögonblicket tror jag att det hela kommer att bli väldigt intressant.
A man of capernosity and function?
Jag tror det blir en bra dag i morgon!
Datorstress har dödat min läsglädje
Böckerna ligger i högar överallt nu. Jag är desperat.
Har de senaste två månaderna börjat och slutat läsa i bok efter bok.
Joseph O´Neills Nederland, Roberto Savianos Skönhet och Helvete, Amos Oz Hur man botar en fanatiker, Chris Andersons Free och en del till.
Idag fick jag även låna Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelman som visst skulle passa mig perfekt enligt tipsaren.
Jag darrar och fingrar på pärmarna en efter en.
Men jag vet ju att det inte blir nått av läsandet, Amos Oz undantagen då den är så tunn så tunn. Tidningar och magasin fungerar fortfarande men böcker, romaner?
Jag har helt enkelt ingen ro i kroppen och hela tiden står den här MacBooken och blinkar. Kanske har det hänt nått på mailen, några kommentarer på bloggen kanske, Facebook, eller nyheter på andras bloggar eller i tidningar...pust.
Jag avstår twitter då det skulle bli kaos i mig om jag även skulle hinna med den navelskådande aktiviteten som än så länge mest verkar vara klubben för inbördes beundran hos mediafolk. Jag känner ingen utanför jobbet som twittrar.
Så kallat vanligt folk verkar knappt veta vad det innebär att twittra, å jag umgås mest med så kallat vanligt folk. Så jag avstår.
Jag gillar ju att skriva och gör det så ofta jag kan här på bloggen. Men det tar tid.
Var även så naiv i början att jag faktsikt trodde att man skulle kunna bli headhuntad av tidningar eller andra skrivytor om det som finns här vore av god kvalitet.
Men så funkar inte världen för en 40 plus kille, eller också är det inte tillräckligt bra vilket förstås är ett alternativ.
Hur det än är så är ambitionen nästan alltid att leverera en text som är lite mer än en normal bloggtext. Jag leker ju professionell skribent här...
Sedan är det så lätt att fastna framför datorn när man sätter sig där.
Surfandet äter tid, Spotify är ett svart hål som man ramlar in i och far runt i ljuvlig musikjakt och plötsligt vaknar man till och tre timmar har gått.
Faktum är att jag tror att jag är beroende, oftast innebär det inga problem men läsandet tar stryk, en viss kreativitet inom allt det andra jag jobbar med tar nog också en del stryk. Jag känner ofta att jag borde göra något annat men så fastnar jag i meningslöst letande på nätet efter nått intressant som sällan är så intressant.
Men men...
Ja, ja...
Jag vet inte jag?
My irish soul on Spotify...
Det var musiken som tog mig till Irland.
Allt började när jag i slutet av 1981, 14 år gammal, steg in i den lokala skivhandeln i jakt på något nytt att lyssna på.
Jag fastnade snabbt för ett omslag med fyra unga allvarliga killar poserandes på stilfulla bilder i en sliten industrihamn.
Det var U2 och deras andra platta ”October” som följde med mig hem tillsammmans med en specialimporterad EP med låten ”Out of Control” och två låtar till.
Snabbt återvände jag någon dag senare för att köpa debutalbumet ”Boy.”
Från den dagen blev jag ett fanatiskt U2 fan och följde bandet slaviskt ända fram till Live Aid-galan 1985.
Jag fastnade som så många andra för Bonos energi och även det annorlunda soundet som bandet hade i jämförelse med den musikscen som regerade då.
Men framförallt så fastnade jag för bandets fredsbudskap, de vita flaggorna som alltid vajade på scenen och Bonos brandtal om world peace som på den tiden kändes äkta och direkt från hjärtat.
Det var också låten Sunday Bloody Sunday som fick mig att börja intressera mig för Irland som land.
Ungefär samtidigt som Live Aid då U2 började ta över världen fick jag The Pogues ”Rum Sodomy & The Lash” i min hand och det förändrade allt.
Det var bay, bay U2 och Hallo love till The Pogues.
Jag blev helt sänkt av deras blandning av punk, folkrock och irländsk folkmusik.
Kärlek var kanske ett allt för stark ord men det var så jävla bra!
De irländska influenserna väckte något hos mig och jag ville ha mer.
Snabbt fann jag The Dubliners och via dom nyckeln till den traditionella folkmusiken.
I texterna märkte jag direkt den fantastiska melankolin, all längtan, all kamp, livets umbäranden och den upproriska ådran hos befolkningen.
En nation där hela befolkningen är födda som underdogs måste man bara älska.
Av någon anledning kände jag stark dragning till allt detta och därför, kära läsare, kan jag bara inte släppa den gröna ön här på bloggen.
Därför, kära läsare, kommer här tre nya Spotifylistor med idel irish music...
My irish soul
Shane MacGowan
The Pogues
Identitet Melodifestivalen:
Plötsligt står dom där utanför lunchstället.
Grabbarna med americanaskägg och pälsrockar, tjejerna med glasögon stora som två dasslock och trendiga små accessoarer dinglande på kroppen.
För en kort sekund regerar man då småstad och en outfit som sticker ut en smula mer än Brothers och MQ inte ofta går hand i hand.
När jag sedan tar mig över Stortorget och upp på Drottninggatan märker jag hur mycket plats det helt plötsligt finns.
Hur rent och rymligt det är inne i citykärnan
Något stämmer inte...
Så kommer jag på och kopplar ihop.
Det är ju melodifestival i TDC och då måste man själjklart flina upp sig i ett töntigt och insmickrande smajl inför artister, journalister och hela den svans av wannabees som följer vår "kära" melodifestival.
Det är intressant hur hårt en svensk mellanstor stad kämpat för att få statusen att vara värd för något så glamouröst som "Andra chansen". Förlorarna.
Hela stadens pr-maskineri har pumpat igång och politikerhöjdarna ståtar i glansigt fina broschyrer som stolt säger att äntligen...
Äntligen är vi en stad med äkta identitet och tyngd.
Äntligen är vi en stad att räkna med.
Har man inte arrangerat melodifestivalen är man inte en riktig stad.
Bitter gnälltönt?
Nejdå.
Det är helt okej om man gillar detta spektakel.
Det är helt okej om staden vill annordna detta spektakel.
Tycker de styrande att detta engångsjippo är av högsta vikt för vår stad så ok.
Det enda jag önskar är att stadens styrande tar hand om vårt city och våra medborgare på samma goda sätt som de kramar tillfälliga besökare som förstås lägger en massa pengar på hotell, krogar och restauranger när dom är här.
Men vi som bor här behöver också snöfria gator för att få allt och fungera i vardagen. Kanske vill vi också ha möjlighet att lägga pengar hos stadens olika affärsinnehavare och nöjesplatser.
Men för oss som bor här gör man allt för att skicka ut oss på vischan och könslösa köpcenter som dödar stadens city.
Bilar ska inte få närma sig city.
Det har plockats bort parkeringsplatser med rimliga priser på gatorna och tvingat in kunder i P-hus med sjukt dyra p-avgifter.
Få tycker att det är värt att stå där när det finns gratis utanför staden.
De plockar bort möjligheten för affärsinnehavare att kunna göra reklam för sina verksamheter via trottoarpratare men erbjuder inga alternativa lösningar för att kunna synas på annat sätt.
Men torgen och gator byggs om.
Varenda ett samtidigt så att ingen kan ta sig fram någonstans.
Affärerna blöder.
Men torgen blir fina.
Frågan är vem som ska njuta av dom när alla är utanför stan och handlar.
Örebro city håller på att dö.
Men vi har ju fått melodifestivalen åtminstone...
Å snart kommer kungen...
Ett viktigt journalistiskt tidningsprojekt!
Tänk vad vi slösar med orden i det här landet.
Vi är så lyckligt lottade att vi nästan får skriva precis vad vi vill utan att råka illa ut.
Så vad gör vi?
Vi satsar alla våra pengar på skvaller, skvaller och åter skvaller.
Meningslösheter, ytlighet, psuedodebatter, och Let´s Dance.
I veckan var jag och lyssnade på två män, en från Kina och en från Syrien, de lever båda i påtvingad exil beroende på att de använt ordet på fel sätt enligt deras hemlands regimer.
En av dom har suttit fjorton år i fängelse och blivit torterad för att han beskrivit sin dröm om frihet och demokrati.
Allt medan svenska medier skriver spaltmil om om människor som kallas kändisar och som aldrig gjort mer i sitt liv än att synas i TV och vara djävliga mot varandra.
Man blir matt, besviken och önskar att de fått byta plats med de båda männen under en period av sitt liv.
Kanske skulle de då uppskatta sin rätt till det fria ordet på ett bättre sätt.
I Örebro satt männen i en liten lokal kallad Hjalmar Bergman Salen och berättade sina levnadshistorier inför cirka tjugo personer.
Man blir så ödmjuk av att höra hur stor deras längtan efter frihet är, hur långt dom är beredda att gå för att få det och vad dom är beredda att offra.
Mötet var arrangerat av en annan person som lever i påtvingad exil ifrån Bangladesh.
Han heter Tasneem Khalil och har påbörjat ett intenationellt journalistiskt projekt ifrån sin bas i Örebro. Han har startat en tidning som skriver om ämnen som nästan inga andra skriver om. Nyheter och reportage ifrån platser som nästan ingen bryr sig om. Det är en tidning som alla bör prenumerera på för att inse att världen inte slutat där näsan tar slut. Tidningen begränsar sig inte vid den så kallade västvärlden med USA i spetsen som våra svenska nyhetsprogram i TV.
Independant World Report heter tidningen, eller magasinet.
Den är helt och hållet fri från partipolitiska eller nationsbindningar, inte heller byggs den av kommersiella intressen via annonser.
Please Subscribe!!
Efter en lång hård vinter: Nya Spotifylistor
Varsågoda och ta för er.
Mina två nya Spotifylistor som snart kommer följas av en tredje.
Jag vet att ni har väntat...
Obvious David Bowie
I´m a lonesome cowboy...
Mina två nya Spotifylistor som snart kommer följas av en tredje.
Jag vet att ni har väntat...
Obvious David Bowie
I´m a lonesome cowboy...
Efterlyser ett kulturmagasin skräddarsytt för mig
Jag har de senaste månaderna haft tre morgontidningar.
Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Å jag har inte haft en möjlighet att hinna med att läsa dom alla från start till mål. Snarare har det varit ett stressmoment utan dess like...
NA plöjer jag av ren lokalpatriotism, ur DN ryker sportdelen direkt då man bor på landet så ligger sporten ett dygn efter alla de stora händelserna så den bilagan är meningslös. Tidig pressläggninga alltså. I SvD är sporten meningslös av andra skäl så den läser jag sällan och bara i nödfall. Återstår två huvudtidningar och två kulturbilagor och en Näringslivsdel i SvD. DN läser jag debatt, början och de sista sidorna medan SvD snabbt bläddras igenom i jakt på eventuella intressanta intervjuer. Näringslivsbilagan läser jag då och då medan jag alltid plockar ut de båda tidningarnas kulturdelar för att läsa mer noggrant.
I grunden är det egentligen utav den anledningen jag har tidningarna kvar(eller SvD slutar komma i morgon), kulturen alltså.
Hinner jag inte läsa så lägger jag dom på hög för att läsa senare.
Kulturen är viktig för mig och jag gillar båda tidningarnas kulturdelar, DN lite light, på en nivå jag hänger med i varje sväng, säkert lättsmält för de tunga kulturmänniskorna.
Inbillar mig att dom hellre väljer SvD som i mina ögon är tyngre och mer svårtillgängligt.
Men som sagt, jag gillar båda två.
Det leder mig fram till en slutsatstanke över mina textrader.
Jag skulle kunna kasta bort både DN och SvD om det inte vore för kulturen.
Det i sin tur betyder att jag som individ gärna skulle se ett magasin som skrev om kultur på en nivå som pendlar mellan DN och SvD.
Jag skulle bli prenumerant pronto på en sådan magasinsatsning.
För inte finns det väl redan?
För om det skulle göra det så meddela mig lika pronto igen.
Musik, litteratur, film, teater och en massa långa sköna intervjuer med intressanta kulturpersonlighter.
Beställt och klaart!!
Sextionio bilder som inte räddar världen...
Men kanske kan dom underhålla er i några minuter mellan OS-sändningar och Melodifestivaler.
Enjoy...
Dublin 2010-Resan hem...
Enjoy...
Dublin 2010-Resan hem...
En sorgesång om livet som det ser ut just idag...
Jag vaknade upp i morse och trodde att jag hamnat i Kiruna.
Ahhhhh!!
Esteban Pavliychenko stod utanför fönstret och kikade in.
Snabbt sträckte jag mig efter hagelgeväret som jag trodde stod bredvid sängen i hörnet bakom nattduksbordet.
Men jag har ju inget vapen, och Esteban finns bara som fantasifoster.
Eller finns han kanske? Hmm...
Jag tittade ut och såg(som det kändes) tre meter snö utanför huset.
Klass 2 varning i länet...vad nu som menas med det.
Snart kommer plogbilen och trycker upp en stor jävla vall av is och snö vid uppfarten.
Den jäveln.
Å så ska postbilen ha fri lejd in till postlådan för att han ska kunna dela ut en sorglig hög räkningar och en bunt meningslös reklam som jag aldrig tittar på.
Parabolen kommer sluta fungera för att snön lägger sig som en vägg framför huvudena som fixar å trixar fram signaler till TV:n.
Experterna har i över tio år sagt att vi är å väg mot ett medelhavsklimat här uppe norden.
Det är ju för fan därför som jag har stannat kvar.
Annars hade jag flyttat från det här landet för länge sedan.
Snö och is och minusgrader som i fucking alla satans arktis som finns.
Men nu har alla gulliga barnen snart sportlov.
Så kul för dom då.
Åk skidor ni.
Rulla runt i era bävernylondräkter och skratta och var glada i konungariket Svedala.
Har för mig att det finns ett rejält rep någonstans där inne i garaget vid vedklabbarna.
Tror takbjälkarna är rätt stabila dom med.
Om det inte vore så förnedrande och elakt mot dom som bryr sig om mig skulle jag gå ut sätta spin på en snara och gunga mjukt fram och tillbaka i takt med snöflingorna och ljudet av vinden som attackerar i stötar från nordöst.
Tystnaden är kontemplation
Ärligt talat vet jag inte vad det är för fel på mig.
Men jag trivs som allra mest när det ser ut så här.
Öde gator, en skymning som sänker sig över staden och ett lätt strilande regn.
Det kan vara trauman från uppväxten.
Vem vet.
Jag orkar inte med stora folksamlingar mer än i arbetet då det är en fördel att det samlas en del människor på arenorna. Annars hade jag nog inget jobb.
I övrigt sitter jag helst på folktomma fik, smyger runt i tysta bokaffärer, går gärna på bakgator under rusningstid, dricker öl på en öde bar eller gömmer mig hemma i huset.
Tystnaden är kontemplation.
Det folktomma innebär tid åt egna tankar.
Ensamheten ger energi.
Jag tror att jag blir en bättre människa när jag får tid för mig själv mellan allt det sociala i jobbet. Jag umgås gärna med folk jag gillar och även att möta nya människor som utvecklar än. Men utan de tomma öde gatorna, det lätta regnandet och den njutbara känslan av att något blöt ta sig in på ett café, sätta sig vid ett stort fönster och se ut över ett stadstorg där enstaka själar snabbt försöker ta sig igenom vädrets nyckfulla svängningar, då skulle jag gå under.
Min sambo tycker jag är underlig, en del av mina vänner tycker att jag är knäpp, föräldrarna undrar var det gick snett.
Själv har jag har inga svar.
The Yellow Bittern och andra irländska filmtips
"Historien skrivs alltid av vinnaren. Vill man ha den riktiga sanningen ska man gå till folksångerna". Det är den legendariske irländske folksångaren Liam Clancy som säger de orden i den vackra och fantastiskt stämningsfulla dokumentären "The Yellow Bittern". En dokumentär som handlar om honom själv, hans liv men även om gruppen "The Clancy Brothers and Tommy Makem" som var superstjärnor över hela världen under 60-talet.
Å jag antar att Liam har rätt angående historiebeskrivningen. Folksången har talat sanning från amerikas slavar via ryssland och resten av de gamla öststaterna till resten av världen. Folksånger, poesi och tunga romaner har talat förlorarnas språk. En chans att få ut det som makten inte säger och inte tillåter andra att säga i politiska sammanhang. Då återstår konstens språk.
Liam Clancys historia är intressant, en längtan bort som för så många andra irländare, till USA och friheten att leva som man vill.
Genombrottet tillsammans med sina bröder och ett rockstar liv med tjejer, alkohol och droger. Ett teveinslag på fjorton minuter i The Ed Sullivan Show öppnade världen för de fyra irländska folk och vissångarna i sina stickade vita fiskartröjor.
Se "The Yellow Bittern" och möt irländarna som gjorde de irländska folkmusiken kommersiell, möt Liam Clancy, "The best ballad singer I ever heard" som Bob Dylan en gång sa.
Se också dessa två filmer som jag köpte i Dublin, på HMW-butiken på Grafton Street. Det finns hur mycket som helst av bra irländsk film.
"The Wind That Shakes The Barley"(Frihetens Pris) och "The Borstal Boy".
Den första handlar om frihetskampen mot Engelsmännen och de hatade och hänsynslösa Black and Ten runt 1920 och senare de motsättningar mellan irländarna själva efter freden med England.
Den andra filmen är en sanningsberättelse från författaren Brendan Behan och hans fyra år på anstalt efter att ha smugglat sprängämnen in till England för att utföra ett attentat i IRA:s namn men åkt dit. Det var under de åren han upptäckte ordets makt och lockelse istället för våldet.
Andra bra irländska filmer:
-Michael Collins
-Song for a Ragga Boy
-I Faderns Namn
-Min Vänstra Fot
-The Commitments
-The Snapper
-Once
Missa inte heller Dylan Moran:
-Sjukt rolig komiker som åker världen runt med sin show(kommer till Sverige i april). TV-serien "Black Books" som gick på SVT tidigare var stundtals riktigt skön. En bokhandlare som hatar kunder och helst vill kasta ut dom från butiken.
Så där:
Mitt irländska tunnelseende de senaste veckorna är på väg att öppna upp sig mot resten av världen igen. Det här blir en sorts avslutning för den här gången men jag kan garantera att jag kommer tillbaka i ämnet. Om det råder inga tvivel.
Musiken framförallat brukar med jämna mellanrum få utrymme på blohm.se.
But at the moment. Enough is enough!
It ain´t over until the fat lady sings
"It´s lovely at Howth. You must go there"
Det var den gamla bastanta damen på vårt Bed and Breakfast vid Gardiner Street som sa orden när jag och sambon stod och plockade tallriken full i frukostmatsalen.
Vi bodde på Marple Hotell som va ett B&B av rätt bra klass på gränsen till Dublins fattigaste och mest skumma kvarter. Det var 1992 och Janne Eriksson hade nickat in 1-0 mot Frankrike i EM på hemmaplan dagen innan. Vi såg målet på puben O´Shea´s i hörnet Gardiner och Talbot Street.
Solen lös när vi lyckliga gick hand i hand bort mot pendeltågsstationen för att följa hotellföreståndarens råd att hoppa på The Dart och åka ut till Howth.
Den här fredagen hämtade Phil mig vid hotellet och körde norrut genom stan, förbi allt mer skitiga gator och slitna miljöer mot den rika men sömniga lilla fiskebyförorten Howth, sjutton år senare. Jag var rätt bakis efter att ha lullat hem 05.30 några timmar tidigare,, behövde desperat få i mig frukost, satt mest och kisade mot solens starka sken och hörde Phils två döttrar snacka sin egenhändigt ihopsnickrade engelsksvenska i baksätet. Slafsade i mig en halvtaskig variant av brittisk frukost på Mauds Café medan Phil och barnen stojade omkring på lekplatsen utanför. Förra gången jag var här vandrade jag runt ute på stupkanten av den starkt gröna och vackra klippan ovanför byn.
Nu drog vi bara vidare i bilen tillbaka in mot stan men från ett helt annat håll. Genom områden med lyxvillor, höga murar och havsutsikt. Här syntes inte alls den brutala finanskris som Irland gått igenom sedan den globala kraschen exploderade i USA. Men när vi började närma oss city igen dök den nakna sanningen upp framför mina ögon. Irland som varit ett klondyke, en plats för stekare och finanshajar som vädrat blod. Dublin som blev den hippaste platsen i Europa där välstånd och arrogant nyrikedom tog över gatorna. Befolkningen fick sånt ekonomiskt självförtroende att dom lånade mångmiljonbelopp, inte bara till ett hus eller en lägenhet utan de slog till med två för att kunna tjäna pengar genom att hyra ut det andra. Sedan kom alltså den ekonomiska härdsmältan.
Utmed vägen breder stora bostadsområden med nybyggda hus ut sig, de flesta klara men flera enbart byggda till hälften, helt tomma. Spökområden med dyra hus som ingen har råd att flytta in i, hus som inom en snar framtid kommer att vara värdelösa när väder och vind förstört dom. Lite längre fram ett stort satans köpcenter helt byggt i glas där man ser rakt igenom det. Nytt, modernt men i princip helt tomt. Det var surrealistiskt. Som ett samhälle där ett virus slagit ut allt levande. Mitt emot detta nya lyx som ingen har råd med ligger de gamla nedslitna radhusområdena i sten och skrattar brallorna av sig ren skadeglädje.
Det är när jag ser allt det här och när min bakfulla hjärna börjar arbeta igen som jag kommer att tänka på vad jag såg dagen innan nere i hamnen i city.
Lyxiga kontorskomplex, shoppinggallerior och lägenheter med utsikt mot Liffey som står tomma gråter finanskrisens bittra tårar. Befolkningen sitter fast i enorma lån på bostäder som sjunkigt långt under köpepriset. Dom är bakbundna, kan inte ta sig ur och det mesta målas i svarta färger.
Det ser inte alls bra ut för Irland men känner jag detta folk rätt så lär ingenting vara över innan "The fat lady sings".
Irland har gått igenom värre saker än det här.
You´re not a star anymore George...
Det här är George Murphy.
2004 slog han igenom i den Idol-liknande tävlingen "You´re a star" i den irländska televisionen. Med en stark röst som påminde om den legendariska sångaren Ronnie Drew i The Dubliners blev George superstjärna över en natt. Hans debutskiva med klassiska folksånger nådde första plats på försäljningslistan och sålde trippel platina. Samtidigt for han landet runt och spelade på de större scenerna och drog stjärnglans över otaliga TV och radioshower. George Murphy var så stor som man bara kan vara och allt hände under ett och samma år.
En nations hjälte. Från ingenstans till superstar...
Därefter ville producenterna och skivbolaget göra popstjärna av killen.
Det gick inte riktigt lika bra.
Karriären försökte snabbt räddas av ytterligare en skiva med folksånger med gästartister, duetter ihop med kända gamla folkmusiker.
När vi nu skriver 2010 är George Murphy den slagne hjälten som brutalt föll från tronen i den klassiska sagan "upp som en sol, ned som en pannkaka."
Han spelar då och då i hemlighet på turistpubarna i Temple Bar-området i Dublin för ett par tusen spänn och ett gäng ciderflaskor för att gå runt.
Karriären är i kras, irländarna har vänt honom ryggen. I sann svensk, som verkar vara lika mycket irländsk, missunsamhet och skadeglädje står de som vet vem han är och hånar honom öppet med ett glas Carlsberg i handen.
I finanskrisens Dublin finns inget vanligt kneg till George, han får inga jobb längre på de stora arenorna som ger pengar och inget skivbolag intresserar sig längre för honom. Samtidigt får inte den lilla glänsande kant av varumärket som eventuellt finns kvar solkas ned av pinsamma low class spelningar på allsångshak i Temple Bar. Därför gör han dom utan annonsering och i lönndom för att överleva. Killen är bara 22 år och berättade att dagen efter uppträdandet på bilden skulle han jaga vidare i drömmen.
New York väntade, USA skulle försöka intas. Har lite på gång som han sa...
En livlina hade kastats åt hans håll men ingen tror egentligen att något kommer att hända. Killen har ingen disciplin, verkar vara allt för lat och har fått den magiska rösten som gåva men vet inte hur han ska använda den. Det var ingen av alla de karriärplanerare runt honom som kom på tanken att det kanske skulle ingå i utbildningen av en stjärna.
Han lämnades istället åt vargarna när kylan drog in från norr.
George Murphy verkar vara ytterligare en av alla de där artisterna som TV-mediet kastar fram "into the spotlight" helt utan förberedelse. Över en natt blir de superstjärnor och får så vara tills en ny omgång av talangprogrammet börjar då nya färska artister tar över. Bakom finns ingen som tar emot och tillslut står dom där och uppträder på pizzerior i Åmål eller köpcenter i Jönköping för att försöka hålla kvar vid drömmen om en karriär som producenter, TV-makare, agenter och andra köttätande växter lovade dig under några fantastiska månader mitt i händelsernas centrum.
Dublin från sin allra bästa sida...
Dublin visade sig från sin allra bästa sida idag.
Låga mörka moln, tillfälliga öppningar mellan molnen, som tecken från gud.
Strilande regnstänk och en mild vind som kom infarande ifrån Irländska sjön.
Människor som hukande sprang genom gatorna med uppfällda luvor och stora paraplyer. Dagen gick liksom aldrig över till dag. Eftermiddagsskymning all the way.
Jag älskar det.
Det finns något outtalat poetiskt med regn,vind och mörker.
De små stänken i ansiktet när man går utmed George´s Quay och ser ut över en hamn som bytt skepnad sedan jag senast var här.
Hamnkranarna längst ut vid horisonten står fortfarande kvar men de rätt ruffa hamnkvarteren med magasinsförråd och små lokala sjömanspubar är borta till förmån för exklusiva kontorskomplex och lyxlägenheter.
Finanskvarter som tillfälligt kraschat, tomma butiksgallerior och öde kaféer och restauranger. Allt är vackert och modernt precis som i alla andra hamnstäder i Europa som uppstått ifrån det döda.
Kan inte komma ifrån att jag tycker det är lite sorgligt.
En smula trist.
Allt ska vara så rent och snyggt och minimalistiskt.
Som i en amerikansk romantisk komedi.
Visst förstår jag att moderna städer vill ha hamnar för människor.
Hamnar som är tillgängliga för alla.
Fast det är dom ju inte.
Man har bara bytt ut de slitna låginkomsttagarna som arbetar med kroppen mot rika finanshajar som jobbar med...ja vad jobbar dom med?
Människor är rädda för det slitna, det lite skavda och inte så vackra.
Men där pengar kommer in går likriktningen ut.
Alla storstäder vid vatten ser snart likadana ut.
Göteborg, Barcelona, New York, Manchester som Dublin.
Glasfasader och tjusiga nöjesinrättningar i bottenplan.
Jag avslutade eftermiddagspasset med en Smithwicks Ale på puben Davy Byrnes på Duke Street, en sidogata till Grafton Street.
Väl där kom jag att tänka på ett citat av Amir Chamdin( sångare i Infinite Mass och regissör av reklamfilm och musikvideos).
Jag kan ha nämnt det tidigare men whar the fuck, det är ju bra.
Det relaterar till ämnet ovan, vurmen för det stilrena, perfekta:
"Vi håller på att renovera ihjäl oss. Det är påtagligt lite som får vara fult i Sverige. Alla rostfläckar ska bort, ytorna ska vara rena och vi river allt som är ruffigt i staden. Men jag tror att folk blir deprimerade av att aldrig se något trash.
Vi gråter knappt på begravningar längre!"
Temple Bar, turister och ett utslaget Leeds
Temple Bar i Dublin såg ut som vanligt.
Två snubbar i gråa skägg som sjöng irländska visor.
Turister som leende stod och stampade takten och drack Guiness.
Jag hann höra ryska, japanska, italienska och spanska.
Tempel Bar, ett mångkulturellt center med kullerstenar...
Jag slank in för att se de sista femton minuterna av matchen mellan Leeds och Tottenham. Hängde precis som de andra turisterna med en Guiness och insåg plötsligt varför jag en gång i tiden började gilla det hatade laget ifrån Yorkshire.
Planen var ju nästan som en 70-tals plan.
Lerig, dyngsur och sedan Leeds vita dräkter mot den mörka leran.
Ett lag som kämpar, springer och sliter.
Precis som förr, som då jag första gången såg dom.
Ett föraktat sätt att spela fotboll på i dessa Barcelonatider.
Beckfords eftersläng, kapning på Corluka var fantastisk för att den inte var elakt menad utan bara en frukt av het vilja men inte med det rätta tempot.
Likadant med de flesta andra kapningar som jag hann se.
Trötthet och besvikelse i slutskedet av matchen men vilken brinnande vilja.
Det var så satans mycket Leeds United i agerandet.
Nu kommer jag ihåg de där långa åren i den gamla andra divisionen då det var så kul att varje år hoppas och sedan slita sitt hår i besvikelse när allt blev skit igen.
Det handlade om att kämpa och stå för någonting äkta och kantstött men lika älskat ändå. Jag älskade de där åren, De formade mig och mitt sätt att se på supporterskap. Visst ville även jag vinna. Men inte hela tiden.
Ville inte att Leeds skulle bli som Liverpool då var och Man U varit de senaste tjugo åren. Perfekta helt utan skrubbsår och blåsor under fötterna.
Vi vann 1992 sedan vann vi inget mer.
Jag packade ner mitt supporterskap i en kartong och ställde den i en garderob.
Jag hade gjort mitt, det har jags skrivit förut.
Men nu är det kul igen.
Bara inte laget bränt ut sig och i ren besvikelse och mental trötthet spelar bort sig från uppflyttning till eliten igen.
Tendensen har funnits.
Men jag hoppas att jag har fel.
Två snubbar i gråa skägg som sjöng irländska visor.
Turister som leende stod och stampade takten och drack Guiness.
Jag hann höra ryska, japanska, italienska och spanska.
Tempel Bar, ett mångkulturellt center med kullerstenar...
Jag slank in för att se de sista femton minuterna av matchen mellan Leeds och Tottenham. Hängde precis som de andra turisterna med en Guiness och insåg plötsligt varför jag en gång i tiden började gilla det hatade laget ifrån Yorkshire.
Planen var ju nästan som en 70-tals plan.
Lerig, dyngsur och sedan Leeds vita dräkter mot den mörka leran.
Ett lag som kämpar, springer och sliter.
Precis som förr, som då jag första gången såg dom.
Ett föraktat sätt att spela fotboll på i dessa Barcelonatider.
Beckfords eftersläng, kapning på Corluka var fantastisk för att den inte var elakt menad utan bara en frukt av het vilja men inte med det rätta tempot.
Likadant med de flesta andra kapningar som jag hann se.
Trötthet och besvikelse i slutskedet av matchen men vilken brinnande vilja.
Det var så satans mycket Leeds United i agerandet.
Nu kommer jag ihåg de där långa åren i den gamla andra divisionen då det var så kul att varje år hoppas och sedan slita sitt hår i besvikelse när allt blev skit igen.
Det handlade om att kämpa och stå för någonting äkta och kantstött men lika älskat ändå. Jag älskade de där åren, De formade mig och mitt sätt att se på supporterskap. Visst ville även jag vinna. Men inte hela tiden.
Ville inte att Leeds skulle bli som Liverpool då var och Man U varit de senaste tjugo åren. Perfekta helt utan skrubbsår och blåsor under fötterna.
Vi vann 1992 sedan vann vi inget mer.
Jag packade ner mitt supporterskap i en kartong och ställde den i en garderob.
Jag hade gjort mitt, det har jags skrivit förut.
Men nu är det kul igen.
Bara inte laget bränt ut sig och i ren besvikelse och mental trötthet spelar bort sig från uppflyttning till eliten igen.
Tendensen har funnits.
Men jag hoppas att jag har fel.
SAS-En gammal vana
Sitter på arlanda och stirrar på en TV-bild med flygavgångar.
Läser i Aftonbladet om utökade flyglinjer som i princip inte kostar någonting.
Från 211 kronor...
Jag tänker att går det här verkligen ihop?
Fortfarande är jag en sådan där gammal bakåtsträvare att jag hellre väljer att flyga med SAS trots att bolaget går uselt, trots att man ofta möter sura kärringar i flygplansdörren, trots att man får betala för all mat och dryck trots att man redan betalar mer för flygbiljetten än hos övriga bolag och trots att planen är gamla och trånga.
Det finns alltså ingen anledning i världen att välja just SAS om det inte vore för den gamla vanan. Den antika känslan att vara i tryggheten eftersom vi en gång i tiden var ett samhälle som på många sätt var bättre och mer tryggt än större delen av världen.
Men är det verkligen så nu?
Apropå trygghet:
Jag kan inte det här med att bolla med miljarder som dom gör i flygindustrin.
Men visst borde man utarma stora delar av företagens grundfundament när det blir allt glesare med personal inom olika områden.
Jag tänker på säkerheten i fenomenet flygning.
Hur ska man kunna upprätthålla säkerheten när flygbiljetter bara kostar en handfull hundra kronor när man flyger inom Europa.
Hur får bolagen in pengar för att sköta om och vårda sin flotta?
Kör man planen i botten utan att vi vet om det?
Slarvas det med kontroller och reparationer?
Eller har dom tidigare lurat skjortan av oss när vi betalat flera tusen för en biljett till Stavanger?
Jag vill gärna veta.
Eller också vill jag inte veta.
Vill kanske resa i ovisshet och hoppas på Fru Fortuna.
Jag har börjat dejta igen...
Jag går igenom snödrivor som Moses genom Röda havet.
Äntligen på väg mot some kind of lucky street.
Över molnen, genom isande vindar västerut.
Det fanns en tid då jag for över världen som en osalig ande.
Nyfiken som de flesta unga ville jag se varenda land, varje världsdel, varje storstad.
Höst och sommar packade jag alltid väskan och drog iväg på semestrar.
Långa på hösten och korta på sommaren.
Det var en fantastisk tid och jag älskade att vara på väg, bo på hotell, utforska nya platser och möta nya människor.
Jag flyttade runt med fotbollen och bodde på nya platser och i nya länder.
Det var lika fantastiskt det och jag kände mig så privilegierad.
Så en dag var jag plötsligt trött på allt, rotlös.
Behövde fast mark, trygghet, rötter.
Flyttade hem till småstaden och det kändes helt rätt.
Ville bara vara på samma plats och skaffa mig någon sorts grund att börja om på.
Den tiden är över nu.
Jag är redo att börja röra på mig igen.
Inte flytta och sånt där onödigt utan korta och långa avstickare ut på okänd mark igen, kanske besöka gamla brottsplatser och möta nya människor igen.
I morgon drar jag till Dublin efter sjutton års uppehåll och jag är så exalterad.
Om inte snöstormar och flygkaos sätter stop för mina planer..
På söndag far jag till London för att jobba.
Fotboll, rugby, musikklubbar och fotograferande.
Långa promenader invid river Liffey och stanna på någon pub eller kanske ett fik för att läsa i en bok eller bara följa alla Dubliners vardagssteg.
Jag hoppas att den här veckan är början på en återskapad Pelle.
En man som en gång älskade världen men blev trött på dess kärlek och gjorde slut.
Mystiken är tillbaka.
Jag har börjat dejta Europa.
Världen får vänta en stund till innan jag börjar flörta med henne.
Men det är bäst att hon förbereder sig.
Var går din gräns?
Har ni någon gång funderat på var er gräns går när det handlar om att sälja sig själv inom reklamen?
Vad är ni beredda att göra i utbyte mot cash?
Kan ni tänka er att göra reklam för vad som helst när som helst?
Ni förstår att jag är på väg någonstans nu va?
På TV går just nu ett reklaminslag med en före detta fröken Sverige som pratar sig varm om en hudprodukt som man skulle kunna säga ligger på nedflyttningsplats i hudvårdens serietabell. Den före detta Fröken Sverige säger att just den produkten hon representerar just nu är den allra bästa för henne och hennes hy.
Det är inte länge sedan samma kvinna representerade ett av världens dyraste och mest exklusiva hudvårdsmärken och åkte landet runt och höll kurser i hur outstanding just den produkten var.
En produkt som man skulle kunna säga att den varje år slåss om mästerskapsguldet.
Jag har själv lyssnat på henne och hon var lysande i sin roll.
Kunnig och charmig.
Nu gör hon alltså reklam för ett nedflyttningslag och jag kan inte få bort tankarna på hur hennes trovärdighet ser ut i hennes egna ögon.
Ryktena i branschen säger att hon fått grymt bra betalt för att ställa upp och döda sitt tidigare helgjutna .förtroendekapital.
Är det värt det? Hon var liksom ingen fattiglapp innan.
Jag tänker ändå inte döma ut henne för jag vet inte hur jag själv skulle reagera om jag blev erbjuden ett fett kontrakt med...låt säga Dressman.
Skulle jag dra på mig deras kostymer och vandra catwalken ner tillsammans med andra gråskinande herrar om degen var det rätta?
Innerst inne hoppas jag att jag skulle ha stake nog att säga fuck off beroende på att jag inte kan stå för den klädkedjan.
Så länge jag har råd att köpa andra alternativ kommer jag åtminstone inte att vända mig till Dressman. Inte heller HM, Kapp Ahl eller Galne Gunnar.
Låter det snobbigt? Kanske det men det är ett val som jag gjort.
Men jag vet inte helt säkert hur jag skulle agera om ett fett erbjudande skulle dyka upp
Frågan är hur ni skulle agera?
Vet ni det?
Var går er gräns?
Slas Windflöjel debuterar med en kräka.
Hur är det ställt med den västerländska befolkningssfären?
Det är förvisso inget nytt numer detta med vår perversa relation till mat.
Men det är likaväl som en nationell farsot, en dubbel svininfluensa som inte går att skydda sig mot med så enkla medel som en spruta vaccin.
Jag är så satans trött på det där med matlagningsprogram i TV.
Att varenda lilla jäkla magasinsförök måste innehålla en liten hörna med nån skittrevlig individ i kockkläder som står och jonglerar med kastruller och stekpannor och yrar om smakkombinationer tills man blir förbannad.
Det har hållit på i många år. När tar det slut? Matterrorn i TV.
Jag har genom åren haft överenseende med Morbergs klet och svett och medvetna och provocerande råhet ifrån sitt eleganta bondkök.
Jag har stått ut med Nigellas desperata försök att förföra tittarna med sin mjuka röst, sin tillgjorda sexiga blick och hennes kladdiga slafsiga efterätter.
Jättegott-Tina fungerade bra ihop med Tengby, sedan blev hon jättestor och jättepopulär och tappade charmen. Det skulle göras ett misch masch program till den breda underhållningspubliken med kändisar i köket och livepublik runt köksluckorna å det slutade med plutläppar, Hollywoodbrösthylla och en Silvstedt från Bollnäs som på bruten svenska stod och harklade sig med långa naglar som inte fick förstöras och med en blick som talade om att köksredskapen kunde vara smittade av rabies.
Å Ernst som inte nöjde sig med att springa barfota och göra slott och kojor charmiga och mysiga utan självklart var tvungen att trycka in matinslag och uppfinna ett nytt målande men pretantiöst matspråk för att sälja å va bred.
Men värst har väl host, host, blää-Kronér varit. Han lyckades sälja in ett hemma hos mig program där han fick friheten att göra personligt knixiga varma mackor i ugn där den lyxiga lilla sista touchen var ett litet chips på toppen av mackan. Vilken spjuver va? TV-tid med mackor som ungkarls-Ubbe på hörnet skulle skita ur sig vilken dag på dygnet som helst. Arrrgh.
Till slut kom kräkan. Tålamodet tröt.
Droppen ni vet...
Plötsligt stod författaren Emma Hamberg och hennes medelklassvillaförortskompis vid namn Anette Rosvall i TV4.
Å dom får ut för allt ont som kablats ut ur mat-TV de senaste åren.
Husmorsorna kallar dom sig visst och allt var så där äckligt klämkäckt som en 50-60-tals film a la Mad Men. Så hemmachict att man dog, allt med ett påklistrat fluff, fluff leende som om alla människor på jorden levde i villaförort med mamma, pappa, och två barn och ingen morgondag fanns.
Det skulle utstråla värme och kärlek till mat och dess tillagning men vibrerade av cynisk iskyla. Så falskt. Ett modernt totalkoncept för synergieffekter med blogg, böcker, TV, radio och föreläsningar och säkert hemma hos oss kurser för innerstadslattemammor som drömmer om att vara bullmammor också.
När Emma för andra gången i samma inslag kom tassande med en påse pulveriserade nypon ifrån hälsokostaffären i handen och ett blink i ögonvrån mot tittarna för att accentuera greppet som ett enkelt trickedick-tips, då fick det fan va slut.
Det stank chiclit-roman och det osade förenklade må bra råd av må bra experter.
Självkänsla nu. Tänk nu mår jag bra då mår du bra. Tjingeling.
The world is fucked up.
Esteban och "De Missförstådda Krabborna"
Långt uppe i norra Norge ylade en varg.
Vid den norsk-ryska gränsen satt djävulen själv och klippte sina klor..
Hon satt och såg ut över sina hummertrålare medan hornen i pannan dunkade dovt blodröda. Bredvid sig hade kvinnan, som hette Malinka, sin Rottweiler Ruff som hade sex ben och fyra enorma huggtänder som blivit inopererade efter att ett skaldjur slagit ut det gamla garnityret. I havet utanför Kirkenes lever kolonier av mördarmusslor som i grupp kan utföra otäcka attacker mot befolkningen och deras hundar. Det var en regnig dag och vinden slet i fiskenäten som hängde på tork bakom Malinka och Ruff. Någonstans bakom bergen på en slingrig smal väg var en svart Monstertruck på väg mot Malinka. Det var idag det skulle ske.
Malinka var halvt ryska och halvt norska. Hade bott större delen av livet i Oslo men tvingades fly efter att hennes sjuka girighet och paranoia gjort alla till fiender som mest av allt ville "wack her face of the planet."
Malinka var ensam och farlig men hade ändå lyckats bygga upp sitt hummerfångst- imperie med hjälp av en Valeri Kuzman. Kuzman var en direkt konkurrent till Esteban Pavluychenko. Det sades att det var just Valeri som hade beordrat det mord som Esteban såg då han var ung grabb och som tvingade in honom i maffians grepp. Valeri hade brutit sig ur Vladivostokklanen och startat eget och hans imperium hade växt och störst var den i nordnorge. Ett område Esteban länge hade suktat efter och nu såg han sin chans till att slå till dubbelt upp.
Fem unga män i svarta Ninjutsuuniformer klev ut ur Monstertrucken, de gick raka vägen mot Malinka där hon satt utanför sin fiskebod och såg ut över havet. Snabbt satte de tolv kaststjärnor i hennes panna och strax under ena örat.
Blodet sprutade ut genom hålen i huvudet och precis innan hon föll mot backen steg en av krigarna fram med sitt svärd och högg huvudet av henne. Malinkas söndertrasade huvud stoppades ner i en kartong som slängdes upp på lastflaket av Monstertrucken medan kroppen kastades ner till ett stim mördarmusslor som låg och guppade vid vattenytan.
Malinka hade inte sagt någonting, inte sett åt sina mördares håll. Hon visste att dom var på väg, hon visste hennes öde, hon ångrade många saker i sitt liv och hon förtjänade att dö.
Rock jr drog av sig sin svarta luva när han återtog sin plats i bilen, svetten rann ner från hans panna. Rock hade varit spänd och nervös i ett par veckor över sitt första uppdrag. Nu var det över, det hade gått bra. All träning i villakällaren hemma i Truckdriver City hade gett en skön belöning. Tillsammans med sin combatgrupp "De missförstådda Krabborna" skulle de nu åka tillbaka till basen och överlämna Malinkas huvud till Esteban.
Nu återstod bara den ljuva hämnden.
Jakten på den grymma Valeri Kuzman gick in i sitt slutskede.
Esteban ville bli fri, det var det enda som återstod.
Han ville dra sig ur och leva som en vanlig man medan han ännu var ung.
Introducing Slas Windflöjel
När jag gjorde om min hemsida för ett tag sedan valde jag att ta bort "gästskribenter" i menyn. Det var svår att få folk att skriva när man inget har att erbjuda i utbyte. Ren barmhärtighet fungerade hos några vänliga själar men det funkade inte i längden. Men jag har saknat andra röster på sajten.
Därför kommer då och då den vidunderlige och mentalt splittrade Slas Windflöjel skriva ner sina observationer och tankar om livet mitt i.
Låt er inte förvillas av den där namnlappen i handen...
För det här skulle kunna vara Slas Windflöjel:
I Närke säger di iiinte att biina biits, för di gör di iinte, di stiicks"
Jag hedrar blohm med denna devis fast jag inget fattar av landskapets idiotiska uttryck. Ha, ha.
Ändå kan det kanske vara mitt motto när jag nu fått möjligheten att vräka ur mig tankar här på blohms eminenta egosajt.
För iiinte vill ja biita iinte...men stiickas liite kan va skoj...
Typ stick och brinn...
Er febertermometer i röven på samtiden ska jag vara, ett Ankrellfinger som går dit vinden blåser, en pormask i pannan på en kunglighet eller kanske en twittrande mediastekare i en värld full av navelskådande sportjournalistkändisar som klappar axlar som om världen enbart snurrade runt Sturehofs
skaldjursplateau.
Som blohm himself. Han ska få han också.
En jävla posör...
Kort sagt: Jag ska va ett praktarsel i en värld av lökiga viktigpettrar som syns och hörs men oftast är ganska oviktiga när de viktiga aspekterna av livet tas upp.
-Hmm, stora ord från dig Slas.
Tiden får visa om du klarar av att leva upp till det.
Men när kommer första texten?
-I början av nästa vecka ska första snapshoten vara på plats.
Duger det experten?
Förresten...
Med tanke på de royalistiska vindarna som blåser i detta meningslösa land kan jag bjuda på en liten vacker kunglig nostalgiblick.
-Jamen kör på då!
-Allright.
Att kungen är en riktig spjuver det vet vi ju alla genom att läsa igenom skvallerpressen under frisörbesöken. För annars läser ingen de där tidningarna, det vi alla också. Men i och med att frisörsalonger är dagens pizzerior som spikar upp sina skyltar ovanför varenda satans tom lokal så gör självklart Se och Hör, Klick och gänget strålande affärer. Fan tro om det inte är de där tidningsförlagen som via Almia går in och stöttar alla dessa frisörer så att dom kan få fortsätta kränga sin stinkande produkt som utbildar oss frisörbesökare i den rafflande royal with cheese glamouren.
Kungen ja. När han va en liten parvel som inte mycket visste om livet sprang han ofta omkring på Drottningholms slottsområde och jävlades med de militärer som gick högvakten. En riktig liten odåga va det han va.
Soldaterna var tvungna att salutera den lille prinsen(eller vad han va när han va så liten så) varje gång han passerade och det gjorde han hela tiden. Roine var en som stod där och vaktade och saluterade som en galning åt det där lilla trollet. Inners inne drömde han om att sticka upp sin bajonett i rectum på ungen, snurra några varv och skicka ut honom i Riddarfjärden. Men det gick inte vägen förstås, tänk hur det skulle se ut. Det var bara att le, salutera, le och salutera och smörja tigerbalsam på höger armbåge.
-Jaha, va det allt herr Windflöjel? Lite väl snäll debut för dig...eller?
Man får väl hoppas att du har mer att komma med längre fram.
Nästan lite pinsamt detta faktiskt.
-Ähh, fuck off!
Men det här då:
Har du hört alla löjligt upprörda röster angående Mona Sahlins rätt stygga men dyra Louis Vuitton-väska? Alla tävlar om att tycka om detta nu.
Man blir stum.
Hur mycket jag än tycker att Sahlin är en riktig politikerrelik och sosse-flane så är de upprörda rösterna som en ballad av Michael Boltons före detta hockeyfrilla.
Stötande och fånig till en gräns så att man tappar tron på livet.
Antar att alla kritiker tycker att socialdemokrater måste, likt en Lars Törnman i Kiruna, bo i en nedsotad iskall kolgruva och köra en trabant från 1972 för att anses trovärdiga.
Om så är fallet är det synd om Socialdemokraterna.
Därför kommer då och då den vidunderlige och mentalt splittrade Slas Windflöjel skriva ner sina observationer och tankar om livet mitt i.
Låt er inte förvillas av den där namnlappen i handen...
För det här skulle kunna vara Slas Windflöjel:
I Närke säger di iiinte att biina biits, för di gör di iinte, di stiicks"
Jag hedrar blohm med denna devis fast jag inget fattar av landskapets idiotiska uttryck. Ha, ha.
Ändå kan det kanske vara mitt motto när jag nu fått möjligheten att vräka ur mig tankar här på blohms eminenta egosajt.
För iiinte vill ja biita iinte...men stiickas liite kan va skoj...
Typ stick och brinn...
Er febertermometer i röven på samtiden ska jag vara, ett Ankrellfinger som går dit vinden blåser, en pormask i pannan på en kunglighet eller kanske en twittrande mediastekare i en värld full av navelskådande sportjournalistkändisar som klappar axlar som om världen enbart snurrade runt Sturehofs
skaldjursplateau.
Som blohm himself. Han ska få han också.
En jävla posör...
Kort sagt: Jag ska va ett praktarsel i en värld av lökiga viktigpettrar som syns och hörs men oftast är ganska oviktiga när de viktiga aspekterna av livet tas upp.
-Hmm, stora ord från dig Slas.
Tiden får visa om du klarar av att leva upp till det.
Men när kommer första texten?
-I början av nästa vecka ska första snapshoten vara på plats.
Duger det experten?
Förresten...
Med tanke på de royalistiska vindarna som blåser i detta meningslösa land kan jag bjuda på en liten vacker kunglig nostalgiblick.
-Jamen kör på då!
-Allright.
Att kungen är en riktig spjuver det vet vi ju alla genom att läsa igenom skvallerpressen under frisörbesöken. För annars läser ingen de där tidningarna, det vi alla också. Men i och med att frisörsalonger är dagens pizzerior som spikar upp sina skyltar ovanför varenda satans tom lokal så gör självklart Se och Hör, Klick och gänget strålande affärer. Fan tro om det inte är de där tidningsförlagen som via Almia går in och stöttar alla dessa frisörer så att dom kan få fortsätta kränga sin stinkande produkt som utbildar oss frisörbesökare i den rafflande royal with cheese glamouren.
Kungen ja. När han va en liten parvel som inte mycket visste om livet sprang han ofta omkring på Drottningholms slottsområde och jävlades med de militärer som gick högvakten. En riktig liten odåga va det han va.
Soldaterna var tvungna att salutera den lille prinsen(eller vad han va när han va så liten så) varje gång han passerade och det gjorde han hela tiden. Roine var en som stod där och vaktade och saluterade som en galning åt det där lilla trollet. Inners inne drömde han om att sticka upp sin bajonett i rectum på ungen, snurra några varv och skicka ut honom i Riddarfjärden. Men det gick inte vägen förstås, tänk hur det skulle se ut. Det var bara att le, salutera, le och salutera och smörja tigerbalsam på höger armbåge.
-Jaha, va det allt herr Windflöjel? Lite väl snäll debut för dig...eller?
Man får väl hoppas att du har mer att komma med längre fram.
Nästan lite pinsamt detta faktiskt.
-Ähh, fuck off!
Men det här då:
Har du hört alla löjligt upprörda röster angående Mona Sahlins rätt stygga men dyra Louis Vuitton-väska? Alla tävlar om att tycka om detta nu.
Man blir stum.
Hur mycket jag än tycker att Sahlin är en riktig politikerrelik och sosse-flane så är de upprörda rösterna som en ballad av Michael Boltons före detta hockeyfrilla.
Stötande och fånig till en gräns så att man tappar tron på livet.
Antar att alla kritiker tycker att socialdemokrater måste, likt en Lars Törnman i Kiruna, bo i en nedsotad iskall kolgruva och köra en trabant från 1972 för att anses trovärdiga.
Om så är fallet är det synd om Socialdemokraterna.
Är kvantitet mer viktigt än kvalitet?
Jag ska vara ärlig. Som alltid.
Det är inte mycket jag vet om film mer än att jag gillar det jag ser eller inte.
Läste en artikel igår om Nollywood som är Nigerias hårt expanderande filmindustri.
Som ett positivt omdöme stod att "här gör man fler filmer än i Hollywood".
Tidigare har jag läst om Indiens Bollywood. Och vad har jag läst?
I Bollywood görs fler filmer än i Hollywood...
Och?
Är det viktigt?
Viktigare än kvalitet?
Så.
Görs det bättre filmer i Nollywood och Bollywood än i Hollywood?
Det vill jag veta.
Å vad händer i Trollywood?
Görs det några filmer alls där numer?
Fåfängan bankar på dörren
Visst har jag varit glad över min kantstötta gamla Kanal 5 Canada Goose-jacka under Sibirien vistelsen under december och januari, visst har jag varit glad över min svarta Fjällrävendunjacka under samma period. Jag har njutit av värmande underställ, mina North Face-byxor, ryssmössa, Kaskmössan, handskar och grova våtsäkra kängor av märket Hanwag.
Men nu får det fan vara nog.
Risken är överhängande att man fullständigt tappar all grace.
Fåfängan har grävts ner i en enda hög av tyg där man inte synts överhuvudtaget. Under ett par månader har man varit som en balsamerad vattenbuffel.
Usch.
Jag var inne i min garderob idag och fingrade på mina smycken, halsbanden, armbanden, ringarna. Dom har inte använts på länge. What´s the point. Svettandes intill huden bakom tjocka tröjor och halsdukar. Ringar under vantar och på stelfrusna fingrar. Meningslöst. Å på fötterna curlingkängor, förvisso sköna, men inte varje dag i veckan. Jag är trött på att se ut som en påse skit.
Jag vill plocka fram mina snygga jackor. Vill vira en tunn snygg sjal runt halsen, eller kanske en halvtjock halsduk till rocken. Sätta på mig ringarna som lyser upp lunchbordet, se mina Dyrbern/Kern eller Thomas Sabo halsband dingla runt halsen över en fantastisk RaRe-tröja. Sedan kan jag välja mellan mina boats och kängor som jag älskar. Kanske en hatt som avslutning.
Det är helt enkelt så att jag vill börja känna mig fräsch igen, den här vintern har nästan slagit ner spikarna i en kista som jag legat i.
Jag måste ut ur den.
Jag måste börja klä mig som en respektabel man igen.
Hedra mig själv.
Vara den jag är värd att vara.
Självrespekt.
Jag vill inte vara en anonym säckmöbel som vandrar runt i världen som en zoombie.
Kjell Bergqvist for president!
Det utspelades i en hotellbar i Eskilstuna i början av det som nu kallas 00-talet.
Ett kändislag hade spelat invigningsmatch i fotboll på nya Tunavallen och nu satt vi och tog en öl innan kvällens riktiga party skulle köra igång.
Skådespelaren Kjell Bergqvist var en av oss i sällskapet och vi satt där med våra öl, snackade och hade det allmänt rätt trevligt.
Så stapplar en ensam och rätt tragisk figur in och sätter sig mitt ibland oss och tog fullständigt över det verbala utrymmet med en sluddrig stämma och otrevlig stil.
Välpolerade och säkert en smula konflikträdda, som vi svenskar oftast är, satt vi alla tysta och lät denne störiga individ att ta över och förstöra den avslappnade och trevliga stämningen som vi jobbat upp.
Det var då det exploderade på stolen invid mig där Kjell satt. Han skällde ut den här killen så att hans mittbena blev kalhygge och tiden stannade upp för en stund. Hotellpersonalen kom springande med rödrosiga kinder och släpade bort den packade och otrevliga killen ifrån stolen i lokalen.
Det hade föregåtts av ett mer stillsamt samtal där Kjell förklarade för killen att han via sitt sätt förlamade hela sällskapet genom sitt beteende.
När han inte lyssnade utan bara fortsatte mala exploderade alltså Kjell Bergqvist.
Precis som man sett i filmer där han spelar roller eller i TV där han skällt ut recensenter och skvallerjournalister i direktsändning. Kjells humör är vida känt, lika charmerande och trevlig som han kan vara kan allt vända på en mikrosekund om nån beter sig illa emot honom eller någon i hans närhet, vänner eller inte.
Det är det jag gillar med honom. Han är rakryggad och tar inte skit.
Gårdagens avsnitt av "Stjärnor på slottet" var Kjell Bergqvists dag och då kollade jag förstås. Å min inställning till honom förändrades inte.
Jag fullständigt älskar hans personlighet. En man som vägrat ta skit från överheten och alltid gått sin egen väg om någon valt att trampa på honom.
En extrem känsla för rätt och fel, inte bara för sig själv utan inkluderat alla medmänniskor runt omkring.
Denna väg är svår att gå för det är lätt att förlora på sina starka åsikter och klara ställningstaganden. Kjell bad en regissör, eller om det var en teaterdirektör, att fara en dag innan premiär och drog från en föreställning efter att ha fått skit då han vägrat att sitta och ljuga för journalister om vilken fin stämning det var inom teatern fast allt luktade dynga. Han är en sån person som oftast blir krossad av den genomfalska makteliten som gömmer undan sanningar för att dom är rädda för dom. Den kollektiva fegheten som står bakom så mycket skit.
Kjell Bergqvist hade kunnat bli krossad men var, är, så begåvad att han blivit stjärna ändå.
Trots, eller kanske tack vare hans starka integritet och känsla för rätt och fel.
Blohm goes Mali...
Jag kommer ihåg det så starkt.
Rakt in i mig gick det.
Det skönt suggestiva aningen mörka monotona ljudet innifrån det sandstensfärgade huset någonstan i ett ökenlandskap i Mali.
Papa Dee var ute på musikskattjakt i sitt program Papa´s kappsäck som gick i SVT för ett par år sedan. Ett briljant program som jag skrev en hyllning om på bloggen.
De som satt i det där huset och spelade den här fantastiskt fängslande musiken var ett grupp musiker ifrån ett berberfolk som heter Tuareger och lever ibland annat i delar av Mali. Ett nomadfolk som spelar en sorts Tuaregblues.
Efter programmet gjorde jag allt för att hitta skivor med bandet på nätet och i skivbutiker men fick ge upp.
När jag någonstans under jul och nyårs-helgerna vaknade upp en morgon och fick impulsen att grotta ner mig sökande efter Malis musikskatt igen var det som att univesrsum ramlade rätt ner i knäet på mig.
För samtidigt som jag på spotify hade börjat hitta mer etablerade och kända artister från Mali, som Amadou & Mariam eller Ali Farka Touré som båda rönt internationellt erkännade, läste jag DN:s 00-tals listor över de bästa skivorna.
På sjunde plats på musikkritikern Nils Hanssons lista låg den lugn och fin och kittlande. Precis vad jag letat efter. It was meant to be...
Gruppen "Tinariwen."
Skivan heter "Aman Iman(Water is Life)"
Så här beskriver Hansson gruppen:
"När Tinariwen elektrifierade de sahariska tuaregernas musik uppstod något unikt, en ökenblues som blivit både världssensation och ny, lokal tradition."
På nätet och spotify fann jag sedan ytterligare en grupp när jag sökte på Tuareg.
Bandet spelade en enastående skön stämningsmusik på gränsen till valsångsskivor i New age butiker. Med sång på franska och naturligtvis med mycket mer edge, egensinne, stil och känsla. Tyckte till och med att det var ännu bättre än Tinariwen även om man kanske inte ska jämföra de två på samma dag av året.
"Agricantus" hette gruppen och albumen jag fastnade för hette "Kaleidos" och "Tuareg" som inte har så mycket gemensamt musikaliskt.
Blev överraskad när jag insåg att bandet kommer ifrån Italien och Sicilien. Men dom spelade in albumet "Tuareg" på plats i Mali med musiker och instrument från Mali.
Vad lär jag mig då av det här?
Jo, att det tar aldrig slut.
Musikletandet.
Det finns nya spännande prylar överallt om man öppnar sitt sinne, bibehåller nyfikenheten och har tålamod.
Tror det även gäller livet i stort.
Public Service-En källa till visdom
Det var när jag häromdagen satt och såg på ett avsnitt av K-Special på SVT-Play som jag insåg det. Den här hemsidan är public service.
Sidan är SVT2 när den är som bäst och något annat urvattnat när den är som sämst.
Jag skriver inte för de stora massorna för då skulle jag nischa mig och skriva om ett ämne och göra det så högt jag bara kan för maximalt genomslag.
Typ höja volymen under reklamavbrotten eller skjuta fram citatåsikter som kan snos och appliceras på nätforum och i tidningar så folk kan uppröras eller glädjas.
Jag skulle enbart kunna skriva om fotboll och få grymt många läsare bara genom att tycka en massa saker. De högsta topparna har varit just när det brunnit till lite på något fansforum i landet efter en text som jag skrivit.
Det är inget fel i det, egentligen. Jag gillar ju fotboll.
Men mina intressen spretar och den här hemsidan är en fristad för mig att skriva om nya saker, lära mig nya saker och när det blixtrar till ibland kanske även lära er läsare någonting. Ge tips om nått ni inte läst, hört eller sett.
Andra gånger öppnar jag dörren till mitt inre, skriver en text som ni kanske gillar eller också tycker ni att den är fånig.
Ofta vet säkert ni läsare mer än mig om ämnena.
Jag har de senaste tjugo åren genomgått en förvandling av min identitet där det där ordet kultur stormat in i mitt liv och känslan för innehållet i det ordet bara växer och växer. Musik, konst, litteratur, fotografi, design, film och till viss del teater är något som jag närmar mig med ett barns nyfikenhet.
Jag missade så mycket i skolan och ligger så långt efter många i kunskap men jag suger i mig den nya kunskapen som jag söker och får tillgång till i bland annat public service kanaler på TV eller i radio.
De kommersiella kanalerna tar inget ansvar för det som ger mig väldigt mycket och som förr kallades folkbildning.
Dom ger skval, gap och förströelse.
Public service ge ny kunskap, nya insikter, förändrade tankar.
Internet säger säkert ni då och visst, där finns det mesta men vilken auktoritet kan hjälpa mig att hitta rätt i den djungeln.
Tror ni att K-Special skulle få plats i någon av de kommersiella kanalerna.
En och en halv timma om en dokumentärfotograf ifrån Riga eller om en gayaktivist och filmskapare vid namn Derek Jarman.
K-Special och Kobra är de två program som jag aldrig missar ett avsnitt av, eller jag ljuger en smula då K-Special ibland kan vara så tungt att jag inte orkar med temat.
Av ointresse eller kanske att det är för avancerat för mig.
Har inte kommit dit, kommer kanske aldrig komma dit, vill kanske inte ens dit.
Jag ser på Babel, lyssnar på Livet & Döden på SR P1 och saknar Musikbyrån i SVT.
Det låter kanske pretantiöst men det skiter jag faktiskt i.
Jag är grymt intresserad av att utveckla mig själv och se på världen på ett nytt sätt och det gör man bäst i public service.
Apropå kalsonger...
För tio år sedan kunde man komma undan med sånt här.
En avskedsgåva från Makrillarna som är en avdelning av Gais supporterskara.
Hittade detta exemplar i en låda idag.
För de oinvigda hade fansen en sång som gick..."Blohm står när dom andra faller".
Resten fattar ni va?
Och ja.
Dom är tvättade...
Pelle Blohm Appreciation Group
Jo, det finns faktiskt en sån på Facebook.
Den har legat och skvalpat ett tag på runt hundra personer innan sidan exploderade här strax innan julhelgerna.
Jag lovade sidans administratör, Anders Björklund, att jag skulle börja skriva gästtexter där om han snabbt fick ihop över tvåhundra medlemmar.
Trodde det skulle ta ett tag.
Men hann inte gäspa innan jag fick ett meddelande att sidan passerat två hundra medlemmar och nu väntade på sin första text.
Nu är den första skriven och inlagd under:
Pelle Blohm Appreciation Group
De texter som jag skriver för PBAG kommer enbart att ligga där.
Här kommer jag pusha genom att länka er dit.
Eventuellt.
Bäst vore om ni skrev in er som medlemmar:-)
Peace & Love
Esteban, Rock Jr och Operation Black Mamba
Temperaturen hade krypit ner till minus 25 i Truckdriver City.
På en parkeringsplats uppe i Bricky Hills steg röken bakom en gammal Cheva Pickup, ett kuvert bytte hand, femton lådor sprit stuvades in i en mörkblå Volvokombi som stod och hostade bredvid Chevan i den stränga kylan som kommit in ifrån Sibirien.
Esteban Pavlyuchenko kände sig hemma i den karga miljön, de slitna förortshusen bakom parkeringsplatsen påminde honom om uppväxten i Vladivostok och de höga ruffiga husen i Pervomajskij där de första svartaffärerna hade ägt rum.
Affärerna gick bra, han var nöjd.
Skaldjurshinkarna och kaviaren hade sålt som smör innan nyår, precis som champagnen och fulvodkan
Nu en vecka in i det nya året ville de alkoholglada svenskarna fylla på spritförrråden och då räckte inte pengarna för att köpa finsprit nere i city.
Esteban hade upptäckt att svenskarna söp lika mycket som hans ryska landsmän och upplevde dessutom att de många gånger var ännu mer deprimerade än det nattsvarta kynnet han mötte i sin miljöskadade och våldsamma hemstad.
Volvon puttrade iväg bort mot Pizzerian och utfarten in mot centrala stan, bakhjulen sladdade lite över den packade och hala snön.
Esteban tittade ner i kuvertet, räknade tusenlappar och stoppade ner sedlarna i innerfickan av sin North Face-jacka.
Han satte sig i sin Lettlandsregistrerade Cheva som var varm och skön, tog av sig sina handskar och skruvade upp volymen på stereon där Metallica pumpade på som allra mest med tung basgång och mörkt gitarrmangel.
En cigarett tändes och lyste för ett ögonblick upp ett sorgset ansikte innan det försvann igen.
Esteban trampade ner kopplingen, la i ettan och drog iväg med ett dovt morrande ljud, bakvagnen for iväg åt höger, sedan vänster in i en snödriva innan allt stabiliserades och Chevan gömdes i ett moln av avgaser.
Inte långt därifrån i en fashionabel lyxvilla uppe på The Mountain.
Där Haighlounds High Hill Street slutar med en hög beige betongmur utanför den låga mexitegelvillan på fyrahundra kvadratmeter.
Där bor familjen Rock.
En högt aktad familj i Truckdriver City med rötterna i den Alangiska frikyrkan som på många sätt är likställt med den lokala politiken.
Rock Sr drev i många år ett fastighetsbolag som genom sina spektakulära byggnader satt sin prägel på den stad han på många sett ser som sin egen.
Samtidigt satt han i kommunfullmäktige för socialdemokraterna där han hade en stark röst. Det var väl känt(trots den något tillbakahållna positionen) att han drev politiken åt det håll som gagnade honom mest privat.
Därav alla skrytbyggen och monument runt om i stan.
Fastighetsbolaget är numer sålt och Rock Sr lever pensionärsliv med sin fru.
Paret bor halva året på den spanska solkusten och den andra halvan av året i Truckdriver City.
Det dom inte vet är att i källaren i huset på Haighlounds High Hill Street sitter sonen och smider planer.
Rock Jr som vägrade gå i fars fotspår och drog iväg till Japan för att finna sig själv och gjorde det i ett kloster uppe i bergen i Iga och Koga-regionen.
Där genomgick han en stenhård mental och fysisk träning för uppnå en status som Ninjutsukrigare.
En gammal medeltidal stridskonst där man även utbildas i spionage, strategi och rekognisering.
Rock Jr är mer eller mindre en mördarmaskin som tröttnat på detta ytliga förbannade samhälle som, enligt honom, lurar och sviker sina medborgare.
-Allt är ett falskt jävla skådespel, har han skrivit om och om igen i ett block på skrivbordet framför sig i källaren.
På väggen bakom datorn sitter tre stora lappar med en text skriven i tjock tusch.
-Operation black mamba!!
En hyllning till ett par utslitna kalsonger
Vi vet alla att Björn Borgs största egenskap var viljan att aldrig ge upp.
Slitstark och ett mentalt snille som alltid vann i det långa loppet.
Sedan hade han väl en hyfsad backhand också...
Jag antar att alla dessa positiva egenskaper har reinkarnerats in i dessa kalsonger trots att Björn i alla högsta grad fortfarande är alive and kicking.
Förvisso inte i sitt kalsongmärke som han tappade kontrollen över för länge sedan. Men det här ståtliga Björn Borg-exemplaret kan mycket väl härstamma ifrån de dagar han själv fanns med i företaget.
Gamla och väl använda är dom hur som helst.
BB:s a ffärsverksamheten slutade i och för sig i kaos men kvaliteten på mina kalsonger har varit enastående.
Det är nu dags att ta farväl av ett favoritpar som de senaste åren mest fungerat som slit och släng i ohyfsad hemmastass under helger då jag inte sätter min fot utanför dörren.
Det är inget nedvärderande i det, allt har sin tid och nu är tiden för mina kalsonger ute.
För som sagt
Kvaliteten har varit fantastiskt och inga par(oavsett märke) jag köpt efter det har hållit samma höga standard.
Det var bättre förr.
Ibland.
Akta er för den här mannen...
Han heter Esteban Pavlyuchenko och kommer ifrån Vladivostok i östra Ryssland.Han är runt 40 år gammal, son till en rysk marinofficer och en mexicansk mamma som fortfarande bor kvar i sin lilla trerumslägenhet i distriktet Leninskij där Esteban bodde fram till sin nittonårsdag.
Efter en relativt lugn uppväxt råkade han ut för en traumatisk upplevelse i början av tonåren där han av misstag råkade se ett mord i ett hamnförråd nere i Vladivostoks hjärta av sin fiskeindustri.
Mördarna(som tillhörde maffian) såg den unga killen och ställde honom inför tufft ett val.Eller så tufft var kanske inte valet trots allt.
Bli dödad eller gå med i maffian.
Efter att de första åren mest fått springa ärenden i hemstaden började han smuggla över stulna lyxbilar från Japan som sedan såldes vidare till Moskva och andra europeiska storstäder. Han skötte sina uppgifter så bra att han hamnade allt högre upp i hierarkin inom den ryska maffian.
Det senaste som hördes om honom, innan han dök upp i Sverige, var att han var boss över stora delar av den svarta marknaden för fisk och skaldjurshandeln till Europa.
När han nu dök upp i Sverige inför jul och nyårshandeln började polisen kolla upp hans förehavanden. När han sedan dök upp i en oansenlig villaförort utanför Truckdriver City med två hinkar hummer, havskräftor och lite räkor började oron sprida sig i poliskåren men även hos de etablerade mc-gängen i stan.
De två lådor rysk champagne som också fanns med i hans bagage brydde man sig inte om utan sågs enbart som en fin gest till den familj som tog emot denne farliga man trots rädslan för vad som senare eventuellt kommer att hända.
Just nu vet vi inte vad Esteban är ute efter här i stan men polisen meddelar att man helst inte ska öppna dörren för okända personer under de närmaste veckorna.
Håll ögonen öppna, ta hand om de nära och kära, det kan braka loss när som helst.
Läs tidningarna, se på TV:n eller lyssna på radion.
Kolla även i denna sida som sitter inne med lite extra bra kontakter i detta ämne.
Polisen kommer också med jämna mellanrum lämna ut information om hur det hela utvecklat sig...
Welcome to the jungle...
Det var sent på hösten 1988 och kvartersklubben BK Forward var i Florida på ett klassiskt engelskt träningsläger-suparesa.
En perfekt idrottskombo för unga framgångsrika levnadsglada fotbollspojkar med en explosion av hormoner i kroppen.
Vi solade, badade och spelade fotboll på dagarna och partajade hela nätterna.
Jag testade marijuana på stranden sent en kväll i solnedgången och spydde som en räv i det höga gräset invid Dinern bredvid hotellet.
Hotellrummens MTV-utbud på TV bjöd långhåriga killar som spelade hårdrocksballader som Cinderellas "Don´t know what you got(Till it´s gone) och Poisons "Every rose has it´s thorne" och en snubbe till som jag inte förstod mig på men som jag senare skulle fatta var början på ett världsherravälde.
Efter att ha utforskat stora delar av Fort Lauderdales nattliv tog vi en dag en hyrbil och drog ner över broarna mot Key West som så många andra turistas gjort genom åren. Badade invid "Warning, Alligators"-skyltar, skrattade och tappade bort bilnycklar och blev försenade flera timmar.
Checkade in på nått litet hostel ibland träkåkarna och drack öl i hotellpoolen innan solnedgången skulle synas nere i hamnen ihop med gycklare och skojare.
Hemingways påstådda barer intogs och övergavs till förmån för mer trånga och skumma rockbarer.
Överallt spelades livemusik och det var då och där jag började uppmärksamma att nästan varenda sångare stod och gungade med överkroppen och släpade benen utifrån och in i någon sorts psykadelsik ritdans.
Alla hade ett brett pannband av snusnäsdukar över de långa frisyrerna, jeansvästar, skinnbyxor och stövlar.
Musikkanalerna på TV spelade "Welcome to the jungle" om och om igen.
"You´re in the jungle baby. You´re gonna die." Skrek Axel Rose.
Na, na, na ,na, knees, knees... dundrade genom hotellrum, barer och på radion.
Jag fattade först ingenting, gillade inte alls låten men förstod däremot att detta var ett genombrott som smällt av rätt i fejjan på än.
"Appetite for Destruction" hette albumet som alla rockintresserade vet men jag själv föll inte alls och hängde inte med i hypen av bandet som snabbt blev ett skandalband med drogmissbruk, bråk, sprit och brudar.
Det var inte förren de båda albumen "Use Your Illusion 1 och 2" som jag och resten av världen gick igång och började rocka till Guns N´ Roses.
Men då hade dom blivit snällare i soundet medan Axel Roses paranoia accelererat och konserten i Globen blev flera timmar försenad för att Axel inte kände för att lira.
Men konserten blev fantastisk när den väl kom igång...
Tänkte avsluta min hårdrocksrevival här på blohm.se med att bjuda på en liten nyårshårdrockslista för de som har Spotify.
Namnet är "Headbangers Ball" och den är väldigt allsångs populistisk.
Enjoy.
Rob Halford-Kungen av nitar och läder
Hårdrock trodde jag var en passerad fas i mitt liv.
Hade en kort period under högstadiet då jag umgicks med metallkillar och lyssnade på hårdrock. Det var mycket Black Sabbath, Dio, AC/DC, en del Iron Maiden och Skid Row. Senare längre fram även Guns and Roses.
Men mest av allt lyssnade jag på Judas Priest och kungen av höga C, eller nått, Rob Halford. Drog ihop en Headbangers Ball lista häromkvällen på Spotify.
Idel nostalgimetall med populistblandad after beach hårdrock.
Men kul. Och bra.
Judas Priest album, British Steel och Screaming for Vengeance, kom just vid min metallperiod mellan 1980 och 1982 och rullade ofta på vinylliraren hemma. Numer känns en hel del av låtarna nästan som disco mer än heavy metal.
Men nu var det inte det detta skulle handla om egentligen.
Utan Rob Halford.
Storyn om honom är för skön.
Han blev en stilikon för en hel heavy metal rörelse med sina nitar, läderoutfit och skinnkeps. Enligt sina egna ord fann han inspiration till sin scenklädsel från gaykonstnären Tom of Finland och hans bilder på bikerkillar.
Halford kom ut som homosexuell i slutet av nittiotalet.
För det blev han mest hyllad och fick stöd av sina metalfans, också enligt honom själv. Tyder på en öppensinnig publik fast man kanske med en hel del fördomar i bagaget inte trodde att det så skulle bli.
För det är en stor ironi att fullproppade ishallar och fotbollsarenor skulle befolkas av tuffa långhåriga headbangande metalmän i åtsittande läderkläder och nitar som även var, är, en symbol för läderbögar.
Jag tycker att det är oerhört gulligt på något sätt.
På ett respektfullt sätt.
Sprit å Charter-Knulla å Hån
Har suttit och kollat på gamla revyer och humorsketcher.
Gick på ett reklamtrix och köpte ett par dvd:er.
Vi snackar 70-tal, kanske inledning av 80-tal.
Det var intressant, väldigt mycket av skämten i revyerna handlade om sprit, supande och dumheter i samband med alkoholintag.
Likadant med många av de där skämten som Sven Melander och Nöjesmassakern höll på med lite senare. Sprit och Charterresor.
När man nu kollar på humorprogram på TV är det mest så kallade under bältet skämt som dominerar. Har man inget intelligent att komma med funkar det alltid med lite knulla. kuk eller fitta bus. Eller också en riktig förolämpning av något slag.
Också ett slagkraftigt knep för att få folk att skratta åt någon, inte med den samma.
Hån, hugg och verbala slag.
Sprit och Charterresor eller Knulla och Hån?
Stora delar av humorSverige är fantasilöst.
Ingen smartness.
Ingen intelligens.
It´s the sunday after...
It´s the sunday after...
Jag blinkade tre gånger och sedan var det över.
Visst blev det ett julbord, ett par klappar, skön familjesamvaro.
Men allra mest blev det vinterbilkörning i snöoväder, genom moddiga och sladdriga mörka vägbanor.
Från och till, till och från.
Nu sitter jag äntligen ner och njuter av stillheten i min loveseat framför teven med doggen på mattan framför mig och Å i loveseat nummer två.
Sov ordentligt i natt, hade en lång frukost och läste tre morgontidningar.
Drack mörkrostat kaffe från Juramaskinen på köksbänken.
Därefter sträckte jag ut kroppen lite grann. det knakade lite i nacken och ryggen.
Jag gäspade högt och sa till mig själv...Om man skulle ta en sväng med doggen?
Tjugo minuter senare pulsade jag fram i en halvmeterdjup snövägg på väg mot skogen intill villaförorten.
Harspår och Rådjursspår överallt, granar och tallar som dignade av tung hård snö medan Molly Malone sprang omkring som en amfetaminpåverkad junior på Stureplan.
Jag är ingen vän av snö, vinter och kyla, men någon dag då och då med kläder för sibiriska vildmarksexpeditioner, eller bara lite Royal League fotboll, kan vara rätt mysigt.
Så länge man får gå hem till stugvärmen och bädda ner sig efteråt.
Strax efter träningspasset på power platen förstås.
Svällande muskler som byggs under det tjocka skyddande fettemballaget.
Jorden behöver inte mer "global warming" men min kropp skulle inte må illa av lite "local fat burning."
Nu ska jag forstätta njuta av denna underbara söndag.
Det har absolut inget att göra med att Arsenals Diaby precis satte 3-0 mot Villa på tillägstid utan mer för att jag vet att kvällen blir lång och skön med mat, godis, dvd:er och kanske en liten, liten stänkare eftersom det inte blivit speciellt många under helgen.
Don´t drink and drive, förstås...
Peace and Love!
God Jul...typ!
På allmän begäran levererar jag detta års och alla års bästa Julsaga.
Här hos mig kommer den att bli lika självklar som Karl Bertil Jonsson och Kalle Anka.
Av Paul Auster och Wayne Wang.
Till er alla från mig...
Auggie Wrens Christmas Story från filmen Smoke.
Här hos mig kommer den att bli lika självklar som Karl Bertil Jonsson och Kalle Anka.
Av Paul Auster och Wayne Wang.
Till er alla från mig...
Auggie Wrens Christmas Story från filmen Smoke.
Ett julbord innan jul: Men vilket bord...
Ulriksdals Värdshus ihop med Canal Plus.
Tallrik 1.
Tallrik 2.
Tallrik 3.
Dryck.
Biblioteksgatan i Stockholm 04.30.
Post Party. Hotell i sikte.
Tallrik 1.
Tallrik 2.
Tallrik 3.
Dryck.
Biblioteksgatan i Stockholm 04.30.
Post Party. Hotell i sikte.
Tårar över city
Det är tyst i villaförorten.
Tyst och kallt.
Utanför köksfönstret ligger drivor av snö.
En ensam man går på cykelbanan in mot stan.
Det ryker ur hans mun där han går med böjt huvud och grumliga tankar.
En rökpuff för varje steg, inne i luvan en bedövande känsla, ett virrvarr av olika nyanser av svart. Ögonen stirrade långt bort i horisonten.
Han kan inte förstå vad det är som lockar fram tårarna, melankolin och känslan av utanförskap, alienation och meningslöshet.
Hur många år ska kastas bort? Varför?
Länge har mannen varit fången.
I känslan av att verkligen vilja något som han inte klarar av att göra, medan han gör något väldigt bra av någonting som han gjort så länge att det inte är utvecklande längre. Drivet att nå längre och bredare dör hela tiden framför hans fötter.
När och var går gränsen där man måste inse att man inte har det?
Finns den gränsen?
Mannen stoppade ner händerna djupare i fickorna.
Senast han var lycklig på riktigt, när var det... kanske för ett par år sedan då han på väg mot orienten satt i sin flygstol och såg ut genom flygplansfönstret.
Solen var på väg ner där de seglade fram ovanför molnen.
På väg mot mörkret längre fram, genom tidzoner.
Han minns att det var en mycket vacker syn ihop med den där cognacen och flygvärdinnans leende.
Där uppe på tiotusen meters höjd var meningslösheten full av mening.
Han var på väg mot en begravning.
Han var på väg mot en födelse.
Blinkande neonljus och tomhet.
Hatt är alltid rätt.
Jag vet, fotografiet är hemskt, men det är inte mig ni ska titta på.
Det är hatten.
Märke RaRe. One size. Inköpt på W19 i Göteborg.
Det är en riktig Tom Waits eller Bryan Ferry-hatt.
Snygg,stilig men samtidigt ruffig.
En hatt för mörka, regniga höstdagar med kragen uppfälld till skydd mot vinden.
Jag gillar hattar. Använder dom inte allt för ofta men skulle vilja göra det mer.
Tycker det är både coolt och snyggt att bära hatt men har märkt att det stör människor av någon underlig anledning.
Det är inga problem för folk att gå omkring i slitna styggaTruckdriverkepsar eller amerikanska diton med baseball eller hockeyemblem på.
Ingen reagerar eller kommenterar dom hur fula dom än är, kepsarna har ju blivit någon sorts satans del av en svensk folkdräkt.
Men så fort jag sätter på mig en hatt så dyker det hela tiden upp små till synes oskyldiga kommentarer.
Dom säger inget om att den är snygg eller ful utan bara nått ironisk, fryntlig för att få ett garv.
Nu har jag slutat bry mig och säger som Mentorn brukar säga.
"Det är mode grabbar"
De som fattar dom fattar. Dom andra får leva vidare i sin okunskap.
Det började för några år sedan då jag köpte min första hatt inför min årliga semester på Gotland som besöks i slutet av Juli varje år.
En liten accessoar till den stora vilda festen som firas i Björkhaga.
Sedan dess så ser jag till att köpa minst en ny hatt om året som jag kan bära på festen. Det har blivit lite av grej numer.
Fest, hatt och Eldkvarnkonsert.
Jag har hattar från New York, Basel, Stockholm, Göteborg och Örebro, och ett par elegantare men ändå tuffa kepsar.
Det lär bli fler...
Norge lider av Petromania
En Grandiosapizza och Coca Cola var nationalrätt i Norge när jag bodde där 1997 och 1998. Alla käkade den där sorgliga pizzan ifrån frysdisken hos Prix.
Jag antar att det har hänt en hel del sedan dess hos vårt broderfolk i väst.
I alla fall om man ska tro TV-programmet Kobra i SVT.
Kanske har norrmännen käkat så många Grandiosa att hela deras mentalitet har absorberat dess innehåll till ett nationellt tillstånd.
Norrmännen har utvecklat ett Grandiost beteende, en gigantomani där dom numer ser sig som extremt speciella med storhetsvansinne som ledit till arrogans och en attityd om obegränsad framgång, makt och skönhet.
Det är förstås oljan och de rikedomar som den genererar som gjort att norrmännen genomgått en enorm förändring i sin nationalkaraktär.
Simen Saetre är journalist och författare till boken Petromania. Han är starkt kritiskt till vad oljan har gjort med Norge och har åkt runt i världen till andra små oljenationer som Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Turkmenistan, Gabon och Angola för att se likheter och skillnader. En sak han såg som gemensamt var satsningar på skrytbyggen som till exempel det nya pampiga operahuset i Oslo.
Just satsningar på arkitektur som ska synas över världen verkar vara en diagnos på den Gigantomani han definerar att Norge befinner sig i.
Jag har inte varit i Norge på länge och har ingen inblick i ämnet men man får tro Simen Saetre och ett par andra författare som speglat landets förvandling från fiskebönder till oljemiljardärer som tror dom äger världen.
Den keltiska tigern.
Däremot är det bara att konstatera att det är de nyrika som alltid är de mest odrägliga människorna.
Att snabbt ta sig från fattigdom till nyrikedom förvandlar ofta människan på de mest odrägligt negativa vis.
Pengar som rinner ut ur öronen på individer och stater har en förmåga att vrida sinnet och skapa egoistiska, självälskande psykopater utan empati eller känsla för stil och ödmjukhet fast det borde var just då man borde kunna kosta på sig det.
Min irländske vän Phil har berättat om Irlands väg från det fattigaste landet i Europa till kungar och centrum för EU:s lägsta företagsskatter. Dublin blev hippast i Europa dit alla moneymakers drog för att glassa.
Irländarna började jaga cash och snygga bilar istället för att umgås över klassgränser som tidigare alltid varit irländarnas nationalkaraktär.
På Irland stämde alltid resekatalogernas klysha om det "gästvänliga" folket, men det var innan den keltiska tigern drog in som en orkan och förstörde folkets empati och känsla för ett samhälle där alla hjälper alla.
Efter finanskraschen har irländarna yrvaket och utblottade vaknat upp till en fattigare tillvaro men där värmen är på väg tillbaka.
Andra länder med samma syndrom är bland annat Kina och Ryssland.
Snuskigt rika och nationalistiska individer som äger världen och som om dom inte får respekt försöker köpa den med så mycket pengar att man inte fattar hur mycket dom har. Är det inte det dom gör genom sina köp av idrottsklubbar.
Vi kommer få se mycket mer av Kineser och Ryssar i Europa, ja asiater överhuvudtaget. Individer som när det kommer till plånboken mer eller mindre kan köpa upp Sverige och lägga ner landet och bygga flygplats över hela skiten.
Motrörelser och Självransakan.
Det positiva är att sådana här saker alltid går upp och ner, det kommer alltid motrörelser och självransakan och förhoppningvis självinsikt.
Europa har haft sin period av högmod och fall, USA har precis gått igenom sitt ruttna tak och tvingats till ödmjukhet precis som Irland.
Norge som är så egoistiska att dom inte ens är solidariska med den europeiska gemenskapen utan står utanför kommer också att komma ner på den jord som vi svenskar tvingats ned på. Det är inte mycket vi kan skryta med numer.
Kina, Ryssland, Indien och många fler är på väg uppåt men kommer att falla, kanske inte under min tid på jorden men dom kommer att falla precis som Romarriket en gång gjorde.
Högmod leder alltid till fall. Förr eller senare...
Kult-Nostalgisk tillbakablick på en annan tid...
Jag är ett antal år försent född för att ingå i gruppen 11B-generationen som den här boken skriver om. Det är en nostalgisk rundtripp ifrån åren mellan 1965 och 1975, om minnena hur Sverige såg ut vid den tidpunkten.
En tid mitt emellan som författaren Janne Sundling och hans gästskribenter skriver. Mitt emellan sextiotalets proteströrelser då dom var för unga och punkens explosion då dom redan hunnit bli för gamla. Generationen efter "jätteproppen Orvar", det mäktiga fyrtiotalisterna. En tid av experiment.
Det handlar om en bok fullproppad med i första hand populärkulturell nostalgi, mest inriktad mot det manliga könet med mellanöl, popmusik, fotboll, klassiska serietidningar om agenter och cowboys samt snus, Puch Dakota-mopeder och erotiska herrmagasin som Piff, PinUp och Top Hat.
Allt är uppbyggt med massor av snygga bilder på popidoler, sportstjärnor, reklamkampanjer för alkohol och cigaretter, godis, kondomer och mode förstås.
Korta texter, listor, bilder och personliga iakttagelser från skribenterna fyller nästan 190 sidor nostagikavalkad.
Vad pratade man om?
Vad lyssnade man på?
Vilka filmer var populära?
Hur såg politiken ut?
Vilka nyheter skrevs det om?
Vilka idrottsmän och sporter var i ropet?
Boken radar upp fakta som för mig som är född 1967 verkligen ger igenkänningsrysningar. Både sköna varma rysningar som iskalla.
Detta är en fantastisk bok om man är nostalgisk eller enbart intresserad av nutidshistoria. Gråt, skratta, skaka på huvudet, sakna eller blunda åt igenkänningens vindar.
Jag må enbart ha varit fem år då Alice Cooper sjöng "School´s out for summer", jag var sju när Ingemar Stenmark tog sin första världscupseger i specialslalom å David Bowie kom ut med Diamond Dogs och jag var åtta år bokens sista år då Sony lanserade Betamax som videosystem, då Pripps förstatligas, General Franco dog och Microsoft Corporation startas i Seattle, USA. Ändå får jag ut massor av att läsa och titta på bilderna i boken.
Nya ord i ordlistan detta år 1975:
Allergisanering, bakfylla, barnledig, graffiti, pappaledig, play off och power play, video och wallraffa...
Mr Underground
Rätt mosig idag, en hjärna som stapplar fram som en bakrusig alkoholiker.
Kom hem två i natt efter Romderbyt mellan Roma och Lazio som jag bevittnade ifrån en studio i Sundbyberg. La mig halv tre med betong mellan ögonlocken och vaknade med betong runt hela skallen.
Jag undrar om jag inte går omkring med en liten flunsawannabee i kroppen. En liten rackare som vill göra sig mer märkvärdig än vad den är. En klassisk retsticka.
Rensade ut mitt kontor på stan under den gångna helgen. En blixtaktion efter ett telefonsamtal som gav mig chansen att ta mig ut ett halvår innan kontraktstidens slut. Hyrde kärra och bar alla stolar, hyllor, tavlor och kartonger själv ned för de fyra långa trapporna.
Höll på att bryta ihjäl mig men det gick.
Gav mig själv en klapp på axeln för att jag behövde det.
Fick sedan hjälp med ett rätt tungt och otympligt skrivbord och det var jag verkligen tacksam för. Sedan städning och tillbakalämning av nycklar och kodkort.
Nu är basen och kontoret återigen i huset i villaidyllen.
För hur länge får vi se.
Drömmen är att skapa ett litet kreativt centrum i nån skön lokal i city där miljön är inspirerande med hyreskollegor som grensar till varandras verksamheter så att man kan dra och hjälpa varandra, ge kraft och stöd, nya vinklar och öppnande samtal vid fikabordet. Jag ska slicka såren under en period så får vi se hur det går med de tankarna.
Insåg när sopsäckarna åkte fram hur mycket fotboll jag egentligen ser och har sett genom åren. Från hyllorna plockade jag ett antal hundra VHS-kassetter med matcher ifrån Premier League och Allsvenskan som vevats fram och tillbaka i jakte efter smarta taktiska drag. Ingen spanar VHS längre så de matcherna ska till sopstationen vad det lider, om ingen gammal fotbollsromantiker som läser detta skulle vilja ha matcherna. Bredvid kassetterna låg dvd:er i högar av ytterligare matcher, inklusive en del ifrån Serie A, som jag använt för att analysera och plocka ut sekvenser till studiosändningar jag deltagit i. Kan säga att det var några stycken det också varav en hel del kommer att sparas för eventuellt användande framöver.
Sändningen igår var den sista för året så nu går jag in i viloläge när det kommer till TV medan jag speedar upp alla andra projekt som jag jobbar på.
Det är kul nu, när jag lever i det där hålet är det inte lika kul, men ett negativt besked förra veckan blev märkligt nog starten på nya positiva idéer.
Kunde lägga undan ett kapitel för att starta på ett nytt. Den gamla sanningen att jag aldrig någonsin kommer att kunna sitta och invänta erbjudanden som många i min situation gör fungerar inte. Ska nått hända måste jag göra det själv och det är så förtvivlat långtjockt ibland. Min fotbollskarriär var bra men inte tillräckligt för att då och då kunna leva på namnet, jag måste om och om igen övertyga omgivningen att jag duger och är värd att satsa på. Det hjälper än säkert att bibehålla fokus och vara på tårna men är samtidigt otroligt jobbigt mentalt.
Tänk att någon gång få känna hundra procents uppbackning och uppskattning, det skulle göra frilanstillvaron något enklare. Det jag nu skriver handlar inte om tittare och läsare för där får jag allt jag behöver för att köra vidare och tro på det jag gör.
Och min egen tro och övertygelse på den väg jag väljer att ta darrar inte heller.
Jag vet hur jag vill framstå, jag är trygg i den roll jag intagit men rätt ofta är det svårt att övertyga de som bestämmer om jag har jobb eller inte.
Där flyter jag liksom med på något sätt, som en roadie till ett rockband, jag kan ta del av det goda men är inte den grundstenen som jag skulle vilja vara.
Tänk om någon sa så här någon gång:
"Pelle, du är precis den personlighet som vi vill ha för det här uppdraget. Du är viktig för oss. Vi hade tänkta att bygga detta kring dig. För vi tycker att du kan detta och din aproach passar vårt varumärke."
Just nu är jag alltid någon sorts sidekick som alla bara tar för givet att jag ska sitta där och leverera smarta taktiska och tekniska upplägg på planen.
Tycker ni att det är förmätet av mig att ha dessa funderingar?
Jag har ju förmånen att ha jobb i alla fall, ett till stora delar skitroligt jobb, ett förmånligt arbete som många skulle bita av sig armen för att ha.
Ni har säkert rätt. Hur många får egentligen det jag strävar efter.
Inte många.
Jag antar att mitt andra namn kommer fortsätta vara Mr Undergorund...
Jag är hög och lever i ett spotifyrus...
Det har väl inte undgått någon som besöker mitt cyberrum att jag är inne i någon sorts spotifyrus. I am hooked och producerar lista efter lista tills jag stupar i säng framåt två på nätterna.
Dagarna vandrar jag fram som en zoombie med stark huvudvärk å skoskav.
Livet leker.
Jag var på väg att tappa gnistan i musiken, nyfikenheten.
Nu är jag som en tonåring igen framför min Macbook.
Så här långt handlar det mest om retrolåtar, ett trixande efter att hitta låtar som redan ger mig en kittlande känsla i ljumsken.
Låtar från en egen samling av vinyler och cd:s och nu även olika mixar av låtar jag redan går igång på och några som jag lägger in för att göra gäster glada.
Att jaga ny musik får bli en senare fråga, alternativt besöker jag den lokala skivförsäljaren. Ägaren är grym.
Så länge bjuder jag er på tre decemberlistor som kan ta er igenom the last page of this years darkness...
1, Hård Vinter
2, Kvinnor i December
3, Club DJ Flower
Ni finner alltid mina senaste listor i högerspalten på startsidan och de gamla inne i Kulturrummet under menyn musik. Peace and Love. And everything in between.
Dagarna vandrar jag fram som en zoombie med stark huvudvärk å skoskav.
Livet leker.
Jag var på väg att tappa gnistan i musiken, nyfikenheten.
Nu är jag som en tonåring igen framför min Macbook.
Så här långt handlar det mest om retrolåtar, ett trixande efter att hitta låtar som redan ger mig en kittlande känsla i ljumsken.
Låtar från en egen samling av vinyler och cd:s och nu även olika mixar av låtar jag redan går igång på och några som jag lägger in för att göra gäster glada.
Att jaga ny musik får bli en senare fråga, alternativt besöker jag den lokala skivförsäljaren. Ägaren är grym.
Så länge bjuder jag er på tre decemberlistor som kan ta er igenom the last page of this years darkness...
1, Hård Vinter
2, Kvinnor i December
3, Club DJ Flower
Ni finner alltid mina senaste listor i högerspalten på startsidan och de gamla inne i Kulturrummet under menyn musik. Peace and Love. And everything in between.
Kärleksrelation med rufs i håret
Magnus Gustafsson, Sten "Pålle" Pålsson, Pelle Blohm
Då sitter jag vid köksbordet igen efter helgens hundra mil genom mörker, regn och dimma. Nöje och arbete och käka sig tjock i bilens tröstätande.
Mötte Mr Rare i Göteborg och han pratade som vanligt om sig själv så jag sa till honom att vi måste prata mycket mer om mig. Därför satt vi lördag förmiddag på Espresso House NK och snackade om oss själva under ett par timmar. Mr Rare om Mr Rare och Jag om Jag...
Kvällen innan var vi på Gaisreunion uppe i Delsjön. Gais klubbhus var för litet för de cirka åttio personer som dök upp så vi åt och drack i polisens hobbystuga ett par hundra meter därifrån. Om det var trevligt? Både ja och nej.
Det var skoj att träffa några av de gamla hjältarna från åren med numer bortgångne Lennart Ottordahl i tränarrollen. Ivan den brutale, Puma, Arnold, Messias, VV och Polacken. Kenneth G från dagens trupp satt vid samma bord å vi var alla de yngsta ifrån Gaishistorien, några av oss lite mindre unga än de andra.
Insåg för första gången under kvällen hur kort min period i klubben verkligen var. Fick känslan av att de gamla 70 och 80-tals lirarna inte tyckte att jag hörde hemma där. Ett par märkliga kommentarer ruskade om mig lite grann utan att förstöra något på riktigt. Blev mest snopen.
Först var det någon gammal målvakt som på klassiskt gammalt "vi-är-riktiga-män-manér" tyckte att jag var en tv-kändis viktigpetter å fjolla när jag beställde två glas rödvin. Rödvinet var till två forna skyttekungar medan jag egentligen skulla ha en flasköl. Det sa jag till stofilen å då blev han lite mer medgörlig.
Något senare seglade den legendariske tränaren, som var klubben trogen i fler år än man kan räkna på sina båda händer, upp bakom ryggen och ville snacka allvar.
En fråga först: Hur många matcher har du egentligen gjort för Gais?
Sedan påståendet: Du har väl aldrig gjort någonting för Gais!
Klubbens mest kände tränare i historien spelade maktspråk och gjorde det på ett väldigt plumpt sätt. Dessutom var han inte nykter när han gjorde det.
Det var ju fest och då säger riktiga män de riktigt tunga sanningarna till varandra. Får erkänna att jag inte hade någon riktigt bra motreplik eftersom jag blev så överraskad av påhoppet. Men, men...
Kvällen rullade vidare och jag tänkte inte mer på det, mitt gäng splittrades en smula men några av oss åkte in till stan och Caleo där vi satte oss och vältrade oss i nostalgi och skvaller. Det var riktigt skoj i ett par timmar ihop med de mina.
Dagen efter blev jag påmind om den legendariska tränarens ofina ord kvällen innan. Tänkte att helt fel har han faktiskt inte. Jag gjorde ju faktiskt bara 36 matcher i den grönsvarta tröjan under två säsonger i en lång traditionstyngd historia. En gråsten i jämförelse med många före detta spelare på festen som gjort mellan hundra och tvåhundra matcher var för den stolta klubben utan att så många kommer ihåg dom. Spelare kommer och går enbart några få består.
Det denne tränare inte tänker på, eller inte förstår, är dock att det inte alltid är de långa relationerna som är de man mest kommer ihåg.
Långa relationer kan vara trofasta men ofantligt tråkiga och själlösa utan den magi som kan uppstå i korta intensiva kärleksrelationer med rufs i håret.
För mig var det rufs i håret nästan hela tiden i Gais även om resultaten och min fotbollsplansprestation lämnade en hel del att önska. 1999 var förstås ett magiskt år men 2000 något helt annat. Men det var inte på planen framförallt som min status i klubben har byggts. Jag har blivit en symbol för någonting annat.
Det har jag förstått när jag pratat med de lojala supportrar i Gårdakvarnen som alltid stöttade och till stora delar fortfarande stöttar mig. Jag har fortfarande kontakt med några fantastiska personer ifrån de sista självande åren i min karriär.
Ibland händer saker i livet som framkallar blixtar och dunder, min tid var en kort stormig romans mellan två parter som perfekt behövde varandra just då.
Jag förvånas själv när jag då och då nämns i samma sammanhang som Karl-Alfred Jacobsson, Samir Bakaou, Magnus Gustavsson och Sten Pålsson.
Det är vansinnigt och I am not worthy!
Men det handlar inte om bedrifter på planen som sagt.
Det hände något när jag var i Gais, jag vet inte vad det var men jag är otroligt stolt att ha haft och fortfarande får ha den relationen jag har.
Det kan inga gråa tränarfarbröder från forna tider komma och ta ifrån mig.
Spotifylistor i natten
Snart fredag lunch och jag sitter trött med påsar under ögonen beredd att sätta mig i den numer inte lika miljöjävliga monsterjeepen. Ska dra till Göteborg för en Gaisreunion med mat och dryck uppe i Delsjöns kuperade vackra natur senare i kväll.
Trött och svullen för att jag sitter halva nätterna och plockar med listor till Spotify. Det är förbannat roligt att leka dj och sammanställa listorna.
Går igenom min cd-samling och hittar en massa gamla ensamma låtar som gömmer sig på dåliga album som jag för länge sedan ratat. Nästa steg är att rota igenom vinylerna och sedan söka ute på Spotify för att se om låtarna ligger uppe där.
Förvånansvärt många finns även om jag ledsen som en hungrig och tiggig hund tvingades konstatera att till exempel Courtney Love:s Hole och dess sköna album "Live through this" inte fanns. Det händer men inte speciellt ofta.
Å andra sidan bjöd Rockstjärnan på gamla briljanta "The Unguarded Moment" med The Church sent igår kväll. En pärla jag totalt glömt bort.
Först tänkte jag vara brutalt egotrippad och bara lägga mina egna favoriter på listorna men i och med att jag vill dela med mig här i högerspalten på hemsidan så får jag vara lite populistisk ibland och lägga in sånt som jag "tror" andra diggar.
Vet redan att ett par polare spelat en av mina två debutlistor i offentliga sammanhang. Grymt och coolt som fan. Så vill jag förstås att det ska fortsätta.
Håll ögon och öron öppna nästa vecka för då dyker "Kvinnor i december" och "Hård vinter" upp. På tur finns countrylistan, 80-tals synthare, mitt 80-tal i övrigt, folkrockslistan och vem vet... Kanske en danslista för kungliga hemmapartyn?
Men nu är det packa som gäller, rasta doggen, käka lunch, hinna med ett bankmöte och sedan in i bilen och knappt 30 mil i bil i regn och storm, säger dom att det ska bli. Hem i morgon lördag, plugga statistik inför Supersöndag i Stockholm på just söndag. En helg i bil alltså...
Trött och svullen för att jag sitter halva nätterna och plockar med listor till Spotify. Det är förbannat roligt att leka dj och sammanställa listorna.
Går igenom min cd-samling och hittar en massa gamla ensamma låtar som gömmer sig på dåliga album som jag för länge sedan ratat. Nästa steg är att rota igenom vinylerna och sedan söka ute på Spotify för att se om låtarna ligger uppe där.
Förvånansvärt många finns även om jag ledsen som en hungrig och tiggig hund tvingades konstatera att till exempel Courtney Love:s Hole och dess sköna album "Live through this" inte fanns. Det händer men inte speciellt ofta.
Å andra sidan bjöd Rockstjärnan på gamla briljanta "The Unguarded Moment" med The Church sent igår kväll. En pärla jag totalt glömt bort.
Först tänkte jag vara brutalt egotrippad och bara lägga mina egna favoriter på listorna men i och med att jag vill dela med mig här i högerspalten på hemsidan så får jag vara lite populistisk ibland och lägga in sånt som jag "tror" andra diggar.
Vet redan att ett par polare spelat en av mina två debutlistor i offentliga sammanhang. Grymt och coolt som fan. Så vill jag förstås att det ska fortsätta.
Håll ögon och öron öppna nästa vecka för då dyker "Kvinnor i december" och "Hård vinter" upp. På tur finns countrylistan, 80-tals synthare, mitt 80-tal i övrigt, folkrockslistan och vem vet... Kanske en danslista för kungliga hemmapartyn?
Men nu är det packa som gäller, rasta doggen, käka lunch, hinna med ett bankmöte och sedan in i bilen och knappt 30 mil i bil i regn och storm, säger dom att det ska bli. Hem i morgon lördag, plugga statistik inför Supersöndag i Stockholm på just söndag. En helg i bil alltså...
Från Kutztown till New York och ut i världen.
Kutztown. En liten håla i Berks County, Pennsylvania, USA med drygt 5000 invånare.
Avslutade lördagskvällen med att spana in ett gammalt K-Special på SVT-Play.
Det handlade om konstnären Keith Haring som var en kultfigur inom New Yorks pop art och graffiti art under 80-talets boom av streetkultur. Han hamnade i samma krets som bland andra Andy Warhol och Basquiat.
Haring gick vidare och blev en world wide artist med sina karaktäristiska streckgubbar och figurer. Han dog i aids 1990 endast 31 år gammal.
Programmet berättade Keith Harings historia där allt började i just den lilla hålan Kutztown i Pennsylvania. Jag vet inte varför men jag blir alltid lika inspirerad och faschinerad av dessa amerikanska gudsförgätna platser in the middle of nowhere där världsartister av olika slag föds ur tristess och trångsynthet.
Sverige är ju fullt med liknande historier med personer från Molkom, Boden, Staffanstorp eller Dyltabruk. Men av någon anledning är det inte lika sexigt med svenska småorter som de amerikanska ödesamhällena som skildrats så ofta i filmer.
Det vilar något tragicooliskt över den där amerikanska drömmen som bygger på att slå sig fri från den lilla monotona och likriktade sportnördshålan och göra karriär i någon av de stora städerna på väst eller östkusten. Att få slå sig fri och leva som man vill utan det snåla småsamhällets trånga bojor.
Jag är ingen USA-vetare men den bilden jag har är att den där drivkraften att flytta dit jobben eller drömmen finns är påtagligt mycket starkare over there än här i Sverige och övriga Europa. Det ligger i kulturen och folksjälen att bryta nytt när drömmen där man bor fades away. USA är en nation av emigranter som slagits hårt för sin frihet och önskan om ett gott liv på en plats där allt kan infrias.
Att de tankarna numer säkert är mer en romantisk kuliss för de flesta i det stora landet i väster så dunkar hjärtat lika fritt innanför bröstkorgen på många av dom.
Det ligger något kreativt och desperat i att växa upp på en plats där ingenting finns om man går utanför de gängse ramarna. Keith Harings intresse var konst, han var även öppet homosexuell i det tidiga åttiotals-amerika, vilket inte kan ha varit lätt i ett litet samhälle uppe i nordöstra USA. Precis som många rockgrupper gjort kan man använda utanförskap och trisetss till att skapa stordåd.
Jag tror man måste ha tråkigt ibland för att kunna skapa stor konst, det roliga blir i själva skapandet, för sånt tar tid, finns det för mycket annat nöje som lockar är det lätt att bli ofokuserad och splittrad.
Påstår inte att jag själv skapar stor konst för närvarande men jag har det rätt tråkigt. Villaidyllen är tyst och mörk, resorna är få. Det frigör tankarna och det blir roligare att skriva. Idéerna blir fler och nyfikenheten ökar.
Jag är säker på att jag skriver mer intressant just nu än vad jag gjort under en period av hysteriskt flackande runt i Sverige.
Å det är tristessen som frigör kreativiteten.
Ett fynd funnet i ett våldsamt Johannesburg
Ni vet förstås att det är VM-slutspel i fotboll i Sydafrika nästa sommar.
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.
Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.
Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.
Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.
För drygt tio år sedan var jag i Johannesburg på träningsläger med Viking FK från Stavanger. En drömresa som i efterhand var mer intressant än dröm.
Johannesburg var en livsfarlig stad där vi blev beordrade att inte gå mer än ett halvt kvarter ifrån hotellet vi bodde på. Utanför den zonen var våldtäkter, rån, bilkapningar och annan brottslighet en vardag. Förarna av de minibussar vi ofta åkte i hade alla fulladdade vapen i handskfacket. Bilarna stannade inte vid rödljus men träningsplanerna var av högsta kvalitet. När vi väl släpptes ut ifrån hotellet blev vi skjutsade till fina varuhus och köpcenter med beväpnade vakter inne i city eller till inhängnade nöjesområden med passkontrollsliknande ingångar. Som ett Liseberg för enbart vuxna och utan åkattraktioner. Jag var glad när vi lämnade landet och hoppas att dom lyckats rensa upp rejält inför mästerskapet 2010.
Jag blev påmind om resan när jag häromdagen botaniserade i min inte allt för tunga CD-samling. Längst ner på ena hyllan stod en gammal bortglömd favorit.
Köpte "Mazzy Stars" skiva "Among My Swan" när jag en av dagarna smög omkring på egen hand i ett av de där stora inhängnade nöjesområdena. Hade precis norpat åt mig en tung biografi om David Bowie från en väggplats när Mazzy Star CD:n stod där en bit bort. Hade läst om skivan precis innan resan så den åkte förstås med i köpet i den där bok och musik-affären.
Vad är det för speciellt med den då tänker ni?
Tja, det blev ingen försäljningssuccé men är en fantastiskt underbar höstplatta.
Lågmäld, dov och lite drömsk, ett sound för regniga och blåsiga dagar då solen aldrig visar sig. Tänd de levande ljusen, smutta på ett glas tungt rött vin och smyg ner under filten i soffan och njut av Hope Sandovals mjuka men intensiva röst. Gillar man Cowboy Junkies, Sophie Zelmani och till viss del Anna Ternheim måste man bara köpa Mazzy Star och skivan Among my Swan.
To all you bompers out there...
Ibland kan jag känna mig så förbaskat ensam fast jag vet att det knappast är så.
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.
Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...
Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".
Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.
Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.
Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.
To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...
Känslan sköljer in över mig, våg för våg tills att jag tror att det är sant.
Jag gick ut första gången idag runt halv två då det redan hade börjat skymma, inte ens regnets tunga droppar kunde skingra mörkrets marsch över himlavalvet. Det är tuffa tider nu.
Himlen hänger våt och bedrövad några centimeter under gatubelysningen medan man försöker hitta in till city.
Möten avbokas, influensatider med massvaccinering, långa köer för barn och gamla men där medelålders och friska armbågar sig fram till sprutorna.
Själv sitter jag och skriver, planerar och smörjer för något som i den bästa av värld snart iscensätts.
Håller på att bli en multimediaidiot, det är mobiltelefoner, kameror, datorer, mms, pdf, usb, zip, jpeg, mp3... ...krasch, error...
Så blev jag avbruten, igår är igår, idag är en ny dag som vaknar med ett ursinnigt spöregn på köksfönstret för att därefter spricka upp i solsken.
Hej solen, jag trodde att du övergivit mig.
Ett leende på läpparna trots att bandet fortsatte spela "Waltzing Mathilda".
Känner mig mindre ensam idag.
Men funderar över tystnaden på blohm.se.
Sedan jag bytte utseende på sajten har min statistiktermometer varit ur funktion och jag har ingen aning om någon läser sidan längre.
Å jag som är så stolt över min nya sida som är grymt snygg om ni frågar mig.
Om ni finns, och läser det här.
Jag har några sköna trogna kommentarvänner som hjälper mig att hålla cyberensamheten borta. Uppskattar er verkligen.
Annars känns det som att jag blivit övergiven sedan make overn.
Ungefär som med solen.
Nu ska jag hoppa in i bilen och åka och käka lunch med gänget.
Om dom finns kvar.
Alla är sjuka och snoriga, mötena har fortsatt att avbokas så denna veckan blir inget vettigt gjort som det ser ut nu.
Men kanske att lunchfolket finns kvar i sofforna och i de svarta stolarna.
To all you bompers out there, take care and have a safe ride home...
Nowhere to run, nowhere to hide...
Den stora längtan är lite mindre nu
En lång skön söndag till ända.
Inte en sekunds tevetittande efter frukosten.
Varför gör man sig inte oftare av med tevens blinkande och larmande.
Ser på varandra och umgås.
En sån skön tystnad som belägrar huset.
Eftermiddagens mörker, levande ljus fladdrar på hyllor och i fönster.
Som en katolsk katedral.
Avrundar med ett glas rött och Tom Waits skrovliga röst tillsammans med hans piano.
Tänk att få hänga på nån ruffig tom bar i Boston med Waits som underhållare.
Som i en film, två små whiskey och en butelj med Samuel Adams framför sig, det hånglande paret vid bordet i hörnet, den prostituerade med rufsigt hår på barstolen vid diskens ena kant snackandes med bartendern.
In kommer den okände och sätter sig på stolen bredvid.
Tar fram en cigarett, beställer in en whiskey on the rocks.
Sveper och inleder ett samtal.
Livet rullar förbi mellan whiskeysnapsarna, skratt, gråt och förståelse.
Sedan en promenad i regnet, armkrok med den vackra men olyckliga, lika olycklig som han i hatten och den mörkbeiga rocken där kragen är uppdragen och halsduken slänger i vinden som drar in ifrån Massachusetts Bay.
Någon bro i bakgrunden och en taxi som fort kör förbi och stänker upp vatten som dom precis undkommer.
Waits spelar Downtown Train medan de båda stannar upp i en portuppgång och kysser varandra, ingen säger något, hon gömmer sitt ansikte innanför hans rock och de håller hårt om varandra medan livet fortsätter rinna fram genom vattnet som forsar längs med trottoarkanten i det lätta nedförslutet.
Å jag är glad, jag ler och ser framtiden i en ram med små gnistrande stenar.
Det kommer att bli bra, det kommer att bli jäkligt bra.
Den stora längtan är lite mindre nu.
En ovanligt bra dag
Igår var en ovanligt bra dag.
Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man.
Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare.
Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår.
Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet.
-Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet.
Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig.
Men så anfaller natten och söver ivern.
Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd.
Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen?
Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken.
Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår.
Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt.
Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren.
Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail.
Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn.
Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll.
Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv.
Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl.
Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio.
Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt.
Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.
Jag tog bilen till Stockholm, parkerade under Park Hotell och gick ut på stan som en helt vanlig man.
Hade två möten under dagen, fikade på Espresso House, snattade två plastskedar och har sedan dess ständigt sett mig över axeln efter lagens väktare.
Körde hem igen på eftermiddagen genom kaosartad trafik men med en hel del uprising i sinnet. En glutt på I-phonens mail och ett par telefonsamtal fick mitt blod att om inte rusa så ändå trippa på lätta snabba tår.
Det där isblocket som jag har ägnat så mycket tid att ta mig igenom börjar visa täcken på svaghet.
-Hämta spättet, börja bryt för fan Pelle, ropar rösterna i huvudet.
Så jag rusart runt och försöker hitta spättet men har inget, plockar ner min yxa istället och börjar hugga så att det yr isbitar över mig.
Men så anfaller natten och söver ivern.
Jag vaknar upp till en ny dag med trötta, grumliga ögon och ett förvirrat tillstånd.
Va jag i Stockholm igår, hur va det med dom där mailen och telefonsamtalen?
Inga snutar utanför dörren men jag ser de två skedarna på diskbänken.
Slår upp NA och bläddrar förstrött, hockeylaget blev visst avklätt i Västerås igår.
Såg dock inga nakna atleter utanför Rocklunda på min genomresa men det var väl för tidigt. Ser i aftonbladets nätupplaga att luddhatet ökar. Bedrövligt.
Männsikor sprängs sönder i Afghanistan och Pakistan men svenskar slår nästan ihjäl varandra i tvättstugor för lite ludd i torktumlaren.
Kollar ut på en lätt snöbeklädd bil på uppfarten och gläds över att jag har möjlighet att få köra runt i sådan vacker sak. Morgonmörkret har gått över i ljus medan jag sitter i morgonstassen och dricker kaffe och läser DN och svarar på mail.
Staden gör sig redo för lunchen men jag sitter här och myser medan doggens lugna andetag ifrån sin säng i hallen även gör mig lugn.
Det är med andra ord en hel del som just nu rör sig åt rätt håll.
Men jag vore inte jag om jag inte la ut lite mental snubbeltråd för mig själv.
Söker ofta melankolin, det vet ni som läser här allt för väl.
Nakna träd och grå himmel inbjuder till det och misstaget begicks förstås någonstans mellan nio och tio.
Mitt irländska hjärta tryckte på play på Spotify och en massa sorgsna folkvisor i ny tappning sjungna av briljante George Murphy spred vemod genom köket och jag tog en kaffe till. Så nu mår jag väldigt bra men på ett vemodigt sätt.
Ett motsägelsefullt tillstånd jag är en mästare på.
Utsikt från en läktare...
Ett fantastiskt roligt allsvenskt år är avslutat.
Just nu pågår Fotbollsgalan.
Detta är en liten del av mitt allsvenska år.
Folken Stavanger 1998: Ett briljant Kent
80-tals blippande fast tyngre. Måste säga att jag verkligen gillar soundet.
Märker mer och mer att jag går igång på electropop och rock.
Med endast två lyssningar är det däremot för tidigt att göra någon sorts bedömning av skivan men jag tycker det är en cool väg de valt. Kent vill och vågar förändras. Jag är ingen galen Kent fanatiker men har alltid gillat gruppen.
Framförallt har jag fastnat för det visuella, poserna, de larmande gitarrerna under den första delen av deras karriär. Tror de kan skapa samma magi med detta sound när turnén inleds. Som Depeche Mode i sina bästa stunder.
Ett av mina bästa konsertminnen med Kent är ifrån 1998 när jag såg dom på Folken i Stavanger. En liten scen, rätt packat i den trånga lokalen med balkonger hängande över golvet. Jävlar vad det rockade när dom intog scenen. Men det var inte musiken i sig som gjorde att håret på kroppen stod givakt av välbehag. Det var ljuset, röken och gitarrmanglandet. Bandet stod där nästan orörliga och bara larmade medan Jocke Berg for runt som en galning med sitt då karakteristiska skakande på huvudet. Dom var som ett svartvitt fotografi. Konstnärligt perfekta i sin image. Just då mer än någonsin hade jag velat byta med dom och transformeras till rockstjärna.
Lätt att säga i efterhand men jag förstod redan då att detta var ett band som skulle växa till riktiga rockatleter om dom bara kunde hålla ihop, vilket de nästan lyckats göra med samma uppställning.
Jag är säker på att turnén som kommer på skivsläppet "Röd" blir magisk med den nya elektroniska ljudbilden. Lite ljus, lite rök, en sångare och tre grabbar bakom några synthar. Fantastiskt...
Det blir säkert bra i morgon igen...
Poeten och Räven har länge suttit och gnidit händerna i samstämmig eufori...
Snart inleds det. The dark ages.
Pelles vinterdepp, då han kryper upp i ett hörn och tigger om jobb som dörrvakt, diskare, säljare av diverse vindtäta material eller vilket satans jobb som helst.
Allsvenskan är slut och då tar jag också slut.
Säger dom.
Men jag har flinat åt duon, avfärdat varje påhopp.
Jag mår bra, livet leker, mycket på gång.
Men det behövdes inte mer än en gäspning och en lång morgonsträckning av kroppen med händerna upp mot taket å så knak.
Det högg till så in i hin håle i ryggen strax under skulderbladen.
Rätt igenom från ryggen och ut till bröstmuskeln sitter det numer ett glödgat järnspett.
Känns det som.
Har svårt att gå, har svårt att sitta och natten blev ingen trygg John Blund-stund utan ständiga avbrott i nannandet av hugg genom ryggen.
Dåligt humör är orden för dagen.
Värktabletterna har plockats fram, tid hos kiropraktor är bokad inklusive väntetid för att det var rätt fullbokat i veckan.
Humöret rasar ner till noll och livet känns genast som ett stort mörkt hål.
Huvudet dunkar, värken i ryggen som är på väg att krypa upp till nacken, nedstämdhet, halv storm utanför fönstret, en relativt ny men ändå trasig TV som måste lämnas in och slut på kaffebönorna i min Jura Impressa Z5.
Ja, ja, ja jag vet vad ni ska säga...
Lyxproblem av en bortskämd spoling i villaidyllén.
Så sant. Så rätt.
När det finns miljarder av människor i världen som far jäkligt illa.
Så hur jag har mage att sitta här och klaga är en gåta.
Igår morse var jag glad över min nya hemsida och allt jag ska göra med den.
Idag är jag gnällig och irriterar mig på de saker som ännu inte är åtgärdade så att jag inte kan göra det jag hade tänkt mig att göra.
Inkörning kallas det säkert.
Det är alltså en sån där dag...
I morgon är det en annan och då ska allt vara bättre igen.
Se där, en strimma av optimism i all själslig sörja.
Äntligen! Nya blohm.se ute i det fria...
Jag har lite svårt att förhålla mig till det här med premiärer.
En av de elaka i lunchgänget tyckte hånfullt att jag borde ordna releaseparty på Lilla Örebro för att göra en stor sak av en som dom tycker liten sak.
Å visst är det så.
Det är ingen världshändelse direkt men ändå så otroligt skoj för mig personligen.
En rejäl kick efter att ha stirrat mig trött på min gamla version.
Men självklart önskar jag att även ni läsare ska uppskatta ansiktslyftningen på blohm.se.
Skriv gärna några rader och kommentera det nya utseendet.
Ni kommer förhoppningsvis märka att det blir lite mer dynamik och balans på sidan från och med idag. Bilder och text, lite musiklänkar och andra små tips som kommer att dyka upp i högerspalten. Redan nu finns två Spotifylänkar att plocka hem för er som har Spotify.
Jag kommer alltså inte att slänga på mig partyhatt och ge mig ut i vimlet ikväll för det här, jag är mer som AIK:s Daniel Tjernström.
Njutningen och glädjen manifisterar sig genom ett förnöjsamt lugn.
Är ingen personlighet som skriker ut min glädje, är ingen som står och hoppar för att synas. Men ta inte miste.
Jag är grymt nöjd.
Så har jag då precis lämnat Göteborg bakom mig.
Ännu en gång.
Vi ses på söndag igen då den stora allsvenska guldmatchen ska spelas på åkern som kallas Nya Gamla Ullevi.
Gick över den efter gårdagens drabbning mellan Blåvitt och annorlunda Blåvitt från Halmstad.
Planen är en katastrof, en sandlåda, ett söndertrampat grönområde efter en rockfestival.
Där ska alltså en av de viktigaste och mest rafflande fotbollsmatcher på evigheter avgöras.
Det är inte smickrande för Göteborg att presentera denna skitplan inför avgörandet.
Kom ihåg då att Örgryte ska spela en match där innan söndagens frontalkrock mellan de båda storstadsgiganterna.
Hmm, vi får väl se hur det blir...
Sitter på ett X2000 igen.
En vän frågade för någon vecka sedan om jag reflekterar bra på tåg.
Han hade märkt det på mina texter, ofta färgade av blicken ut genom tågfönstret där livet passerar revy i expressfart.
Men här inne i den tysta vagnen med det lätta suset och det avlägsna dunkandet i rälsen blir världen på något sätt avstannande. Det går inte att göra så mycket mer än att sitta här, gå in i sig själv och reflektera över livet där vi är just nu.
Det finns dom som hatar detta stillasittande, som har svårt att möta sig själva, som helst vill vara framme nu för att virvla vidare genom samhällets mänskliga trafikkaos.
Jag tillhör dom där som skulle kunna ha mitt kontor på ett X2000, åka fem timmar om dagen och vara kreativ som satan i denna miljö. Jag blir fokuserad på tåget, tankar som legat i hjärnans väntrum knackar på dörren för uppmärksamhet.
Å jag öppnar dörren och idéer kommer i långa rader, som en flick-flackande gymnastikgrupp på uppvisningsturné.
Är på väg till Stockholm nu och matchen mellan AIK och ÖSK som spelas ikväll.
Ska bli kul även om slutmatchen i Göteborg blir avgörande hur som helst.
Det är lätt att bli bortskämd för på slutet har nästan alla matcher som vi gjort med Canal Plus varit stora publikmatcher på arenor som sväljer en stor publik. Det har varit dramatik och ett jäkla liv på läktarna i positiv bemärkelse.
Malmös hemmastadion ger rysningar med stämningen som publiken sjunger ut, precis som i Göteborg med IFK och på den gamla illaluktande betongborgen Råsunda i Solna. När AIK går bra då är Norra Stå en fantastisk plats att bevittna via vår tevestudio som nästan svävar ovanför den sjungande klacken.
Det är i de stunderna man glömmer öde idrottsplatser i förorter och i industriområden, det är då man förtränger två-tretusen tysta möss på arenor i städer där vinden alltid kommer från norr och underhållningen från hin håle djupt där nere i heta södern.
Fem dagar återstår till allsvenskans sista slag, fem dagar tills vi vet vilka som vinner guld och vilka lag som åker ur.
Det har varit väldigt mycket mörka rubriker i år, mycket oro över huliganism, ekonomi, sportsliga tillkortakommanden från våra klubblag men även landslaget som inte klatade av att gå till VM i Sydafrika.
Framtiden för vår inhemska fotboll ser nattsvart ut men just nu glädjer jag mig mig över det fruktansvärt spännade slutet på serien. Göteborg kommer att vara en belägrad stad i helgen. Största pådraget sedan det europeiska stormötet 2000 då jag själv bodde i Göteborg och fick bära en identifikationsbadge runt halsenför att ens komma hem till min egen lägenhet.
Jag hoppas att allt kommer att gå lugnt till men min mest realistiska sida säger att det kommer att bli ett jävla liv, innan och efter matchen på söndag. Oron över bråk inne på arenan finns, det märkte jag igår på de kommentarer som flög ut genom stela munnar. Pratade med en av supporterpoliserna men han var lugn som vanligt och lovade att vår C+ studio skulle vara bevakad då den ligger lite risigt mitt bland publiken i ena hörnet av arenan.
Själv ska jag vara bisittare och kommer att sitta högt upp ovanför de flesta åskådarna på ena långsidan.
Där är jag inte heller helt säker men det skulle vara överraskande om eventuella bråk skulle nå dit upp.
Glädje och oro.
Det är de känslor som dominerar de närmaste fem dagarna i slutet av oktober år 2009.
Ännu en gång.
Vi ses på söndag igen då den stora allsvenska guldmatchen ska spelas på åkern som kallas Nya Gamla Ullevi.
Gick över den efter gårdagens drabbning mellan Blåvitt och annorlunda Blåvitt från Halmstad.
Planen är en katastrof, en sandlåda, ett söndertrampat grönområde efter en rockfestival.
Där ska alltså en av de viktigaste och mest rafflande fotbollsmatcher på evigheter avgöras.
Det är inte smickrande för Göteborg att presentera denna skitplan inför avgörandet.
Kom ihåg då att Örgryte ska spela en match där innan söndagens frontalkrock mellan de båda storstadsgiganterna.
Hmm, vi får väl se hur det blir...
Sitter på ett X2000 igen.
En vän frågade för någon vecka sedan om jag reflekterar bra på tåg.
Han hade märkt det på mina texter, ofta färgade av blicken ut genom tågfönstret där livet passerar revy i expressfart.
Men här inne i den tysta vagnen med det lätta suset och det avlägsna dunkandet i rälsen blir världen på något sätt avstannande. Det går inte att göra så mycket mer än att sitta här, gå in i sig själv och reflektera över livet där vi är just nu.
Det finns dom som hatar detta stillasittande, som har svårt att möta sig själva, som helst vill vara framme nu för att virvla vidare genom samhällets mänskliga trafikkaos.
Jag tillhör dom där som skulle kunna ha mitt kontor på ett X2000, åka fem timmar om dagen och vara kreativ som satan i denna miljö. Jag blir fokuserad på tåget, tankar som legat i hjärnans väntrum knackar på dörren för uppmärksamhet.
Å jag öppnar dörren och idéer kommer i långa rader, som en flick-flackande gymnastikgrupp på uppvisningsturné.
Är på väg till Stockholm nu och matchen mellan AIK och ÖSK som spelas ikväll.
Ska bli kul även om slutmatchen i Göteborg blir avgörande hur som helst.
Det är lätt att bli bortskämd för på slutet har nästan alla matcher som vi gjort med Canal Plus varit stora publikmatcher på arenor som sväljer en stor publik. Det har varit dramatik och ett jäkla liv på läktarna i positiv bemärkelse.
Malmös hemmastadion ger rysningar med stämningen som publiken sjunger ut, precis som i Göteborg med IFK och på den gamla illaluktande betongborgen Råsunda i Solna. När AIK går bra då är Norra Stå en fantastisk plats att bevittna via vår tevestudio som nästan svävar ovanför den sjungande klacken.
Det är i de stunderna man glömmer öde idrottsplatser i förorter och i industriområden, det är då man förtränger två-tretusen tysta möss på arenor i städer där vinden alltid kommer från norr och underhållningen från hin håle djupt där nere i heta södern.
Fem dagar återstår till allsvenskans sista slag, fem dagar tills vi vet vilka som vinner guld och vilka lag som åker ur.
Det har varit väldigt mycket mörka rubriker i år, mycket oro över huliganism, ekonomi, sportsliga tillkortakommanden från våra klubblag men även landslaget som inte klatade av att gå till VM i Sydafrika.
Framtiden för vår inhemska fotboll ser nattsvart ut men just nu glädjer jag mig mig över det fruktansvärt spännade slutet på serien. Göteborg kommer att vara en belägrad stad i helgen. Största pådraget sedan det europeiska stormötet 2000 då jag själv bodde i Göteborg och fick bära en identifikationsbadge runt halsenför att ens komma hem till min egen lägenhet.
Jag hoppas att allt kommer att gå lugnt till men min mest realistiska sida säger att det kommer att bli ett jävla liv, innan och efter matchen på söndag. Oron över bråk inne på arenan finns, det märkte jag igår på de kommentarer som flög ut genom stela munnar. Pratade med en av supporterpoliserna men han var lugn som vanligt och lovade att vår C+ studio skulle vara bevakad då den ligger lite risigt mitt bland publiken i ena hörnet av arenan.
Själv ska jag vara bisittare och kommer att sitta högt upp ovanför de flesta åskådarna på ena långsidan.
Där är jag inte heller helt säker men det skulle vara överraskande om eventuella bråk skulle nå dit upp.
Glädje och oro.
Det är de känslor som dominerar de närmaste fem dagarna i slutet av oktober år 2009.
Ny design på blohm.se inom kort!
Både Mentorn och Mr Rare har länge varit på mig om att jag måste göra någonting åt min hemsida.
Det kan fan inte stå "Välkommen till nya blohm.se" när den legat ute i över två år.
Å så klart har de båda trendoraklen rätt.
Nu är därför en ny design på blohm.se på gång.
Håll uppmärksamheten uppe för inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer min hemsida att se bra mycket fräschare ut.
Modernare, mer pedagogisk och mycket snyggare om ni frågar mig.
Ännu viktigare för mig personligen är att även administrationsidan kommer vara uppdaterad.
Nu har jag inte fått utbildning på den än men en ambition är att kunna använda egna personligt tagna bilder på bloggen på ett sätt som jag inte haft möjlighet att göra tidigare.
Ser ut att finnas även en hel del andra små finesser när jag spanar in demoversionen.
Jag kommer även rensa upp lite grann i min meny och ta bort all bråte och koncentrera mig på det som jag gör just nu och vad jag ska göra framöver. En hel del av det jag tidigare gjort får lämnas i arkivet.
Ja, ja, mer tänker jag inte berätta. Ni får helt enkelt logga in och hälsa på.
Plötsligt, när ni minst anar det, har Blohm möblerat om i hemmet.
Det kan fan inte stå "Välkommen till nya blohm.se" när den legat ute i över två år.
Å så klart har de båda trendoraklen rätt.
Nu är därför en ny design på blohm.se på gång.
Håll uppmärksamheten uppe för inom en inte allt för avlägsen framtid så kommer min hemsida att se bra mycket fräschare ut.
Modernare, mer pedagogisk och mycket snyggare om ni frågar mig.
Ännu viktigare för mig personligen är att även administrationsidan kommer vara uppdaterad.
Nu har jag inte fått utbildning på den än men en ambition är att kunna använda egna personligt tagna bilder på bloggen på ett sätt som jag inte haft möjlighet att göra tidigare.
Ser ut att finnas även en hel del andra små finesser när jag spanar in demoversionen.
Jag kommer även rensa upp lite grann i min meny och ta bort all bråte och koncentrera mig på det som jag gör just nu och vad jag ska göra framöver. En hel del av det jag tidigare gjort får lämnas i arkivet.
Ja, ja, mer tänker jag inte berätta. Ni får helt enkelt logga in och hälsa på.
Plötsligt, när ni minst anar det, har Blohm möblerat om i hemmet.
Hemresa genom Skåne i morgondimma
Det var lite "Gilbert Grape" över landskapet några minuter utanför Lund i den tidiga morgondimman när jag återigen vände hem efter ett arbetsdygn i Malmö.
Lite amerikansk mellanvästern.
Platt med åkrar, långa raka vägar, trädaléer, mörka stolpar med hängande kraftledningar och en avlägsen ladugård med traktor på uppfarten.
Lite vemodigt på något sätt. Men ändå skönt stämningsfullt.
Det har blivit många av dessa resor på slutet.
Men nu har jag nog glidit ut från Malmö Central för sista gången i år, sett de vackra gamla husen längs kanalen passera, sett den fula slitna reklamskylten med Zoegapaketet av kaffe som tar plats invid spåret strax innan Kenneth´s däckfirma.
Jag har egentligen inget förhållande till Malmö. Har nästan aldrig varit där mer än för att spela fotboll eller numer arbeta med fotboll. Var på en födelsedagsfest hemma hos Niklas Kindvall och därefter ute på lokal i slutet av 90-talet annars är det rätt blankt i besöksboken.
Nu är jag alltså ofta där men hinner inte mer än till Swedbank Stadion, hotellet och sedan är det hemresa igen.
Igår hann jag ändå med en fika ihop med mr Sjöholm som hjälpt mig enormt mycket med mitt romanmanus, ett manus som vi nu hoppas att något förlag ska fastna för.
Litteratur och fotboll.
Jag kan ha fel men just det där är någonting som verkar ligga väldigt nära varandra i Malmö.
Litteratur, fotboll och övrig kultur verkar sammankopplat på ett helt annat sätt än vad jag får uppfattningen att det är på andra håll. Kanske att Norrköping kan spela på samma planhalva men annars?
Jag tror att jag skulle trivas i Malmö.
Det känns som att stadens puls och själ dunkar i takt med mig.
I alla fall i min vuxna kropp då den där pulsfrekvensen förändrats rätt kraftigt genom åren.
Om det inte vore så fasansfullt långt hem till slätta i Närke skulle jag nog försöka spendera mer tid där nere.
Malmö är en småstad i storstadsdrapering.
Jag gillar småstaden, rätt ofta gillar jag även storstaden.
Det är alltså fullt möjligt att jag skulle gilla Malmö.
Så är det ju nära till kontinenten också...
Ha,ha,ha.
Lite amerikansk mellanvästern.
Platt med åkrar, långa raka vägar, trädaléer, mörka stolpar med hängande kraftledningar och en avlägsen ladugård med traktor på uppfarten.
Lite vemodigt på något sätt. Men ändå skönt stämningsfullt.
Det har blivit många av dessa resor på slutet.
Men nu har jag nog glidit ut från Malmö Central för sista gången i år, sett de vackra gamla husen längs kanalen passera, sett den fula slitna reklamskylten med Zoegapaketet av kaffe som tar plats invid spåret strax innan Kenneth´s däckfirma.
Jag har egentligen inget förhållande till Malmö. Har nästan aldrig varit där mer än för att spela fotboll eller numer arbeta med fotboll. Var på en födelsedagsfest hemma hos Niklas Kindvall och därefter ute på lokal i slutet av 90-talet annars är det rätt blankt i besöksboken.
Nu är jag alltså ofta där men hinner inte mer än till Swedbank Stadion, hotellet och sedan är det hemresa igen.
Igår hann jag ändå med en fika ihop med mr Sjöholm som hjälpt mig enormt mycket med mitt romanmanus, ett manus som vi nu hoppas att något förlag ska fastna för.
Litteratur och fotboll.
Jag kan ha fel men just det där är någonting som verkar ligga väldigt nära varandra i Malmö.
Litteratur, fotboll och övrig kultur verkar sammankopplat på ett helt annat sätt än vad jag får uppfattningen att det är på andra håll. Kanske att Norrköping kan spela på samma planhalva men annars?
Jag tror att jag skulle trivas i Malmö.
Det känns som att stadens puls och själ dunkar i takt med mig.
I alla fall i min vuxna kropp då den där pulsfrekvensen förändrats rätt kraftigt genom åren.
Om det inte vore så fasansfullt långt hem till slätta i Närke skulle jag nog försöka spendera mer tid där nere.
Malmö är en småstad i storstadsdrapering.
Jag gillar småstaden, rätt ofta gillar jag även storstaden.
Det är alltså fullt möjligt att jag skulle gilla Malmö.
Så är det ju nära till kontinenten också...
Ha,ha,ha.
Resor i Skriptoriet-Paul Auster
Jag får frågan ibland.
Vem är din favoritförfattare?
Har alltid lika svårt att svara på det, min läsning är väldigt spretig och upptäckaraktig.
Började ju läsa så sent. Har ägnat mina vuxna år till att ta igen tappade läsår från ungdomen.
Men jag vet att jag gillar Ulf Lundell, eller gillade tidigare.
Läser väldigt gärna Hjalmar Söderberg och Göran Tunström och Hemingway är stundtals förjäkla bra.
Å så har jag för rätt länge sedan insett att Paul Auster är någonting för mig.
Även om jag inte plöjt igenom överdrivet många av hans böcker.
Läste precis ut den tunna men innehållsrika romanen "Resor i Skriptoriet."
Som vanligt briljerar Auster med ett språk som tilltalar mig, på något sätt enkelt men ändå svårt.
Hans luring att alltid berätta flera historier i samma roman kan kanske vara förvirrande för vissa men jag gillar det.
I denna bok återkommer gamla figurer ifrån hans tidigare romaner.
För i ett rum sitter en gammal man isolerad, han har tappat minnet och försöker luska ut vad han gör där, vem han är och vilka alla dessa personer är som då och då stiger in och hälsar på.
Mr Blank som han heter känner att han har koppling till alla dessa personer men vet inte hur.
På ett skrivbord ligger högar av papper och fotografier.
Manuskript?
Mer litterturanalytiska personer än mig menar att handlingen i boken är om en författare i skrivarångest.
Så kan det mycket väl vara.
Intressant då att Auster gör en roman av en massa mindre bitar som blir en riktigt bra helhet.
Ska jag säga nått negativt ur eget perspektiv, som egentligen är en styrka hos Paul, är hans enormt detaljerade beskrivningar av olika saker som för mig kan bli extremt segt och ointressant.
Som i "Illusionernas bok" där han har ett helt kapitel om en stumfilmskomiker som heter Hector Mann och som berör romanfiguren i den boken hårt. Jag hoppade över nästan hela det kapitlet. Segt som sagt.
Retrotext om Amnesty 40 år 2001-Apropå Dawit Isaak
Egentligen är det ju strålande att fotbollsförbundet gav böter till Örgryte för den där banderollen till stöd för den fängslade Dawit Isaak. Det har gjort att denna extremt långvariga och många gånger glömda fråga debatteras just nu.
Jag hoppas att utgången blir att fler fotbollsintresserade sätter sig in i frågan och gör ÖIS-supportrarna sällskap vid banderollen.
Idrotten, fotbollen och dess utövare borde bli mycket mer engagerade i frågor som mänskliga rättigheter och rättigheten att tycka och tänka fritt i samhället. Det har jag skrivit massor av gånger på olika platser sedan jag inledde min bana som skribent och sport i TV-arbetare. Istället finns regler och paragrafer som sätter stopp för aktiva att ta ställning i dessa frågor.
Å sätter inte dom stopp för det så gör sponsorerna det eftersom dom inte vill bli förknippade med politiska frågor, dom ska ju bara sälja och tjäna pengar.
Jag är medlem och har tidigare även varit aktiv i Amnesty International.
1999 försökte jag göra Gais till en klubb som tog ställning i den här typen av frågor genom att få klubben till en officiell Amnestyklubb.
Det misslyckades tyvärr men många i och runt laget blev medlemmar.
Bland supportrarna var det väldigt delade åsikter kring detta.
Några jublade, andra tyckte att det var skandal att jag fick använda Gais hemsida till att propagera för Amnesty.
Men jag skrev en text på Gais hemsida 2001 då Amnesty fyllde 40-år, den snappades sedan upp och publicerades i Expressens sportbilaga under rubriken "Sport i all ära-men det är viktigare med omtanke."
Det är ju några år sedan så texten haltar kanske lite men grunden och andemeningen i budskapet är det samma.
Då var det Kina, Tibet, Bush, dödsstraffsdebatt men precis som med Dawit Isaak även fängslade journalister och politiska samt religiöst styrda mord.
Gästskribent-Philip O´Connor
International All-stars-Viktigare än VM
En text från en irländare med perspektiv på tillvaron.
Läs hans text om International All-stars som förra helgen spelade sin första organiserade fotbollsturnering.
Fotbollsmässigt gick det sådär.
Men vilka hjältar dom är ändå...
En text från en irländare med perspektiv på tillvaron.
Läs hans text om International All-stars som förra helgen spelade sin första organiserade fotbollsturnering.
Fotbollsmässigt gick det sådär.
Men vilka hjältar dom är ändå...
Succéer och fiaskon och tittarrekord
Inte för att jag inbillar mig att någon ska komma ihåg mig för det så är det ändå lite coolt att ha varit inblandad i Kanal 5 "all time high" när det kommer till tittare.
Över två miljoner som topp under Danmark-Sverige är fantastiskt.
Sen att de delar jag var inblandad i från studion hade mellan fem och sexhundratusen tittare är en annan sak.
Coolt i alla fall med tanke på att jag normalt säkert inte jobbar inför fler än cirka tjugo till femtiotusen.
Roligast av allt var att sändningen var så snygg, och bra enligt väldigt många.
Det är lika viktigt för mig som tittarantal även om inte kanalen skulle hålla med mig eftersom femman är en reklamfinansierad kanal och har som mål att sälja som satan för att blidga och göra alla kunder nöjda.
Nu är man alltså inblandad i tittarrekord på Kanal 5.
Lägg till att jag var med och klippte premiärbandet på samma arena i Köpenhamn för den då helt nya Kanal 9 under en Royal League match runt 2005-2006.
Kanal 9 som är samma företag som K5.
Världens största sax, blågult band och en tom arena var receptet då på den stora premiärdagen.
Inte så glamouröst men historiskt på sitt sätt.
Precis som förra matchen på Parken i Köpenhamn då den där fyllekillen skulle slå domaren i skallen med en besviken högerkrok.
Historiskt, dramatiskt och något som man kommer prata om i all oändlig framtid när de båda grannarna ska mötas i fotboll i Danmark och Köpenhamn.
Kanal 5 har inte mycket fotboll men när dom har det då händer det grejer.
Glöm inte heller Liga Europa och det första Kristallen-priset för bästa sportprogram som vi fick 2006.
Det gjorde fyrans dåvarande sportmedarbetare så arga och gröna av avund att dom inte gjorde annat än baktalade oss.
I ett års tid försökte dom med ironi skoja bort deras tilltuffsade egon och långa ansikten i Fotbollskanalen via Ola Wenströms vädjande om att det skulle vara deras tur att vinna nästa gång.
Vi hade för få tittare tyckte dom så vi räknades inte. Att programmet var av allra högsta kvalitet glömde dom.
Händer fortfarande då och då att det kommer fram unga(framförallt grabbar) som hyllar programmet och vill ha det tillbaka.
Då är det ändå snart fyra år sedan Liga Europa lades ner.
Att jag även varit inblandad i Royal League-fiaskot glömmer jag idag även om det var historiskt på sitt sätt.
En Skandinavisk toppturnering som många sa att dom ville ha men ingen visade att dom ville det.
I snö, minusgrader, regn och blåst spelades matcher som gud för länge sedan glömt att skriva in i kalendern.
Tre fina minnen från turneringen:
1, Halmstad och Odense åkte från sina hemstäder till Örebro i snöstorm för att spela på stadens konstgräs inför 86 åskådare.
2, När Håkan Mild stänkte in en rökare i stormvind på Ullevi där det bakom målet var en enorm snöhög som prepareras för att ta emot världscupen i sprintåkning med skidor någon dag senare.
3, Skräcken av att sätta sig i ett mörkt helt igensnöat och isigt miniflygplan på Gardemoen i Oslo där piloten öppnade fönstret och skrapade bort isen som på en bil innan han tuffade iväg igenom en meter tjockt lager av snö.
Tankarna hann gå runt en del innan planet efter tio minuters mörkerkörningen genom snön nådde bebodda trakter där en avisningsdusch tog emot planet innan avfärd.
Förresten, ett minne till:
Lapskojsen i Oslo som normännen bjöd på innan sändningarna där.
Såg ut som bajs.
Har inte ätit bajs så jag vet inte om det smakade som det men jag kan tänka mig att det påminner lite om varandra.
Historiskt. Dramatiskt.
Å pinsamt dåligt.
Ibland.
En nation full av deprimerade fotbollsneurotiker
Bara tio minuter försenat denna gång.
Förra gången som jag skulle byta tåg till eleganta X-2000 i Mjölby på väg mot ett jobb i södra Sverige var det minst två timmar sent. Jag fick ta taxi till Jönköping och bli upplockad av en kollega för att hinna till Helsingborg i tid för sändningsstart.
Det är alltid ett litet riskmoment att resa samma dag till ett tv-uppdrag när man far med SJ och dessutom måste byta någonstans.
Nu sitter jag i alla fall på X-2000 och nästa stopp är Nässjö. Hoppas på en lugn och skön resa hela vägen in mot Köpenhamn framåt halv fyra. Men det vete fan, finns alldeles för många gula och blåa landslagströjor i vagnen, å visst hör jag små glasflaskor av starkvaror klinga och burkar pysa. Kan bli livat framåt Lund.
En annan sak som gör mig nojjig i dessa förskylningstider är alla hänsynslösa hostare och snörvlare i vagnarna.
En junior satt och hostade och drog kletiga loskor ifrån deep down och hävde ut dom i papperskorgen när vi passerade någonstans ute på Närkeslätten. Sedan bytte han vagn och en något äldre man tog vid med en smula mer modesta harklingar.
Jag har inte tid att bli sjuk just nu, vill förstås aldrig bli det men om någon sorts förutbestämt öde vill att jag ska bli det vore livet topp om man kunde vänta tills vi når första veckan i November.
"Men det lär väl aldriiig gå"...
Landskamp i Köpenhamn idag.
En av Sveriges viktigaste landskamper sedan 90-talet någon gång.
Danmark mot Sverige på Parken.
Det är inte ofta som jag blir nervös inför tv-sändningar numer men idag spinner magen lite grann.
Det är så mycket som står på spel på planen, stora delar av Sverige lär stå stilla under de 90 minuterna plus lite till som matchen pågår. Många fotbollsfans har de senaste tio åren planerat sina semestrar efter de stora mästerskapen som Sverige hela tiden lyckats kvala in till.
Va fan ska dom göra nästa sommar om Sverige förlorar ikväll?
Vi lär få en nation full av deprimerade fotbollsneurotiker som irrar runt i parker letande efter öltält och storbildsskärmar.
Det kommer kosta samhället stora pengar att ta hand om dessa förvirrade själar.
Det kommer också stå det svenska fotbollsförbundet dyrt om mästerskapet missas, precis som de svenska elitklubbarna som till stora delar lever på att få del av den stora pengakakan som reklamavtal och andra inkomster inbringar vid mästerskap.
Landslaget är och har länge varit vår stolthet då allsvenskan oftast hånas över sin kvalitativa svaghet i jämförelse med övriga ligor i Europa. Skulle även vårt landslag misslyckas vore det inte mycket mer att glädjas över förutom några lyckade proffspelare. Allt, å då menar jag allt, svenska tidningar då skulle skriva och rapportera om vore Zlatan och Barcelona.
Med andra ord ber jag på mina bara knän om en seger för Sverige ikväll.
Allt annat skulle vara outhärdligt.
Förra gången som jag skulle byta tåg till eleganta X-2000 i Mjölby på väg mot ett jobb i södra Sverige var det minst två timmar sent. Jag fick ta taxi till Jönköping och bli upplockad av en kollega för att hinna till Helsingborg i tid för sändningsstart.
Det är alltid ett litet riskmoment att resa samma dag till ett tv-uppdrag när man far med SJ och dessutom måste byta någonstans.
Nu sitter jag i alla fall på X-2000 och nästa stopp är Nässjö. Hoppas på en lugn och skön resa hela vägen in mot Köpenhamn framåt halv fyra. Men det vete fan, finns alldeles för många gula och blåa landslagströjor i vagnen, å visst hör jag små glasflaskor av starkvaror klinga och burkar pysa. Kan bli livat framåt Lund.
En annan sak som gör mig nojjig i dessa förskylningstider är alla hänsynslösa hostare och snörvlare i vagnarna.
En junior satt och hostade och drog kletiga loskor ifrån deep down och hävde ut dom i papperskorgen när vi passerade någonstans ute på Närkeslätten. Sedan bytte han vagn och en något äldre man tog vid med en smula mer modesta harklingar.
Jag har inte tid att bli sjuk just nu, vill förstås aldrig bli det men om någon sorts förutbestämt öde vill att jag ska bli det vore livet topp om man kunde vänta tills vi når första veckan i November.
"Men det lär väl aldriiig gå"...
Landskamp i Köpenhamn idag.
En av Sveriges viktigaste landskamper sedan 90-talet någon gång.
Danmark mot Sverige på Parken.
Det är inte ofta som jag blir nervös inför tv-sändningar numer men idag spinner magen lite grann.
Det är så mycket som står på spel på planen, stora delar av Sverige lär stå stilla under de 90 minuterna plus lite till som matchen pågår. Många fotbollsfans har de senaste tio åren planerat sina semestrar efter de stora mästerskapen som Sverige hela tiden lyckats kvala in till.
Va fan ska dom göra nästa sommar om Sverige förlorar ikväll?
Vi lär få en nation full av deprimerade fotbollsneurotiker som irrar runt i parker letande efter öltält och storbildsskärmar.
Det kommer kosta samhället stora pengar att ta hand om dessa förvirrade själar.
Det kommer också stå det svenska fotbollsförbundet dyrt om mästerskapet missas, precis som de svenska elitklubbarna som till stora delar lever på att få del av den stora pengakakan som reklamavtal och andra inkomster inbringar vid mästerskap.
Landslaget är och har länge varit vår stolthet då allsvenskan oftast hånas över sin kvalitativa svaghet i jämförelse med övriga ligor i Europa. Skulle även vårt landslag misslyckas vore det inte mycket mer att glädjas över förutom några lyckade proffspelare. Allt, å då menar jag allt, svenska tidningar då skulle skriva och rapportera om vore Zlatan och Barcelona.
Med andra ord ber jag på mina bara knän om en seger för Sverige ikväll.
Allt annat skulle vara outhärdligt.
Någon sorts lamslagen väntan
Det är egentligen ingen överraskning.
Det räcker att ta en titt i passet så vet man att åldern äter sig in i köttet för varje soluppgång jag får uppleva.
Små, små tecken blir explosioner när dom kommer emot mig.
Igår kom ytterligare ett sorglig åldersbevis.
Jag åkte 30 mil ifrån Göteborg till Småstaden i natten helt utan musik.
Tystnaden var skön, tänkte jag...
Det var då jag kom på att jag inte heller köpt en enda cd på ett par månader, inte heller har jag laddat ner någonting.
Spotify finns där i ena rutan på min"Spaces" på Macbook men jag söker sällan något nytt utan trycker kanske på någon av de listor som redan finns där medan jag kokar min bulgur.
Jag är enastående trist just nu.
Kan inte ens skylla på att jag blivit pappa eftersom jag inte blivit det.
Det är ju då de flesta musikintresserade konsumenterna slutar att lyssna på musik.
Dom går från what the fuck-ungdom till schhhhh hon sover-vuxenvärlden.
I övrigt vandrar jag i någon sorts lamslagen väntan.
Ingenting är så jobbigt som att vänta på någonting som man inte vet när det kommer att ske och i några fall om det överhuvudtaget kommer att ske.
Jag är där nu, mitt i det där väntandet.
Som vanligt sitter man i händerna på andras välvilja och beslut.
Tre projekt pockar på dörren.
Ett blir av då jag beställt det själv och kommer att få betala för det.
Ett annat har jag jobbat jävligt länge och hårt med men det verkar inte vilja lossna å tiden går.
Det sista är en förfrågan som dök upp för ett par veckor sedan, jag tror den är ärligt menad även om känslan av att vara lurad dunkar tinningen blå. Är den seriös och det blir ett jobb är det riktigt spännande, ett litet minigenombrott.
Det är tur att jag har så mycket jobb med fotbollen för närvarande annars hade jag väntat mig galen på besked.
Allsvensk slutspurt som vibrerar av spänning å så då helgens stora drabbning i Köpenhamn.
Kanal 5 köpte rättigheten att sända matchen Danmark-Sverige.
Jag var där förra gången, ni vet då kaoset uppstod med snubben som löpte in på planen och skulle spöa domaren.
Nu får jag åka dit igen, på en av Sveriges viktigaste landskamper på år och dag.
Tack för det Kanal 5.
Det räcker att ta en titt i passet så vet man att åldern äter sig in i köttet för varje soluppgång jag får uppleva.
Små, små tecken blir explosioner när dom kommer emot mig.
Igår kom ytterligare ett sorglig åldersbevis.
Jag åkte 30 mil ifrån Göteborg till Småstaden i natten helt utan musik.
Tystnaden var skön, tänkte jag...
Det var då jag kom på att jag inte heller köpt en enda cd på ett par månader, inte heller har jag laddat ner någonting.
Spotify finns där i ena rutan på min"Spaces" på Macbook men jag söker sällan något nytt utan trycker kanske på någon av de listor som redan finns där medan jag kokar min bulgur.
Jag är enastående trist just nu.
Kan inte ens skylla på att jag blivit pappa eftersom jag inte blivit det.
Det är ju då de flesta musikintresserade konsumenterna slutar att lyssna på musik.
Dom går från what the fuck-ungdom till schhhhh hon sover-vuxenvärlden.
I övrigt vandrar jag i någon sorts lamslagen väntan.
Ingenting är så jobbigt som att vänta på någonting som man inte vet när det kommer att ske och i några fall om det överhuvudtaget kommer att ske.
Jag är där nu, mitt i det där väntandet.
Som vanligt sitter man i händerna på andras välvilja och beslut.
Tre projekt pockar på dörren.
Ett blir av då jag beställt det själv och kommer att få betala för det.
Ett annat har jag jobbat jävligt länge och hårt med men det verkar inte vilja lossna å tiden går.
Det sista är en förfrågan som dök upp för ett par veckor sedan, jag tror den är ärligt menad även om känslan av att vara lurad dunkar tinningen blå. Är den seriös och det blir ett jobb är det riktigt spännande, ett litet minigenombrott.
Det är tur att jag har så mycket jobb med fotbollen för närvarande annars hade jag väntat mig galen på besked.
Allsvensk slutspurt som vibrerar av spänning å så då helgens stora drabbning i Köpenhamn.
Kanal 5 köpte rättigheten att sända matchen Danmark-Sverige.
Jag var där förra gången, ni vet då kaoset uppstod med snubben som löpte in på planen och skulle spöa domaren.
Nu får jag åka dit igen, på en av Sveriges viktigaste landskamper på år och dag.
Tack för det Kanal 5.
Maskarna på Carmine Street-Håkan Nesser
Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig egentligen.
Men recensioner och artiklar talade om en Paul Auster-lik Nesser när han nu hade flyttat till New York och la sin berättelse i storstadsmiljö och hillbillyland några timmar utanför Manhattan.
Jag tänkte att wow, härligt, New York.
Brukar sluka det mesta med utgångspunkt i denna fantastiska stad.
Men nu är Nesser Nesser och Auster är Auster och aldrig mötas de två.
Därför tyckte jag när jag läste "Maskarna på Carmine Street" att den inledande tredjedelen var en trist och seg historia.
Språket kändes torrt och alla beskrivningar av miljöer och platser, barer och restauranger fick mig inte alls att längta till NY som det brukar göra. Jag fick ingen känsla av inlevelse utan bara en sorts "been there done that."
Jag var besviken och började tappa intresset men kom då ihåg en text jag läst som manade till tålamod för att det skulle bli bättre när rabblandet upphörde och den mystiska intrigen satte igång.
Å visst blev det så.
Boken blev spännande och ointresset övergick till den där berömda jag-vill-snabbt-till-nästa-sida känslan.
Även om man relativt snabbt kunde gissa färdriktningen i berättelsen så var det ändå spännnade att följa jakten på Erik Steinbecks allt mer mystiska fru Winnie och hennes ord om att den kidnappade dottern faktiskt kunde vara i livet.
Jakten på sanningen blir intressant och språket varvar upp och tempot ökar mot slutet.
Det var länge sedan jag läste "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" och "Piccadilly Circus ligger inte i Kumla men i minnet upplevde jag båda de böckerna bra mycket bättre och mer intressanta.
Kanske för dess närkeanknytning.
Deckarna har jag inte läst och kan därför inte bedöma dom.
"Maskarna på Carmine street" är däremot en helt alright bok och en hyfsad underhållning men jag hoppar inte jämfota av glädje.
Några sena funderingar kring fusk
Det är möjligt att det var en storm i ett vattenglas.
Debatten om de flyttade målstolparna under matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Men fusk är det och några centimeter kan vara skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Det kan vara skillnaden mellan guld eller inte, nedflyttning eller inte.
Hade jag fortfarande varit spelare hade jag tyvärr antagligen bagateliserat trixandet för när man lever i det så formas man in i en värld där alla pratar om fair play men agerar efter devisen att bara det gynnar mig så är det okej. Att vinna betyder då allt.
En enkät i Expressen dagarna efter matchen fick målvakterna i allsvenskan svara på om de fuskar medvetet. Hållningen är generellt överslätande. Alla fuskar ju, så varför denna uppståndelse. Det är en sorglig inställning. Samma debatt dök upp efter att Pontus Wernbloom fuskat med en överdriven filmning under U-21 EM. Pontus sa då ungefär så här ”Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans”.
Kanske är det så men den inställningen är verkligen kontraproduktiv.
Följden blir bara att ingen längre kommer lita på nån för att alla förutsätter att alla fuskar och trixar på olika ”oskyldiga” sätt. Då kommer alla ta chansen i varje läge och vi får en fotboll som fullständigt havererar.
Ett ytterligare problem är när tränare Stefan Rehn småflinande går ifrån intervjun där han ska ska stå till svars för om det är okej eller inte, om dom gjort det medvetet eller ej. Det är ledarna som måste gå före med gott omdöme. Bagateliserar ledarna fusket, eller till och med uppmuntrar eller kommer med idéern själva då är det självklart att spelarna förstärker och fortsätter med skiten. Det är en attityd och inställningsfråga.
Samtidigt gäller inte det här bara fotbollspelare.
Hela samhället genomsyras av fixande och trixande, från golvet och upp till de fina salongerna.
Så varför skulle fotbollspelare vara annorlunda än till exempel politiker?
Sverige och svenskarna som alltid sett sig som lite finare, lite ärligare har blivit en nation full med fuskare och trixare som böjer och bänder på regler och lagar för att vinna egna fördelar. Vi är bara bättre på att förtränga faktum och leva i dubbelmoral.
Antar att jag själv knappast är någon ängel utan deltar i vissa gråa ytor men jag försöker vara så snövit som jag bara kan.
Livet är en ständig kamp mellan det fräscha och det ruttna...
Debatten om de flyttade målstolparna under matchen mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Men fusk är det och några centimeter kan vara skillnaden mellan stolpe in och stolpe ut. Det kan vara skillnaden mellan guld eller inte, nedflyttning eller inte.
Hade jag fortfarande varit spelare hade jag tyvärr antagligen bagateliserat trixandet för när man lever i det så formas man in i en värld där alla pratar om fair play men agerar efter devisen att bara det gynnar mig så är det okej. Att vinna betyder då allt.
En enkät i Expressen dagarna efter matchen fick målvakterna i allsvenskan svara på om de fuskar medvetet. Hållningen är generellt överslätande. Alla fuskar ju, så varför denna uppståndelse. Det är en sorglig inställning. Samma debatt dök upp efter att Pontus Wernbloom fuskat med en överdriven filmning under U-21 EM. Pontus sa då ungefär så här ”Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans”.
Kanske är det så men den inställningen är verkligen kontraproduktiv.
Följden blir bara att ingen längre kommer lita på nån för att alla förutsätter att alla fuskar och trixar på olika ”oskyldiga” sätt. Då kommer alla ta chansen i varje läge och vi får en fotboll som fullständigt havererar.
Ett ytterligare problem är när tränare Stefan Rehn småflinande går ifrån intervjun där han ska ska stå till svars för om det är okej eller inte, om dom gjort det medvetet eller ej. Det är ledarna som måste gå före med gott omdöme. Bagateliserar ledarna fusket, eller till och med uppmuntrar eller kommer med idéern själva då är det självklart att spelarna förstärker och fortsätter med skiten. Det är en attityd och inställningsfråga.
Samtidigt gäller inte det här bara fotbollspelare.
Hela samhället genomsyras av fixande och trixande, från golvet och upp till de fina salongerna.
Så varför skulle fotbollspelare vara annorlunda än till exempel politiker?
Sverige och svenskarna som alltid sett sig som lite finare, lite ärligare har blivit en nation full med fuskare och trixare som böjer och bänder på regler och lagar för att vinna egna fördelar. Vi är bara bättre på att förtränga faktum och leva i dubbelmoral.
Antar att jag själv knappast är någon ängel utan deltar i vissa gråa ytor men jag försöker vara så snövit som jag bara kan.
Livet är en ständig kamp mellan det fräscha och det ruttna...
Vi borde prata och lyssna mer på de gamla...
Förra helgen när jag i natten låg ensam på motorvägen mot hemstaden lyssnade jag på ett radioprogram i P1.
Programmet handlade om visdom.
Det var en typ av dokumentär där programledaren besökte ett ålderdomshem och helt enkelt snackade med pensionärerna om visdom och deras egna liv och erfarenheter. När programledaren var klar räknade hon ut att hon pratat med individer med den sammanlagda åldern på över tretusen år. Finns säkert en hel del visdom där, å vilka berättelser, å vilka erfarenheter.
Ett dygn senare var min mors man död.
Han var norrman skulle snart fylla 90 år och hade alltid en massa historier som han bjöd oss på.
Det ska sägas att man ibland inte orkade lyssna, många gånger var det upprepningar, oftare när han tagit några stänkare på en familjemiddag, jul eller födelsedagsfest. Det förflutna bubblade upp ur honom. Det blev viktigare och viktigare som det blir när man blir äldre. Många säger ju att man blir barn igen när man blir gammal. Kanske stämmer det.
Men så när han nu är borta så kommer jag på mig själv att jag borde ha lyssnat bättre.
Borde ha lyssnat och skrivit ned.
Finn som han hette hade varit med om så oerhört mycket under sitt liv.
Han berättade ofta om kriget. Vi brukade skämta om det, när han skulle börja berätta om kriget, för det gjorde han ofta.
Nu skäms jag lite över de skämten för kriget hade präglat honom hårt.
Det andra världskriget när Hitlers armé tog över Norge och han som ung motståndsman hamnade i nazisternas arbetsläger.
Han berättade om hur han senare blev fri, flydde från Norge gåendes genom skog över åkrar och förbi sjöar tills han kom till Sverige. Det är sånt som en annan inte fattar någonting av. Mitt liv har varit en promenad i parken i jämförelse.
Finn var även sjöman.
Åkte jorden runt och besökte hamnar, städer och länder över hela världen.
Det berättade han också ofta om. Inte lika detaljerat som om kriget men ändå livfullt och med känsla för detaljer.
Han fortsatte med sina erfarenheter som teaterman i Oslo, sin uppväxt i arbetarområdet Grünerlökka(som nu är lika hippt som söder i Stockholm) i samma stad, sina känslor för fotbollsklubben Vålerenga som han höll på och kollade på i sin tevefåtölj. Kanske inte så fanatiskt efter fyrtio år i Sverige men uppväxten och minnena försvinner aldrig utan förstärks ju äldre man blir. Nostalgin kan grumla verkligheten och kanske är det någon sorts överlevnadsinstinkt och väg tillbaka till ursprunget för att få ro när slutet närmar sig. Jag hoppas på det. Att vi alla finner ro när vi står i dörren till den andra sidan.
Man borde prata mycket mer med de gamla. Vår tid sliter ut och kastar bort för att satsa på ungt, nytt och hetsigt.
Vi borde sätta oss ner och prata mycket mer i långsamt tempo men framförallt öppna öronen och hålla tyst.
Jag kan inte påstå att jag lärde känna Finn på djupet. Så nära blev vi aldrig under den relativt korta tid som vi hann träffas.
Å jag kan erkänna att jag ibland kunde knorra lite över hans behov av att alltid stå i centrum och hans sura min när han så inte fick göra det. Men Finn var en mycket varm människa med en stor humor som alla inte alltid förstod. Samtidigt var han en självständig man med stor integritet, det var ingen man som man körde runt med för då jäklar slog det blixtar runt honom.
Han var snäll och omtänksam mot min mamma som tog hand om honom på det sätt som den generationen gör.
Dom blev ett par som tog de båda bort från ensamheten när de båda behövde ömhet och närhet och sällskap.
Deras bröllop var det finaste jag någonsin varit på. Till och med prästen utstrålade en fantastisk glädje över det faktum att man kan börja om och hitta en ny framtid även när man nått långt över pensionsåldern.
Å festen efteråt, vilket party. Finn dansade hela kvällen, blev aldrig trött.
Jag är glad över att fått möta dig Finn, vila i frid,. du kommer att finnas hos oss i resten av våra liv.
Programmet handlade om visdom.
Det var en typ av dokumentär där programledaren besökte ett ålderdomshem och helt enkelt snackade med pensionärerna om visdom och deras egna liv och erfarenheter. När programledaren var klar räknade hon ut att hon pratat med individer med den sammanlagda åldern på över tretusen år. Finns säkert en hel del visdom där, å vilka berättelser, å vilka erfarenheter.
Ett dygn senare var min mors man död.
Han var norrman skulle snart fylla 90 år och hade alltid en massa historier som han bjöd oss på.
Det ska sägas att man ibland inte orkade lyssna, många gånger var det upprepningar, oftare när han tagit några stänkare på en familjemiddag, jul eller födelsedagsfest. Det förflutna bubblade upp ur honom. Det blev viktigare och viktigare som det blir när man blir äldre. Många säger ju att man blir barn igen när man blir gammal. Kanske stämmer det.
Men så när han nu är borta så kommer jag på mig själv att jag borde ha lyssnat bättre.
Borde ha lyssnat och skrivit ned.
Finn som han hette hade varit med om så oerhört mycket under sitt liv.
Han berättade ofta om kriget. Vi brukade skämta om det, när han skulle börja berätta om kriget, för det gjorde han ofta.
Nu skäms jag lite över de skämten för kriget hade präglat honom hårt.
Det andra världskriget när Hitlers armé tog över Norge och han som ung motståndsman hamnade i nazisternas arbetsläger.
Han berättade om hur han senare blev fri, flydde från Norge gåendes genom skog över åkrar och förbi sjöar tills han kom till Sverige. Det är sånt som en annan inte fattar någonting av. Mitt liv har varit en promenad i parken i jämförelse.
Finn var även sjöman.
Åkte jorden runt och besökte hamnar, städer och länder över hela världen.
Det berättade han också ofta om. Inte lika detaljerat som om kriget men ändå livfullt och med känsla för detaljer.
Han fortsatte med sina erfarenheter som teaterman i Oslo, sin uppväxt i arbetarområdet Grünerlökka(som nu är lika hippt som söder i Stockholm) i samma stad, sina känslor för fotbollsklubben Vålerenga som han höll på och kollade på i sin tevefåtölj. Kanske inte så fanatiskt efter fyrtio år i Sverige men uppväxten och minnena försvinner aldrig utan förstärks ju äldre man blir. Nostalgin kan grumla verkligheten och kanske är det någon sorts överlevnadsinstinkt och väg tillbaka till ursprunget för att få ro när slutet närmar sig. Jag hoppas på det. Att vi alla finner ro när vi står i dörren till den andra sidan.
Man borde prata mycket mer med de gamla. Vår tid sliter ut och kastar bort för att satsa på ungt, nytt och hetsigt.
Vi borde sätta oss ner och prata mycket mer i långsamt tempo men framförallt öppna öronen och hålla tyst.
Jag kan inte påstå att jag lärde känna Finn på djupet. Så nära blev vi aldrig under den relativt korta tid som vi hann träffas.
Å jag kan erkänna att jag ibland kunde knorra lite över hans behov av att alltid stå i centrum och hans sura min när han så inte fick göra det. Men Finn var en mycket varm människa med en stor humor som alla inte alltid förstod. Samtidigt var han en självständig man med stor integritet, det var ingen man som man körde runt med för då jäklar slog det blixtar runt honom.
Han var snäll och omtänksam mot min mamma som tog hand om honom på det sätt som den generationen gör.
Dom blev ett par som tog de båda bort från ensamheten när de båda behövde ömhet och närhet och sällskap.
Deras bröllop var det finaste jag någonsin varit på. Till och med prästen utstrålade en fantastisk glädje över det faktum att man kan börja om och hitta en ny framtid även när man nått långt över pensionsåldern.
Å festen efteråt, vilket party. Finn dansade hela kvällen, blev aldrig trött.
Jag är glad över att fått möta dig Finn, vila i frid,. du kommer att finnas hos oss i resten av våra liv.
På liv och död
Jag sitter i bil, jag sitter i tåg och jag sitter och tittar på fotboll.
Den senaste veckan har varit hysterisk.
Nu rusar jag fram i X2000 på väg mot Malmö för match på Swedbank Arena i kväll.
Igår körde jag för första gången två sändningar i två olika kanaler på samma dag.
Allsvensk bottenstrid i Canal Plus på Grimsta IP mitt på dagen och Serie A, Roma mot Fiorentina i Kanal 9 på kvällen.
Det var ett undantag då jag inte finner det vara en speciellt bra idé, varken för mig eller arbetsgivarna eller de som tittar.
Ändå.
Man är mitt inne i allt och det är roligt. Egot surfar fram på en skön våg.
Så väcks man av ett telefonsamtal mellan Hallsberg och Motala.
Man tas ner på jorden direkt och inser hur oviktigt det man håller på med är i den stora riktiga viktigheten.
Den som handlar om liv och död.
Jag är på väg på jobb när en nära anhörig går bort och en annan behöver närhet och stöd.
Reflexen säger vänd och åk tillbaka men det får jag inte för den jag vill ta hand om.
Man skulle kunna hävda att det är så man säger men tänker något annat men jag vet att hon talar ur hjärtat.
Jag sitter här och är sorgsen och tänker på hur fort det kan gå.
Trots att ingen olycka har inträffat, trots att det var åldern som inte lyckades bemästra attackerna från sjukdom.
Det gick så snabbt, för bara någon vecka sedan kramades jag och sa "ta hand om dig nu".
Då var han trött men ljuset och humorn fanns kvar.
Men när man sedan bestämt sig, gett upp och packat väskan för nästa verklighet då är det inte mycket att göra.
Är man nästan 90 år gammal, fått reda på att cancer satt sig i kroppen, med det en tuff lunginflamation och svåra smärtor i buken av en anledning ingen vet vad det beror på. Är man dessutom en före detta sång och spelman som alltid varit pigg och van vid att stå i centrum och showa och dra vitsar då förstår jag att man inte längre vill vara med när kroppen fullständigt fallerar. Han sa själv till läkarna att koppla bort all näringstillskott, han orkade inte längre, det fanns ingen väg tillbaka å han somnade lugnt och stilla in idag på förmiddagen.
Nu är det hon som jag tänker på.
Skulle helst vilja vara på väg åt norr istället för söder.
Den senaste veckan har varit hysterisk.
Nu rusar jag fram i X2000 på väg mot Malmö för match på Swedbank Arena i kväll.
Igår körde jag för första gången två sändningar i två olika kanaler på samma dag.
Allsvensk bottenstrid i Canal Plus på Grimsta IP mitt på dagen och Serie A, Roma mot Fiorentina i Kanal 9 på kvällen.
Det var ett undantag då jag inte finner det vara en speciellt bra idé, varken för mig eller arbetsgivarna eller de som tittar.
Ändå.
Man är mitt inne i allt och det är roligt. Egot surfar fram på en skön våg.
Så väcks man av ett telefonsamtal mellan Hallsberg och Motala.
Man tas ner på jorden direkt och inser hur oviktigt det man håller på med är i den stora riktiga viktigheten.
Den som handlar om liv och död.
Jag är på väg på jobb när en nära anhörig går bort och en annan behöver närhet och stöd.
Reflexen säger vänd och åk tillbaka men det får jag inte för den jag vill ta hand om.
Man skulle kunna hävda att det är så man säger men tänker något annat men jag vet att hon talar ur hjärtat.
Jag sitter här och är sorgsen och tänker på hur fort det kan gå.
Trots att ingen olycka har inträffat, trots att det var åldern som inte lyckades bemästra attackerna från sjukdom.
Det gick så snabbt, för bara någon vecka sedan kramades jag och sa "ta hand om dig nu".
Då var han trött men ljuset och humorn fanns kvar.
Men när man sedan bestämt sig, gett upp och packat väskan för nästa verklighet då är det inte mycket att göra.
Är man nästan 90 år gammal, fått reda på att cancer satt sig i kroppen, med det en tuff lunginflamation och svåra smärtor i buken av en anledning ingen vet vad det beror på. Är man dessutom en före detta sång och spelman som alltid varit pigg och van vid att stå i centrum och showa och dra vitsar då förstår jag att man inte längre vill vara med när kroppen fullständigt fallerar. Han sa själv till läkarna att koppla bort all näringstillskott, han orkade inte längre, det fanns ingen väg tillbaka å han somnade lugnt och stilla in idag på förmiddagen.
Nu är det hon som jag tänker på.
Skulle helst vilja vara på väg åt norr istället för söder.
Nolltolerans. En självklarhet.
Några tankar i efterspelet till det som har kallats "Skandalen på Stadion".
Varje gång en fotbollsmatch avbryts beroende på att publiken kastat in grejer på planen hörs röster om att det är väl inte så farligt.
Det är väl inte så farligt med en plastmugg med öl, eller en plastflaska med samma innehåll.
Det är väl inte så farligt med en snusdosa, en golfboll eller kanske en mobiltelefon.
Eller vad säger ni? Det är väl inte heller så farligt med ett grishuvud eller kanske en brinnande vespa.
Läste faktiskt en text i en av drakarna där en av deras skickligaste skribenter inte tyckte att just de inkastade grejorna igår vrar speciellt uppseendeväckande.
Jag fattar inte det där.
För mig som före detta spelare finns det ingenting annat än total nolltolerans.
Kan inte acceptera någonting annat än det.
Det kan bli allvarliga skador av minsta lilla oskyldiga pryl som flyger in.
Å vem tycker att det är okej att kasta grejer på en politiker som talar ifrån ett podie?
Vem accepterar att det kastas upp ölmuggar och mynt på en skådespelare på vilken scen som helst?
Vilken artist skulle stå kvar under en konsert om det flög en massa bråte runt huvudet?
Fotbollsplanen är en scen där arbetare och artister uppträder precis som ovanstående exempel.
Varför ska det då vara okej att grisa där bara för att man är arg och frustrerad över någonting.
För mig måste varje individ som gör detta ta sitt ansvar och straffas.
Stäng av dom ifrån arenorna.
Filma personerna, använd bilderna som bevis och stäng av dom.
Kan inte lagen göra det så måste klubbarna själva kunna göra det.
För mig finns inga förmildrande omständigheter.
Inte ens en spelare som genom gester provocerar publiken.
Inte fan kastar en normalt funtad människa en snusdosa i huvudet på en person som ute på stan ger ett långfinger för att djävlas.
Men på en fotbollsläktare är det fullständigt normalt även ifrån annars välbalanserade individer.
Som sagt. Jag fattar inte det där.
Varje gång en fotbollsmatch avbryts beroende på att publiken kastat in grejer på planen hörs röster om att det är väl inte så farligt.
Det är väl inte så farligt med en plastmugg med öl, eller en plastflaska med samma innehåll.
Det är väl inte så farligt med en snusdosa, en golfboll eller kanske en mobiltelefon.
Eller vad säger ni? Det är väl inte heller så farligt med ett grishuvud eller kanske en brinnande vespa.
Läste faktiskt en text i en av drakarna där en av deras skickligaste skribenter inte tyckte att just de inkastade grejorna igår vrar speciellt uppseendeväckande.
Jag fattar inte det där.
För mig som före detta spelare finns det ingenting annat än total nolltolerans.
Kan inte acceptera någonting annat än det.
Det kan bli allvarliga skador av minsta lilla oskyldiga pryl som flyger in.
Å vem tycker att det är okej att kasta grejer på en politiker som talar ifrån ett podie?
Vem accepterar att det kastas upp ölmuggar och mynt på en skådespelare på vilken scen som helst?
Vilken artist skulle stå kvar under en konsert om det flög en massa bråte runt huvudet?
Fotbollsplanen är en scen där arbetare och artister uppträder precis som ovanstående exempel.
Varför ska det då vara okej att grisa där bara för att man är arg och frustrerad över någonting.
För mig måste varje individ som gör detta ta sitt ansvar och straffas.
Stäng av dom ifrån arenorna.
Filma personerna, använd bilderna som bevis och stäng av dom.
Kan inte lagen göra det så måste klubbarna själva kunna göra det.
För mig finns inga förmildrande omständigheter.
Inte ens en spelare som genom gester provocerar publiken.
Inte fan kastar en normalt funtad människa en snusdosa i huvudet på en person som ute på stan ger ett långfinger för att djävlas.
Men på en fotbollsläktare är det fullständigt normalt även ifrån annars välbalanserade individer.
Som sagt. Jag fattar inte det där.
Sportböckernas degradering på Hedengrens
Var i Stockholm igår och jobbade.
Passade på att åka upp ett par timmar tidigare än vad jag hade behövt göra.
Brukar göra så ibland för att få njuta av storstadens puls.
Tog mig in i Hedengrens bokhandel vid Sturegallerian som jag också brukar göra.
"Standard Procedure", skulle man kunna säga.
När jag gick runt där och tittade, klämde och kände så var det en sak som slog mig.
Sportboksavdelningen var nästan utraderad.
Nu är inte det den avdelning som jag allra först bryr mig om men ändå.
Det som för bara ett par år sedan var en diger hylla fullproppad med sportlitteratur i närheten av informationsdisken på nedre plan är numer en mer än halverad rest av idrottsvärlden längst in i lokalen invid en massa lexicon.
Tidigare fanns en helt bord där bokhandeln frontade och lockade flanörer till sportboksläsning.
Nu nada, niente, nothing at all.
Funderar på om det går mode i sånt där.
Det var inte så många år sedan som det verkade vara prestige för sport och kulturjournalister att släppa en bok.
Framförallt fotbollen fick en rejäl bom under några år.
Det skrevs böcker om Zlatan, om damfotbollens och enbart fotbollens historia, det skrevs ungdomsböcker och reportageböcker och VM-böcker och en hel rad med biografier.
Hela paketet fick mycket utrymme på kultursidorna och många snackade om kvalitetsutvecklingen i positiva ordalag.
Nu är kanske inte Hedengrens Bokhandel facit men det säger ändå en del att sportböckerna i deras butik flyttat från uppmärksamheten till glömskan längst in i butiken.
Än så länge är det i alla fall inte som i småstaden där dessa böcker får stå och skämmas på någon sorts blandhyllor invid hobbyböcker om knyppling, hur man limmar en hylla, en bok om den söta kattungens sommaräventyr, en om en röd rallybil och invid sådana där presentböcker med humor och visdomsord.
Men frågan är hur framtiden ser ut?
Kanske kommer en vändning längre fram igen, som sagt, det går ju mode i sånt här.
Å snart är det ett nytt VM i fotboll. Då kan nog inte förlagen hålla sig.
Då kommer säkert floder av fotbollsböcker ifrån sportjournalisterna på de stora drakarna.
Om bara Sverige kvalificerar sig.
Passade på att åka upp ett par timmar tidigare än vad jag hade behövt göra.
Brukar göra så ibland för att få njuta av storstadens puls.
Tog mig in i Hedengrens bokhandel vid Sturegallerian som jag också brukar göra.
"Standard Procedure", skulle man kunna säga.
När jag gick runt där och tittade, klämde och kände så var det en sak som slog mig.
Sportboksavdelningen var nästan utraderad.
Nu är inte det den avdelning som jag allra först bryr mig om men ändå.
Det som för bara ett par år sedan var en diger hylla fullproppad med sportlitteratur i närheten av informationsdisken på nedre plan är numer en mer än halverad rest av idrottsvärlden längst in i lokalen invid en massa lexicon.
Tidigare fanns en helt bord där bokhandeln frontade och lockade flanörer till sportboksläsning.
Nu nada, niente, nothing at all.
Funderar på om det går mode i sånt där.
Det var inte så många år sedan som det verkade vara prestige för sport och kulturjournalister att släppa en bok.
Framförallt fotbollen fick en rejäl bom under några år.
Det skrevs böcker om Zlatan, om damfotbollens och enbart fotbollens historia, det skrevs ungdomsböcker och reportageböcker och VM-böcker och en hel rad med biografier.
Hela paketet fick mycket utrymme på kultursidorna och många snackade om kvalitetsutvecklingen i positiva ordalag.
Nu är kanske inte Hedengrens Bokhandel facit men det säger ändå en del att sportböckerna i deras butik flyttat från uppmärksamheten till glömskan längst in i butiken.
Än så länge är det i alla fall inte som i småstaden där dessa böcker får stå och skämmas på någon sorts blandhyllor invid hobbyböcker om knyppling, hur man limmar en hylla, en bok om den söta kattungens sommaräventyr, en om en röd rallybil och invid sådana där presentböcker med humor och visdomsord.
Men frågan är hur framtiden ser ut?
Kanske kommer en vändning längre fram igen, som sagt, det går ju mode i sånt här.
Å snart är det ett nytt VM i fotboll. Då kan nog inte förlagen hålla sig.
Då kommer säkert floder av fotbollsböcker ifrån sportjournalisterna på de stora drakarna.
Om bara Sverige kvalificerar sig.
Margaret Thatcher, hat och kulturell utveckling
Satt och såg på Kunskapskanalen häromkvällen.
Det handlade om musik.
Två timmar med samtal, gäster och gamla programsinslag.
Bland annat så visades ett reprisinslag ifrån Musikbyrån.
Inslaget handlade om Margaret Thatcher och hennes politiks inverkan på den brittiska pop och rockhistorien.
Med Thatchers hårda och osentimentala högerpolitik, med bland annat massutförsäljning av statliga företag, lämnades Storbrittaniens arbetarklass i en enorm massarbetslöshet som ledde till storstrejker, kaos, upplopp och desperation.
Ur ilskan och hatet mot Thatcher växte det fram en enorm kreativitet och energi som i slutändan födde en lång, lång rad med fantastiska rockband. I programet intervjuades bland annat The Pulp, Joe Strummer, Billy Bragg och sångaren James Dean Bradfield i Manic Street Preacher och dom menade alla att utan Thatcher och hennes destruktiva politik som monterade ner all trygghet för de sämst ställda så hade dom troligtvis aldrig funnits som band.
Hur det såg ut inom andra kulturområden som teatern, konsten och litteraturen har jag ingen kunskap om men det vore intressant att veta. Blomstrade kulturen även inom de områdena? Eller var det bara musiken som slog tillbaka och utvecklades till en snorloska upp i ansiktet på Margaret Thatcher? Det borde rimligtvis inte vara så.
Jag tycker att det här är lite intressant.
Hur mycket högklassig musik har inte skapats ur fattigdom, förtryck och misär?
Det man inte kunnat säga har man kunnat sjunga, skrika och mangla fram i så väl kluriga omskrivningar som rakt på punk.
Vad gör man om man inte mycket har?
Ger upp och blir destruktiv?
Eller också förbannad, kreativ och revanschlysten.
Hur mycket intressant musik kommer ur överklassens välmående villaförorter?
En del säkert men inte på långa vägar lika mycket som ifrån andra hållet skulle jag tro.
Att leva i en tillvaro där allt är välkammat, rent, snyggt och perfekt är säkert tryggt och skönt, det tvivlar jag inte på.
Ingen önskar förstås att leva povert, med allt för lite av allting.
Men visst måste det finnas en risk för att bli trött och passiv genom att växa upp i en bomullsmiljö?
Hur mycket briljant kultur har det skapats ur allt för extremt välmående?
Förklara gärna för mig ni som kanske vet mer.
Att jag ställer alla dessa frågor är beronde på att kulturdebatten i Sverige under en längre period präglats av minskade anslag till stöd för kulturen, Det har varit finanskris, arbetslöshet och industriers eventuella dödsdanser.
Regeringen säljer ut staliga bolag och nästan all kultur ska stå helt på egna ben med så lite stöd som möjligt från politiker.
Kulturens fanbärare flaggar för katastrof om det här fortsätter. Inget stöd, ingen kultur.
Hela landet kommer förvandlas till golfspelande, seglande och sportbilsfarande jaktentusiaster som enbart läser börsens uppgångar och fall, säger dom kanske.
Allt ska förvandlas till avkastning på satsat kapital.
Men tänk om det är så att oberoendet från politikers inblandning ger en kraft som skapar mer kreativitet, mer energi, mer nu ska ni fan få se, mer kvalitet och mer framgång.
Kanske skapar alla neddragningar, alla indragningar av stöd och den för allt för många människors sämre levnadsvillkor en kulturboom där musiken, filmen, teatern och litteraturen får en stort djup och allvar som förändrar den ytlighet som dominerat i så många år nu. Kanske ändras utvecklingen genom att människor i ren ilska,hat och revanschbegär ger sig fan på det.
Anonym kommunikation
Kom på mig själv idag när jag låg hos naprapaten med ansiktet ner i det lilla hålet på massagebänken att jag aldrig sett killen som, innan naprapaten bänder och vrider, mjukar upp mina ryggmuskler.
Det har liksom aldrig blivit av eftersom jag allra först får en värmelampa över ryggen i cirka tio minuter.
Jag balanserar nästan alltid på gränsen till sömnen när massagekillen stiger in genom dörren.
Då brukar han gå rätt fram till bänken och tar mig i hand, en hand som vilar på armhyllorna under bänken.
Men jag tittar inte upp, trycker ner hela trynet i det där lilla hålet och följer sedan hans alltid lika svarta välpolerade fötter runt bänken. Jag lyssnar när han pratar, svarar så artigt som jag kan i de där meningslösa samtalen om väder och vind eller om det är mycket att göra.
-Va varmt ni har det här inne, säger jag kanske.
-Visst är det, söderläge. Sol hela dagarna, säger han kanske då.
Sedan lite spänd tystnad.
-Åhh, det är så skönt att få igång systemet. Man känner verkligen hur det lossnar i nacken, säger jag kanske sen.
-Jo. jag förstår det. Du var rejält spänd i axlarna, säger han nog då.
Jag vet inte ens vad killen heter. För han är ute ur rummet när jag är klar med naprapaten.
Men jag ser hans fötter röra sig. Det är som i Seinfeldt(tror jag att det är).
Killen som då och då dyker in men som man aldrig ser ansiktet på.
Anonym.
Den här killen är anonym för mig.
I femton minuter står en anonym kille och knådar och mjukar upp min nakna överkropp och jag har ingen aning hur han ser ut.
När jag nu var där idag så kom jag på mig själv varför jag betett mig så här respektlöst.
Den fullständiga bilden av den här killen som har rejält kraftiga nypor och masserar bra är nämligen att han också är blind.
Misstänker att jag därför omedvetet på något sätt tänkt att det spelar väl ingen roll om jag ser på honom eller ej.
Han märker väl inget ändå och vi pratar ju med varandra.
Men det är klart att han märker det, däremot kanske han inte bryr sig.
Nästa gång jag går dit tänker jag se på honom när han hälsar.
Kanske gillar jag inte vad jag ser.
Kanske är han en alien med två huvuden och fyra ögon.
Undrar vad det är som kittlar under fötterna när jag tydligt känner hans två händer på min rygg...
Naken och sårbar i ett spegelbadrum
Många brukar säga att jag lever ett drömliv. Åka runt och kommentera fotboll.
Men då har dom inte bott på hotell Kramer i Malmö och tvingas duscha i ett badrum med bara speglar.
Det är kanske en självförtroendekick om man heter Patrick Batemen men med en åldrande småstadskropp i ett allt för trångt badkar är det ingen vacker syn. Det var morgonen efter ett tredagarspass av livesändningar och jag hade så förbannat ont i nacken och ryggen efter en total låsning. Jag hade fem timmar kvar till småstaden.
Hade åkt X2000 dagen innan ifrån Göteborg ner till Malmö. Älskar att resa med X2000. SJ får mycket skit, det mesta är nog berättigat men just de där svenska snabbtågen gillar jag att fara runt i. De flesta kollegor flyger och far till jobben men jag åker alltid tåg så länge resorna är inom landet. En del beror förstås på att jag bor i Örebro men jag tror att jag skulle hoppa över flyget även om jag bode i nån av de städer som man kan flyga ifrån. Love it.
Jag kan jobba med min Mac, läsa, sova, lyssna på i-poden och blunda samtidigt, vandra och hämta lite kaffe, ta några vindruvor, ett päron. Det är tyst för det mesta. Kanske någon "viktig" affärsman som pratar högt med kunder, eller också torrsnackar dom bara för att impa. Men det är ju inte så ofta det sker.
När jag kom till Malmö gick kommentator-kollega Petter och jag en fika på Waynes Coffe vid Stortorget. En sista snabbgenomgång av lokaltidningarna för att ha alla fakta innan sändningen. Vilade någon timma innan Petter, jag och reporter Jonas Dahlqvist tog en taxi till Swedbank Arena. Käkade inne på gamla Malmö Stadion. Därefter var det raka rör in i det ångestfyllda mötet mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Ångest för MFF, skadehelvete för HIF.
Det blev ingen stor match förstås men draget inne på arenan var magiskt. Trodde inte att ljudnivån kunde bli högre än på Gamla Ullevi dagen innan men den ljudbomb som detonerade under inledningen av matchen var hysterisk.
Att inte kunna göra mål där inne borde vara en omöjlighet.
Efter matchen skulle grabbarna leta lokal för att spana Zlatans liga debut för Barcelona.
Själv drog jag till mitt hotellrum då värken i ryggen tagit bort all kraft efter koncentrationen under sändningen.
Jag var helt tom. Köpte en kebabrulle i ett gatukök på Storttorget då Burger King hunnit stänga.
Första kebaben på säkert tio år. Smakade inget vidare, chilisåsen hottade ändå upp det lite grann.
Åt det framför teven där Zlatan sprang omkring trots att grabbarna sagt något annat.
Hann se honom göra 3-0 innan jag la mig ner, släckte sedan lampen och somnade i en extremt onaturlig ställning för att undvika värk.
Då är vi tillbaka i det där badrummet. Naken och sårbar.
Tänk om det finns kameror bakom de där speglarna.
Så dom måste skratta...
Vilka är det som tittar?
Klockan två var jag hemma i stan igen, käkade lunch med gänget på Lilla Örebro som vanligt.
Hämtade doggen efter det och åkte hem till villaidyllen.
Somnade i doggens säng med hennes tassar runt mig.
Utmattad och fullproppad med värktabletter.
Blåvitt hat i Göteborg
Halvvägs in i min matchturné nu.
Hallands gulgröna åkrar utanför SJ:s fönster.
Varberg närmar sig och några timmar senare ska X2000 glida in i Malmö city.
Skånederby ikväll.
Vem tänker på Zlatans ligadebut då?
Igår när mjölktåget från Örebro anlände Göteborg central var det precis som vanligt.
Sol i Partille men som välkomsthälsning ett par minuter senare stod Kronér och hällde enorma regnmängder över centralstationen. För visst måste det vara Kronér, eller Pampen kanske, eller den falske Filosofen.
Som före detta Gais-spelare är man inte speciellt populär i det blåvita lägret. Det är rätt naturligt men det börjar bli en smula obehagligt nu. Återkommer till det. Men jag var ju i Göteborg för att jobba på det västsvenska derbyt mellan IFK Blåvitt och Guliganerna. Kanske tar jag mig på allt för stort allvar ibland men visst funderade jag en stund över den psykning som jag trodde mig råkat ut för när jag steg in på hotellet. Blåvita färger överallt, flaggor i blått och vitt, unga vältränade personer i blåvita overaller och en kille med "Änglarna Uppsala" på en t-shirt framför mig i receptionen.
-Jävlar vicket tifo vi ska ha idag, sa killen och log.
-Håll koll på det, sa han också och drog iväg mot hissarna.
Efter ett tag insåg jag att allt det blåvita inte handlade om mig, vilket var en chock i sig då Mentorn alltid säger att jag alltid tycker att allt alltid handlar om mig. Vilket borde vara en sanning i sig. Ingen förstår ju hur stor jag egentligen är.
På en affisch läste jag om Finnkampen i friidrott och då slog det mig varför alla utom jag var blåvita och såg ut som fullblodsatleter på hotellet. Jag drog in magen och sprang mer eller mindre genom hotellrumsdörren för att hinna in innan första utandningen.
Matchen blev på sitt sätt strålande med några riktigt vackra mål, högt tempo och ett aggressivt spel från i första hand IFK.
Segern var i slutändan odiskutabel för IFK körde över Elfsborg i den andra halvleken.
Men framförallt är det imponerande vilken stämning som skapats på Gamla Ullevi. Igår var det Premier League-klass på läktarna. Ibland är det synd att behöva sitta med lurar och jobba då man missar en hel del av det liv som studsar mellan läktarsektionerna. Matchen var bra, vi hade kul i studion Lasse G, jag och gästerna Mathias Florén samt Adam Johansson.
Efter matchen ringde jag förstår Mr Rare som plockade med familjen Fashion till Caleo dit jag och delar av vårt TV-Crew traditionsmässigt tog oss. GI-tallrik en öl, kaffe och lite mineralvatten hamnade på min nota. Vi satt där Redaktören, Pierokungen, den östgötske Italienaren förutom Mr Rare och familjen Fashion. Det var trevligt på ett avslappnat söndagsmässigt sätt. TV-Crew:et drog först, jag satt kvar med de andra en stund till innan servitören efter att ha tittat på klockan och suckat några gånger smög upp vid bordet och meddelade att kvällen var slut. Åtminstone i deras lokaler.
Vi gick ner på avenyn och började vandra hemåt. Familjen Fashion ville hälsa på en DJ-polare inne på Lilla London så vi steg helt nyktra in i drängfyllan i den lilla lokalen med den allt för stora namnkostymen. Lilla Bradford skulle det nog ha hetat.
Jag tog tre steg in i lokalen innan jag stannade upp och fick den där filmkänslan när någon vandrar in på en pub och allt tystnar och alla vänder sig och tittar på utbölingarna som gått vilse.
Det var Blåvita supportrar överallt, blåvita halsdukar och blåvit drängfylla. Innan hjärnan hann arbeta sig fram till ett "vänd och gå Pelle för fan" så dök det upp en liten rund kille i svart piké framför mina ögon och gjorde den där gesten ni vet, den mogna med fingrarna som ett bakvänt V-tecken och en tunga där emellan som roterar för att uppröra.
Han pussade sedan en liten uppblåsbar leksaksgris som flickvännen säkert vunnit på det gulliga rekreationsområdet med de gröna gulliga Lisebergskaninerna.
Killen höjde huvudet och kollade på mig, sedan kollade han på Mr Rare, som killen också kände igen som en icke blåvit figur.
-Hata Gais, hata Gais, skrek han sedan.
Vilket kändes både innovativt, nydanande och väldigt överraskande.
Han fick med sig några andra som började skandera samma sak innan jag och Mr Rare talade allvar med familjen Fashion om att det var hög tid att dra från stället.
Vi gick ut och ställde oss ett bit bort från lokalen för att snacka lite. Nu blir det väl lugnt tänkte vi.
Men den där lilla runda killen med den svarta pikétröjan som pussade den uppblåsbara grisen gav sig inte.
Han tog sig ut på uteserveringen och forsatte gapa, han gjorde allt för att uppvigla sina blåvita själsfränder att göra likadant.
Några hängde på lite förstrött men den här killen gav sig inte. Han tog sig närmare och gapade en hel radda av skit för att provocera oss. Men vi stod där och tittade på honom.
Skrattade åt flanen men sa ingenting. Pratade bara med varandra.
Det var där någonstans hans blick blev svart och jag märkte en förvandling ifrån enbart verbalt hat till någonting som lika gärna kunde spåra ur till något annat. Killen blev galen av vår tystnad och vårt skratt.
Det började lukta fight och bara tanken på en fullsatt pub med blåvita supportar som alla hatar Gais gjorde att vi långsamt började gå därifrån.
Vi skulle skiljas längre ner på avenyn men mina fantastiska vänner var lite oroliga över att jag ensam skulle gå igenom en stad där idel blåvita supportrar var ute för att fira en tung derbyseger. Så dom följde med mig hela vägen till hotellet.
De gick som livvakter runt min kropp, Mr Rare framför som spanare, mr Fashion till vänster för att täcka flanken och till sist miss Fashion till höger som gick och pratade om alla överfall som hänt på just den vägen jag tänkt gå ensam på.
Jag har aldrig tänkt så tidigare. Har varit rätt naiv om att "inte händer sånt mig".
Har dessutom sätt rätt mycket skit genom åren så jag blir sällan rädd.
Men den här händelsen fick mig att fundera lite grann.
Åtminstone Göteborg är ingen trygg stad för mig längre.
Får nog tänka både en och två gånger innan jag väljer att ge mig ut ensam i blåvitland.
Detta var inte den första händelsen i Göteborg för mig, men det var den absolut mest hotfulla.
Det får bli taxi i fortsättningen.
Hallands gulgröna åkrar utanför SJ:s fönster.
Varberg närmar sig och några timmar senare ska X2000 glida in i Malmö city.
Skånederby ikväll.
Vem tänker på Zlatans ligadebut då?
Igår när mjölktåget från Örebro anlände Göteborg central var det precis som vanligt.
Sol i Partille men som välkomsthälsning ett par minuter senare stod Kronér och hällde enorma regnmängder över centralstationen. För visst måste det vara Kronér, eller Pampen kanske, eller den falske Filosofen.
Som före detta Gais-spelare är man inte speciellt populär i det blåvita lägret. Det är rätt naturligt men det börjar bli en smula obehagligt nu. Återkommer till det. Men jag var ju i Göteborg för att jobba på det västsvenska derbyt mellan IFK Blåvitt och Guliganerna. Kanske tar jag mig på allt för stort allvar ibland men visst funderade jag en stund över den psykning som jag trodde mig råkat ut för när jag steg in på hotellet. Blåvita färger överallt, flaggor i blått och vitt, unga vältränade personer i blåvita overaller och en kille med "Änglarna Uppsala" på en t-shirt framför mig i receptionen.
-Jävlar vicket tifo vi ska ha idag, sa killen och log.
-Håll koll på det, sa han också och drog iväg mot hissarna.
Efter ett tag insåg jag att allt det blåvita inte handlade om mig, vilket var en chock i sig då Mentorn alltid säger att jag alltid tycker att allt alltid handlar om mig. Vilket borde vara en sanning i sig. Ingen förstår ju hur stor jag egentligen är.
På en affisch läste jag om Finnkampen i friidrott och då slog det mig varför alla utom jag var blåvita och såg ut som fullblodsatleter på hotellet. Jag drog in magen och sprang mer eller mindre genom hotellrumsdörren för att hinna in innan första utandningen.
Matchen blev på sitt sätt strålande med några riktigt vackra mål, högt tempo och ett aggressivt spel från i första hand IFK.
Segern var i slutändan odiskutabel för IFK körde över Elfsborg i den andra halvleken.
Men framförallt är det imponerande vilken stämning som skapats på Gamla Ullevi. Igår var det Premier League-klass på läktarna. Ibland är det synd att behöva sitta med lurar och jobba då man missar en hel del av det liv som studsar mellan läktarsektionerna. Matchen var bra, vi hade kul i studion Lasse G, jag och gästerna Mathias Florén samt Adam Johansson.
Efter matchen ringde jag förstår Mr Rare som plockade med familjen Fashion till Caleo dit jag och delar av vårt TV-Crew traditionsmässigt tog oss. GI-tallrik en öl, kaffe och lite mineralvatten hamnade på min nota. Vi satt där Redaktören, Pierokungen, den östgötske Italienaren förutom Mr Rare och familjen Fashion. Det var trevligt på ett avslappnat söndagsmässigt sätt. TV-Crew:et drog först, jag satt kvar med de andra en stund till innan servitören efter att ha tittat på klockan och suckat några gånger smög upp vid bordet och meddelade att kvällen var slut. Åtminstone i deras lokaler.
Vi gick ner på avenyn och började vandra hemåt. Familjen Fashion ville hälsa på en DJ-polare inne på Lilla London så vi steg helt nyktra in i drängfyllan i den lilla lokalen med den allt för stora namnkostymen. Lilla Bradford skulle det nog ha hetat.
Jag tog tre steg in i lokalen innan jag stannade upp och fick den där filmkänslan när någon vandrar in på en pub och allt tystnar och alla vänder sig och tittar på utbölingarna som gått vilse.
Det var Blåvita supportrar överallt, blåvita halsdukar och blåvit drängfylla. Innan hjärnan hann arbeta sig fram till ett "vänd och gå Pelle för fan" så dök det upp en liten rund kille i svart piké framför mina ögon och gjorde den där gesten ni vet, den mogna med fingrarna som ett bakvänt V-tecken och en tunga där emellan som roterar för att uppröra.
Han pussade sedan en liten uppblåsbar leksaksgris som flickvännen säkert vunnit på det gulliga rekreationsområdet med de gröna gulliga Lisebergskaninerna.
Killen höjde huvudet och kollade på mig, sedan kollade han på Mr Rare, som killen också kände igen som en icke blåvit figur.
-Hata Gais, hata Gais, skrek han sedan.
Vilket kändes både innovativt, nydanande och väldigt överraskande.
Han fick med sig några andra som började skandera samma sak innan jag och Mr Rare talade allvar med familjen Fashion om att det var hög tid att dra från stället.
Vi gick ut och ställde oss ett bit bort från lokalen för att snacka lite. Nu blir det väl lugnt tänkte vi.
Men den där lilla runda killen med den svarta pikétröjan som pussade den uppblåsbara grisen gav sig inte.
Han tog sig ut på uteserveringen och forsatte gapa, han gjorde allt för att uppvigla sina blåvita själsfränder att göra likadant.
Några hängde på lite förstrött men den här killen gav sig inte. Han tog sig närmare och gapade en hel radda av skit för att provocera oss. Men vi stod där och tittade på honom.
Skrattade åt flanen men sa ingenting. Pratade bara med varandra.
Det var där någonstans hans blick blev svart och jag märkte en förvandling ifrån enbart verbalt hat till någonting som lika gärna kunde spåra ur till något annat. Killen blev galen av vår tystnad och vårt skratt.
Det började lukta fight och bara tanken på en fullsatt pub med blåvita supportar som alla hatar Gais gjorde att vi långsamt började gå därifrån.
Vi skulle skiljas längre ner på avenyn men mina fantastiska vänner var lite oroliga över att jag ensam skulle gå igenom en stad där idel blåvita supportrar var ute för att fira en tung derbyseger. Så dom följde med mig hela vägen till hotellet.
De gick som livvakter runt min kropp, Mr Rare framför som spanare, mr Fashion till vänster för att täcka flanken och till sist miss Fashion till höger som gick och pratade om alla överfall som hänt på just den vägen jag tänkt gå ensam på.
Jag har aldrig tänkt så tidigare. Har varit rätt naiv om att "inte händer sånt mig".
Har dessutom sätt rätt mycket skit genom åren så jag blir sällan rädd.
Men den här händelsen fick mig att fundera lite grann.
Åtminstone Göteborg är ingen trygg stad för mig längre.
Får nog tänka både en och två gånger innan jag väljer att ge mig ut ensam i blåvitland.
Detta var inte den första händelsen i Göteborg för mig, men det var den absolut mest hotfulla.
Det får bli taxi i fortsättningen.
Nackspärr, Serie A och allsvensk toppstrid.
Sitter med en förbannad nackspärr. Eller nackspärr förresten.
Är helt jävla låst på hela högra sidan av kroppen.
Musklerna värker men magnecylen håller det värsta borta.
Är lite fundersam. De senaste två veckorna har det känts som att kroppen går sönder bit för bit.
Samtidigt som huvudet värker, tänderna värker och kroppen känns varmare än normalt.
Man kan inte undgå att fundera över vad som håller på att ske.
Samtidigt.
Det går inte att gräva ner sig. Står inför en hektisk helg.
I morgon premiär för Serie A sändningarna i Kanal 9.
Inter mot Milan.
Studio i Sundbyberg och det blir ett återseende för mig som jobbade en hel del där med försöket att återuppliva Tipsextra med Bundesligafotboll i Kanal 5. Gick inget vidare. Det mest sågade program som jag deltagit i. Eller kanske inte ändå. The Royal League var ju verkligen en produktion som det gick mode i att håna och trampa på. Man lär sig mycket av de erfarenheterna.
Dessutom är jag rätt säker på att Serie A-programmen kommer vara uppskattade.
Söndag är det seriefinal i allsvenskan igen.
I Canal Plus.
IFK Göteborg mot Elfsborg på ett fullsatt Gamla Ullevi.
Kan bli ett bra drag.
Sitter i studion och ritar och pekar och talar sjukt kloka tankar.
Sover kvar, går kanske ut och käkar med Mentorn om han är hemma.
Fortsätter turnén ner till Malmö under måndagen för att vara bisittare till Petter Johansson på skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborg IF. Ett MFF i en identitetskris och ett Helsingborg som befinner sig i ett skadehelvete.
Kan bli fart även på Swedbank Arena.
Jag hoppas att kroppen klarar av de här tre dagarna av idel fotbollssändningar och resor genom Sveriges skogar och över åkrar. Kan redan nu säga att jag tänker sova i princip hela onsdag förmiddag, lunch och säkert eftermiddag.
När jag vaknar hörs vi igen. Ja vi kanske hörs även innan. Har några CD:s att skriva om.
Är helt jävla låst på hela högra sidan av kroppen.
Musklerna värker men magnecylen håller det värsta borta.
Är lite fundersam. De senaste två veckorna har det känts som att kroppen går sönder bit för bit.
Samtidigt som huvudet värker, tänderna värker och kroppen känns varmare än normalt.
Man kan inte undgå att fundera över vad som håller på att ske.
Samtidigt.
Det går inte att gräva ner sig. Står inför en hektisk helg.
I morgon premiär för Serie A sändningarna i Kanal 9.
Inter mot Milan.
Studio i Sundbyberg och det blir ett återseende för mig som jobbade en hel del där med försöket att återuppliva Tipsextra med Bundesligafotboll i Kanal 5. Gick inget vidare. Det mest sågade program som jag deltagit i. Eller kanske inte ändå. The Royal League var ju verkligen en produktion som det gick mode i att håna och trampa på. Man lär sig mycket av de erfarenheterna.
Dessutom är jag rätt säker på att Serie A-programmen kommer vara uppskattade.
Söndag är det seriefinal i allsvenskan igen.
I Canal Plus.
IFK Göteborg mot Elfsborg på ett fullsatt Gamla Ullevi.
Kan bli ett bra drag.
Sitter i studion och ritar och pekar och talar sjukt kloka tankar.
Sover kvar, går kanske ut och käkar med Mentorn om han är hemma.
Fortsätter turnén ner till Malmö under måndagen för att vara bisittare till Petter Johansson på skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborg IF. Ett MFF i en identitetskris och ett Helsingborg som befinner sig i ett skadehelvete.
Kan bli fart även på Swedbank Arena.
Jag hoppas att kroppen klarar av de här tre dagarna av idel fotbollssändningar och resor genom Sveriges skogar och över åkrar. Kan redan nu säga att jag tänker sova i princip hela onsdag förmiddag, lunch och säkert eftermiddag.
När jag vaknar hörs vi igen. Ja vi kanske hörs även innan. Har några CD:s att skriva om.
Johan Kling-Människor helt utan betydelse
Ibland är det enkla det svåra.
Jag läste denna korta roman på en dag och det har nog aldrig hänt överhuvudtaget.
Visserligen bara 165 sidor med en enorm luft emellan.
Nu betyder ju inte detta en smack egentligen för det finns ingenting som säger att fler ord blir bättre.
Snarare är ju regeln ifrån alla skrivcoacher och redaktörer att less is more...
"Människor helt utan betydelse" är en obehaglig men riktigt bra roman om Magnus, en frilansande redaktör i film-och tv-branschen. Vi följer honom under en dag i Stockholm då han vandrar runt mellan arbetsmöten och andra mer slumpmässiga möten med folk i branschen. Magnus är pank, har svårt att få jobb och blir tvingad till förnedrande träffar med överlägsna och nonchalanta chefer på produktionsbolag. Han går runt med sina melankoliska losertankar och tänker på sin Josefin som aldrig ringer, hans mobiltelefon är helt död. Magnus är orolig över förhållandet och svartsjukan plågar honom.
Det är en riktigt stark berättelse där det känns som att katastrofen bara ligger och väntar ett par sidor bort. Alla personer i berättelsen är ytliga och för helt meningslösa konversationer, avundsjuka och prestige.
Man är ingen om man inte jobbar med nått hett program. Scary.
Jag bor inte i Stockholm, lever inte mitt i det, men romanen är skrämmande mitt i prick med mitt utifrån landet perspektiv.
Jag har sett och hört dessa meninglösa samtal där alla försöker pinka in sina revir och där de vill se och vara coolare än vad de är. Tomma individer som gör allt för att ta sig fram.
Beslutande individer som med ena blicken på dataskärmen i farten nämner nått om att...
"Du vet att ditt namn finns med i rullarna men vi vet inte vad som händer framöver. Vi hör av oss...
Men samtidigt finns det en hel rad av varma och schyssta personer som verkligen har ett hjärta och empati nog att se till så att allt känns på riktigt, att man känner sig önskad och viktig. Som vanligt finns det två sidor av myntet.
Johan Kling skildrar den ena sidan och han gör det väldigt bra.
Jag fattar ingenting av detta!
Ibland förstår jag bara inte.
Jag har aldrig lyssnat på Coldplay men inser att det är rätt många andra som gör det.
Satt häromkvällen och såg på en så kallad BBC-dokumentär om gruppen och där sa dom att flera av deras låtar slagit köprekord på bland annat I-tunes. Bandet säljer ut stora arenor och hyllas som det nya U2.
Å jag fattar ingenting.
I dokumentären spelades låtar ifrån de första stapplande TV-stegen fram till dagens datum.
Flera av dom har blivit världshits, om jag fattat den saken rätt.
I övrigt fattat jag som sagt ingenting.
Varje låt lät exakt likadan, var lika monoton och menlös.
Låtarna kändes som tio minuter långa, allihopa, och ändrade aldrig tempo.
Men sångaren gick upp i falsett då och då för att få lite känsla i den där monotona lunken.
Å satte små lustiga färglappar på mickstativet, händerna och någon rock eller jacka.
Basisten måste ha somnat under låtarna eftersom han knappt behövde tänka men trummisens knackande kändes ändå en smula originellt i mina öron. Men det betyder ingenting. Programmet var en uppvisning i låtar from hell.
Vad är storheten med detta band?
Kan någon tala om det för mig så är ni snälla.
Jag skulle verkligen vilja veta det.
Brukar kunna inse vad som lockar även med band jag inte själv gillar men detta...
Pointless!
London, Lilla London och Leif.
Plötsligt står man där igen på cykelbanan i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar lugnt i det höga gräset och sniffar in sina dofter.
Mörkret har åter tagit över utrymmet ifrån sommarens ljusa nätter och jag undrar om jag bara sovit och drömt de senaste dagarna.
För var jag inte nyss i London på fotboll ihop med Leif(mannen som tidigare kallades mr Sportrot)?
Visst gick vi på ett British Airways plan i fredags kväll och slogs av att det var så stort.
Trodde ett tag att vi skulle till Singapore men en vänligt flygvärdinna försäkrade oss om att så inte var fallet.
Heathrow sa hon!
Så vi flög dit och bjöds på mackor och dryck innan vi landade på den fräscha terminal 5 och tog Heathrow Express in till Paddington Station där Hilton hotellet som vi alltid bor på ligger.
Slängde in kostymen och den lilla axelväskan på rummet innan Leif och jag mötte upp norske kollegan mr Kongsberg.
Vi smög iväg nått kvarter till en liten lokalt populär kinesrestaurang som hette Peking-Seol.
Käkade biff med springonion och "dä tjåå fää", eller stekt ris med ägg i på svenska.
Satt där en stund med en Tsingtao och delade med oss av Premier League information inför premiären som skulle gå av stapeln dagen därpå. Mr Kongsberg är grym på PL, precis som de flesta norrmän som är sjukligt "glada" i brittisk fotboll.
Sedan gick vi tillbaka till hotellet och våra rum, jag blandade till en kopp pulverkaffe och la mig och läste.
Leif och jag käkade en "billig" 20 punds-frukost på morgonen, läste engelska tidningar som Leif plikttroget(jag beordrade honom) varit ute och köpt. Stora reportage och intervjuer om Carlo Ancelotti och Chelsea samt en hel del om Manchester City.
Vi hade lite bråttom men jag skulle fan ha valuta för pengarna så jag käkade en full brittisk buffé med scrambled egg, korv, bacon och vita bönor, sedan lite havregrynsgröt innan omeletten landade på bordet. Avslutade med en yoghurt och fyra glas kolsyrat vatten. Tänkte köpa kaffe på Starbucks men hann inte utan efter ett snabbt ombyte och nedpackning blev det taxi till Stamford Bridge och mötet Chelsea-Hull vilket blev en trög historia med ett extatiskt slut i och med Dogbas avgörande mål i sista minuten. Leif och jag var med i bild bra mycket mer än vad som är vanligt och C+-studion i Stockholm körde mastodontpass med tre matcher efter varandra. De garvade glatt åt Leif och min liverapport utanför stadion där Leif fullt medvetet lämnade över en analysfråga till mig samtidigt som en hel jävla mässingsorgester vandrade förbi på en halv meters avstånd. Stor humor och bra live-TV. Svårt bara att säga nått klokt när fem personer står och asgarvar utanför bild men mitt framför mig. Jag tror att Leif kommer att få tillbaka det där nån gång...
Direkt efter matchen drog vi till förbokad taxi ett par kvarter från arenan, jogga, jogga i värmen ihop med 41.000 åskådare.
Stress till Heahrow och den sunkiga terminal 3 där vi redan var incheckade och in i avgångshallen där jag bjöd Leif på en blåbärsmuffin och en Caffe Latte. Ville gärna vara snäll mot honom då han tyckte att frukosten på Hilton blev lite dyr. Det sista av Latten svepte jag vid gaten innan vi steg in till en helt annan värld än British Airways. Nu var det inte längre Singapore som gällde utan Uzbekistan. Att SAS går tungt förvånar ingen som flyger ofta. Men flygvärdinnorna var nice på denna flight trots det pinsamma att dom är tvingade att ta betalt för pover mat och dryck trots fullbetalning av flygbiljetter. Mellanlandning i Köpenhamn, inköp av Larsens cognac och en Dolce Gabbana-parfym av en misstänkt full eller hög skånska i tom tax free-butik. En myckt surrealistisk upplevelse får jag säga. Sedan in i ett ännu mindre SAS-plan till Göteborg, slog i huvudet och armbågen och flygvärdinnan log medlidsamt och sa att:
-Ja, planet och arbetsmiljön är väldigt ergonomiskt fel och felbyggd.
-Måste va tungt att jobba när det är så trångt, sa jag.
Hon log snett och konstaterade:
-Man får vara glad att man har ett jobb i dagens läge.
Så är det hos SAS.
Taxi in till Göteborg och Scandic Crown.
Sms-kontakt med mr Rare, bokat bord på Caleo.
Snabbt ombyte igen, möte med redaktör DO, sedan iväg till restaurangen.
Där väntade mr Rare, mr Fashion och familjen Bonde som nyss emigrerat ut till den stora ön där alla bär pistol.
Det var ovant att se mr Fashion sittandes vid ett bord istället för bakom bardisken.
Det ryktades att fru Fashion hade sagt något om att nu sköter du dig ikväll, annars...
Men jag vet inte om ryktet var sant.
Hur som helst.
De fyra, Leif, jag och redaktör DO satte oss vid ett bord. Vissa drack bara medan C+ crew käkade.
Jag tog GI på Caleo. Suverän avlång och smal tallrik med grönsaker, oliver, kött, majskolv och mäktig sås.
Senare kom även mr Rares polare Former TDC och satte sig en stund innan vi alla packade ihop strax efter tolv.
Promenerade till Crown och vi hann in precis innan ösregnet som överraskande nog föll över Göteborgs gator.
Sömn och ny frukost, ingick denna gång och då blev Leif glad så han bjöd mig på en kopp kaffe.
Allsvenskt möte mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF på Nya Gamla Ullevi.
Bra match, spännande och svängig.
Leif körde höga knän mot Centralen direkt efter matchen då han hade en dryg kvart till avgång mot Uppland.
Jag tror han hann även om Leif endast har långdistanstempo i kroppen
Efter ett snabbt möte med mr Rare och hans vackra Donna och hennes trevliga vän på NK över en ny Caffe Latte drog jag mot mjölktåget upp mot TDC och my hometurf. På SJ kan man konstatera att första klass inte längre betyder första klass utan första andra klass. Det är bara sätena som är något bredare och en smula renare och helare annars är det ingen skillnad.
Ja, okej då. Man får läsa GT, Expressen och Svenska Dagbladet gratis också. Eller det ingår ju i priset.
När jag kom till TDC-central stod the Beautiful One och väntade med miljöboven.
Puss och kram och sedan mot villaidyllen.
Mer puss och kram med Molly Malone.
Min irländska gudinna.
Lite mat och en cognac för att stilla sitt sinne.
Sedan står man där som sagt... ...på en cykelväg i mörkret i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar omkring i det höga gräset och sniffar in dofter.
Å man undrar om det man varit med om verkligen har hänt.
Eller har jag bara suttit med en chipspåse hela helgen och kliat mig på min överdimensionerade mage...
Ingen loookal ju!
Ser på tevenyheterna och läser i tidningar om skolbränder och vandalisering av skolor.
Ungdomarna har kommit hem ifrån semestrarna med familjen och har ju ingen loookal ju.
Så då slår dom sönder och bränner upp sina skolor som det är meningen att dom ska lära sig något i under resten av året.
Jag tänker inte moralisera, har inte varit världens bästa tonåring själv.
Tycker bara att det är lite intressant att vi i västvärlden, där vi byggt upp välfärden genom generationer, har skapat unga människor som tycker att skolan är den värsta jävla plats som man kan tillbringa sin tid i.
Tänk att få gratis skolgång och mat, är det inte förjävligt. Hur kan man göra så mot ungdomen?
Lärarna är idioter, maten är värre än grisföda å inte får man lira TV-spel på lektionstid.
Kan inte få bort tankarna ifrån de länder där barn och ungdomar inte har en chans att överhuvudtaget få en utbildning.
Där den högsta drömmen i världen är att få gå i skolan och utbilda sig till något bra så att man kan försörja sin familj.
Ja till och med göra en insats för samhället, betala tillbaka till den fattigdom som man kanske kommer ifrån.
Jag tänker på afrika, latinamerika och asien. Drömmarna glöder i ögonen hos de som inte får utbilda sig.
Får dom chansen då jäklar tar dom den. Dom slår inte sönder sin framtid för dom tar den inte för given.
Om tio till tjugo år då europa blivit en bakgård, då vi blivit omkörda och överkörda av länder som Brasilien, Kina och Indien.
Länder där man vill någonting med sitt liv, ett liv som man inte fått något gratis i. Länder där studier är vägen till framtiden och jobben. Det finns förstås mycket annat att ta i i de länderna och många fler i de kontinenter jag skriver om men den ambitionen och den viljan de visar till utbildning och arbete är något ungdomar i den fullständigt dekadenta västvärlden inte fattar nått av.
Här ska allt vara gratis och man ska få göra precis vad man vill när man vill utan att någon jävel ska lägga sig i.
Som att bränna skolor och vandalisera.
Ungdomarna har kommit hem ifrån semestrarna med familjen och har ju ingen loookal ju.
Så då slår dom sönder och bränner upp sina skolor som det är meningen att dom ska lära sig något i under resten av året.
Jag tänker inte moralisera, har inte varit världens bästa tonåring själv.
Tycker bara att det är lite intressant att vi i västvärlden, där vi byggt upp välfärden genom generationer, har skapat unga människor som tycker att skolan är den värsta jävla plats som man kan tillbringa sin tid i.
Tänk att få gratis skolgång och mat, är det inte förjävligt. Hur kan man göra så mot ungdomen?
Lärarna är idioter, maten är värre än grisföda å inte får man lira TV-spel på lektionstid.
Kan inte få bort tankarna ifrån de länder där barn och ungdomar inte har en chans att överhuvudtaget få en utbildning.
Där den högsta drömmen i världen är att få gå i skolan och utbilda sig till något bra så att man kan försörja sin familj.
Ja till och med göra en insats för samhället, betala tillbaka till den fattigdom som man kanske kommer ifrån.
Jag tänker på afrika, latinamerika och asien. Drömmarna glöder i ögonen hos de som inte får utbilda sig.
Får dom chansen då jäklar tar dom den. Dom slår inte sönder sin framtid för dom tar den inte för given.
Om tio till tjugo år då europa blivit en bakgård, då vi blivit omkörda och överkörda av länder som Brasilien, Kina och Indien.
Länder där man vill någonting med sitt liv, ett liv som man inte fått något gratis i. Länder där studier är vägen till framtiden och jobben. Det finns förstås mycket annat att ta i i de länderna och många fler i de kontinenter jag skriver om men den ambitionen och den viljan de visar till utbildning och arbete är något ungdomar i den fullständigt dekadenta västvärlden inte fattar nått av.
Här ska allt vara gratis och man ska få göra precis vad man vill när man vill utan att någon jävel ska lägga sig i.
Som att bränna skolor och vandalisera.
Dennis Lehane-Ett land i gryningen
Regnet har öst ner över huset hela förmiddagen. Å det är okej.
Sitter här vid datorn och stirrar på bildskärmen med en tom blick.
Igår natt hade jag skrivit en lång recension om Dennis Lehanes roman "En land i gryningen".
Jag var rätt nöjd med mina åsikter och texten flöt och kändes intressant.
Det var ju så länge sedan jag läst klart en bok, sommaren är liksom inte min läsperiod, då gör jag annat.
Sommaren är till för deckardårar som älskar mord och sjuka tortyrlekar.
Nu hade jag precis vänt det sista och 762:a bladet i romanen om USA och Boston i början av nittonhundratalet strax före och efter det första världskriget då allt var i kaos. Då ekonomin var i fritt fall, då ras och klassmotsättningar var en tuff vardag, då fackföreningsrörelsen försökte organisera sig men som ständigt blev brutalt nedslagen av makten, de rika inflytelserika familjerna, den underbetalda polisen och alla som via propaganda lärde sig hata kommunister, bolsjeviker och anarkister i frihetens land där allt som luktade socialism klassades som extremism.
I alla fall genom Lehanes ögon i den här romanen som känns som en realalistisk bild av ett USA i sin linda där de ideal som senare skulle gälla tog sina första stapplande steg. En recension i DN om Al Capone och Chicago i gårdagens tidning andades samma kamp om makten över rättsystemet och de viktigaste samhällsorganen som polisen och militären till exempel.
Vi får följa den irländska polisen Danny Coughlin och hans överklassfamilj, Danny är det svarta fåret med nya och "fel" värderingar. Hans väg korsas av den svarta fattige och för mord jagade Luther Laurence, deras liv flätas samman allt mer i en stad och en nation där deras vänskap ses som något äckligt och udda. En kvinna, Nora, finns även med tillsammans med de tu. I bakgrunden rullar en sidohistoria, som då och då går in i huvudbrättelsen, där den legendariske baseballspelaren Babe Ruth är huvudfigur. Babe och Luther möts tidigt i romanen i en baseballmatch nere i Tulsa, det mötet kommer att påverka deras liv och värderingar i förhållande till vita och svarta, stolthet och svek.
Det är en spännande och osentimental berättelse med ett ibland överdrivet språk där liknelser står rad efter varandra så at det nästan blir absurt. Men jag gillade boken och till sist kom jag igenom de 762 sidorna, vilket är psykologisk lite för många för mig.
Det var ungefär det här jag skrev igår natt innan jag gick och la mig. Det var ungefär det här som jag försökte lägga in på bloggen då allt kraschade och försvann ut i cybervärlden. Kopior och orginal, Förbannad somnade jag in och vaknade med en kropp fylld med nya tag. Så som varje morgon måste vara om det ska finnas någon mening med livet.
En stolt och envis själ.
Vi är alla olika, vi drivs av olika saker och prioriterar på väldigt skilda sätt.
Jag har en känsla av att mina beslut och prioriteringar ser en smula annorlunda ut i jämförelse med många andra.
Det handlar inte om att försöka göra sig speciell eller klokare än andra.
Jag drivs och triggas helt enkelt av saker som gör att jag mår bra, inte av att alltid jobba med det bästa och mest prestigefyllda. Jag måste inte alltid vara bäst och få mest uppmärksamhet.
Den tiden och de drifterna klarade jag av under mina fotbollsår.
Då var man tvungen att gå över lik ibland för att branschen ser ut sån och ingen tackar dig för att vara snäll.
Nu lever jag i samma typ av bransch där karriärer byggs och individer vill nå högst, synas mest, och jobba med de bästa fotbollsligorna och de mest prestigefyllda mästerskapen. Men där har jag har förändrats. Kanske är jag för snäll nu för tiden.
För att det inte ska bli några missförstånd här vill jag bara säga att det ni nyss läst inte innbär att jag är slapp och slarvar med mitt jobb. Sån är inte jag. Jag ser alltid till att jag gör ett så bra jobb som jag bara kan i alla lägen. Det är sån jag är.
Att få jobba med de absolut största och bästa ligorna och mästerskapen inom fotbollen är inte alltid prioritet ett för mig. Prioritet ett är att få jobba med människor som jag gillar, blir trygg av och som jag kan lita på. Sån är jag också.
Det innebär inte att jag inte vill jobba med fotbolls VM, Champions League, Premier League eller den nya gullungen Priméra Division. Det är klart att jag kan tänka mig det. Om jag fick det. I rätt miljö.
Jag har som så många i min generation växt upp med engelsk fotboll och den spanska ligan har jag varit förtjust i sedan minst tjugo år tillbaka. Det har varit en favorit, långt innan Zlatan... Jag vill inte hyckla här.
När jag nu i vinter istället ska jobba med den numer helt söndersågade Serie A i Kanal 9 är det många som klappar mig på huvudet och nästan tycker synd om mig. Få stjärnor, ekonomisk kris, huligansim, rasism och arenor från antiken. Jo visst, mycket av det där stämmer. Men det finns även en intressant historia och fotbollssjäl i Serie A. En rytm och dramaturgi som inte finns någon annanstans i Europa. Jag tycker att det ska bli kul att jobba med den produktionen. Fotbollen kommer självklart att kunna göras intressant ändå trots fallet i hierarkin, dessutom kommer jag att jobba med ett gäng jag gillar och känner mig trygg med. Jag vet att dom gillar mitt sätt att vara på, dom tycker att jag är bra och passar i det formatet som dom bestämt sig för.
Dom litar på mig, jag litar på dom och det gör mig bättre.
Så tyck inte synd om mig. Det är slöseri av tid.
Förra säsongen tackade jag nej till uppdraget i Kanal 9. Anledningen var att det var en lågbudgetsatsning där jag inte såg den trygghet och inspiration som jag behövde. Det kändes som ett kamikazeuppdrag. Denna säsong kommer det att bli helt annorlunda. I de flesta sändningarna kommer jag att jobba med Tommy Åström och Marcus Birro. Det handlar om en rejäl studio, en bra organisation bakom, reportage. Ja, en riktig TV-sändning helt enkelt. Det borgar för kvalitet och inspiration, det ger i sin tur den glädje jag behöver för att prestera. Då gör det ingenting att det just nu är på modet att såga Serie A jäms med fotknölarna och sänka "skiten" i Nybroviken. Fan, jag tyckte till och med att det var kul att jobba med Royal League för att det var ett så förbannat skönt gäng som åkte runt i Skandinavien och tog och fick skit så det osade om det.
Det är så här jag fungerar och jag märker att det finns många i branschen som ser på mig med förvånade ögon. Iskalla karriärister skrattar medlidsamt. Gissar att en del ser det som en svaghet, ett tecken på att man kan köra med mig hur som helst. Ge Blohm skiten å så är han nöjd med det.
Till dom säger jag bara:
Kom igen och försök.
Det bor även en stolt och envis själ i den här kroppen.
Jag har en känsla av att mina beslut och prioriteringar ser en smula annorlunda ut i jämförelse med många andra.
Det handlar inte om att försöka göra sig speciell eller klokare än andra.
Jag drivs och triggas helt enkelt av saker som gör att jag mår bra, inte av att alltid jobba med det bästa och mest prestigefyllda. Jag måste inte alltid vara bäst och få mest uppmärksamhet.
Den tiden och de drifterna klarade jag av under mina fotbollsår.
Då var man tvungen att gå över lik ibland för att branschen ser ut sån och ingen tackar dig för att vara snäll.
Nu lever jag i samma typ av bransch där karriärer byggs och individer vill nå högst, synas mest, och jobba med de bästa fotbollsligorna och de mest prestigefyllda mästerskapen. Men där har jag har förändrats. Kanske är jag för snäll nu för tiden.
För att det inte ska bli några missförstånd här vill jag bara säga att det ni nyss läst inte innbär att jag är slapp och slarvar med mitt jobb. Sån är inte jag. Jag ser alltid till att jag gör ett så bra jobb som jag bara kan i alla lägen. Det är sån jag är.
Att få jobba med de absolut största och bästa ligorna och mästerskapen inom fotbollen är inte alltid prioritet ett för mig. Prioritet ett är att få jobba med människor som jag gillar, blir trygg av och som jag kan lita på. Sån är jag också.
Det innebär inte att jag inte vill jobba med fotbolls VM, Champions League, Premier League eller den nya gullungen Priméra Division. Det är klart att jag kan tänka mig det. Om jag fick det. I rätt miljö.
Jag har som så många i min generation växt upp med engelsk fotboll och den spanska ligan har jag varit förtjust i sedan minst tjugo år tillbaka. Det har varit en favorit, långt innan Zlatan... Jag vill inte hyckla här.
När jag nu i vinter istället ska jobba med den numer helt söndersågade Serie A i Kanal 9 är det många som klappar mig på huvudet och nästan tycker synd om mig. Få stjärnor, ekonomisk kris, huligansim, rasism och arenor från antiken. Jo visst, mycket av det där stämmer. Men det finns även en intressant historia och fotbollssjäl i Serie A. En rytm och dramaturgi som inte finns någon annanstans i Europa. Jag tycker att det ska bli kul att jobba med den produktionen. Fotbollen kommer självklart att kunna göras intressant ändå trots fallet i hierarkin, dessutom kommer jag att jobba med ett gäng jag gillar och känner mig trygg med. Jag vet att dom gillar mitt sätt att vara på, dom tycker att jag är bra och passar i det formatet som dom bestämt sig för.
Dom litar på mig, jag litar på dom och det gör mig bättre.
Så tyck inte synd om mig. Det är slöseri av tid.
Förra säsongen tackade jag nej till uppdraget i Kanal 9. Anledningen var att det var en lågbudgetsatsning där jag inte såg den trygghet och inspiration som jag behövde. Det kändes som ett kamikazeuppdrag. Denna säsong kommer det att bli helt annorlunda. I de flesta sändningarna kommer jag att jobba med Tommy Åström och Marcus Birro. Det handlar om en rejäl studio, en bra organisation bakom, reportage. Ja, en riktig TV-sändning helt enkelt. Det borgar för kvalitet och inspiration, det ger i sin tur den glädje jag behöver för att prestera. Då gör det ingenting att det just nu är på modet att såga Serie A jäms med fotknölarna och sänka "skiten" i Nybroviken. Fan, jag tyckte till och med att det var kul att jobba med Royal League för att det var ett så förbannat skönt gäng som åkte runt i Skandinavien och tog och fick skit så det osade om det.
Det är så här jag fungerar och jag märker att det finns många i branschen som ser på mig med förvånade ögon. Iskalla karriärister skrattar medlidsamt. Gissar att en del ser det som en svaghet, ett tecken på att man kan köra med mig hur som helst. Ge Blohm skiten å så är han nöjd med det.
Till dom säger jag bara:
Kom igen och försök.
Det bor även en stolt och envis själ i den här kroppen.
Ett oväntat slut på en skön natt i Göteborg
Då börjar man återhämta sig efter några dagars turnerande.
Det var ju inte meningen att jag skulle stå i ett hörn på Valand i Göteborg klockan 04.15 och skråla till hysterisk hårdrock.
Det skulle ju bli en tidig kväll efter U2:s matta föreställning på fredagskvällen.
Uppvärmningen hade varit perfekt med en öl på Gothia ihop med Räven, Poeten och Medicinmannen.
Poeten satt och skröt om sin svit på vipvåningen dit inte vem som helst kunde ta sig, ville in dit och förpartaja men vi drog vidare till Storan där vi mötte upp Mr Rare och Familjen Fashion. De såg ut som rockstjärnor när dom mötte upp och drog ner oss andra i källaren till en sjukt mysig restaurang. Stamställe verkade det som eftersom det blev kindpussar och kramar och glada tillrop. Vi fick röda rummet med kuddar på golvet att sitta på, men det gick ju inte att veckla ihop min stela fotbollskropp på det viset, så jag satte mig på en bänk och såg ner på de andra. Å så kom mr Rares donna med närkevän å ett gäng Fashionvänner kom in, satte sig, och gick igen. Ägaren och hans bror som såg likadana ut satte in huvudet genom draperiet och hejade, vid olika tillfällen. Trodde ett tag att jag sugit i mig några doser opium tills någon sa att dom var tvillingar, eller nått.
Vi åt Mixed Grill på jättefat och drack gott italienskt öl under ett par timmar. Räven blev mätt och kunde knappt resa sig eftersom han glidit ner mellan två stora kuddar. Medicinmannen skulle köra hem i natten efter konserten och satt med ledsna hundögon och såg ölen passera i långa rader framför hans nos. Poeten försökte som vanligt charma blondiner med vackra ord. Det var för jäkla trevligt, man hade kunnat sitta kvar där hela kvällen men strax innan nio började Räven skruva på sig, han ville till Ullevi och suga in atmosfären. Så jag gick på muggen å när jag kom tillbaks var alla på väg mot showen.
Vad jag tyckte om den kan ni läsa här.
Jag, Räven, Poeten och Medicinmannen hade sittplatser men Mr Rare och Familjen Fashion stod nere på innerplanen.
Vi skulle ses på Caleo efteråt men Mr Fashion hade hunnit komma i gasen rejält så han drog iväg till Lipp där han tog över baren fullständigt. Mr Rare berättade att Familjen Fashion tidigare varit kung och drottning bakom bardisken.
Legender till och med. Så han stod där och delade ut drinkar, öl och shots till sällskapet. Räven gick hem eftersom han inte gärna dricker eller umgås med gasade människor. Medicinmannen var säkert i Skövde vid den tidpunkten medan Poeten hittade någon bekant som han satte sig vid. Jag satt med Mr Rare, fru Fashion och lite andra Göteborgsflanörer vid ett bord och kollade runt i lokalen på det som på vissa håll knappast kan kallas för värdigt mänskligt beteende.
Vilket fortsatte på Valand där vi hamnade beroende på mr Fashion som mer eller mindre verkade kunna göra vad som helst därinne. Då hade jag varit på väg hem två gånger under kvällen. Valand, ett juniorställe som nästan var tomt bortsett ifrån det där barhörnet där vi stod och gapade till den där hårdrocken. En lång smal blondin som stod och gungade och försökte vara sexig med luggen över ena ögat föll två gånger på det kletiga och nersölade golvet. Barbordet var på väg att falla över henne, öl och sprit flög i luften, men snart stod hon där och gungade igen som om inget hänt. Makalöst.
Mr Rare brukar lite nedlåtande, fast med glimten i ögat, kalla min hemstad för Truck Driver City eftersom så många bär keps på lokal och beteer sig som på stadshotellet i Nässjö.
Gav honom en armbåge i sidan och svepte med armen över lokalen.
-Stil å klass va?
Mr Rare bara garvade för han insåg att detta var bra mycket värre än i TDC.
Men jag hade rätt skoj ändå. Småstadsgrabb som jag är...
När jag stod där med Poeten och en ex-småstadskille som jag varit fritidsledare för(suck) hade Familjen Fashion försvunnit hem och jag såg inte Mr Rare. Jag tittade som hastigast på klockan, 04.45.
Fuck it, tänkte jag.
Snabbt joggade jag ner för trapporna, studsade ut ifrån nattklubben och trippade Vasagatan fram och gick hem och la mig i Mr Rares spartanskt inredda lägenhet där den stackars pippin som vanligt satt ensam och lyssnade på någon kass reklamradiokanal.
Det var ju inte meningen att jag skulle stå i ett hörn på Valand i Göteborg klockan 04.15 och skråla till hysterisk hårdrock.
Det skulle ju bli en tidig kväll efter U2:s matta föreställning på fredagskvällen.
Uppvärmningen hade varit perfekt med en öl på Gothia ihop med Räven, Poeten och Medicinmannen.
Poeten satt och skröt om sin svit på vipvåningen dit inte vem som helst kunde ta sig, ville in dit och förpartaja men vi drog vidare till Storan där vi mötte upp Mr Rare och Familjen Fashion. De såg ut som rockstjärnor när dom mötte upp och drog ner oss andra i källaren till en sjukt mysig restaurang. Stamställe verkade det som eftersom det blev kindpussar och kramar och glada tillrop. Vi fick röda rummet med kuddar på golvet att sitta på, men det gick ju inte att veckla ihop min stela fotbollskropp på det viset, så jag satte mig på en bänk och såg ner på de andra. Å så kom mr Rares donna med närkevän å ett gäng Fashionvänner kom in, satte sig, och gick igen. Ägaren och hans bror som såg likadana ut satte in huvudet genom draperiet och hejade, vid olika tillfällen. Trodde ett tag att jag sugit i mig några doser opium tills någon sa att dom var tvillingar, eller nått.
Vi åt Mixed Grill på jättefat och drack gott italienskt öl under ett par timmar. Räven blev mätt och kunde knappt resa sig eftersom han glidit ner mellan två stora kuddar. Medicinmannen skulle köra hem i natten efter konserten och satt med ledsna hundögon och såg ölen passera i långa rader framför hans nos. Poeten försökte som vanligt charma blondiner med vackra ord. Det var för jäkla trevligt, man hade kunnat sitta kvar där hela kvällen men strax innan nio började Räven skruva på sig, han ville till Ullevi och suga in atmosfären. Så jag gick på muggen å när jag kom tillbaks var alla på väg mot showen.
Vad jag tyckte om den kan ni läsa här.
Jag, Räven, Poeten och Medicinmannen hade sittplatser men Mr Rare och Familjen Fashion stod nere på innerplanen.
Vi skulle ses på Caleo efteråt men Mr Fashion hade hunnit komma i gasen rejält så han drog iväg till Lipp där han tog över baren fullständigt. Mr Rare berättade att Familjen Fashion tidigare varit kung och drottning bakom bardisken.
Legender till och med. Så han stod där och delade ut drinkar, öl och shots till sällskapet. Räven gick hem eftersom han inte gärna dricker eller umgås med gasade människor. Medicinmannen var säkert i Skövde vid den tidpunkten medan Poeten hittade någon bekant som han satte sig vid. Jag satt med Mr Rare, fru Fashion och lite andra Göteborgsflanörer vid ett bord och kollade runt i lokalen på det som på vissa håll knappast kan kallas för värdigt mänskligt beteende.
Vilket fortsatte på Valand där vi hamnade beroende på mr Fashion som mer eller mindre verkade kunna göra vad som helst därinne. Då hade jag varit på väg hem två gånger under kvällen. Valand, ett juniorställe som nästan var tomt bortsett ifrån det där barhörnet där vi stod och gapade till den där hårdrocken. En lång smal blondin som stod och gungade och försökte vara sexig med luggen över ena ögat föll två gånger på det kletiga och nersölade golvet. Barbordet var på väg att falla över henne, öl och sprit flög i luften, men snart stod hon där och gungade igen som om inget hänt. Makalöst.
Mr Rare brukar lite nedlåtande, fast med glimten i ögat, kalla min hemstad för Truck Driver City eftersom så många bär keps på lokal och beteer sig som på stadshotellet i Nässjö.
Gav honom en armbåge i sidan och svepte med armen över lokalen.
-Stil å klass va?
Mr Rare bara garvade för han insåg att detta var bra mycket värre än i TDC.
Men jag hade rätt skoj ändå. Småstadsgrabb som jag är...
När jag stod där med Poeten och en ex-småstadskille som jag varit fritidsledare för(suck) hade Familjen Fashion försvunnit hem och jag såg inte Mr Rare. Jag tittade som hastigast på klockan, 04.45.
Fuck it, tänkte jag.
Snabbt joggade jag ner för trapporna, studsade ut ifrån nattklubben och trippade Vasagatan fram och gick hem och la mig i Mr Rares spartanskt inredda lägenhet där den stackars pippin som vanligt satt ensam och lyssnade på någon kass reklamradiokanal.
Sauont hännda!
Hemma i verkligheten igen efter en semestervecka på Gotland.
Den numer traditionella resan till "öjn".
Sjätte året var det visst nu.
Hemma igen i rubrikernas verklighet efter en tids mediaskugga.
Det är fashinerande vad man missar genom att vända ryggen mot rubrikerna.
Som att Beckham hånas genom plakat som förkunnar att han sitter ner och kissar.
Jaha?
Bör inte alla göra det?
Vad säger det om amerikanarna i publiken?
Hur äckligt är det inte att sprida sin urin stående.
Piss överallt.
Sedan stoppa in paketet med dropp i kalsongerna istället för att torka av den.
Go Beckham!
Annars var jag på väg att missa resan hem.
Inte beroende på färjekrocken för den var bara ett problem i tidningarna.
Bortsett från de som var på färjorna vid kraschen förstås.
Å de som ska till Öland.
Men vem vill dit när man kan åka till Gotland.
Så hade jag aldrig uttryckt mig under 80 och 90-talet.
Sorry alla gamla Kalmar och Borgholmkamrater.
Men då var då och nu är nu.
Båtarna gick hur som helst men min bil dog i kön vid färjeläget.
Inte ett pip och stressen ökade.
Va fan, liksom.
Det är ju ingen gammal rostig Seat som jag far fram i.
It´s a fucking Lexus.
En miljöbov av nåde.
Ett monster.
En trygg och lugn Gotlänning med startkablar räddade oss.
-Jau, sa han och smällde på kablarna.
-Otroligt, bilen är ju inte gammal, sa jag.
-Saont hännda, sa han.
-Första gången det sker för mig, sa jag.
Ett vänligt leende i mannens mungipa som om han hör det där varje dag av brattiga taorista.
-Jau, sa han igen. Igour had vi ein som sa likadant.
-Okej, sånt händer. Fortsatte jag.
-Jau, saont hännda, sa han och gick iväg med sina kablar och åkte därifrån.
Den numer traditionella resan till "öjn".
Sjätte året var det visst nu.
Hemma igen i rubrikernas verklighet efter en tids mediaskugga.
Det är fashinerande vad man missar genom att vända ryggen mot rubrikerna.
Som att Beckham hånas genom plakat som förkunnar att han sitter ner och kissar.
Jaha?
Bör inte alla göra det?
Vad säger det om amerikanarna i publiken?
Hur äckligt är det inte att sprida sin urin stående.
Piss överallt.
Sedan stoppa in paketet med dropp i kalsongerna istället för att torka av den.
Go Beckham!
Annars var jag på väg att missa resan hem.
Inte beroende på färjekrocken för den var bara ett problem i tidningarna.
Bortsett från de som var på färjorna vid kraschen förstås.
Å de som ska till Öland.
Men vem vill dit när man kan åka till Gotland.
Så hade jag aldrig uttryckt mig under 80 och 90-talet.
Sorry alla gamla Kalmar och Borgholmkamrater.
Men då var då och nu är nu.
Båtarna gick hur som helst men min bil dog i kön vid färjeläget.
Inte ett pip och stressen ökade.
Va fan, liksom.
Det är ju ingen gammal rostig Seat som jag far fram i.
It´s a fucking Lexus.
En miljöbov av nåde.
Ett monster.
En trygg och lugn Gotlänning med startkablar räddade oss.
-Jau, sa han och smällde på kablarna.
-Otroligt, bilen är ju inte gammal, sa jag.
-Saont hännda, sa han.
-Första gången det sker för mig, sa jag.
Ett vänligt leende i mannens mungipa som om han hör det där varje dag av brattiga taorista.
-Jau, sa han igen. Igour had vi ein som sa likadant.
-Okej, sånt händer. Fortsatte jag.
-Jau, saont hännda, sa han och gick iväg med sina kablar och åkte därifrån.
Tillfälligt avbrott!
Ha tålamod. Är snart tillbaka.
Njuter av en kort semester.
Oberoendets ensamhet
Tog en promenad genom villaidyllen sent ikväll. Började fundera på den roll jag har i mitt yrke.
Jag kommer ihåg en kväll i Helsingborg för rätt många år sedan.
Det var allsvensk upptaktsträff och jag var helt grön inom journalistområdet.
Hade nyligen slutat spela fotboll och var på väg in i en ny värld.
Den största känslan den kvällen var att jag inte tillhörde någon sida av branschen.
Fotbollsfolket var misstänksamma mot min nya roll medan journalisterna inte tog mig på allvar.
Rotlöshet.
Det är och verkar förbli mitt karma i detta liv.
Jag har känt så ända sedan jag var tonåring.
Att inte tillhöra någonting, inte finnas med på någons sida.
De senaste dagarna har den känslan kommit tillbaka igen.
I mitt yrke har jag alltid varit mycket noggran med att bibehålla mitt oberoende.
Att inte umgås för mycket med de jag är satt till att bevaka.
Jag vill hålla distansen för att inte någon ens ska misstänka att mina åsikter är färgade av någon vänskapskorruption.
Det är därför jag valt att inte bli kompis och trassla ihop relationerna med tränarna och spelarna i allsvenskan.
Pratar bara kort med dom på arenorna inför jobben på Canal plus.
Rent yrkesmässigt.
Det gör säkert att jag får reda på bra mycket mindre än andra inom samma yrke som är mindre nogräknade.
De som valt att ha nära vänner inom kåren.
Det är priset jag fått betala för att på ett trovärdigt sätt kunna hylla och kritisera.
I och med att jag inte umgås med speciellt många journalister heller så är den sidan också relativt stängd.
Det är mindre självvalt men säkert en följd av var jag bor.
Men det hjälper att bygga den här rotlösheten och ibland ensamheten.
Kanske är det yrkets villkor om man tar det på riktigt allvar.
Ibland känns valet svårare än andra gånger.
Idag var en sån där dag då jag frågade mig själv om det är värt priset.
Vill jag fortsätta flyta omkring mellan två världar som aldrig kommer att kunna leva tillsammans.
Det finns många stolar att välja på. Jag försöker att inte sitta på fler än en.
Då blir man ensam och rotlös.
Jag kommer ihåg en kväll i Helsingborg för rätt många år sedan.
Det var allsvensk upptaktsträff och jag var helt grön inom journalistområdet.
Hade nyligen slutat spela fotboll och var på väg in i en ny värld.
Den största känslan den kvällen var att jag inte tillhörde någon sida av branschen.
Fotbollsfolket var misstänksamma mot min nya roll medan journalisterna inte tog mig på allvar.
Rotlöshet.
Det är och verkar förbli mitt karma i detta liv.
Jag har känt så ända sedan jag var tonåring.
Att inte tillhöra någonting, inte finnas med på någons sida.
De senaste dagarna har den känslan kommit tillbaka igen.
I mitt yrke har jag alltid varit mycket noggran med att bibehålla mitt oberoende.
Att inte umgås för mycket med de jag är satt till att bevaka.
Jag vill hålla distansen för att inte någon ens ska misstänka att mina åsikter är färgade av någon vänskapskorruption.
Det är därför jag valt att inte bli kompis och trassla ihop relationerna med tränarna och spelarna i allsvenskan.
Pratar bara kort med dom på arenorna inför jobben på Canal plus.
Rent yrkesmässigt.
Det gör säkert att jag får reda på bra mycket mindre än andra inom samma yrke som är mindre nogräknade.
De som valt att ha nära vänner inom kåren.
Det är priset jag fått betala för att på ett trovärdigt sätt kunna hylla och kritisera.
I och med att jag inte umgås med speciellt många journalister heller så är den sidan också relativt stängd.
Det är mindre självvalt men säkert en följd av var jag bor.
Men det hjälper att bygga den här rotlösheten och ibland ensamheten.
Kanske är det yrkets villkor om man tar det på riktigt allvar.
Ibland känns valet svårare än andra gånger.
Idag var en sån där dag då jag frågade mig själv om det är värt priset.
Vill jag fortsätta flyta omkring mellan två världar som aldrig kommer att kunna leva tillsammans.
Det finns många stolar att välja på. Jag försöker att inte sitta på fler än en.
Då blir man ensam och rotlös.
Förutsägbara artiklar
Jag njöt idag när jag joggade genom det strilande regnet.
Det var varmt i luften och jag fick ta av mig min regnjacka och bara flyta fram i en tunn undertröja.
Har genomfört fåfängans träningsläger med löpning och styrketräning inför semesterveckan på Gotland.
Är manodepressiv i min träning.
Satt och läste om rikeungarnas Visbyvecka i DN i morse.
Skiter rätt kraftigt i själva företeelsen, är bara glad att jag inte är ung idag.
En Visbyvän berättade att det kostade hundratusen för att få boka ett bord på Kallis.
Kallbadhuset förvandlat till Stureplan.
Femhundra spänn i inträde på "rätt" klubbar.
Det var segregerat även under min heta period men aldrig sä här sjukt pengafixerat.
En freakshow är vad det är.
Mer intressant är hur samma texter skrivs varje år under den här perioden.
Säkert är det så under hela året i och för sig.
Men rapporten om Stockholmsjunisarnas festkarta ser exakt likadan ut varje år.
Den sprutande champagnen, slösa bort, så dyrt som möjligt.
Några blonda tjejer med solglasögon i hela ansiktet som berättar hur fantastiskt gryyymt det är där.
Förklaringarna och nedritad karta på norden och europa där festvägen från Stockholm går via Visby, Båstad och tennisveckan och naturligtvis till Saint Tropez. Eller "Troppan" som nån grabb med rosa skjorta förklarar att dom själva kallar det.
Näähäää!
Det är så jäkla förutsägbart att jag somnar.
Å det här är bara ett exempel.
Det var varmt i luften och jag fick ta av mig min regnjacka och bara flyta fram i en tunn undertröja.
Har genomfört fåfängans träningsläger med löpning och styrketräning inför semesterveckan på Gotland.
Är manodepressiv i min träning.
Satt och läste om rikeungarnas Visbyvecka i DN i morse.
Skiter rätt kraftigt i själva företeelsen, är bara glad att jag inte är ung idag.
En Visbyvän berättade att det kostade hundratusen för att få boka ett bord på Kallis.
Kallbadhuset förvandlat till Stureplan.
Femhundra spänn i inträde på "rätt" klubbar.
Det var segregerat även under min heta period men aldrig sä här sjukt pengafixerat.
En freakshow är vad det är.
Mer intressant är hur samma texter skrivs varje år under den här perioden.
Säkert är det så under hela året i och för sig.
Men rapporten om Stockholmsjunisarnas festkarta ser exakt likadan ut varje år.
Den sprutande champagnen, slösa bort, så dyrt som möjligt.
Några blonda tjejer med solglasögon i hela ansiktet som berättar hur fantastiskt gryyymt det är där.
Förklaringarna och nedritad karta på norden och europa där festvägen från Stockholm går via Visby, Båstad och tennisveckan och naturligtvis till Saint Tropez. Eller "Troppan" som nån grabb med rosa skjorta förklarar att dom själva kallar det.
Näähäää!
Det är så jäkla förutsägbart att jag somnar.
Å det här är bara ett exempel.
Vad är det för mening?
Det är likadant varje år vid den här tidpunkten.
Under de stora semesterveckorna i juli.
Jag sitter alltid med kryp i kroppen när perioden närmar sig och har otroligt svårt att tagga ner.
För mig som frilans så händer inte ett jäkla dugg under den här perioden.
Inte ett enda beslut tas för ingen i det här landet med de befogenheterna jobbar just nu.
Dom sitter i sommarhus, seglar eller åker utomlands.
Jag sitter med en inre stress där jag vet att det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna göra ändå men det blir aldrig av för jag vet att ingen är på plats för att se det jag gjort förren i augusti.
Vad är det för mening i det?
Ändå är det ju nu som mina privata ännu inte lönsamma projekt kan ta steg framåt.
Men dagarna går och det händer inte mycket.
Förutom mitt romanprojekt som just nu glöder efter en lång nära döden upplevelse.
Annars brukar det bli så att jag till sist accepterar mitt öde och når ett inre lugn där jag kan njuta av den stillhet som bjuds.
Fria dagar i solen och värmen som jag kan slösa bort på ingenting och må bra av det.
Lyssna på radio och dricka kaffe.
Springa fyrtio minuter och eftersvettas i två timmar.
Gå en, eller två, svängar med doggen.
Ett gott liv som jag borde uppskatta men som jag får dåligt samvete av.
Jag märker här på bloggen hur dagarna försvinner förbi.
Fyra dygn utan inlägg och jag har knappt hunnit käka frukost.
Bloggstress.
En sommarhjärna som inte registrerar lika mycket som höst, vinter och vårhjärnan.
Å andra sidan är det ju faktiskt sommar.
Läser verkligen någon de här raderna då?
Vad är det för mening?
Flyger korna med ryggen neråt över Gotland?
Måste verkligen alla läsa deckare i det här landet?
Vad är det för fel på oss?
Varför har alla svenska familjemän trekvartsbyxor i glansigt material med snören som man drar åt i benen och midjan?
Hur kommer det sig att nästan lika många måste bära en piké till det?
Finns det nått svar på varför det alltid är Volvo, SAAB och BMW-bilar som kör fortast på våra sommarvägar?
Skiter björnen i skogen?
Är Allsången på Skansen roligare bara för att man försöker göra den till något annat än en reklamplats för sina tjänster?
Tycker artisterna att det är kul att gå runt med micken å få folk att skräna med i tjatiga visor?
Vad är det för fel på alla barn och ungdomar som står framför scenen och jublar åt sånt dom inte gillar vanliga dagar på året.
Varför badar dom inte istället?
Vad är det för mening?
Varför sitter jag här i köket och skriver den här jävligt meningslösa texten?
Under de stora semesterveckorna i juli.
Jag sitter alltid med kryp i kroppen när perioden närmar sig och har otroligt svårt att tagga ner.
För mig som frilans så händer inte ett jäkla dugg under den här perioden.
Inte ett enda beslut tas för ingen i det här landet med de befogenheterna jobbar just nu.
Dom sitter i sommarhus, seglar eller åker utomlands.
Jag sitter med en inre stress där jag vet att det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna göra ändå men det blir aldrig av för jag vet att ingen är på plats för att se det jag gjort förren i augusti.
Vad är det för mening i det?
Ändå är det ju nu som mina privata ännu inte lönsamma projekt kan ta steg framåt.
Men dagarna går och det händer inte mycket.
Förutom mitt romanprojekt som just nu glöder efter en lång nära döden upplevelse.
Annars brukar det bli så att jag till sist accepterar mitt öde och når ett inre lugn där jag kan njuta av den stillhet som bjuds.
Fria dagar i solen och värmen som jag kan slösa bort på ingenting och må bra av det.
Lyssna på radio och dricka kaffe.
Springa fyrtio minuter och eftersvettas i två timmar.
Gå en, eller två, svängar med doggen.
Ett gott liv som jag borde uppskatta men som jag får dåligt samvete av.
Jag märker här på bloggen hur dagarna försvinner förbi.
Fyra dygn utan inlägg och jag har knappt hunnit käka frukost.
Bloggstress.
En sommarhjärna som inte registrerar lika mycket som höst, vinter och vårhjärnan.
Å andra sidan är det ju faktiskt sommar.
Läser verkligen någon de här raderna då?
Vad är det för mening?
Flyger korna med ryggen neråt över Gotland?
Måste verkligen alla läsa deckare i det här landet?
Vad är det för fel på oss?
Varför har alla svenska familjemän trekvartsbyxor i glansigt material med snören som man drar åt i benen och midjan?
Hur kommer det sig att nästan lika många måste bära en piké till det?
Finns det nått svar på varför det alltid är Volvo, SAAB och BMW-bilar som kör fortast på våra sommarvägar?
Skiter björnen i skogen?
Är Allsången på Skansen roligare bara för att man försöker göra den till något annat än en reklamplats för sina tjänster?
Tycker artisterna att det är kul att gå runt med micken å få folk att skräna med i tjatiga visor?
Vad är det för fel på alla barn och ungdomar som står framför scenen och jublar åt sånt dom inte gillar vanliga dagar på året.
Varför badar dom inte istället?
Vad är det för mening?
Varför sitter jag här i köket och skriver den här jävligt meningslösa texten?
Elvis lever
Ända sedan jag var tonåring har han funnits där utan att jag brytt mig speciellt mycket om honom rent musikaliskt.
Däremot har jag alltid tyckt att han varit så fantastiskt stilig och cool.
Alltid i snygga rock´n roll kostymer, läckra rockar , hattar och sina karaktäristiska kulturglasögon.
Kunde jag bära upp en kostym som han så skulle jag ha det hela tiden.
Elvis Costello ingår i den gruppen av evigt tuffa rock och pop-stjärnor som aldrig går bort sig när det kommer till stil och mode. Jag har skrivit om dom förut, Bowie, Ferry, Waits, men utan att nämna Costello i sammanhanget.
Det har förstås varit ett misstag.
Costellos talkshow som just nu går på TV har väckt min nyfikenhet även på hans musik.
Vet och har alltid vetat att han har ett gäng suveräna låtar i sin repertoar men ändå har det aldrig blivit så att jag utforskat honom. Har en vinyl med Costello hemma. "Spike" tror jag den heter med hitlåten "Veronica."
Tjejen som förr hade koll på sin musik har också ett par vinyler med honom vilket hedrar henne. Numer är hon rätt ointresserad av musik. I övrig har det varit tomt med Elvis Costello i hemmet tills jag köpte hans senaste album.
Costello är ju lite som Tom Waits när det kommer till att ha experimenterat en hel del med musiken genom åren.
Det märker man när man dammsuger igenom Spotifys lager av Costello-låtar.
Jag har de senaste dagarna roat mig med att fixa ihop en lista med det bästa i mina öron och det har varit otroligt roligt.
Elvis lever och han är kung.
Michael Jackson betydde ingenting för mig
Hysterin kring Michael Jacksons död verkar aldrig klinga av.
Människor över hela världen tävlar i att hylla den amerikanske artisten.
Media har fått en kassako mitt i sommarledigheten.
Vi lär få leva med MJ rubriker under en lång, lång tid är jag rädd.
Själv kan jag inte komma på en enda låt av Michael Jackson som har betytt någonting för mig.
Hur stor än alla ropar att han var, hur många skivor han än sålde, betydde han ingenting för mig musikaliskt.
Jag har inte en enda skiva hemma, inte en enda låt inspelad någonstans.
När TV och radio spelat låtar i en strid ström har det inte funnits nån som jag kan säga berör mig.
Billie Jean är den låt som jag kan förstå att man kan gå igång på, dessutom finns det lite låtar ifrån Jackson 5 och MJ:s ungdom som jag kan tycka om en smula. Jag har ingen aning vad de heter men ser dom flimmra förbi på VH1 då och då.
1992 var jag på en konsert på Stockholms Stadion.
Jag åkte bara dit beroende på att jag var ny i IFK Norrköping och ville lära känna lagkamraterna som bjöd med mig till konserten. Jag var inte så väldigt peppad om jag säger så.
Det jag kommer ihåg var den hysteriska publiken som dansade i bänkraderna uppe på sittplats.
Det var häftigt.
Showen var också cool men fick mig knappast att dansa själv.
Mest uppseendeväckande under de dagar cirkusen var i huvudstaden var de små grabbarna i Kris Kross med brallorna bak och fram som uppmanade oss att "Jump, Jump".
Den låten körde dom för säkerhets skull två gånger under sitt förbandsuppträdande.
Å visst fan regnade det under stora delar av den dagen.
Vila i frid MJ, det är allt jag kan säga idag.
Vänd världen ryggen för det du nu kommer att få se kommer inte vara snyggt.
Gamarna har flugit in över Neverland.
Alla kommer att försöka suga ut varenda dollar som det går ur ditt namn och din gärning.
Leta upp Elvis för han vet hur det är.
Kanske kan ni sitta där uppe på ett moln och skratta åt galenskapen.
Å gråta över hyckleriet.
Människor över hela världen tävlar i att hylla den amerikanske artisten.
Media har fått en kassako mitt i sommarledigheten.
Vi lär få leva med MJ rubriker under en lång, lång tid är jag rädd.
Själv kan jag inte komma på en enda låt av Michael Jackson som har betytt någonting för mig.
Hur stor än alla ropar att han var, hur många skivor han än sålde, betydde han ingenting för mig musikaliskt.
Jag har inte en enda skiva hemma, inte en enda låt inspelad någonstans.
När TV och radio spelat låtar i en strid ström har det inte funnits nån som jag kan säga berör mig.
Billie Jean är den låt som jag kan förstå att man kan gå igång på, dessutom finns det lite låtar ifrån Jackson 5 och MJ:s ungdom som jag kan tycka om en smula. Jag har ingen aning vad de heter men ser dom flimmra förbi på VH1 då och då.
1992 var jag på en konsert på Stockholms Stadion.
Jag åkte bara dit beroende på att jag var ny i IFK Norrköping och ville lära känna lagkamraterna som bjöd med mig till konserten. Jag var inte så väldigt peppad om jag säger så.
Det jag kommer ihåg var den hysteriska publiken som dansade i bänkraderna uppe på sittplats.
Det var häftigt.
Showen var också cool men fick mig knappast att dansa själv.
Mest uppseendeväckande under de dagar cirkusen var i huvudstaden var de små grabbarna i Kris Kross med brallorna bak och fram som uppmanade oss att "Jump, Jump".
Den låten körde dom för säkerhets skull två gånger under sitt förbandsuppträdande.
Å visst fan regnade det under stora delar av den dagen.
Vila i frid MJ, det är allt jag kan säga idag.
Vänd världen ryggen för det du nu kommer att få se kommer inte vara snyggt.
Gamarna har flugit in över Neverland.
Alla kommer att försöka suga ut varenda dollar som det går ur ditt namn och din gärning.
Leta upp Elvis för han vet hur det är.
Kanske kan ni sitta där uppe på ett moln och skratta åt galenskapen.
Å gråta över hyckleriet.
En blues för Markbacken
Jag plockade hem en låtlista till Spotify för ett tag sedan.
Andralåt på listan var Thåströms "Kort biografi med litet testamente."
Jag slås av textens banalitet.
Thåström har alltid varit lite av en hjälte för mig som för så många andra.
Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet, Peace Love and Pitbulls och hans starka soloskivor.
Hela hans personlighet har andas stolthet, integritet, genialitet, smartness och framförallt coolhet.
Thåström har under många år varit den tuffaste rockstjärnan i Sverige.
Med den cv:n i bagaget är det lätt att uppnå en status som untouchable.
Det har verkligen Thåström gjort för de hyllningar som hans två senaste skivor fått måste vara helt baserade på en föreställning om att han inte kan göra dålig musik.
Thåström pratsjunger sig igenom "Skebokvarnsv 209" och "Kärlek är för dom".
Å det är så banalt ibland att man ryser.
Säg den artist utan Thåströms tyngd som skulle komma undan vissa av de texter som återfinns på ovanstående skivor.
Här delar av låten "Kort biografi med litet testamente."
"Nuförtiden lever jag ett stilla liv
Jag ser dagarna komma och sen springer dom förbi
Jag tror det är sant som dom säger i Sahara
Varje sandkorn har ett nummer"
-Dansband.
"Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund
Det visste jag inte själv om för att år sen
Jag tror jag minns var jag var när dom landade på månen
Jag läste Buster och Fantomen"
-Genialt?
"Jag har suttit häktad på Skara polisstation
Sen dess har jag hållt mig därifrån."
-Brrrr!
Här är min kommande låt "En blues för Markbacken"
Tänk er ett litet lugnt grundkomp i botten och en gitarr.
"Jag växte upp på marken där en gammal fabrik stått.
Sussane bodde på Örnsködsgatan 25.
Jag gick gärna dit hem.
Vi kysstes i hennes trapp medan regnet föll utanför.
Jag var elva år och väldigt kär.
Livet låg framför mig men hon skulle inte alltid vara där.
Om ett år så skulle vi glida isär."
Genialt?
Stil är lika med påklätt
Idag, strax innan klockan tio i förmiddags, satte jag på mig långbyxor för första gången på drygt två veckor.
Ett par blå Rarejeans.
Det sista kan kanske anses helt ovidkommande och det har jag respekt för.
Min långa semester med det fantastiska vädret har gjort att jag knappt inte lämnat huset med dess trädgård.
Har pyst omkring som om jag hyrt ett sommarhus.
Badbyxor, kortbyxor, tre kvarts brallor men inga långbyxor.
De få gånger jag lämnat huset för att käka lunch på stan eller blivit tvungen att handla så har jag gjort det i allt annat än mina jeans. Jag har varit så avslappnad att jag inte ens tänkt på att bevara min värdighet att aldrig gå på stan i korta byxor.
Men det får va slut på detta nu.
Vädret gjorde mig en tjänst genom att regnet började ösa ner och temperaturen gick ner den också.
Dessutom började jag arbeta idag igen.
ÖSK-AIK.
Imorgon tåg till Halmstad.
HBK-IFK Gbg.
Hösttåget har börjat tuffa och jag sitter än så länge lite löst i den sista vagnen.
Har en vecka på Gotland kvar att visa benen.
Sjunde året i rad på den stora festen strax utanför Klintehamn
Därefter är det bara långa byxor som gäller resten av året.
Jeans, kostymbyxor, chinos och mina rutiga smala brallor.
Sommaren är långt ifrån slut, för många startar den nu.
Modemässigt längtar jag däremot till hösten.
Jag gillar nämligen inte att nästan stå med rumpan bar.
Stil är lika med påklätt.
Ett par blå Rarejeans.
Det sista kan kanske anses helt ovidkommande och det har jag respekt för.
Min långa semester med det fantastiska vädret har gjort att jag knappt inte lämnat huset med dess trädgård.
Har pyst omkring som om jag hyrt ett sommarhus.
Badbyxor, kortbyxor, tre kvarts brallor men inga långbyxor.
De få gånger jag lämnat huset för att käka lunch på stan eller blivit tvungen att handla så har jag gjort det i allt annat än mina jeans. Jag har varit så avslappnad att jag inte ens tänkt på att bevara min värdighet att aldrig gå på stan i korta byxor.
Men det får va slut på detta nu.
Vädret gjorde mig en tjänst genom att regnet började ösa ner och temperaturen gick ner den också.
Dessutom började jag arbeta idag igen.
ÖSK-AIK.
Imorgon tåg till Halmstad.
HBK-IFK Gbg.
Hösttåget har börjat tuffa och jag sitter än så länge lite löst i den sista vagnen.
Har en vecka på Gotland kvar att visa benen.
Sjunde året i rad på den stora festen strax utanför Klintehamn
Därefter är det bara långa byxor som gäller resten av året.
Jeans, kostymbyxor, chinos och mina rutiga smala brallor.
Sommaren är långt ifrån slut, för många startar den nu.
Modemässigt längtar jag däremot till hösten.
Jag gillar nämligen inte att nästan stå med rumpan bar.
Stil är lika med påklätt.
In to the wild
Idag satt jag uppe på en liten kulle vid ett vackert sommarhus uppe i Bergslagen och såg ut över sjön Älvlången.
Solen lös som en ficklampa rakt ner över tomten jag satt på.
Runtomkring rullade åskan och blixtarna exploderade där borta i horisonten.
Vi badade i den mörka inlandssjön och käkade lax och färskpotatis.
Åskan fortsatte att rulla runt oss, på tryggt avstånd, och det kändes storslaget.
Även om det "bara" var Bergslagen jag njöt av kunde jag inte undgå att få filmen "In to the wild" framför mina ögon.
Filmen om killen som inte finner sig tillrätta i samhället och flyr ut i det vilda men blir fast och dör.
Sean Penn regisserade den verklighetsbaserade berättelsen och gör det suveränt.
Det bjuds på fantastiska naturscenarior, ljuset är överväldigande och musiken som framförs av Eddie Vedder från Pearl Jam är så perfekt inramad till bilderna. Jag gillar verkligen filmen även om människoödet är tragiskt.
Han ville ju bara fly ifrån samtidens girighet och kommersialism som för honom var ett sjukdomstecken på vårt samhälle.
I jakten på friheten fastnar han på fel sida av vårfloden och mister sin jordeliga frihet.
Jag avslöjar inget här, slutscenen var redan skriven i verkligheten om nu någon skulle börja sura.
Filmen ser man för att den berör och ibland lockar till känslan att själv lämna allt bakom sig och ge sig ut i det vilda.
Jag fick en sån känsla idag vid sjön Älvlången någon mil utanför Gyttorp någon halvmil utanför Nora.
Society:
Oh, it's a mystery to me
We have a greed with which we have agreed
And you think you have to want more than you need
Until you have it all you won't be free
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
When you want more than you have
You think you need...
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed
I think I need to find a bigger place
Because when you have more than you think
You need more space
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
There's those thinking, more-or-less, less is more
But if less is more, how you keeping score?
Means for every point you make, your level drops
Kinda like you're starting from the top
You can't do that...
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
Society, have mercy on me
Hope you're not angry if I disagree...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
Solen lös som en ficklampa rakt ner över tomten jag satt på.
Runtomkring rullade åskan och blixtarna exploderade där borta i horisonten.
Vi badade i den mörka inlandssjön och käkade lax och färskpotatis.
Åskan fortsatte att rulla runt oss, på tryggt avstånd, och det kändes storslaget.
Även om det "bara" var Bergslagen jag njöt av kunde jag inte undgå att få filmen "In to the wild" framför mina ögon.
Filmen om killen som inte finner sig tillrätta i samhället och flyr ut i det vilda men blir fast och dör.
Sean Penn regisserade den verklighetsbaserade berättelsen och gör det suveränt.
Det bjuds på fantastiska naturscenarior, ljuset är överväldigande och musiken som framförs av Eddie Vedder från Pearl Jam är så perfekt inramad till bilderna. Jag gillar verkligen filmen även om människoödet är tragiskt.
Han ville ju bara fly ifrån samtidens girighet och kommersialism som för honom var ett sjukdomstecken på vårt samhälle.
I jakten på friheten fastnar han på fel sida av vårfloden och mister sin jordeliga frihet.
Jag avslöjar inget här, slutscenen var redan skriven i verkligheten om nu någon skulle börja sura.
Filmen ser man för att den berör och ibland lockar till känslan att själv lämna allt bakom sig och ge sig ut i det vilda.
Jag fick en sån känsla idag vid sjön Älvlången någon mil utanför Gyttorp någon halvmil utanför Nora.
Society:
Oh, it's a mystery to me
We have a greed with which we have agreed
And you think you have to want more than you need
Until you have it all you won't be free
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
When you want more than you have
You think you need...
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed
I think I need to find a bigger place
Because when you have more than you think
You need more space
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
There's those thinking, more-or-less, less is more
But if less is more, how you keeping score?
Means for every point you make, your level drops
Kinda like you're starting from the top
You can't do that...
Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
Society, have mercy on me
Hope you're not angry if I disagree...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...
Inre Frid & Peace and Love
Jag är inte känd för att vara nån munter jäkel.
Realist är den stämpel jag bankar in i pannan på mig själv när folk tycker att jag är negativ.
Har svårt för att se det ljusa i nått som uppenbarligen är mörkt.
Att försöka lura sig själv funkar inte då jag känner mig själv allt för väl för att ens försöka.
Vet att många andra försöker, kanske lyckas dom.
Bra för dessa individer i så fall.
Men nu kan jag säga att den senaste veckan har verkligen varit fantastiskt.
Då förstår ni att jag på allvar har haft det bra.
Har gått omkring och njutit som besatt av den ledighet och den värme som parkerat över min stad.
Trots slit i huset och trädgården har dagarna varit så avspänt sköna att jag lagt alla krav och förhoppningar i vänthallen.
Som frilans finns normalt alltid någon sorts oro inom en som gör att man inte kan slappna av.
Måste vara med, måste hänga med, måste ringa nån och skvallra lite, får inte glömmas bort.
HALLÅ, här är jag...
Men jag har inte ens varit stressad över att inte få arbeta med varken Confederation Cup eller U21-EM.
Innan var jag satans så sugen på just U21-EM, hade vissa förhoppningar på Radiosporten efter ett samtal.
Senare skickade jag ett mail till chefen jag pratat med för att kolla läget men fick inget svar alls.
Inte ens ett nej.
Kanske gick inte mailet fram.
Sedan var mästerskapet igång och jag var faktiskt inte så ledsen över det.
Har gått omkring på min nya altan och njutit i solskenet, har suttit och softat i brassestolarna, legat i solsängen och vilat i skuggan, jobbat en massa, skrivit lite, tagit ett glas vitt vin å grillat å grillat å grillat på den nya grillen.
Som ett barn som fått en ny leksak.
Har sprungit och tränat mountainbike, kollat lite fotboll på kvällarna men inte med analysblicken utan med den så kallade vanlige familjesupporterns mer avslappnade blick.
Väldigt avslappnad inför Confederation Cup, mer intresserad av U21-EM, ännu lite mer intresserad av Sveriges charmiga framfart men aldrig hysterisk och hejaklack.
Vänner och släktingar har kommit och gått under dagarna och jag har tänkta att det måste vara så här det är att vara en Svensson som borde vara Johansson. En kaffe här, lite glass och kanske nån bulle där.
Lite lek med doggarna som har galet skoj trots hettan.
Jag har varit lite farligt nära total harmoni.
Som en 2000-tals Siddhartha.
Inre Frid å Peace and Love.
Nu närmar sig denna semester sitt slut.
Å som den sanna person jag innerst inne är kommer självklart den krypande känslan.
Vilken katastrof väntar runt hörnet?
Så här bra kan man inte få ha det utan att straffas.
Som en sommarsemester under fotbollskarriären.
Sex dagars ledighet och sedan fyra dagars stenhård löpning som straff.
En flinande tränare bredvid planen.
Realist är den stämpel jag bankar in i pannan på mig själv när folk tycker att jag är negativ.
Har svårt för att se det ljusa i nått som uppenbarligen är mörkt.
Att försöka lura sig själv funkar inte då jag känner mig själv allt för väl för att ens försöka.
Vet att många andra försöker, kanske lyckas dom.
Bra för dessa individer i så fall.
Men nu kan jag säga att den senaste veckan har verkligen varit fantastiskt.
Då förstår ni att jag på allvar har haft det bra.
Har gått omkring och njutit som besatt av den ledighet och den värme som parkerat över min stad.
Trots slit i huset och trädgården har dagarna varit så avspänt sköna att jag lagt alla krav och förhoppningar i vänthallen.
Som frilans finns normalt alltid någon sorts oro inom en som gör att man inte kan slappna av.
Måste vara med, måste hänga med, måste ringa nån och skvallra lite, får inte glömmas bort.
HALLÅ, här är jag...
Men jag har inte ens varit stressad över att inte få arbeta med varken Confederation Cup eller U21-EM.
Innan var jag satans så sugen på just U21-EM, hade vissa förhoppningar på Radiosporten efter ett samtal.
Senare skickade jag ett mail till chefen jag pratat med för att kolla läget men fick inget svar alls.
Inte ens ett nej.
Kanske gick inte mailet fram.
Sedan var mästerskapet igång och jag var faktiskt inte så ledsen över det.
Har gått omkring på min nya altan och njutit i solskenet, har suttit och softat i brassestolarna, legat i solsängen och vilat i skuggan, jobbat en massa, skrivit lite, tagit ett glas vitt vin å grillat å grillat å grillat på den nya grillen.
Som ett barn som fått en ny leksak.
Har sprungit och tränat mountainbike, kollat lite fotboll på kvällarna men inte med analysblicken utan med den så kallade vanlige familjesupporterns mer avslappnade blick.
Väldigt avslappnad inför Confederation Cup, mer intresserad av U21-EM, ännu lite mer intresserad av Sveriges charmiga framfart men aldrig hysterisk och hejaklack.
Vänner och släktingar har kommit och gått under dagarna och jag har tänkta att det måste vara så här det är att vara en Svensson som borde vara Johansson. En kaffe här, lite glass och kanske nån bulle där.
Lite lek med doggarna som har galet skoj trots hettan.
Jag har varit lite farligt nära total harmoni.
Som en 2000-tals Siddhartha.
Inre Frid å Peace and Love.
Nu närmar sig denna semester sitt slut.
Å som den sanna person jag innerst inne är kommer självklart den krypande känslan.
Vilken katastrof väntar runt hörnet?
Så här bra kan man inte få ha det utan att straffas.
Som en sommarsemester under fotbollskarriären.
Sex dagars ledighet och sedan fyra dagars stenhård löpning som straff.
En flinande tränare bredvid planen.
En tår i ögonvrån för mina gamla kassettband.
Jag har inte haft en klocka på mig under fyra dagar.
Vilken befrielse det har varit, som att sväva fritt i kosmos.
Å och jag har semester som firas hemma i huset med ett avslappnat Jamaica-schema som jag fritt följer.
Totalrensning i hus och förråd och garage och trädgård.
Sedan kaffe och glass.
Fortsättning...
Och ett glas vitt vin som belöning.
Wicked but nice.
Det är ju sommar å sol och man borde ligga med kort å cool på någon badplats.
Men man jobbar i huset.
Rensar ut det förflutna och koncentrerar sig på nuet.
En big fucking container vid häcken utanför parkeringsplatsen som nu är överfull.
Rensa bort, kasta bort.
Träplankor, kakel, tapeter, lastpallar, badkar och en antik sliten rullstol.
Kläder, skor, väskor, parfymer, stekpannor och lampkronor.
Skivspelare, högtalare, mobiltelefoner, kameror och freestyles.
Allt som legat och skräpat utan att användas under ett par år flög ut genom dörren och ner i containern.
En del fick det att göra ont i magen.
Sjukt nog blev jag som allra mest sentimental när jag drog ut en stor kartong där jag förvarat gamla kassettband sedan sent 80-tal. Tänkte att det kan kanske vara kul att plocka fram blandband ifrån tiden då man fortfarande ansågs ung och lovande.
På flera områden if you know what I mean...
Men så blev aldrig fallet, de har bara vilat i olika föråd i olika städer och länder genom åren.
Nu stod jag där ihop med Å, vi hade kartongen mellan oss vilande på containerns vassa kant.
En tunn tår syntes i ögonvrån.
Sedan började vi plocka, band för band, minne efter minne, spår från vem man var då.
Djupa och noggrant ihopplockade låtlistor, som på Spotify, men sämre kvalitet.
Men också hastigt inspelade band för att man behövde en kassett till bilen.
Där åkte The Saints ner ibland avfallet ihop med Iggy och The Cult.
En kasset med Killing Joke dök upp och försvann.
Spear of Destiny, The men they couldn´t hang, The Waterboys, The Smiths och The Unforgiven.
En jävla massa "The" band men inte "The The".
Kasetter ifrån min röda period med band som Red Guitarrs, Red Rockers och Red Rider.
Men inte Simply Red.
Lite italienska blandband med smörsångare efter smörsångare och någon rockare.
Å Psychadelic Furs, å Steve Perry.
Plus en hel rad med kasetter ifrån den melodiösa hårdrocksperioden.
Samt en näve med piratband köpta på Bali 1987, bara australiensiska band på tejperna, å Pink Floyd, å The Police.
Som sagt, piratkopierade kasetter med usel kvalitet.
Tiderna var alltså inte så annorlunda då med den skillnaden att jag köpte piratinspelad musik på den tiden vilket jag inte gör idag.
Men det där tog hårt på mig och jag var inte mig själv på ett långt tag.
Det var en stor del av min historia som dog idag i containern.
Men med lite distans så inser man att det mesta går att få tag i idag i den virtuella världen via Spotify eller I-tunes.
Eller också fixar CD-mannen på Najz Prajz biffen.
I morgon en ny dag och solen ska lysa åter över våra huvuden.
Det mesta är klart nu så det blir nog lite brassestol och avkoppling på altanen.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka min totala njutning av livet i sommarvärmen.
Bäst utrycker sig min vän ifrån västkusten.
Life is absolutely deep down wonderfully Rare...
Vilken befrielse det har varit, som att sväva fritt i kosmos.
Å och jag har semester som firas hemma i huset med ett avslappnat Jamaica-schema som jag fritt följer.
Totalrensning i hus och förråd och garage och trädgård.
Sedan kaffe och glass.
Fortsättning...
Och ett glas vitt vin som belöning.
Wicked but nice.
Det är ju sommar å sol och man borde ligga med kort å cool på någon badplats.
Men man jobbar i huset.
Rensar ut det förflutna och koncentrerar sig på nuet.
En big fucking container vid häcken utanför parkeringsplatsen som nu är överfull.
Rensa bort, kasta bort.
Träplankor, kakel, tapeter, lastpallar, badkar och en antik sliten rullstol.
Kläder, skor, väskor, parfymer, stekpannor och lampkronor.
Skivspelare, högtalare, mobiltelefoner, kameror och freestyles.
Allt som legat och skräpat utan att användas under ett par år flög ut genom dörren och ner i containern.
En del fick det att göra ont i magen.
Sjukt nog blev jag som allra mest sentimental när jag drog ut en stor kartong där jag förvarat gamla kassettband sedan sent 80-tal. Tänkte att det kan kanske vara kul att plocka fram blandband ifrån tiden då man fortfarande ansågs ung och lovande.
På flera områden if you know what I mean...
Men så blev aldrig fallet, de har bara vilat i olika föråd i olika städer och länder genom åren.
Nu stod jag där ihop med Å, vi hade kartongen mellan oss vilande på containerns vassa kant.
En tunn tår syntes i ögonvrån.
Sedan började vi plocka, band för band, minne efter minne, spår från vem man var då.
Djupa och noggrant ihopplockade låtlistor, som på Spotify, men sämre kvalitet.
Men också hastigt inspelade band för att man behövde en kassett till bilen.
Där åkte The Saints ner ibland avfallet ihop med Iggy och The Cult.
En kasset med Killing Joke dök upp och försvann.
Spear of Destiny, The men they couldn´t hang, The Waterboys, The Smiths och The Unforgiven.
En jävla massa "The" band men inte "The The".
Kasetter ifrån min röda period med band som Red Guitarrs, Red Rockers och Red Rider.
Men inte Simply Red.
Lite italienska blandband med smörsångare efter smörsångare och någon rockare.
Å Psychadelic Furs, å Steve Perry.
Plus en hel rad med kasetter ifrån den melodiösa hårdrocksperioden.
Samt en näve med piratband köpta på Bali 1987, bara australiensiska band på tejperna, å Pink Floyd, å The Police.
Som sagt, piratkopierade kasetter med usel kvalitet.
Tiderna var alltså inte så annorlunda då med den skillnaden att jag köpte piratinspelad musik på den tiden vilket jag inte gör idag.
Men det där tog hårt på mig och jag var inte mig själv på ett långt tag.
Det var en stor del av min historia som dog idag i containern.
Men med lite distans så inser man att det mesta går att få tag i idag i den virtuella världen via Spotify eller I-tunes.
Eller också fixar CD-mannen på Najz Prajz biffen.
I morgon en ny dag och solen ska lysa åter över våra huvuden.
Det mesta är klart nu så det blir nog lite brassestol och avkoppling på altanen.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka min totala njutning av livet i sommarvärmen.
Bäst utrycker sig min vän ifrån västkusten.
Life is absolutely deep down wonderfully Rare...
Midsommar i en öde villaidyll
Midsommarnatten är alltid som vackrast när mörkret blinkat till och morgonljuset återigen reser sig upp på himlen.
Att sitta och möta gryningen när folket sedan länge gått och lagt sig är underligt rogivande.
Satt på altanen med Jouma, klockan började närma sig halv fem, det var kallt i luften, det hade regnat i ett par timmar men nu lyste solen som tagit ny sats i sin jakt efter den riktiga sommarvärmen.
Resten av festdeltagarna hade åkt hem eller gått och lagt sig i huset.
Men Jouma som är från Haparanda låter ingen kyla och regn i världen komma emellan en bra konversation en tidig morgon.
Vi satt med varsin grappa och natten snurrade en smula.
Nu var alla världens problem lösta så det var bara att luta sig tillbaka och njuta av fågelsången.
Det hade varit en lyckad midsommarfest.
Invigningen av den nya uteplatsen, som jag slitit som en lungsjuk pormask för att få klar, blev alltså av.
Grillade på den nyinköpta gasolgrillen som tar upp halva utrymmet men som var fantastisk att laga mat på.
En halvprofessionell Primus Trio med kokplats och två stora grillytor.
Svennebanan.
Å så musiken då.
Alltid lika viktig på de här festmiddagarna där det inte dansas och skrålas.
Brukar leta efter bortglömda darlings vid dessa tillfällen eftersom det nästan bara är jag som bryr mig om bakgrundsstämningen. Å Jouma förstås, å även Å. Men inte några av de andra.
Självklart hann jag gå igenom rätt många cd:s men följande hade helt glömts bort men borde inte ha blivit det.
Possum Dixon som inte föll i så god jord då bandet är/var rätt udda med en musik som inte alltid är helt som man förväntar sig, lite som jazz där inte musikerna alltid spelar tillsammans utan svävar iväg på egen hand.
Men det går alltid ihop i slutändan och det är inte jazz. Cd:n heter som gruppen och är ifrån 1993.
Spelade även REM och deras "Out of Time" vilket jag inte gjort på år och dag, ni den med hitlåtarna "Losing my religion" och "Shiny Happy People" vilken den sistnämnda passade oss perfekt denna midsommarnatt.
Sweet Chariots skiva "Beat based/Song Centered/Spirit Led är en kanonplatta med ett skönt laidback gung.
Bandmedlemmarna är Niklas Frisk som numer spelar i The Cardigans och före detta Popsiclesångaren Andreas Mattson.
Att jag glömt bort denna pärla i samlingen är en skam. Ni måste bara jaga rätt på den om ni inte redan sitter inne med plattan.
Sist en gammal bredbent amerikan som jag inte spelat sedan det amerikanska inbördeskriget.
John "Cougar" Mellencamp släppte storsäljaren "Big Daddy" 1989 och jag blev faktiskt överraskad över hur bra jag tyckte att denna platta var nu när den åkte på runt 00.30. Var säker på att den skulle kännas helt daterad när jag drog på den men no way. Annars är det väl mest hans megasuccé "The Lonesome jubilee" från 1987 som nämns när man pratar Mellencamp.
Att sitta och möta gryningen när folket sedan länge gått och lagt sig är underligt rogivande.
Satt på altanen med Jouma, klockan började närma sig halv fem, det var kallt i luften, det hade regnat i ett par timmar men nu lyste solen som tagit ny sats i sin jakt efter den riktiga sommarvärmen.
Resten av festdeltagarna hade åkt hem eller gått och lagt sig i huset.
Men Jouma som är från Haparanda låter ingen kyla och regn i världen komma emellan en bra konversation en tidig morgon.
Vi satt med varsin grappa och natten snurrade en smula.
Nu var alla världens problem lösta så det var bara att luta sig tillbaka och njuta av fågelsången.
Det hade varit en lyckad midsommarfest.
Invigningen av den nya uteplatsen, som jag slitit som en lungsjuk pormask för att få klar, blev alltså av.
Grillade på den nyinköpta gasolgrillen som tar upp halva utrymmet men som var fantastisk att laga mat på.
En halvprofessionell Primus Trio med kokplats och två stora grillytor.
Svennebanan.
Å så musiken då.
Alltid lika viktig på de här festmiddagarna där det inte dansas och skrålas.
Brukar leta efter bortglömda darlings vid dessa tillfällen eftersom det nästan bara är jag som bryr mig om bakgrundsstämningen. Å Jouma förstås, å även Å. Men inte några av de andra.
Självklart hann jag gå igenom rätt många cd:s men följande hade helt glömts bort men borde inte ha blivit det.
Possum Dixon som inte föll i så god jord då bandet är/var rätt udda med en musik som inte alltid är helt som man förväntar sig, lite som jazz där inte musikerna alltid spelar tillsammans utan svävar iväg på egen hand.
Men det går alltid ihop i slutändan och det är inte jazz. Cd:n heter som gruppen och är ifrån 1993.
Spelade även REM och deras "Out of Time" vilket jag inte gjort på år och dag, ni den med hitlåtarna "Losing my religion" och "Shiny Happy People" vilken den sistnämnda passade oss perfekt denna midsommarnatt.
Sweet Chariots skiva "Beat based/Song Centered/Spirit Led är en kanonplatta med ett skönt laidback gung.
Bandmedlemmarna är Niklas Frisk som numer spelar i The Cardigans och före detta Popsiclesångaren Andreas Mattson.
Att jag glömt bort denna pärla i samlingen är en skam. Ni måste bara jaga rätt på den om ni inte redan sitter inne med plattan.
Sist en gammal bredbent amerikan som jag inte spelat sedan det amerikanska inbördeskriget.
John "Cougar" Mellencamp släppte storsäljaren "Big Daddy" 1989 och jag blev faktiskt överraskad över hur bra jag tyckte att denna platta var nu när den åkte på runt 00.30. Var säker på att den skulle kännas helt daterad när jag drog på den men no way. Annars är det väl mest hans megasuccé "The Lonesome jubilee" från 1987 som nämns när man pratar Mellencamp.
BK Forward 75-år
Var på BK Forwards 75-års jubileumsmatch mot ÖSK på Trängens IP igår kväll.
En varm och skön kväll(faktiskt) med god kyckling och pastasallad i partytält snett bakom ena målet inne på arenan.
Var inbjuden för att bli intervjuad i paus tillsammans med Magnus Erlingmark, Marino Rahmberg och så Magnus Wikström som förstås fortfarande spelar i backlinjen i ÖSK.
Hasse Borg var också inbjuden men tackade som vanligt nej till evenemanget, Abgar Barsom trodde jag skulle komma men dök inte upp. Mycket att göra i Norge kanske.
Ni förstår kanske temat för dagen. Gamla fotbollspelare som tog sina första stapplande steg i de gulsvarta BKF-dräkterna för att sedan ge sig ut i världen. Vi är ju några stycken som är sprungna ur den ungdomsverksamhet som BK Forward haft sedan starten 1934. Många har gått hela vägen ifrån knattelagen, andra har dykt in efter några år, men vägen till toppen är ingen omöjlighet om man lyckas ta sig igenom klubbens tuffa träningssatsningar.
Satt och åt bredvid Dixie Eriksson som är pensionerad kulturjournalist och denna dag hade hand om intervjuerna, han berättade om en rad spelare långt bak i tiden som fått utbildning i BKF och sedan gått vidare, till bland annat ÖSK.
Jag är lite historielös när man går allt för långt tillbaks i tiden, men jag kommer att få lära mig när jubileumstidskriften kommer ut senare under året. Med det vill jag säga att för mig börjar allt med Hasse Borg. Han var den store spelaren under ungdomsåren. Som ungdomspelare i BKF fick man åka och hälsa på Hasse i dåvarande Västtyskland när han spelade som fullblodsproffs för Eintracht Braunsweig. Det var stort då.
Därefter kom jag själv och Erlingmark sedan har det rullat på i talangfabriken, alla har inte nått allra längst upp men spelare ifrån Forward har hjälpt till att fylla de lokala lagens trupper om de inte lyckats ta sig vidare mot större uppgifter. Nog så viktigt bara det. Just nu återfinns ett antal unga spelare ifrån Forward i de allsvenska trupperna, Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz i Malmö FF och Jesper Florén i Elfsborg. Kollar man in ungdomslandslagen så är det inte helt omöjligt att det inom några år blir ett par till. Ja hela Örebro Län har de senaste åren varit fantastiskt duktiga på att ta fram lovande spelare.
Båda ärkerivalerna Karlslund IF och ÖSK Ungdom har fin verksamhet för sina ungdomar.
Jag fick frågan vad BK Forward betyder för mig?
Otroligt mycket är svaret. Kanske nästan allt under några stormiga ungdomsår.
I en orolig tid i miljonprogramsområdet Markbacken var BKF och idrottsplatsen Trängens IP min väg ut ifrån en eventuell mycket struligare uppväxt. Jag bodde cirka trehundra meter ifrån a-planens ena målställning, bakom den andra hade mina föräldrar ett gatukök. Jag har mer eller mindre växt upp inne på idrottsplatsen och har Forward att tacka för väldigt mycket.
Hjärtat dunkar hårt och varmt för min moderklubb.
I en tuff ekonomisk verklighet vet ingen hur framtiden kommer att se ut för klubbar som Forward.
Samhället förändras, att jobba idéellt och ställa upp är inte längre någon självklarthet.
Klubbar som BKF har levt på idéella krafter, ekonomi till att avlöna ledare och spelare på olika nivåer är en omöjlighet.
I en tid där kommuners ekonomier kraschar även dom lär ingen hjälp finnas därifrån trots att klubbens kanske största insats är den fostrande delen i ett i övrigt väldigt tufft socialt klimat i de förortsområde som breder ut sig i de västra delarna av Örebro.
Lottovinster händer inte ofta även om reklamen säger att plötsligt så gör det visst det.
Hade mina egna proffsår varit lite längre och bra mycket mer ekonomiskt inbringade hade jag gärna lagt en stor del i min moderklubbs skrala kassakista. Lätt att säga nu säger ni.
Kanske det, men ni får helt enkelt lita på mig.
Så länge håller jag tummarna för att en okänd eller välkänd välgörare dyker upp och utan anspråk på att leka Premier League-boss stöttar klubben i dess fortsatta liv som fostrare i första hand och talangfabrik i andra.
Tillsammans ska de stå starka.
En trevlig helg i Snoka City
I soffan som en seg gubbe efter fem timmars hard work i den äckligt överväxta trädgården som håller på att bli lite mindre överväxt. Livet som T-mästare är inte så illa ändå. Men enbart uatv en enda anledning. Det är bra träning.
USA mot Italien på TV i Confederation Cup, Spanien mot Tyskland i U-21 EM.
Passar bra när den sega gubbens feta arsel inte orkar röra sig.
Bakis som en kamel igår efter en sen fest i Ljunga, på landet utanför Norrköping, i lördags.
De där tre romstänkarna runt två halv tre i lördags natt var inte alls genomtänkta.
När det kommer till alkohol så blir man aldrig vuxen.
Men visst var det en trevlig fest.
Hela dagen var förövrigt trevlig.
Tog miljöboven på förmiddagen och gasade Finspångsvägen till Norrköping.
Passade på att göra stan när vi ändå skulle dit, shopping, fika och senare fotboll.
Shopping säger ni och rynkar på näsan. I Norrköping?
Jorå, det finns några guldkorn.
Å handlar alltid skor på "La Stampa" som även jag inser att det är en av Sveriges bästa damskoaffärer.
Bara italienska märken, högsta kvalitet, högsta trendnivå och alltid minst en säsong före resten av Sverige.
Sedan kläder på "D & Company", mycket hög småstadsnivå, framförallt ett gediget utbud på Rare.
När jag inte har tid att åka till Göteborg för Rare-inköp så är Norrköping ett alternativ.
Jäkligt cool och duktig personal dessutom.
Fotboll senare på nybyggda Idrottsparken.
Marknadschef Lindahl bjöd på mat i den fina restaurangen, buffé, mycket god lax med färskpotatis.
Å som är grymt allergisk kunde inte äta nåt på grund av kryddningen men då visade personalen i restaurangen hög, hög klass då dom med ett snabbt ryck i sidled levererade en specialtillagad lax till Å som såg exakt lika fräsch ut som min.
Oftast brukar man mötas av en stor suck, man är ett problem, och sedan kommer nåt själlöst inslängt på bordet.
Inte här. Bara leenden och god service.
Bara det är imponerande med tanke på hemmalaget, IFK Norrköpings, usla säsong så här långt.
Bottenstrid och uppgivenhet i stan medan klubbens företrädare naturligtvis måste se det positiva i varje situation.
2.900 åskådare på "nya" Idrottsparken är förståeligt men ändå en smula tragiskt.
Hemmalaget tog ledningen två gånger i matchen mot Landskrona efter läckra skott men förlorade till sist.
Som vanligt suckade bänkgrannarna.
Hyfsade inledningar men sedan gamnacke och förlorarkaos på planen.
Ett lag i ruiner utan självförtroende? Ja, kanske, men även skador och andra motgångar.
Säsongen 2009 handlar enbart om att rädda livet och klara sig kvar i Superettan.
Jag hoppas verkligen att dom klarar det.
Till hotellet efter matchen, ombyte, en Mariestad direkt ur flaskan, och därefter taxi förbi alla åkrar och traktorer på den långa raksträckan bortanför Norrköpings flygplats. Vi var väntade att vara sena så vi var sist till partyt.
En snabb välkomstdrink, därefter inleddes den långa vägen mot den tunga bakfyllan söndag morgon.
Å körde hem miljöboven då jag inte var körbar.
Finspångsvägens kurvor där man möter sig själv då och då var en mardröm.
Klarade mig ändå hem utan stopp och somnade tillsammans med doggen på köksgolvet.
USA mot Italien på TV i Confederation Cup, Spanien mot Tyskland i U-21 EM.
Passar bra när den sega gubbens feta arsel inte orkar röra sig.
Bakis som en kamel igår efter en sen fest i Ljunga, på landet utanför Norrköping, i lördags.
De där tre romstänkarna runt två halv tre i lördags natt var inte alls genomtänkta.
När det kommer till alkohol så blir man aldrig vuxen.
Men visst var det en trevlig fest.
Hela dagen var förövrigt trevlig.
Tog miljöboven på förmiddagen och gasade Finspångsvägen till Norrköping.
Passade på att göra stan när vi ändå skulle dit, shopping, fika och senare fotboll.
Shopping säger ni och rynkar på näsan. I Norrköping?
Jorå, det finns några guldkorn.
Å handlar alltid skor på "La Stampa" som även jag inser att det är en av Sveriges bästa damskoaffärer.
Bara italienska märken, högsta kvalitet, högsta trendnivå och alltid minst en säsong före resten av Sverige.
Sedan kläder på "D & Company", mycket hög småstadsnivå, framförallt ett gediget utbud på Rare.
När jag inte har tid att åka till Göteborg för Rare-inköp så är Norrköping ett alternativ.
Jäkligt cool och duktig personal dessutom.
Fotboll senare på nybyggda Idrottsparken.
Marknadschef Lindahl bjöd på mat i den fina restaurangen, buffé, mycket god lax med färskpotatis.
Å som är grymt allergisk kunde inte äta nåt på grund av kryddningen men då visade personalen i restaurangen hög, hög klass då dom med ett snabbt ryck i sidled levererade en specialtillagad lax till Å som såg exakt lika fräsch ut som min.
Oftast brukar man mötas av en stor suck, man är ett problem, och sedan kommer nåt själlöst inslängt på bordet.
Inte här. Bara leenden och god service.
Bara det är imponerande med tanke på hemmalaget, IFK Norrköpings, usla säsong så här långt.
Bottenstrid och uppgivenhet i stan medan klubbens företrädare naturligtvis måste se det positiva i varje situation.
2.900 åskådare på "nya" Idrottsparken är förståeligt men ändå en smula tragiskt.
Hemmalaget tog ledningen två gånger i matchen mot Landskrona efter läckra skott men förlorade till sist.
Som vanligt suckade bänkgrannarna.
Hyfsade inledningar men sedan gamnacke och förlorarkaos på planen.
Ett lag i ruiner utan självförtroende? Ja, kanske, men även skador och andra motgångar.
Säsongen 2009 handlar enbart om att rädda livet och klara sig kvar i Superettan.
Jag hoppas verkligen att dom klarar det.
Till hotellet efter matchen, ombyte, en Mariestad direkt ur flaskan, och därefter taxi förbi alla åkrar och traktorer på den långa raksträckan bortanför Norrköpings flygplats. Vi var väntade att vara sena så vi var sist till partyt.
En snabb välkomstdrink, därefter inleddes den långa vägen mot den tunga bakfyllan söndag morgon.
Å körde hem miljöboven då jag inte var körbar.
Finspångsvägens kurvor där man möter sig själv då och då var en mardröm.
Klarade mig ändå hem utan stopp och somnade tillsammans med doggen på köksgolvet.
Mer amerikansk än brittisk
Det var inte riktigt meningen.
Hade varit ute och käkat en sen lunch, vädret var finare än vad som hade utlovats, så jag tog en liten extra sväng genom småstan. Sånt straffar sig alltid.
När jag gick förbi skivbutiken Najz Prajz sögs jag helt viljelöst rätt in igenom dörren trots att jag egentligen inte var sugen på skivköp. Var på väg hem för att lufta doggen som sovit i ett par timmar.
Smög omkring och agerade rätt tveksamt, pliktskyldiga blickar över cd-fulla vägghyllor.
Skulle precis gå, men stannade upp mitt i ett steg och drog på mig ett par lurar och började lyssna.
Plötsligt föll jag in i ett flow å så var man igång och tog ansvar för konsumtionssamhället.
Under större delen av min ungdom så var det den brittiska musiken som jag var slav under.
Nästan alla favoritband, utom de svenska, var ifrån Storbrittanien.
Punken, syntharna(Kraftwerk undantaget), svartrockarna, independent music å så vidare...
Britter, irländare och kanske en och annan australiensare, några få amerikaner å nån tysk .
Märker att ju äldre jag blir desto mer vrider jag mina känselspröt allt längre västerut.
Köper jag inte svenskt så är det nästan alltid amerikansk numer.
Å med Anders på Najz Prajz som har grym koll på country, americana, och annat som luktar amerikansk western eller som liras på barerna i Austin eller de andra festivalhålorna i staterna. Det finns hur mycket som helst om man vet var man ska leta, det vet han men inte jag även om jag mer eller mindre ramlade in i den skiva som triggade igång mig idag.
.jpg)
En skiva ifrån 1995 med Billy Eli & Lost in America satt där på väggen med lurarna under å så jäkla bra den var.
Precis ovanför satt Ryan Bingham and The Dead Horses senaste som även den satte sig rakt in i känslocentrat.
Har tidigare lyssnat på honom men avfärdat det, idag var jag redo att ta emot honom så jag köpte både den nya "Roadhouse Sun" och den tidigare ratade "Mescalito". Love it.
I farten ryckte jag med mig Elvis Costellos senaste cd, "Secret, Profane, & Sugercane, ni vet den där skivan som fick Andres Lokko att göra slut med sin forna idol. Han dödade inte skivan i sig men kärlekshistorien var över och de flyttade isär som vänner.
Jag hade tänkt att stanna där när Anders dök upp med två lådor med rea-skivor som inte gick att sälja med riktiga priser för att det var något slitna efter att ha ingått i en annan butiks sortiment och där av någon anledning slitits en aning.
Tjugo spänn skivan var budet.
-Den här ska du ha i rent utbildningssyfte sa han och slängde först fram The best of Texas Tornados.
Som jag plockade med mig förstås.
-Å den här också...sa han och la en liveplatta med Nils Lofgren Band bredvid mig.
Sedan två plattor med Eva Cassidy som tyvärr dog 1996.
Först "Live at Blues Alley" och sedan en samlingsplatta kallad "Songbird".
Det blev några fler tjugokronorsfynd som inte var så amerikanska men bra ändå.
En fantastisk köpfest var till ända och 600 spänn senare gick jag iväg med tolv nya cd:s att lira när den nya uteplatsen blir klar lagom till midsommarnattens underbara ljus.
Då ska jag sitta och snurra på en brun, smutta, lukta. Luta mig tillbaka och drömma om ett amerikanskt kulturarv jag gillar allt mer. Ju svagare USA blir, desto mer sårbart världens polis är, desto mer verkar jag fastna för landet jag på många sätt föraktat men samtidigt älskat. I USA finns alltid både och av allt. Visst är det det som är charmen.
Heaven and Hell.
Hade varit ute och käkat en sen lunch, vädret var finare än vad som hade utlovats, så jag tog en liten extra sväng genom småstan. Sånt straffar sig alltid.
När jag gick förbi skivbutiken Najz Prajz sögs jag helt viljelöst rätt in igenom dörren trots att jag egentligen inte var sugen på skivköp. Var på väg hem för att lufta doggen som sovit i ett par timmar.
Smög omkring och agerade rätt tveksamt, pliktskyldiga blickar över cd-fulla vägghyllor.
Skulle precis gå, men stannade upp mitt i ett steg och drog på mig ett par lurar och började lyssna.
Plötsligt föll jag in i ett flow å så var man igång och tog ansvar för konsumtionssamhället.
Under större delen av min ungdom så var det den brittiska musiken som jag var slav under.
Nästan alla favoritband, utom de svenska, var ifrån Storbrittanien.
Punken, syntharna(Kraftwerk undantaget), svartrockarna, independent music å så vidare...
Britter, irländare och kanske en och annan australiensare, några få amerikaner å nån tysk .
Märker att ju äldre jag blir desto mer vrider jag mina känselspröt allt längre västerut.
Köper jag inte svenskt så är det nästan alltid amerikansk numer.
Å med Anders på Najz Prajz som har grym koll på country, americana, och annat som luktar amerikansk western eller som liras på barerna i Austin eller de andra festivalhålorna i staterna. Det finns hur mycket som helst om man vet var man ska leta, det vet han men inte jag även om jag mer eller mindre ramlade in i den skiva som triggade igång mig idag.
.jpg&imgrefurl=http://www.examiner.com/x-6389-Dallas-Country-Music-Examiner~y2009m4d17-Ryan-Bingham-Roadhouse-Sun&usg=__pqJ0UqM0tEi1DibMGw4-R2mtChk=&h=450&w=450&sz=62&hl=sv&start=16&um=1&tbnid=cloPTTaZdgo8hM:&tbnh=127&tbnw=127&prev=/images%3Fq%3DRyan%2BBingham%2Band%2Bthe%2Bdead%2Bhorses%26hl%3Dsv%26sa%3DG%26um%3D1)
En skiva ifrån 1995 med Billy Eli & Lost in America satt där på väggen med lurarna under å så jäkla bra den var.
Precis ovanför satt Ryan Bingham and The Dead Horses senaste som även den satte sig rakt in i känslocentrat.
Har tidigare lyssnat på honom men avfärdat det, idag var jag redo att ta emot honom så jag köpte både den nya "Roadhouse Sun" och den tidigare ratade "Mescalito". Love it.
I farten ryckte jag med mig Elvis Costellos senaste cd, "Secret, Profane, & Sugercane, ni vet den där skivan som fick Andres Lokko att göra slut med sin forna idol. Han dödade inte skivan i sig men kärlekshistorien var över och de flyttade isär som vänner.
Jag hade tänkt att stanna där när Anders dök upp med två lådor med rea-skivor som inte gick att sälja med riktiga priser för att det var något slitna efter att ha ingått i en annan butiks sortiment och där av någon anledning slitits en aning.
Tjugo spänn skivan var budet.
-Den här ska du ha i rent utbildningssyfte sa han och slängde först fram The best of Texas Tornados.
Som jag plockade med mig förstås.
-Å den här också...sa han och la en liveplatta med Nils Lofgren Band bredvid mig.
Sedan två plattor med Eva Cassidy som tyvärr dog 1996.
Först "Live at Blues Alley" och sedan en samlingsplatta kallad "Songbird".
Det blev några fler tjugokronorsfynd som inte var så amerikanska men bra ändå.
En fantastisk köpfest var till ända och 600 spänn senare gick jag iväg med tolv nya cd:s att lira när den nya uteplatsen blir klar lagom till midsommarnattens underbara ljus.
Då ska jag sitta och snurra på en brun, smutta, lukta. Luta mig tillbaka och drömma om ett amerikanskt kulturarv jag gillar allt mer. Ju svagare USA blir, desto mer sårbart världens polis är, desto mer verkar jag fastna för landet jag på många sätt föraktat men samtidigt älskat. I USA finns alltid både och av allt. Visst är det det som är charmen.
Heaven and Hell.
Mitt livs match i Expressen Fotboll
Inte en enda människa har kommenterat min text som jag skrev för Expressens helgtidning "Fotboll i början av maj.
Verkar inte vara så många som köper tidningen, eller också valde dom helt enkelt bort min text när dom bläddrade igenom materialet. Hur som helst. Nu får ni möjlighet att läsa den här på min hemsida.
Inte lika läsvänligt eftersom jag tycker att Expressen hade redigerat det väldigt snyggt med coola bilder ifrån det glada tidiga nittiotalet. Får säga att jag är jäkligt nöjd med den texten. Förstår inte att jag inte får skriva på fler ställen...
Läs Mitt livs match-Jag fick stå i centrum i två veckor.
Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
När Peter var sex år gammal gjorde han bort sig inför sin familj under ett födelsedagskalas, alla ställde sig upp och gapskrattade, slog sig på låren i förtjusning av den lilla grabbens tabbe.
Familjen menade förstås inget illa men händelsen satte sig djupt i Peters medvetande.
Genom livet har så Peter burit på den känslan och rädslan av att återigen stå själsligt naken inför människor medan dom skrattar sig blå över Peters misslyckanden.
Inget kan vara värre än att bli hånad och förödmjukad i offentlighetens ljus, va domen han la över sig själv.
Så Peter drog sig undan, levde ibland skuggorna på bakgator, eller smög omkring på stora torg på natten medan kommunens renhållningsarbetare förberedde operation storstädning. Peter ville egentligen ingenting annat än att bli sedd, uppmärksammad, men hur skulle det gå till. Han skrev noveller på dagarna medan vanligt folk gick till jobbet, käkade lunch, och gick hem ifrån jobbet, till barnens fotbollsträning. Men Peter bara skrev och skrev, han visste att han var bra, han läste ju andras texter å Peter var inte imponerad.
Men ingen visste ju om att Peter skrev egna texter, långa berättelser om livet utanför. Om skräcken för att bli avslöjad som bluff och massornas gapskratt medan han sakta klättrade ner ifrån den pedistal Peter ägnat år för att ta sig upp på.
Människor som pekade och viskade och flinade på stan. Misslyckanden som han aldrig skulle bjuda på.
Men vem vill egentligen ha något av mig, tänkte han igen? En livrädd och ljusskygg man som levt sitt liv i mörkret.
En man som inte kan någonting...
Defensiva tankar som alltid slog ner de optimistiska när verkligheten kom för nära honom.
När självförtroendet faktiskt började närma sig någon sorts mänsklig värdighet.
Då stod dom där och skrattade igen, demonerna, la famiglia.
Ansiktena ifrån den barndom som inte var allt för illa men som grusades genom några minuters förödmjukelse på ett födelsedagskalas när Peter var sex år gammal.
Peter skulle aldrig komma in i livet, han förlorade, gick hem till sin lilla etta och packade sin sportbag.
Sedan dess är det ingen som har sett honom, även om ryktena säger att det bor en man i en koja i skogarna utanför Finnerödja. Ingen har sett denne man men bygdens invånare vittnar om att dom ofta finner handskrivna lappar i sina brevlådor. Lappar som alltid innehåller samma budskap.
Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
Under texten finns alltid en illustration av en liten pojke, ihopkrupen på golvet, med händerna över öronen.
Ovanför står de vuxna med pekande fingrar och hånskrattar åt den lille pojken.
Familjen menade förstås inget illa men händelsen satte sig djupt i Peters medvetande.
Genom livet har så Peter burit på den känslan och rädslan av att återigen stå själsligt naken inför människor medan dom skrattar sig blå över Peters misslyckanden.
Inget kan vara värre än att bli hånad och förödmjukad i offentlighetens ljus, va domen han la över sig själv.
Så Peter drog sig undan, levde ibland skuggorna på bakgator, eller smög omkring på stora torg på natten medan kommunens renhållningsarbetare förberedde operation storstädning. Peter ville egentligen ingenting annat än att bli sedd, uppmärksammad, men hur skulle det gå till. Han skrev noveller på dagarna medan vanligt folk gick till jobbet, käkade lunch, och gick hem ifrån jobbet, till barnens fotbollsträning. Men Peter bara skrev och skrev, han visste att han var bra, han läste ju andras texter å Peter var inte imponerad.
Men ingen visste ju om att Peter skrev egna texter, långa berättelser om livet utanför. Om skräcken för att bli avslöjad som bluff och massornas gapskratt medan han sakta klättrade ner ifrån den pedistal Peter ägnat år för att ta sig upp på.
Människor som pekade och viskade och flinade på stan. Misslyckanden som han aldrig skulle bjuda på.
Men vem vill egentligen ha något av mig, tänkte han igen? En livrädd och ljusskygg man som levt sitt liv i mörkret.
En man som inte kan någonting...
Defensiva tankar som alltid slog ner de optimistiska när verkligheten kom för nära honom.
När självförtroendet faktiskt började närma sig någon sorts mänsklig värdighet.
Då stod dom där och skrattade igen, demonerna, la famiglia.
Ansiktena ifrån den barndom som inte var allt för illa men som grusades genom några minuters förödmjukelse på ett födelsedagskalas när Peter var sex år gammal.
Peter skulle aldrig komma in i livet, han förlorade, gick hem till sin lilla etta och packade sin sportbag.
Sedan dess är det ingen som har sett honom, även om ryktena säger att det bor en man i en koja i skogarna utanför Finnerödja. Ingen har sett denne man men bygdens invånare vittnar om att dom ofta finner handskrivna lappar i sina brevlådor. Lappar som alltid innehåller samma budskap.
Ser ni mig? Varför ser ni aldrig mig?
Under texten finns alltid en illustration av en liten pojke, ihopkrupen på golvet, med händerna över öronen.
Ovanför står de vuxna med pekande fingrar och hånskrattar åt den lille pojken.
Ett hårt och kallt regn över Stockholm
Ett hårt och kallt regn slog ner över Stockholm, en bredbent Bruce Springsteen stod på Stadion å försökte skingra det totala mörkret via 1,2,3,4 å lets go...
Själv stod jag på en terass ovanför Hötorget och lyssnade på cover-Bono och cover-Kiss som lirade på firmafesten.
Plötsligt dök Bono upp bakom min rygg och sjöng "In the name of love" å han gjorde det rimligt bra. Viskade till mitt sällskap att det där var jag för femton år sedan. Bono var mitt smeknamn, jag var Bono, men jag kunde inte sjunga.
Regndroppar från partytältet blötte ner min arm men den enorma wokgrytan med någon sorts paella värmde gott i ryggen där jag stod och spanade mot den lilla scenen vid terassens ena ände.
Det var mingelparty och kollegor och branschfolk flöt runt och snackade med varandra i timmar.
Stockholmsmode på tjejerna som stod där i klänningar och kjolar i mönster och starka färger, påfågelfjädrar, medaljonger å prickar i rött å gult å svart å blott. Tanter i unga kroppar. Exakt likadana kläder som min eleganta farmor alltid bar när hon var mellan femtio och sextio år.
Det märks allt mer att man levt ett halvt liv . Har varit med om hela rundan nu. 30-40-50-60-70-80 och 90-talet har redan haft revivals sen börjar allt om igen fast med små, små detaljförändringar så att ingen kan använda gammalt utan måste köpa nytt för att vara rätt om man inte är över modetrender och kör vintage rakt av.
Det var ett småputtrigt men väldigt trevligt party men det avmattades rätt tidigt och jag orkade inte gå vidare så jag tog min jacka, drog upp min krage och vandrade genom regnet, Kungsgatan fram, till hotellet och la mig.
SJ hem idag i en vagn som gud glömde, säten som var trasiga, bord som inte gick att fälla upp, tvåhundra vilda barn som gapade medan föräldrarna satt och pratade om dåliga pojkvänner som gjort dom gravida och sen skitigt i dom för att lämna dom med taskig ekonomi. Det stank barnbajs i hela vagnen och jag höll på att bli galen.
Trött, bakis och full av dåligt tålamod satte jag i lurarna till I-phonen i öronen och tryckte på fantastiska Fleet Foxes.
Tog fram Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och började äntligen läsa igen.
Nästan direkt dyker meningen upp:
"Jag tänker sova, din gamla hora, viskade Ruth till natten, till horisonten, till doften av slaktat kött."
Så vackert, så brutalt jävla vackert...
Hyllningar för en grävande journalist
Jag är beredd att ta emot era hyllningar nu.
Allt som jag skulle gräva upp ute i trädgården är nu uppgrävt.
Nu kan trätrallarna komma hit och börja spika bräder och gjuta vad som gjutas ska.
Men en sak ska jag säga er:
Om det är så här det är att vara grävande journalist så förstår jag att så många väljer den enkla vägen att skriva skvaller och annat ytligt skit som människor trycker i sig och sedan rapar upp med ett extatisk glädjeflin över läpparna.
Nu återgår jag till min gamla vanliga fåfänga identitet.
Sitta å rycka lite i skäggstubben och samtidigt rulla cognacen i glaset.
Barfota å en scarf runt halsen, insmorda mjuka händer, hatt och tunga solbrillor.
Pilla på Macbooken, skapa nya listor på Spotify, bläddra i inköpta böcker som jag inte hunnit börja läsa i.
Planera nya små miniprojekt som jag ska försöka dra igång.
Är väldigt nöjd med min Depeche Mode-spellista som trixades ihop idag, trots att den ska byggas på ännu mer.
Låtlistan med Christy Moore är relativt sparsam än så länge men riktigt vass ändå.
Tänkte fortsätta lägga in låtar på min retrolista och min svensklista men började läsa lite i en metaforinspirationsbok för att få lite idéer till en skrividé en bekant la fram på en lunch häromdagen.
Läsa är något jag måste komma igång med igen då det legat på is under en period, läsandet är jag beroende av för att skriva, precis som de flesta andra som driver med skrivverksamhet.
Vid min säng ligger tre olika titlar å väntar på att bli lästa, dom har legat där ett tag medan jag farit landet runt och kommenterat fotboll. Började på Joan Didions "Bönbok för en vän" men den inleddes så otroligt segt och tråkigt att jag inte kom igång utan den fick vila och då vet man ju hur det går. Under den ligger den fyrahundrafyrtiosidor tjocka biografien "Pogue Mahone, The Story Of The Pogues", lockar väldigt och bilderna är coola...
Har aldrig läst någonting av Björn Ranelid så när jag på en Röda Korset-butik hittade "Synden" så köte jag den på pocket.
Men inte har jag kommit igång med den heller trots att den känns rätt överkomligt i formatet.
Så när man har tre olästa böcker på sitt sängbord finns de förståst bara en sak att göra.
Köp nya.
Plockade med mig DN-kritikerfavoriten "Melankoliska Rum" av Karin Johannisson när jag travade igenom den lokala bokbutiken, i samma veva följe Håkan Nessers roman "Skuggorna och Regnet", en nyutgåva med en fantastisk fin retrokänsla på layouten. Värt att köpa den enbart utav den anledningen.
Nu återstår bara den lilla detaljen att jag ska läsa de här böckerna också.
Misstänker att det kan bli en start på SJ i morrn på min väg upp emot den kungliga huvudstaden.
En plats där tiden står stilla
Det finns en plats som jag brukar åka till när jag vill vara ensam.
En plats där tiden på ett sätt står stilla.
Men där naturen bryskt påminner mig om att ett halvt liv har passerats.
Jag åker till en sjö några mil utanför småstaden, till en plats där det en gång i tiden var liv och rörelse.
Där fanns en brygga som låg som ett stort T ut i vattnet.
Jag brukade ligga där på bryggan och doppa huvudet under vattnet med cyklopet på mig i jakt efter skatter på botten av sjön.
Att bada var lite skrämmande eftersom sjön var svart som natten.
Det fanns en stig som ledde än ner till bryggan ifrån den grusväg som passerade förbi sjön.
Det var alltid fixat här omkring, uthugget, rensat på bråte, rent och snyggt.
Levande.
Tjugo meter därifrån låg familjens lilla plastbåt som köpts som ersättare till den gamla eka som nu hade börjat sin långa vila vid ett träd ovanför den lilla backe som låg mellan vattenytan och grusvägen.
Allt det här är barndom för mig, svartvita bilder, somrar med blå himmel och stekande sol.
Jag ser mig själv på bryggan med syrran och mamma och pappa och kompisar ifrån stan.
Saft och bullar och kex som kanske kom ifrån småstaden.
Vår bordercollie Vickey som dök ner i det svarta vattnet och snabbt simmade in mot stenarna vid strandkanten och började om igen.
Jag brukar åka hit ett par gånger per år och det är alltid en underligt omvälvande känsla som möter mig på platsen.
Som om andarna fortsätter leva, leka och bada här.
Min mage knyter sig på ett behagligt sätt när jag står där, sitter ner, på de stenar där bryggans landgång låg, och spanar ut över viken.
Men i övrigt är det en plats där naturen håller på att sudda ut alla tecken på att det här, för inte allt för många år sedan, var en plats där familjer levde sina sommarliv och där barnen skrattade och lekte.
Stigen är överväxt och man får leta efter den när man går på grusvägen, bryggan är sedan länge borta, något rostigt rör sitter fortfarande fast i gyttjan på sjöbotten och den där träekan vid trädet ligger kvar i ett sorgligt ruttet förfall.
Men jag känner igen stenarna ute i vattnet, några stubbar är fortfarande kvar och den lilla, ohyggligt lilla sandbottensautostrada som fanns invid bryggan ligger fortfarande ren ifrån störande element.
Det var där jag brukade ligga och guppa i tryggt förvar i det grunda vattnet.
Jag var där idag men inte ensam denna gång. Ett kort stopp på väg mot morsdag-middag.
Solen stekte och himlen var ljust blå, precis som när jag var barn.
Å och min hund Molly Malone var med och där gick jag igen och en mycket behaglig melankoli kom över mig på samma sätt som den alltid gör.
Jag funderar ofta på att köpa ett fritidshus där uppe på berget där mina föräldrar hade sitt och där jag upplevde både goda sommardagar och mindre goda kvällar och nätter. Familjen sprack, huset försvann och en rik byggherre körde bulldozer över huset och byggde en mindre herrgård. Utsikten ifrån denna plats är bland det vackraste jag vet och jag saknar den nu som vuxen man.
Men kanske är det ingen bra idé, kanske försvinner magin över platsen om den kommer in i mitt liv som en vardag igen. Jag är rädd för det.
Jag vill ha kvar min lilla bubbla av lugn och ro och nostalgi i hjärtat av Bergslagen.
Jag vill återvända till barndomen.
Om och om igen.
För att gå vidare i framtiden...
En plats där tiden på ett sätt står stilla.
Men där naturen bryskt påminner mig om att ett halvt liv har passerats.
Jag åker till en sjö några mil utanför småstaden, till en plats där det en gång i tiden var liv och rörelse.
Där fanns en brygga som låg som ett stort T ut i vattnet.
Jag brukade ligga där på bryggan och doppa huvudet under vattnet med cyklopet på mig i jakt efter skatter på botten av sjön.
Att bada var lite skrämmande eftersom sjön var svart som natten.
Det fanns en stig som ledde än ner till bryggan ifrån den grusväg som passerade förbi sjön.
Det var alltid fixat här omkring, uthugget, rensat på bråte, rent och snyggt.
Levande.
Tjugo meter därifrån låg familjens lilla plastbåt som köpts som ersättare till den gamla eka som nu hade börjat sin långa vila vid ett träd ovanför den lilla backe som låg mellan vattenytan och grusvägen.
Allt det här är barndom för mig, svartvita bilder, somrar med blå himmel och stekande sol.
Jag ser mig själv på bryggan med syrran och mamma och pappa och kompisar ifrån stan.
Saft och bullar och kex som kanske kom ifrån småstaden.
Vår bordercollie Vickey som dök ner i det svarta vattnet och snabbt simmade in mot stenarna vid strandkanten och började om igen.
Jag brukar åka hit ett par gånger per år och det är alltid en underligt omvälvande känsla som möter mig på platsen.
Som om andarna fortsätter leva, leka och bada här.
Min mage knyter sig på ett behagligt sätt när jag står där, sitter ner, på de stenar där bryggans landgång låg, och spanar ut över viken.
Men i övrigt är det en plats där naturen håller på att sudda ut alla tecken på att det här, för inte allt för många år sedan, var en plats där familjer levde sina sommarliv och där barnen skrattade och lekte.
Stigen är överväxt och man får leta efter den när man går på grusvägen, bryggan är sedan länge borta, något rostigt rör sitter fortfarande fast i gyttjan på sjöbotten och den där träekan vid trädet ligger kvar i ett sorgligt ruttet förfall.
Men jag känner igen stenarna ute i vattnet, några stubbar är fortfarande kvar och den lilla, ohyggligt lilla sandbottensautostrada som fanns invid bryggan ligger fortfarande ren ifrån störande element.
Det var där jag brukade ligga och guppa i tryggt förvar i det grunda vattnet.
Jag var där idag men inte ensam denna gång. Ett kort stopp på väg mot morsdag-middag.
Solen stekte och himlen var ljust blå, precis som när jag var barn.
Å och min hund Molly Malone var med och där gick jag igen och en mycket behaglig melankoli kom över mig på samma sätt som den alltid gör.
Jag funderar ofta på att köpa ett fritidshus där uppe på berget där mina föräldrar hade sitt och där jag upplevde både goda sommardagar och mindre goda kvällar och nätter. Familjen sprack, huset försvann och en rik byggherre körde bulldozer över huset och byggde en mindre herrgård. Utsikten ifrån denna plats är bland det vackraste jag vet och jag saknar den nu som vuxen man.
Men kanske är det ingen bra idé, kanske försvinner magin över platsen om den kommer in i mitt liv som en vardag igen. Jag är rädd för det.
Jag vill ha kvar min lilla bubbla av lugn och ro och nostalgi i hjärtat av Bergslagen.
Jag vill återvända till barndomen.
Om och om igen.
För att gå vidare i framtiden...
Väntan är över-Själen har kommit hem
Så kom då själen tillbaka till mig.
Som jag väntat.
Den smög tillbaka in i mig igår kväll när jag satt vid köksbordet och åt tillsammans med Å och Jouma.
Ett stort lugn infann sig där jag satt och lyssnade på min 60-talslista på Spotify.
Senare en briljant spellista med irländska pärlor som mr O´Connor skickat över tidigare under dagen.
Vi drack vitt vin, grappa, kinesiskt brännvin och körsbärssprit ifrån Basel i Schweiz.
Men inte så mycket att vi blev packade utan bara små glas där vi vred och vände och hummade om vilken fantastisk smak alkoholen hade, förutom det kinesiska brännvinet, som alltid smakar fan men som är kult att dricka med goda vänner.
Vi blev mest lite filosofiska och reflekterande över livet och dess snirkliga vägar.
Eller också bara lite fåniga.
Vi åt och drack och den professionella espressomaskinen på bänken gick på högvarv ända fram till sena natten.
Runt 03.00 började Jouma sträcka på benen, själv satt jag och njöt av en innerlig avspändhet.
Jag hade parkerat på platsen jag-vill-stanna-i-den-här-känslan-resten-av-livet.
Tänk så känslor skiftar å vad lite som behövs för att räta upp skutan och koppla in sig på ett effektivt energintag.
För jag har varit totalt tom under en period. En kreativ öken som när jag kommit hem dukat under av vätskebrist.
Som synes har jag inte orkat skriva någonting, jag har inte orkat läsa någonting och har inte orkat rota i cd-hyllan för att finna lite stämninglåtar som kanske kunde ruska om mig i mitt döda tillstånd.
All intellektuell stimulans som normalt intas under vanliga dagar har varit på solsemester.
Stimulansen tog charterflyget till Mallis för att sola och vila upp sig inför regniga höstdagar.
Lämnade mig ensam hemma med två olika sorters spadar och en sjumannaplansstor rabatt som skulle grävas upp innan stimulansen åter är hemma och knackar på min dörr.
Så jag har alltså suttit och väntat på själen sedan stimulansen drog iväg.
Kanske är dom en och samma kille?
Vad vet jag.
Hur som helst så smög han in genom altandörren igår kväll.
Hoppade in i mig där jag satt och smuttade på min grappa medan George Murphy sjöng Raglan Road så vackert att jag nästan började gråta av den överstimulans som själen förde med sig...
När jag sedan stod där på cykelbanan i den tidiga morgonen med jycken bredvid mig, himlen som varit ljus nästan hela natten, fåglar som kvittrade och ett tåg som dundrade långt där borta ute på åkrarna, då var jag så där lycklig som jag kan vara då och då i korta intensiva tidsrum i evigheten.
På SJ med goda vänner
Just nu lever jag mitt liv mellan två datorer.
Den ena vet ingenting av vad andre gör och jag själv vet absolut ingenting.
Min gamla PC smyger jag tryggt in till för att göra gamla trygga saker som att skriva på bloggen eller göra bankärenden.
För banken har inte installerats på nya MacBook än och när jag skriver blogg på den nya så lyckas jag inte få till styckeindelningarna som jag ska. All text hamnar i en enda hög och det blir helt oläsbart, trots att det är snyggt redigerat när jag sänder iväg det ifrån min administrationssida på nätet. Lustigt. Någon inställning som fattas möjligen?
Kanske vet någon av er läsare hur jag ska koppla brottargrepp på problemet?
Efter två dygns kroppsarbete i trädgården med grävpass, gräsklippning och styling av träd och buskar sätter jag mig återigen i eftermiddag på SJ och far ner mot Götelaborg. Ny match på nya Gamla Ullevi.
Som sällskap på färden plockar jag med mig dessa sköna kamrater:
Jag tror att vi kommer trivas ihop.
Patti Smith, David Bowie, Magnus Lindberg å jag.
Tröttnar vi mot förmodag på att snacka med varandra så tänkte jag att vi kan samlas kring en film om en person som jag tror att alla har någon sorts relation till. Vilken är dock något oklar eftersom vi inte nuddat vid ämnet än.
Jag tänkte mig "I´m not there". En film om Bob Dylan.
Idag 13.49.
Tåget går, tåget går, kanske ses om nåt år,
Kanske hinner om jag springer men jag hoppas ni förstår...
Som Traste Lindéns Kvintett skulle sagt...
Den ena vet ingenting av vad andre gör och jag själv vet absolut ingenting.
Min gamla PC smyger jag tryggt in till för att göra gamla trygga saker som att skriva på bloggen eller göra bankärenden.
För banken har inte installerats på nya MacBook än och när jag skriver blogg på den nya så lyckas jag inte få till styckeindelningarna som jag ska. All text hamnar i en enda hög och det blir helt oläsbart, trots att det är snyggt redigerat när jag sänder iväg det ifrån min administrationssida på nätet. Lustigt. Någon inställning som fattas möjligen?
Kanske vet någon av er läsare hur jag ska koppla brottargrepp på problemet?
Efter två dygns kroppsarbete i trädgården med grävpass, gräsklippning och styling av träd och buskar sätter jag mig återigen i eftermiddag på SJ och far ner mot Götelaborg. Ny match på nya Gamla Ullevi.
Som sällskap på färden plockar jag med mig dessa sköna kamrater:
Jag tror att vi kommer trivas ihop.
Patti Smith, David Bowie, Magnus Lindberg å jag.
Tröttnar vi mot förmodag på att snacka med varandra så tänkte jag att vi kan samlas kring en film om en person som jag tror att alla har någon sorts relation till. Vilken är dock något oklar eftersom vi inte nuddat vid ämnet än.
Jag tänkte mig "I´m not there". En film om Bob Dylan.
Idag 13.49.
Tåget går, tåget går, kanske ses om nåt år,
Kanske hinner om jag springer men jag hoppas ni förstår...
Som Traste Lindéns Kvintett skulle sagt...
Mentorn å Guvernören i regnets och vindarnas stad
Lördag morgon, solen har återtagit utrymmet efter gårdagens skyfall. Stenar ligger i massor utanför fönstren vid uteplatsen och jag vet att jag måste dit ut idag för att röja. Kanske klippa gräset om det torkar upp.
Hantverkarbyxorna hänger och väntar inne tvättrummet och grovkängorna står vid dörren.
Min lilla irländska skönhet ligger och sover och en John Spillane sprider lugn ifrån Spotify.
Besöket i regnets och vindarnas stad slutade med sol och strålande väder under ett Göteborgsderby som inte var någon explosiv tillställning ute på planen även om de grönsvarta hade bestämt sig för att försöka göra de blåvita till gräsgröda via tuffa överkörningar i parti å minut. Men de blåvita vann matchen å kunde sedan gå och skrika hata, hata, hata på gatorna i stan. Själv gick jag med Mentorn och Guvernören till stamhaket Caleo och käkade en likadan GI-tallrik som jag gjorde senast som jag var i Little Village, som Mr Rare brukar kalla den lite större småstaden.
Kul att träffa Guvernören, det var länge sedan. Han gömmer sig numer i sommaridyllen och åker runt och talar om vad andra ska göra och ser till att hans kontrollområden ser ut som dom ska. En äkta general precis som i hans förra liv. Mentorn var som vanligt, lyssnande, analyserande och klurig som få.
Gaisare, blåvita å en vilsen Djurgårdare var framme vid vårt bord och ville veta sanningen om matchen tidigare under dagen. Djurgårdaren var mest packad och just i dessa dagar kan jag förstå honom. Livet är tufft för de tuffa.
En chef var också framme vid bordet å spred ödmjukt lösningar på alla världens problem. Han pratade och pratade men lyssnade ganska lite, men han var ju chef å dom vet väl bäst. Full var han när han lämnade oss med orden:
Jag bjuder på den grabbar, ta med er den, detta är framtiden...
Livet är fullt av människor som vet hur det ska vara men ändå blir det mesta fel.
Guvernören tog bilen till sommaridyllen runt tolv, Mentorn och jag tänkte gå vidare till något lugnt och pratvänligt ställe men insåg att de flesta sådana hade stängt, återstod gjorde avenyns drängfyllepalats som liknade småstadens nöjesetablissemang. Så Mentorn gick hem, jag tog mig ner till min minisvit som jag blivit uppgraderad till på grund av två miljoner baskettungdomar på hotellet som busade så där som de naturligtvis ska göra när man är på turnering långt hemifrån. Bara jag slapp dom så.
Satte mig med min nya Macbook i någon timma, Göteborgs natthimmel lös upp av lamporna som strålade där långt nedanför mina panoramafönster och den stora takterassen. En spårvagn körde förbi ut mot förorterna.
Käkade frukost med Mentorn på hotellet, vi fikade sedan på NK innan SJ tutade i luren och samlade in sina passagerare. Knappt tre timmar hem, en skriven krönika till lokaltidningen, lite läsning och pillrande på Macbokken.
Å väntade på stan så vi tog en runda med mat och fika och lite köp av färg.
Sedan fort hem för att se reprisen på det där derbyt dagen innan för att leta analysdelar inför måndagen då jag studsar tillbaka till regnets och vindarnas stad och jobb på de goa kamraterna som denna gång ska försöka vinna mot de ljusblå ifrån Skåne.
Hantverkarbyxorna hänger och väntar inne tvättrummet och grovkängorna står vid dörren.
Min lilla irländska skönhet ligger och sover och en John Spillane sprider lugn ifrån Spotify.
Besöket i regnets och vindarnas stad slutade med sol och strålande väder under ett Göteborgsderby som inte var någon explosiv tillställning ute på planen även om de grönsvarta hade bestämt sig för att försöka göra de blåvita till gräsgröda via tuffa överkörningar i parti å minut. Men de blåvita vann matchen å kunde sedan gå och skrika hata, hata, hata på gatorna i stan. Själv gick jag med Mentorn och Guvernören till stamhaket Caleo och käkade en likadan GI-tallrik som jag gjorde senast som jag var i Little Village, som Mr Rare brukar kalla den lite större småstaden.
Kul att träffa Guvernören, det var länge sedan. Han gömmer sig numer i sommaridyllen och åker runt och talar om vad andra ska göra och ser till att hans kontrollområden ser ut som dom ska. En äkta general precis som i hans förra liv. Mentorn var som vanligt, lyssnande, analyserande och klurig som få.
Gaisare, blåvita å en vilsen Djurgårdare var framme vid vårt bord och ville veta sanningen om matchen tidigare under dagen. Djurgårdaren var mest packad och just i dessa dagar kan jag förstå honom. Livet är tufft för de tuffa.
En chef var också framme vid bordet å spred ödmjukt lösningar på alla världens problem. Han pratade och pratade men lyssnade ganska lite, men han var ju chef å dom vet väl bäst. Full var han när han lämnade oss med orden:
Jag bjuder på den grabbar, ta med er den, detta är framtiden...
Livet är fullt av människor som vet hur det ska vara men ändå blir det mesta fel.
Guvernören tog bilen till sommaridyllen runt tolv, Mentorn och jag tänkte gå vidare till något lugnt och pratvänligt ställe men insåg att de flesta sådana hade stängt, återstod gjorde avenyns drängfyllepalats som liknade småstadens nöjesetablissemang. Så Mentorn gick hem, jag tog mig ner till min minisvit som jag blivit uppgraderad till på grund av två miljoner baskettungdomar på hotellet som busade så där som de naturligtvis ska göra när man är på turnering långt hemifrån. Bara jag slapp dom så.
Satte mig med min nya Macbook i någon timma, Göteborgs natthimmel lös upp av lamporna som strålade där långt nedanför mina panoramafönster och den stora takterassen. En spårvagn körde förbi ut mot förorterna.
Käkade frukost med Mentorn på hotellet, vi fikade sedan på NK innan SJ tutade i luren och samlade in sina passagerare. Knappt tre timmar hem, en skriven krönika till lokaltidningen, lite läsning och pillrande på Macbokken.
Å väntade på stan så vi tog en runda med mat och fika och lite köp av färg.
Sedan fort hem för att se reprisen på det där derbyt dagen innan för att leta analysdelar inför måndagen då jag studsar tillbaka till regnets och vindarnas stad och jobb på de goa kamraterna som denna gång ska försöka vinna mot de ljusblå ifrån Skåne.
Ska jag gå under så går jag med stil
På fotbollsplanen var det många som kallade mig för en fotbollsarbetare.
Det livet gjorde så att mina fötter för evigt är vanskapta med broskknölar överallt och två enorma hallux valgus vid stortåna.
Har dessutom väldigt lite känsel och blodcirkulationen är en uttorkad flod.
Fryser därför alltid om fötterna, även mitt i sommaren.
Så jag svor att aldrig bli en arbetare igen.
Arbetare blir alltid utnyttjade, utslitna och nedmonterade som bombmat i krig.
Jag beslöt mig för att åtminstone skydda mina händer ifrån utsugarnas fängelsehålor.
Har vårdat dom ömt och aktat mig för kroppsarbetsaktiviteter som kunnat ge skador på mina lena barnhänder.
En del kallar mig glidare, andra kallar mig enbart för slö och själv påtalar jag för allt och alla hur oduglig jag är när det kommer till allt som luktar och känns som hantverksarbete.
Det finns dom som kan sånt där och som dessutom gillar att få sina händer förvandlade till de grövsta av sandpapper med blåsor å valkar å skit under naglarna.
Låt dom hålla på, deras fötter är kanske fina.
Själv sitter jag hellre på mitt kära kafé å böjer verb ihop med likasinnade.
Köper ett par nya Rarejeans och grym skjorta.
Går till Å och får en ansiktbehandling, klippa ner naglarna så att inte dammet ifrån bussarna fastnar under dom.
En lunch på Lilla Örebro för att sedan åka hem och zappa igenom informationsflödet på datorn.
Kolla en fotbollsmatch på kvällen.
Gäspa bort ett inkast på mittplanen.
Hälla upp ett glas vitt å vänta på kabeldragarna i blåställ som ska komma morgonen därpå.
Men tiderna förändras.
Jag är förfärad ner till ruinens brant.
Idag blev jag tvingad att gräva upp delar av uteplatsens grönska.
I morgon fortsätter eländet.
Men redan nu svider det i händerna, två valkar har höjt sig som en vulkan nedanför mina båda ringfingrar.
En blåsa bygger bo i handflatan som jag brukar hålla mitt vita vin i.
Förfärligt.
Det ska bli en rokad i trädgården.
Blommor å grönt som den före detta ägaren (som var mycket intresserad av växter å sånt där) planterade ska äntligen väck.
Det växer ju så förbannat å jag har fan inte tänkt att plocka ogräs å fixa å trixa.
Å mördarsniglarna dansar å sjunger nätterna igenom i det fuktiga gröna.
Går inte an i den lugna villaidyllen.
Bort, bort.
Bort med den där blåa Krokusen, bort med både den asiatiska och den vanliga Edelweissen, bort med Taklök, Ulleternell, Daggkåpa och ormbunkarna runt den lilla dammen.
Eller dammen ska vara kvar, sparar kanske några Ormbunkar då.
Annars trätrall, gasolgrillar, solstolar, drinkbord å en sån där soffa som man kan gunga fram och tillbaka i medan man läser morgontidningen.
Men det ska jag inte göra själv.
No fucking way.
Jag tänker gräva för att jag har en pistol mot mitt huvud.
Händerna kommer få men för livet och jag gråter.
Mina lena, mjuka å vackra små kungahänder kan vara ett minne blott.
I morgon bitti tar jag på mig kostymen och fin skorna å går ut i jordhögen.
Sätter hatten lite lätt på svaj, virar sidensjalen runt halsen och ställer ner min gin och tonic på det smutsiga bordet.
Ska jag gå under så ska jag gå under med stil.
Var inget annat än skräp idag
Ibland när man sitter i bilen på väg hem genom natten efter ett TV-jobb så kan man känna att yes:
Idag gick det förjäkla bra.
Analyserna satt, jag hittade de rätta orden, språket var varierat och distinkt och allt hade substans.
Nu sitter jag på ett hotellrum å känner att jag var inget annat än skräp idag under eftermiddagen.
Den känslan är lite tung för man kan inte med största säkerhet veta att det var så eftersom jag själv inte sett programmet.
Det är därför det är bra att kolla igenom programmen i efterhand för att kunna skingra de negativa tankarna eller också konstatera att jag var skräp, lära av det och göra bra nästa gång som innebär i morgon på Råsunda.
Zappar runt på väggteven och tycker att det är lite lustigt att det alltid är reklam på alla kommersiella kanaler som jag hoppar mellan. Är jag mossig för att tycka att det då känns meningslöst att följa vad det nu än må vara för program?
Vill lägga mig i sängen och börja bläddra i min första Ranelidroman, eller läsa igenom morgonens och gårdagens DN-kultur, eller några av de magasin jag burit med mig men jag är inne i en period då jag bara inte orkar.
Orkar inte läsa, köpte ny musik häromdagen men har ingen lust att spela den, behöver skriva fakturor men har inte kraft att krafsa runt ibland alla kvitton som samlats på hög i hyllan hemma.
Jag är inte deppig, är inte inne i någon hopplös vårsvacka utan det har helt enkelt varit så enormt mycket fotboll den senaste tiden att det inte finns så mycket energi till så mycket annat.
Föranalyser, under-match-analyser och efteranalyser.
Resor å deadlines på texter.
Det har varit väldigt roligt och jag har varit extremt motiverad sedan allsvenskan började.
Men nu är ju jag som jag är och livet är inte fulländat förrens jag känner att skrivlusten och läslusten cirkulerar i omloppet.
Jag behöver musiken och alla de känslosvängningar som den plockar fram.
Å då snackar jag inte om något satans spektakel ifrån Moskva som människor verkar tro är på riktigt.
Jag mår inte bra om livet snurrar allt för fort.
Behöver långsamma periodpauser där jag kan sitta och vänta in själen.
Just nu är själen en försenad flygavgång.
Hamburgaren utan pommes och bröd är uppäten, grönsalladen med tomater var allt för lite, ramlösan står halvt urdrucken på skrivbordet i hotellrummet. Det är dags att gå till sängs. Det är en dag i morgon också...
Kan man hoppas.
Idag gick det förjäkla bra.
Analyserna satt, jag hittade de rätta orden, språket var varierat och distinkt och allt hade substans.
Nu sitter jag på ett hotellrum å känner att jag var inget annat än skräp idag under eftermiddagen.
Den känslan är lite tung för man kan inte med största säkerhet veta att det var så eftersom jag själv inte sett programmet.
Det är därför det är bra att kolla igenom programmen i efterhand för att kunna skingra de negativa tankarna eller också konstatera att jag var skräp, lära av det och göra bra nästa gång som innebär i morgon på Råsunda.
Zappar runt på väggteven och tycker att det är lite lustigt att det alltid är reklam på alla kommersiella kanaler som jag hoppar mellan. Är jag mossig för att tycka att det då känns meningslöst att följa vad det nu än må vara för program?
Vill lägga mig i sängen och börja bläddra i min första Ranelidroman, eller läsa igenom morgonens och gårdagens DN-kultur, eller några av de magasin jag burit med mig men jag är inne i en period då jag bara inte orkar.
Orkar inte läsa, köpte ny musik häromdagen men har ingen lust att spela den, behöver skriva fakturor men har inte kraft att krafsa runt ibland alla kvitton som samlats på hög i hyllan hemma.
Jag är inte deppig, är inte inne i någon hopplös vårsvacka utan det har helt enkelt varit så enormt mycket fotboll den senaste tiden att det inte finns så mycket energi till så mycket annat.
Föranalyser, under-match-analyser och efteranalyser.
Resor å deadlines på texter.
Det har varit väldigt roligt och jag har varit extremt motiverad sedan allsvenskan började.
Men nu är ju jag som jag är och livet är inte fulländat förrens jag känner att skrivlusten och läslusten cirkulerar i omloppet.
Jag behöver musiken och alla de känslosvängningar som den plockar fram.
Å då snackar jag inte om något satans spektakel ifrån Moskva som människor verkar tro är på riktigt.
Jag mår inte bra om livet snurrar allt för fort.
Behöver långsamma periodpauser där jag kan sitta och vänta in själen.
Just nu är själen en försenad flygavgång.
Hamburgaren utan pommes och bröd är uppäten, grönsalladen med tomater var allt för lite, ramlösan står halvt urdrucken på skrivbordet i hotellrummet. Det är dags att gå till sängs. Det är en dag i morgon också...
Kan man hoppas.
En vandring på jakt efter öde kaféer
Kom att tänka på det när jag var i London i mitten av mars.
Jag promenerade i Sohos utkanter och letade efter ett hak att käka på.
Trottoarerna var fulla av människor på väg, restaurangerna och kaféerna var overcrowded så jag fortsatte att gå.
Jag brukar göra samma sak när jag är i Stockholm, jag bara fortsätter att gå.
I Göteborg för en vecka sedan gick jag runt hela city för att jag inte hittade en lugn plats att slå mig ner på.
Visserligen började morgonen med en bjudfrukost med intervjuutbyte på Brogyllens konditori på Västra Hamngatan ihop med journalist Balogh, lite andra fikagäster och en väldigt trött Harald Treutiger vid fönstret nedanför balkongen.
Sedan hade jag en dag att slå ihjäl eftersom Mentorn satt på möten hela dagen och Mr Rare hade kvällen innan sett till att jag kört hål i kassavalvet efter ett besök på klädbutiken W19.
Hade således inte råd till annat än fönstershopping, nostalgivandring, bokspotting och framför allt kaffedrickande.
Men kaféerna i Göteborg är alltid fulla av folk, ångesten över överkonsumtion gnagde i själen och jag ville bara hitta en plats att slå mig ner och fundera igenom livets nycker.
Drömde om att inte tvättmaskinen där hemma skulle krasha just denna månad av ouppklarade räkningshögar.
Så jag gick och jag gick.
Bort ifrån folket vid Kungsportsplatsen, Kungsgatan i riktning mot färjeterminalerna.
Passerade Esperantoplatsen och tog mig mot och förbi Järntorget, kollade in genom dörren till kaféerna i Haga men nej.
Gick ner på Vasagatan och smög in på ett relativt tomt Espresso House.
Slog mig ner med en stor Kaffe Latte, gled ner i skinnfåtöljen, slog upp några tidningar och skulle precis gå in i det mentala rummet när en ocharmig hög av studenter studsade in i lokalen och tog över utrymmet.
Svepte kaffet, snabbläste sportsidorna och började gå.
Till Mingeling i backen vid biblioteket, ett lunchstamställe under mina Gbg-år.
Helt tomt och tyst, nya ägare, sämre mat.
Jakten fortsatte och ironiskt nog slutade dagen på brattiga NK.
Massor av folk i rörelse men halvfullt på fiket med de stora fönstren ut mot gatan.
Fann en skinnstol precis vid fönstret, sedan gjorde jag som "The Dogwhisper."
"Claimed the space around me" Ägde ytan, bubblan, stängde ute the fuzz och började skriva.
Skrev och lutade mig tillbaka för att följa skådespelet ute på gatan.
Storstad, personliga kreationer, människor vågar sticka ut.
En gatans teater som så många tycker om att beskåda.
Liksom jag.
Jag blev lugn, jag blev nöjd,
Här satt jag tills Mentorn slutligen gick förbi ute på Östra Hamngatan med en sjal runt halsen som fladdrande i vinden.
Vi skulle dra vidare.
Middag på Caleo.
Dödens väg i morgonljus
Dödens väg brukar man kalla den.
E20 från Örebro mot Stockholm.
Men det tog en stund innan jag upptäckte den sanningen för den tidiga morgonen var ju så vacker.
Helt ensam på vägen gasade jag iväg med miljöboven strax innan sex, det rök lite ifrån muggen med min kaffe americana som stadigt satt i mugghållaren bredvid ratten.
Solen hade varit uppe en stund och spred ett mjukt gult sken över Närke medan landskapet ilsket lös vårgrönt rätt in i ögonen, men det var okej för jag njöt trots en viss trötthet.
Hade skruvat av ljudet på stereon och den relativa tystnaden i bilens cockpit inbjöd till en avslappnad kontemplativ känsla som tog mig långt bort och långt in i den innersta viljans tankerum.
Reflekterade över de senaste månaderna och hur livet svänger ifrån årstid till årstid.
I vintras satt jag fast i småstaden med mycket vilja till nya projekt som inleddes och sakta rullar vidare i någon sorts sengångarfas, men det går trots allt framåt. Våren har däremot varit en väldigt aktiv period där resorna har duggat tätt å jag inser hur lyckligt lottad jag är med alla dessa svängningar som sätter livet i brand lite grann.
Jag tvingas att ruska på mig, vrida och bända, oroas och glädjas över saker jag vill ska hända och händer och sånt som inte händer. Det är något livgivande i att veta att man ena stunden står på gränsen till mörker för att i nästa dansa lyckliga danser runt nattliga och blöta lägereldsfester.
Om det sedan är hälsosamt att färdas upp och ner i sinnesstämningar är en annan sak som nån annan får svara på.
Men jag vet att jag lever och jag färdas både här på jorden och i Di Levas magiska kosmos.
Plötsligt fick jag veja undan för ett lik och väcktes bryskt ifrån min sköna avkopplande pose.
Verkligheten var tillbaka igen med ett blodigt rådjurskadaver mitt på vägbanan.
Det är en brutal värld våra djur lever i, en värld av människors tekniska utveckling som gör deras värld till en ständig lek med rysk roulette. Räknade till tre krossade råddjur, fyra mosade harar, ett par uppsvällda grävlingar och ett gäng platta fåglar innan jag svängde av mot Arlanda vid Rotebro. Trafiken kräver sina offer även ibland djurens värld och där existerar ingen nollvision. Kaffet smakade inte lika bra efter detta, solens ljus kändes mattare och vårgrönskan la sig i en skugga.
Ett British airways plan stod lojt och väntade på att ta mig till ett annat land.
Två dygn i en fotbollsarbetares vardag
Väckning 05.20.
Avresa Örebro 06.00.
Flyg 09.20 ifrån Arlanda.
Tåg till Paddington Station efter landningen på Heathrow.
Taxi till Emirates Stadium efter fika på Starbucks vid Hilton hotell på Paddington Station.
17.00, svensk tid, match Arsenal mot Chelsea i en rätt kall duell om man tänker på placeringar.
Direkt efter matchen avresa genom London mot Heathrow igen.
21.05 lyfter SAS mot Stockholm, Arlanda igen.
Vi landar 00.30.
01.15 ligger jag förhoppningsvis i sängen på hotell Arlandia.
Frukost och sedan avresa mot Örebro morgonen efter runt 10.00.
Fri tid.
18.00, samling inför allsvensk match på Behrn arena.
20.00 startar matchen mellan ÖSK och Hammarby.
23.30 lägger jag mig i sängen i huset i villaidyllen i småstaden.
Sover länge och väl.
Se där...
Två dygn i en fotbollsarbetares vardag.
Glamour och lyx hela vägen.
Frottera sig med både den brittiska och svenska mediaeliten.
Life is Rare...
The dark side of the moon
Två stora buskiga saker mötte mina ögon i spegelbilden när jag kravlade mig upp från sängen runt halv tio idag.
Va fan är det där hann jag tänka genom min grusiga blick.
Aha, det är bara polisongerna, såg jag sen.
Under ögonen låg en mörk skrynklig avslappnad halvmåne.
Död fladdrande hud i ansiktet och ett hår stort som på "a brother."
Det blir så här när man jobbar med fotboll.
Sena nätter och sena mornar.
Under vinterns arbetsnedgång lyckades jag för första gången i mitt liv vandra på samma gator under samma tider som de som i vårt samhälle kallas för vanliga människor.
Det vill säga de som går upp runt sex-sju på morgonen och sedan drar iväg till sina arbetsplatser.
Jag gjorde likadant och hittade en rytm med rimligt tidiga morgonstunder och sänggång innan the fat lady began to sing.
Det var en annorlunda upplevelse, jag såg människor jag aldrig tidigare sätt.
Jag har alltid tidigare åkt in till city när andra redan suttit vid sina skrivbord, eller vad dom gör, och har aldrig fattat när småstadstidningen skriver om trafikkaos. Mina sena luncher har påbörjats när lokelerna nästan är tomma och personalen helst vill gå hem. Det blir en livsstil och till slut tänker man inte på det.
Men under min lugna period fick jag se en helt ny värld, jag fick se allt det där som människor pratar om och det var trivsamt att få vara med i gemenskapen. Tänk va folk cyklar i småstaden, å bussarna är överfulla, å va bråttom dom har haft genom vinterns snöyra och kyla med halsdukar virade flera varv och tjocka jackor som promenerar själva med gråstenarna inuti. Jag var på väg att bli en av dom och jag tror inte att jag hade gnytt om så blivit.
Men nu sitter jag här i kortbyxor och overallsjacka vid köksbordet.
Det är lunch för de normala å jag håller precis på att vakna upp från koma.
Kom hem ifrån en miniturné vid två i natt, satt sedan en timma vid datorn, och rann sedan ner under lakanen strax efter tre.
Är seg som en röd gatukorsning.
Nu är jag inne i lunken igen och det betyder att samhörigheten blir med de själar som delar mina egna arbetstider.
Jag vandrar där nästan inga andra vandrar i småstaden, jag är ensam med egna tankar, träffar nästan inga andra.
Livet på "the dark side of the moon" är återigen ett faktum.
Stöd kampen mot kvinnovåldet!
Det fanns en tid för nästan tio år sedan då det brann en låga inom mig.
Jag var engagerad och ville fightas för det som för mig var viktigt.
Det blev medlemskap i ett antal olika organisationer men det som låg mig allra närmast var Amnesty International.
Frågor som demokrati, frihet att tala och skriva vad man vill utan att vara rädd för represalier, avskaffandet av dödsstraff, få bort tortyr och kampen av frigivandet av politiska fångar var av största vikt för mig.
Jag hade ett stort samhällsengagemang och en vilja att kunna vara med och påverka vår framtid på ett sätt som jag tror på.
Men åren har gått, världsproblemen bara växer, extremism, fattigdom, politiskt och ekonomiskt moras.
Alla de frågor som jag kämpade för har förlorat i värde beroende på USA:s nedmontering av de värden de själva alltid slagits och krigat för att få ha kvar. Frihet och demokrati.
Sedan världens fjäsk och kryperi inför Kina inför och efter OS där så mycket sades men så lite har efterlevts.
De ekonomiska intressena går alltid före de medborgerliga rättigheterna.
Allt det här har gjort att jag tappat tron på de goda krafterna, jag har tappat kraften att bry mig om allt satans elände som bara tornar upp sig framför ögonen varje dag.
Jag kan inte ta in utan måste stänga av annars skulle jag gå sönder av alla de negativa känslor som slår än i ansiktet varje dag. Jag har blivit ett passivt fegt as som betraktar, skakar på huvudet och ser bort.
Cynismen i mig hade i princip vunnit matchen och jag var redo att ge upp mig själv.
Men det finns en fråga som jag märker att jag går igång på fortfarande.
Den är inte så stor att jag får lust att rädda världen.
Men den är ändå jäkligt stor, alltför stor, dessutom är den en skam för det manliga släktet.
Det handlar om våldet mot kvinnor, mördade kvinnor, nedtryckta kvinnor, våldtagna kvinnor, utnyttjade kvinnor.
Ofta har jag slagit ifrån mig och sagt att jag har ingenting med det där att göra för jag slår inte och jag våldtar inte.
Ännu värre har det blivit när rabiata kvinnor som Gudrun Schyman och hennes följare varit de som stått och skrikig slagord mot männen. Då har jag blivit ultraanti, jag vill inte stå på hennes sida, jag föraktar sättet hon för fram frågorna på för det skapar bara ännu grövre motsättningar mellan könen.
Men själva frågan är brännhet och brinner i mig.
Vi män och våra värderingar är väldigt ofta en rest från någon sorts stenålder.
Vår rädsla för att tappa makt, och vår brist på verbala lösningar leder fram till extrema handlingar mot kvinnor.
Kommunikationen är slagen istället för orden.
Så fega å rädda.
Jag ser idag att Aftonbladet har dragit igång nån sorts kampanj mot kvinnovåldet.
Andra har gjort det tidigare.
Att uppmärksamma alla de som råkat illa ut, som dött till följd av våldet.
Det är någonting jag gärna stödjer.
Ogillar normalt populistiska och kommersiella kampanjer från mediabolag som vill sälja och använder tragiska ämnen i jakten på nettovinsterna men denna gång känns allt bra.
Alla män som läser den här bloggen borde på ett eller annat sätt visa stöd till kvinnorna och visa er avsky mot alla de män som är så fega och rädda att de måste slå, våldta, hota och döda sina kvinnor för att själva kunna leva.
Gör det på ert sätt men gör det!
Stöd kampen.
Långsam läsning
Det har varit en långsam dag.
Sov länge, åt frukost länge, drack kaffe och läste tidningar.
Länge...
Jag älskar söndagmorgnar.
Sånna då man vet att hela dagen ligger framför än helt utan plikter.
Långsamma mornar med långsamt läsande.
För jag läser verkligen långsamt och det har jag många gånger haft vissa mindre komplex för.
Det kan ibland ta en hel evighet för mig att komma igenom en tjock roman.
Önskar ofta att jag läste lite snabbare för att hinna med fler böcker.
Men det funkar inte, vill suga i mig och njuta av varje ord och mening.
Som vanligt trodde jag att jag var rätt ensam med detta.
Andra verkar ju alltid springa igenom boksidorna och sluka alster efter alster.
Och skryter lite lätt om det som om det är en tävling som jag alltid förlorar.
Men du är aldrig ensam.
Man är aldrig det.
Tog mig igenom en artikel i tidskriften "Vi Läser" och blev faktiskt lite glad.
En Lena Andersson, författare och journalist, skriver om sitt långsamma läsande.
"Att läsa är inte att samla troféer", skriver hon.
"Att läsa är att känna och tänka och ett sätt att inte vara ensam", skriver hon också.
Både denna Lena och jag själv vill och behöver sjunka in i texten för att ha behållning av den.
Att bara springa över bokstäverna och meningarna i nån sorts kapplöpning är fullständigt meningslöst, då kan man göra annat istället.
Det är som att se en actionfilm med tjugo minuters biljakter och explosioner i slowmotion och en dialog från helvetet.
Även de filmer som jag gillar bäst är långsamma med ett tempo som sakta sjunker in i kroppen och uppkallar en känsla.
Det får inte vara för direkt och rakt på, då blir det ytligt, intetsägande och ointressant.
Då väljer jag bort och gör annat precis som jag gör med flufflitteratur.
Ingenting av detta handlar om snobbighet på något sätt.
För det är som Lena Andersson skriver:
Det handlar om att hitta sin egen läsrytm, å min rytm är långsam.
Några lediga dagar i en solig småstad
Marscherande människor, röda fanor som vajar i vinden, slagord och knutna nävar.
Arbetarnas dag?
Ideologiernas dödsdans?
Så många tomma ord, så mycket hyckleri.
Popularitetstävling hellre än djup och insikter.
Å vilken dag.
Nu dagen efter och jag är helt slut.
Sent igår, middag och vin hos Jouma och The Gun.
Ikväll 50-årsfest med åttiotalstema.
Bestämde mig för att köra Miami Vice-stuk på min outfit.
Tänkte mig vit kostym a la Don Johnson med hittade ingen.
Så det fick bli dubbelknäppt.
Har även arbetat hemma hela helgen.
Dammsugit huset, skurat golv, torkat av bord och soffor, kastat en massa bråte ifrån hemmakontoret.
Tidskrifter till förbannelse som jag aldrig läser i.
Bay, bay.
Putsade upp min Yamaha Bulldog 1100 och fotade den.
Den ska säljas å det känns tungt men tid finns sällan att åka så det är att kasta bort pengar att han den i garaget.
Om någon är intresserad att köpa så vet ni var jag finns.
Snart ligger den på blocket.
Idag vårstädning i bilen som var grymt skitig.
Solen värmde och jag njöt med en mild bakfylla i systemet.
Stenar å hundhår, flaskor å burkar.
Så vacker nu efteråt, nästan som ny.
Trött, trött, trött...
I morgon troligtvis ännu tröttare.
Vilodag.
Sedan turné till Götelaborg i några dagar för att umgås med Mentorn, misstänker att även Mr Rare dyker upp när vi smyger ut på stan. Först Elfsborg mot IFK Gbg på måndag å så stormatchen ÖIS-BP på onsdag.
Det sistnämnda lär bli ett blixtrande möte inför storpublik på den nya arenan i Eventstaden.
Man kan ju alltid egosurfa...
Ett skrivuppdrag fick mig att börja reflektera över den tid som flytt.
Plockade fram gamla pärmar med tidningsurklipp från fotbollskarriären och började bläddra.
Det var länge sedan jag tittade i dom så det blev en rätt trevlig stund.
Så man sett ut...
En sak som slog mig var hur media har utvecklas genom åren.
Då menar jag inte kvalitativt i första hand utan kvantitativt.
Jag spelade allsvensk fotboll mellan 1989 och 1995 innan jag drog utomlands i tre år.
När jag kom tillbaka 1999 var det en helt ny värld.
Alla år(utom 1995) innan utlandsflytten spelade jag i lag som slogs i toppen av allsvenskan.
Två silver och tre brons tror jag ligger i en väska ute i garaget.
Med dagens mediabevakning skulle jag tro att mina pärmar vore tre gånger så många, dessutom skulle det naturligtvis gå att hitta massor av prylar på You Tube och andra platser på nätet. Å det utan att ha varit den absolut största stjärnan i laget.
Dagens elitspelare är så satans bortskämda utan att dom förstår det själva.
Hur ska dom kunna göra det.
Dom vet ju inget annat och tar för givet att det ska finnas en tevekamera och ett gäng skarpa pennor så fort dom slagit en bredsida till kompisen i backlinjen. Medvetenheten är hundraprocentig hos de flesta och utbildning i hur man ska bete sig är inget ovanligt hos fotbollsklubbarna. Med teveutvecklingen och nätets alla kanaler missas inte enda händelse i den svenska fotbollen. Mål, fula sparkar, räddningar, passningar och sköna dribblingar, allt registreras och skickas ut till alla som vill ha.
Själv sköt jag en handfull rökare i kryss och nättak under karriären och det enda som går att söka på nätet är två fula tacklingar, en av mig och en mot mig. Faktum är att tidningarna inte alltid sände ut egna reportrar utan använde lokaltidningarnas texter i sina egna tidningar, rakt av.
Expressens Mats Olsson har någon gång sagt att hans tidninga på allvar diskuterade att helt sluta att rapportera om den allsvenska fotbollen under 80, eller om det var 90-talet.
Ingen var ju ändå intresserad.
Man lever i den tid man gör och det finns ingen anledning till bittra tankar för då visste ju inte jag någonting annat än det vi hade. Man blev glad när det någon enstaka gång stod nått på sportsidan i en kvällstidning, vid några få tillfällen var jag med i teveintervjuer och det var otroligt stort. Å radion? Jorå, där dök det upp gubbar med mick och muff då och då.
När jag 1999 kom tillbaka till svensk fotboll så inleddes den enorma hype som den svenska fotbollen haft sedan dess.
Kan man kalla det hype då?
Nåväl, vid den tidpunkten började svenska spelare att skriva på egna hemsidor, det som senare skulle utvecklas till den bloggexplosion vi ser idag.
2001 började varenda match i allsvenskan sändas på Com Hem.
2000 kom det första numret av Aftonbladets sportsatsning med det rosa Sportbladet, Expressen hade försökt med en egen bilaga flera år tidigare men i krisens spår lades den ner.
Internetsajter i massor, webb-tv satsningar, podradio, mobiltelefonsatsningar och hur mycket mer som helst bevakar varje steg fotbollspelarna tar idag.
Det är sjukt i förhållande till kvaliteten på produkten men så länge det är kommersiellt befogat så att alla tjänar pengar på det då kommer hysterin fortsätta.
Jag är förvånad, har ofta funderat på när bubblan ska spricka men hela cirkusen verkar bara bli intensivare för varje år som går. Satsningarna på allsvenskan är hysteriska och införmagasinen är idag snart uppe på tegelstensnivåer.
Det är en underlig värld, jag lever i den fortfarande.
Fick inte med mig mycket av mediauppmärksamheten under min egna fotbollskarriär men har fått ut desto mer efteråt.
Men jag klipper inte längre ut de artiklar jag eventuellt dyker upp i.
Det behövs inte.
Man kan ju alltid egosurfa på google...
Plockade fram gamla pärmar med tidningsurklipp från fotbollskarriären och började bläddra.
Det var länge sedan jag tittade i dom så det blev en rätt trevlig stund.
Så man sett ut...
En sak som slog mig var hur media har utvecklas genom åren.
Då menar jag inte kvalitativt i första hand utan kvantitativt.
Jag spelade allsvensk fotboll mellan 1989 och 1995 innan jag drog utomlands i tre år.
När jag kom tillbaka 1999 var det en helt ny värld.
Alla år(utom 1995) innan utlandsflytten spelade jag i lag som slogs i toppen av allsvenskan.
Två silver och tre brons tror jag ligger i en väska ute i garaget.
Med dagens mediabevakning skulle jag tro att mina pärmar vore tre gånger så många, dessutom skulle det naturligtvis gå att hitta massor av prylar på You Tube och andra platser på nätet. Å det utan att ha varit den absolut största stjärnan i laget.
Dagens elitspelare är så satans bortskämda utan att dom förstår det själva.
Hur ska dom kunna göra det.
Dom vet ju inget annat och tar för givet att det ska finnas en tevekamera och ett gäng skarpa pennor så fort dom slagit en bredsida till kompisen i backlinjen. Medvetenheten är hundraprocentig hos de flesta och utbildning i hur man ska bete sig är inget ovanligt hos fotbollsklubbarna. Med teveutvecklingen och nätets alla kanaler missas inte enda händelse i den svenska fotbollen. Mål, fula sparkar, räddningar, passningar och sköna dribblingar, allt registreras och skickas ut till alla som vill ha.
Själv sköt jag en handfull rökare i kryss och nättak under karriären och det enda som går att söka på nätet är två fula tacklingar, en av mig och en mot mig. Faktum är att tidningarna inte alltid sände ut egna reportrar utan använde lokaltidningarnas texter i sina egna tidningar, rakt av.
Expressens Mats Olsson har någon gång sagt att hans tidninga på allvar diskuterade att helt sluta att rapportera om den allsvenska fotbollen under 80, eller om det var 90-talet.
Ingen var ju ändå intresserad.
Man lever i den tid man gör och det finns ingen anledning till bittra tankar för då visste ju inte jag någonting annat än det vi hade. Man blev glad när det någon enstaka gång stod nått på sportsidan i en kvällstidning, vid några få tillfällen var jag med i teveintervjuer och det var otroligt stort. Å radion? Jorå, där dök det upp gubbar med mick och muff då och då.
När jag 1999 kom tillbaka till svensk fotboll så inleddes den enorma hype som den svenska fotbollen haft sedan dess.
Kan man kalla det hype då?
Nåväl, vid den tidpunkten började svenska spelare att skriva på egna hemsidor, det som senare skulle utvecklas till den bloggexplosion vi ser idag.
2001 började varenda match i allsvenskan sändas på Com Hem.
2000 kom det första numret av Aftonbladets sportsatsning med det rosa Sportbladet, Expressen hade försökt med en egen bilaga flera år tidigare men i krisens spår lades den ner.
Internetsajter i massor, webb-tv satsningar, podradio, mobiltelefonsatsningar och hur mycket mer som helst bevakar varje steg fotbollspelarna tar idag.
Det är sjukt i förhållande till kvaliteten på produkten men så länge det är kommersiellt befogat så att alla tjänar pengar på det då kommer hysterin fortsätta.
Jag är förvånad, har ofta funderat på när bubblan ska spricka men hela cirkusen verkar bara bli intensivare för varje år som går. Satsningarna på allsvenskan är hysteriska och införmagasinen är idag snart uppe på tegelstensnivåer.
Det är en underlig värld, jag lever i den fortfarande.
Fick inte med mig mycket av mediauppmärksamheten under min egna fotbollskarriär men har fått ut desto mer efteråt.
Men jag klipper inte längre ut de artiklar jag eventuellt dyker upp i.
Det behövs inte.
Man kan ju alltid egosurfa på google...
Mitt liv är inte en schlager...
Så mycket coolare ens liv skulle vara om man kunde lägga på musik i bakgrunden på allt man gör.
A soundtrack of my life...
Som i TV-serier.
Jag får ofta den känslan när jag är ute och långåker i bilen.
Musiken är uppskruvad och jag far med hög hastighet genom landet.
Tom Petty & The Heartbreakers.
Eller sitter vid ett café i Stockholm och skriver i min svarta moleskine.
Nån singer/songwriter i lurarna.
Känslan av nån slackerfilm i New York miljö.
Espresso
Till och med tragik och misär kan man omvandla till feelgood genom att applicera rätt låtar till rätt scener.
Ensam med en pava whiskey, skäggstubb och rufsigt hår, på golvet i köket med tårar rinnande ner på kinderna.
Skilsmässolåtar.
Blood on the track, Bob Dylan.
Nåt mörkt och sorgligt av Nick Cave.
Äktenskap, Ulf Lundell.
Tågresa.
Skogar och vatten, åkrar och småstäder, flyger förbi.
Förorter och höghus.
Vemod och Tomas Andersson-Wij.
Lyckan alltid svårare att hitta rätt musik till.
Lyckan är svår att spegla för den blir lätt så banal och fånig.
Som en lycklig Alanis Morissette.
Eller glättig schlagerdisco.
Å mitt liv är definitivt ingen schlager.
En röst i natten
Som en Jack Killian far jag fram som "En röst i natten"
Ensam i mörkret med världen därute runtomkring mig.
Me, myself and I.
Precis som jag vill ha det.
När jag far fram på landets motorvägar mot "destination nowhere".
Någonstans mellan Vara och Skara kommer jag att tänka på en intervju med Anders Wendin, alias Moneybrother och Pengabrorsan, som jag lyssnade på i radion för några dagar sedan. Han har släppt nytt album i år och promotar dessutom sin egen tomatsoppa.
Jag har ett lite märkligt förhållande till denne Anders Wendin och hans musik.
Å ena sidan så älskar jag hans röst, så bräcklig och sårbar men ändå lika klar och kraftfull.
Han har en fantastisk känsla för stil och blandar det eleganta med det punkiga på ett sätt som jag själv skulle vilja nå fram till men aldrig gör. Det lyser coolness över Anders och hans scenshow gränsar ofta till samma frälsning som Håkan Hellström brukar nå fram till med sina lärjungar. Wendin eller Moneybrother är en äkta rockstjärna, eller soulkung som han säkert hellre ser sig som. Hans tuffa attityd och samtidigt ödmjuka och genomtrevliga sätt att vara på bygger bara på mitt gillande till artisten Moneybrother.
Men det finns ett stort problem.
Jag lyssnar aldrig på hans musik.
Vet inte vad det är men kanske är det för perfekt för mig.
Jag köpte tidigare hans skivor men sedan står de där i hyllan och vilar.
Visst var debutalbumet "Blood Panic" briljant på många sätt men det fastnar inte.
Produktionen, ljudbilden, rösten är här nästan helt utan skavanker och jag blir inte berörd av någon anledning.
Likaså med "To Die Alone" och på det albumet då han kallar sig för Pengabrorsan och sjunger på svenska.
Jag slutade köpa hans skivor efter det och det smärtar mig för jag vill så gärna gilla Moneybrother för jag gillar ju Anders så mycket .
Å här kommer det sista knivhugget i hans själ.
Om jag ska lyssna på Anders Wendin så gör jag det mycket hellre via hans tidigare låtar i gruppen Monster som var precis så punkiga, skitiga men samtidigt souliga med blås och skakänsla som jag allra helst vill ha honom som soloartist.
De två album som gruppen gav ut var långtifrån perfekta, väldigt ojämna, men med en naivitet och bryskhet som jag bara älskar att lyssna på fortfarande. Framförallt albumet "Rockers Delight" är en explosion av spelglädje och energi.
Låtarna "Debbie Debbie", "You´ll be Sorry" och C´mon With Me" är briljanta i all sin ungdomliga enkelhet.
Sedan släppte Monster albumet "Gone,Gone, Gone/A Bash Dem och den var annorlunda än "Rockers Delight", lugnare men fortfarande med mer vassa hörn än vad som senare skulle dyka upp ifrån Anders Wendin.
Någonstans i början av tjugohundratalet hoppade Wendin av Monster som då gick i graven.
Det är självklart att Wendin och Moneybrother musikaliskt är hundra gånger bättre idag än då i slutet av nittiotalet, att säga något annat är förstår förolämpande.
Men perfekt är inte alltid bäst, bra med damm i hörnen är min melodi.
Ensam i mörkret med världen därute runtomkring mig.
Me, myself and I.
Precis som jag vill ha det.
När jag far fram på landets motorvägar mot "destination nowhere".
Någonstans mellan Vara och Skara kommer jag att tänka på en intervju med Anders Wendin, alias Moneybrother och Pengabrorsan, som jag lyssnade på i radion för några dagar sedan. Han har släppt nytt album i år och promotar dessutom sin egen tomatsoppa.
Jag har ett lite märkligt förhållande till denne Anders Wendin och hans musik.
Å ena sidan så älskar jag hans röst, så bräcklig och sårbar men ändå lika klar och kraftfull.
Han har en fantastisk känsla för stil och blandar det eleganta med det punkiga på ett sätt som jag själv skulle vilja nå fram till men aldrig gör. Det lyser coolness över Anders och hans scenshow gränsar ofta till samma frälsning som Håkan Hellström brukar nå fram till med sina lärjungar. Wendin eller Moneybrother är en äkta rockstjärna, eller soulkung som han säkert hellre ser sig som. Hans tuffa attityd och samtidigt ödmjuka och genomtrevliga sätt att vara på bygger bara på mitt gillande till artisten Moneybrother.
Men det finns ett stort problem.
Jag lyssnar aldrig på hans musik.
Vet inte vad det är men kanske är det för perfekt för mig.
Jag köpte tidigare hans skivor men sedan står de där i hyllan och vilar.
Visst var debutalbumet "Blood Panic" briljant på många sätt men det fastnar inte.
Produktionen, ljudbilden, rösten är här nästan helt utan skavanker och jag blir inte berörd av någon anledning.
Likaså med "To Die Alone" och på det albumet då han kallar sig för Pengabrorsan och sjunger på svenska.
Jag slutade köpa hans skivor efter det och det smärtar mig för jag vill så gärna gilla Moneybrother för jag gillar ju Anders så mycket .
Å här kommer det sista knivhugget i hans själ.
Om jag ska lyssna på Anders Wendin så gör jag det mycket hellre via hans tidigare låtar i gruppen Monster som var precis så punkiga, skitiga men samtidigt souliga med blås och skakänsla som jag allra helst vill ha honom som soloartist.
De två album som gruppen gav ut var långtifrån perfekta, väldigt ojämna, men med en naivitet och bryskhet som jag bara älskar att lyssna på fortfarande. Framförallt albumet "Rockers Delight" är en explosion av spelglädje och energi.
Låtarna "Debbie Debbie", "You´ll be Sorry" och C´mon With Me" är briljanta i all sin ungdomliga enkelhet.
Sedan släppte Monster albumet "Gone,Gone, Gone/A Bash Dem och den var annorlunda än "Rockers Delight", lugnare men fortfarande med mer vassa hörn än vad som senare skulle dyka upp ifrån Anders Wendin.
Någonstans i början av tjugohundratalet hoppade Wendin av Monster som då gick i graven.
Det är självklart att Wendin och Moneybrother musikaliskt är hundra gånger bättre idag än då i slutet av nittiotalet, att säga något annat är förstår förolämpande.
Men perfekt är inte alltid bäst, bra med damm i hörnen är min melodi.
Är ensam stark?
Ensam är stark brukar det ju heta.
Det är ett förhållningssätt som jag haft genom åren.
Vet att det är ett falskt synsätt men livet har lärt mig att leva så.
Erfarenheter av negativ art har gjort att jag ofta drar mig undan ifrån det sociala spelet.
Svek och besvikelser.
Detta gör mig troligtvis till en förlorare för alla vet ju att som samhället ser ut idag så gäller klappar på axlar, nätverkande och informella vänskapsklubbar där man hjälper varandra till positioner i samhället.
Jag håller mig gärna för mig själv och jag hatar mig själv för det.
Antar att jag drar på mig det själsliga utanförskapet inne i mig.
Den ständiga underdogen krälar runt som ett gift i kroppen.
Gissar att ett antal ögonbryn höjs för inte kan det vara så när man jobbar på det sätt som jag gör.
Jag träffar ju massor av folk, arbetar med massor av kollegor.
Möter fotbollsfamiljen på arenor, snackar med tränare, spelare, sportchefer, journalister.
Men faktum är att jag alltid känner mig utanför av någon anledning.
Möts av någon sorts tveksamhet i de andras ögon.
Alla andra verkar umgås, odlar sina relationer, de ringer och snackar, skvallrar på ett sånt där vänskapligt sätt och träffas i olika former över några glas öl och, som man brukar säga, en bit god mat.
Jag får aldrig arslet ur vagnen och sträcker mig efter den där mobiltelefonen för att slå det där samtalet till den där vännen som faktiskt bjudit in till fika eller middag eller bara en liten whiskey.
Jag är nog lite sjuk.
En extremt social människa med starka drag av social fobi.
Kan man vara sån?
Jag är sån!
Därför blir jag knappast överraskad över mitt eget beteende när jag i söndags efter derbyt mellan BP och AIK, i väntan på måndagens derby mellan Bajen och Järnkaminerna, checkade in på Scandic Park i Stockholm och gjorde...ingenting.
Istället för att jaga social samvaro käkade jag lite halvtaskig mat på en sylta i området, drack mineralvatten.
Som värsta Siddartha, genom lidande ska man nå insikt.
Eller?
Knappast.
Gick sedan förbi kommersialismens mecka istället.
7-Eleven och köpte kaffe, en glass, två bananer och en Ramlösa.
Smög frusen upp på rummet och njöt av ensamheten.
Såg på TV, surfade på datorn, läste tidningar, bläddrade i en bok, kollade bilder i ett magasin och hoppade sedan i ett kokhett bad med Van Veeteren på platt-TV:n på väggen ute i rummet.
Kröp till sist ner under täcket och skickade in en dvd i datorn.
Californiacation.
En briljant TV-serie.
Som i gamla DDR...
Record Store Day.
En dag för att uppmärksamma landets skivbutiker.
Så har det sett ut i de städer som fortfarande har anständigheten att inhysa en seriös skivbutik.
Satt och såg på TV 4-morgon och då var dom i butiken Pet Sounds på Skånegatan i Stockholm och intervjuade artister som spelade live och butikens innehavare. Ägaren sa där en bra sak angående skivbutikers fortsatta överlevnad.
"Det handlar om personlig service och att presentera musik som kunden inte visste att dom ville ha"
Det är precis så jag vill ha det. Å inte bara inom musiken utan inom alla områden.
Liberaler brukar alltid säga att man ska ge folk det dom vill ha. Så brukar kommersiella TV-kanaler också säga och sedan kasta ut nått ytligt skitprogram som attraherar människor absolut lägsta instinkter.
Lättsmällt och passiv underhållning som man inte behöver engagera sig i.
Jag värnar verkligen public service.
Tanken att kunna sända saker som inte är breda, inte lockar massorna.
Jag vill bli överraskad och få hem något som jag inte visste att jag ville ha.
Å dessutom lära mig något på köpet.
På samma sätt gillar jag skivbutiker som drivs av personer som verkligen är musikintresserade och som brinner för att vidga vyerna på sina kunder och tipsa om band som man inte visste existerade.
På radiokanalerna lär man sig ingenting, spellistor rullar å ut far samma jävla låtar om och om igen.
I de flesta tidningarna är det samma grupper och soloartister som recenseras överallt och det är de mest kända som skivbolagen lägger tid och pengar på att promota.
Bensinstationsmusik. Extremt likriktat och fattigt.
Inget fel i det om det verkligen är det som man vill ha.
Men det kanske finns annat som dom inte vet om som är ännu bättre.
.jpg&imgrefurl=http://commons.wikimedia.org/wiki/File:DDR_-_Mark_der_DDR_(M).jpg&usg=__R_al-6nZl9S8hH1JmHo_g1iSfUI=&h=860&w=740&sz=320&hl=sv&start=24&um=1&tbnid=0KpWavMDlZ3hXM:&tbnh=145&tbnw=125&prev=/images%3Fq%3DDDR%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26lr%3Dlang_sv%26sa%3DN%26start%3D18%26um%3D1)
Likadant med bokaffärer.
Akademibokhandeln har bestämt att plocka bort allt smalt som inte säljer maximalt och istället enbart satsa på storsäljare.
Jag hoppas att jag kommer ha stake nog att sluta handla där för jag gillar inte tanken.
Jag vill bli överraskad även där, hitta böcker som jag inte visste att jag ville ha och inte få en massa kändisböcker nedstuckna i halsen eftersom förlagen och butiken i samförstånd har bestämt att det är just de här böckerna som det svenska folket ska köpa. Tänk inte själva, köp den boken som ligger under den största reklamskylten.
Recensionsdagar kan man läsa om exakt samma böcker i varenda morgon och kvällstidning i hela jävla Sverige.
På slutet har det handlat om mediagunstlingarna Alex Schulman och DN:s Hanna Hellquist.
Likriktat och fattigt.
Böckerna är kanske bra, vad vet jag då jag inte läst dom, men det är principen om att inte få möjlighet att själv välja.
Det är som att bygga stora breda kulturmotorvägar som alla måste gå på och inhandla det som storbolagen bestämt ska få synas och som därför automatiskt köps. Lobotomerade människor som alla gör samma sak och lyssnar, tittar på och läser samma saker i ett enda stort kollektivt samförstånd.
Det är som i gamla DDR.
Den italienska fotbollens intresseklubb
Det är några år sedan nu.
Jag satt ihop med Å, hennes italienska barndomskamrat och hans tyska polare i Trastevere i Rom.
Vi pratade om Italien, om nord och syd, och vad som egentligen är Italien.
Tysken var den som hade mest åsikter, han hade bott i Rom i tio år, tyckte att allt ovanför Rom inte var Italien.
Tyskar sa han, de där jäkla norditalienarna är mer tyskar än tyskarna själva.
Han själv levde och verkade, som han själv tyckte, som en riktig italienare.
Det är lite intressant det där.
Utlänningar som tar sig själva och sitt "äkta" italienska leverne på sånt allvar att det nästan blir parodiskt.
Mer italienska än italienarna själva, precis som tysken.
Jag tänker ofta på det när man jobbar med fotboll inom media för det pågår ju ständigt ett mindre litet krig mellan de som älskar den italienska fotbollen och de som ogillar den och oftast hyllar Premier League istället.
Anglofilerna hånar och sätter sig på Serie A-fantasterna, nu oftare än någonsin med tanke på Champions League.
Serie A-beskyddarna känner sig påhoppade, tycker dom är orättvist behandlade, och ser sig som en liten exklusiv minoritet som fattat något som ingen annan fattat.
Hardcorefans som lever ut alla romantiska italienska föreställningar som kommer fram ur stereoyper som byggts upp av resebolagens pr-offensiver genom åren. Som om italienarna vore en enda homogen folkgrupp med exakt samma värderingar och kulturella arv, vilket dom verkligen inte är.
Jag vet att det finns en del individer som verkligen har täckning för sin Italienvurm och som på djupet förstår samhället, politiken, fotbollen, kulturen och...ja ni förstår. Sedan finns alla dessa personer som tror att dom vet hur det är och ska vara. Å dom är tyvärr många fler. Det är oftast dom som är mest högljudda och lättstötta, på gränsen till rabiata.
Men börjar man skrapa lite på ytan så grundar sig deras fanatism på ytliga tankar om hur Italien är.
Stereotypen som sjunger "Volare oh oh, cantare oh oh oh oh..." och käkar pasta "al dente" med mammas tomatsås.
Samtidigt strider dom för att få bli accepterade, invigda och älskade av alla de som enligt dom själva hatar italienare och deras fotboll. Men frågan är om dom verkligen, innerst inne, vill in dit, in till etablissemanget.
Jag tror att det är roligare att se sig som den där outsidern som är speciell och som inga andra förstår sig på.
Personligen så älskar jag Italien och italiensk fotboll trots att jag är född och uppväxt som värsta anglofil med brittisk fotboll, supporterskap, musiken och modet. Men jag påstår inte att jag förstår mig på landet även om jag har åsikter och kan diskutera det. Jag står med en fot på vardera sidan, älskar Rom och Roma, färgerna, maten, drycken, de alltid stiliga och värdiga italienarna, ja allt det ytliga som många andra faller för. Men jag älskar även Leeds United, pubar, ale, skitiga rockklubbar, arbetarklassromantik a la "This is England".
Mitt väsen fungerar alltså inte inte så att jag bara ser åt ett enda håll utan att se allt det andra vackra som finns runtomkring mig. Jag kan älska både England och Italien och dess fotboll, för att inte säga Spanien som fortfarande verkar oskyldigt och ofarligt på något sätt. I det här fallet finns inget för eller emot. Bara både och.
En stormvind i villaidyllen
Det blåser upp till storm i villaidyllen.
Idag hade en granne satt upp ett A4-ark på en pinne som var nedstucken i gräsmattan bredvid gångbanan.
Jag såg inte exakt vad det stod men kanske kan den lilla högen av hunddynga som låg framför vara en vink.
"Ta upp skiten ni som lämnat den här kanske det stod."
När jag vandrade förbi med doggen kände jag mig inte det minsta skyldig eftersom de där små fjantkottarna som låg där och log knappast var gjorda av en riktig irländare...
När jag går ut hänger jag sopsäcken över axeln.
Jag hänger skyffeln i bältet å så går jag iväg, det går liksom inte att komma undan när man rastar världens största hundras med världens största högar av drit.
Bajsskräck som jag alltid haft var det en rejäl mara det första halvåret med doggen.
Fy fan va äckligt det var att lassa in skiten i sopsäcken.
Men nu är jag van och lassar med ett leende på läpparna men med näsan rejält åtstrypt.
Jag tror trots min klara oskuld att den där lappen på pinnen var menad mot oss.
Doggen mig och Å.
Saker och ting har liksom hettat till sedan en lite otaktisk doggvän nämnde att grannens dotter har en liten sak som han kallade bjäbb-Olga(å det är förstås inte det riktiga namnet) för att den lilla jämt skäller så att hela kvarteret skälver.
Han sa att alla i området kallar den lilla för bjäbb-Olga(som egentligen heter nått annat).
Den typen av rakt på kritik är sällan så effektiv, taggarna sticker förstås ut direkt.
Inte på dottern i första hand, konstigt nog, utan på grannen som är mamman.
Att sedan vännen har rätt i sak, alltså bjäbbandet, inte att alla kallar den lille för bjäbb-Olga, är en helt annan femma.
Nu vet jag liksom inte hur jag ska bete mig för jag går mest och skrattar åt allt.
Grannfejd är liksom inte min grej, vet inte hur man gör.
Ska man ringa Aschberg?
Nä visst ja, han är väl ute och promenerar till Haparanda eller nått.
Men som sagt, lite kul är det att se hur människor kan bli irriterade av så små saker.
Varje gång man går förbi och försöker vara vänlig viner det knivskarpa men ändå subtila bredsidor.
Ni vet så som människor är, man säger något men säger det inte rent ut.
Å så ler dom med sina påklistrade leenden.
Är det inte kommentarer om nedlagda hundbajspåsar i soptunnan vid busshållplatsen, som är striktligen förbjudet, så är det rent hånfulla kommentarer på vänliga vardagsfraser.
-Så du är uppe så här tidigt och städar bilen. Vad duktig du är!
-Vadå tidigt, jag var uppe redan vid sju. Vet inte vad ni har för tider i ert hus egentligen...
Alltid ett litet hugg, alltid en lite lätt skymd tjottablängare i sidan.
Men jag bryr mig inte.
Vandrar förbi och säger hej, hej och går vidare.
Men Å tar åt sig eftersom hon bjuder till varje gång och hoppas på ett glatt gensvar.
Lägg ner säger jag.
Livet är för kort för att fokusera på människor med dålig karma, sånna som slukar din egen energi och låter dig gå där med dåligt samvete fast man inget gjort.
Vi plockar alltid upp våra gödselhögar men lägger dom någon enstaka gång i soptunnan vid busshållsplatsen.
Det medger jag.
Vi går även med doggen i skogen utan koppel.
Erkänner även det.
Vi är verkligen hemska.
Å bjäbb-Olga(som heter något annat egentligen) forsätter bjäbba och livet går vidare i villaidyllen.
Jag är inte ett dugg arg eller irriterad.
Bara förundrad och numer riktigt nonchalant.
För bjuder dom inte upp till dans då dansar jag gärna själv.
Fotbollspelare och litteratur...
Det pågår ett litet sånt där riggat ordkrig i Sportbladet idag.
I alla fall på nätet.
Björn Ranelid mot Tomas Brolin.
Ni vet en sån där grej att Ranelid använder ett gammalt Brolincitat angående bokläsning.
"Så sjuk blir jag aldrig jada, jada, jada..."
Sedan ringer tidningen upp Brolin för ett svar och han blir förbannad och ger igen med en verbal känga.
Klassisk uppviglarjournalistik.
Men frågan som ställdes i programmet "Supersöndag" i Canal Plus kvarstår.
Blir fotbollspelare bättre för att dom läser böcker?
De klart att dom inte blir!
Däremot är jag övertygad om att dom blir fattigare människor om dom inte upptäcker litteraturen.
Att läsa öppnar dörren till nya världar, att läsa ger dig ett bättre språk som i sin tur ger dig bättre förutsättningar i livet.
Språket är nyckeln till utveckling, språket ger dig en större chans att lyckas med dina drömmar.
Språket ger dig makten över dig själv så att ingen kan trycka ner dig genom bättre argumentation.
Att läsa ger dig gratis kunskap utan skolbänk.
Jag hade knappt läst en enda bok fram tills 21 års ålder.
Då fick jag "Gudfadern" i min hand av en gammal lagkamrat som senare blev lärare.
Pocketbok, liten jävla text som man knappt såg, groteskt tjock.
Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den.
Men svisch sa det och inte långt senare satt jag med en ny tjock bok i min hand.
Så har det fortsatt och numer är jag galen i litteratur och i de fysiska böckerna som står hemma i min bokhylla.
Jag är övertygad om att jag inte hade jobbat med det jag gör om jag inte kommit igång med läsningen när jag gjorde det.
Skrivandet har jag utvecklat genom min egen fantasi och lust till att uttrycka mig men också genom att jag läst en massa genom åren. Morgon och kvällstidningar, krönikörer och intervjuer, magasin, böcker jag allt som jag kommit över.
Läsandet har också hjälpt mig med språket i jobbet som fotbollsanalytiker.
Ordförådet är bredare, det finns mycket mer att gräva i om man vill ha ett mer varierat språk trots att fotbollsspråket i sig självt är ganska begränsat och fyrkantigt.
Allt det jag gör i mitt yrke grundar sig i läsningen och njutningen i litteraturen.
Skulle jag jobba i en fotbollsklubb, med ungdomar, ja även med seniorer, så skulle jag definitivt uppmuntra till bokläsning istället för till exempel det där meningslösa pokerspelandet som Ranelid nämnde i sin monolog om litteratur och fotbollspelare. Man kommer aldrig att nå alla i ett lag men för varje individ som ögonen öppnas på är det en seger för livets goda, språket och makten, konsten och närheten till de stora känslorna.
Fotboll är kultur brukar man ju säga, litteraturen är kultur, varför går dom inte oftare hand i hand.
Follow your inner bear.
Satt och såg på Höstlegender igår.
Filmen där Brad Pitt är den store hjärtekrossaren.
Kvinnornas hjärtan fullständigt exploderade över den råa och tuffa jägaren som samtidigt var sårbar och vek.
En man som alla kvinnor säger att dom inte vill ha egentligen för att han var vild, fri och icke ansvarstagande.
En instabil rebell som gjorde vad han kände för men som ändå fick all kärlek.
Hans bror som gjorde allt efter regelboken, som var den trygga mannen, var den som inte fick nån kärlek alls.
Det är väl så det är i livet, människor säger en sak men menar och agerar på ett annat.
Brad Pitt "followed his inner bear" och drog iväg på årslånga resor över jordklotet.
"The inner bear"...
Den där känslan kommer även över mig då och då.
En bubblande rastlöshet, en inre kraft, ett kraftigt vildsint djur som stampar och vrider sig.
Förändringens kraft, kreativitetens kraft, flykten från tryggheten, jakten på livskickar.
Jag är där nu.
Våren, solen, värmen väcker allt det där hos mig.
Jag vill bara dra iväg och kanske aldrig komma tillbaka igen.
Ut på det stora äventyret.
Eller bara det fria livet.
Finns det?
Filmen där Brad Pitt är den store hjärtekrossaren.
Kvinnornas hjärtan fullständigt exploderade över den råa och tuffa jägaren som samtidigt var sårbar och vek.
En man som alla kvinnor säger att dom inte vill ha egentligen för att han var vild, fri och icke ansvarstagande.
En instabil rebell som gjorde vad han kände för men som ändå fick all kärlek.
Hans bror som gjorde allt efter regelboken, som var den trygga mannen, var den som inte fick nån kärlek alls.
Det är väl så det är i livet, människor säger en sak men menar och agerar på ett annat.
Brad Pitt "followed his inner bear" och drog iväg på årslånga resor över jordklotet.
"The inner bear"...
Den där känslan kommer även över mig då och då.
En bubblande rastlöshet, en inre kraft, ett kraftigt vildsint djur som stampar och vrider sig.
Förändringens kraft, kreativitetens kraft, flykten från tryggheten, jakten på livskickar.
Jag är där nu.
Våren, solen, värmen väcker allt det där hos mig.
Jag vill bara dra iväg och kanske aldrig komma tillbaka igen.
Ut på det stora äventyret.
Eller bara det fria livet.
Finns det?
En sån där dag...
Vissa dagar är så där.
Man vaknar med huvudvärk och ont i nacken.
Man undrar vem som spelat fotboll med sin skalle under natten.
Sedan tappar man ut mjölken på bordet, får skeden i knät och slår tån i bordsbenet.
Självklart signalerar min Jura Impressa Z5 filterbyte och det tar en massa jävla minuter innan jag får mitt kaffe.
Funderar som man brukar på att gå och lägga sig igen för att starta om på något sätt men fortsätter dagen i alla fall för att man tänker att det kan inte bli så mycket värre nu.
En sorgligt naiv man.
Å solen lyser i alla fall på förmiddagen och jag säger till mig själv att jag tar nog ljusa byxor idag eftersom vädret är så fint.
Det är inte ofta som de ljusa byxorna åker på men som en liten välkomsthälsning till våren tänkte jag.
Två timmar senare öser förstås regnet ner och skiten stänker upp på vaderna när jag går genom vattenpölar och bölar.
Då hade jag ändå varit så företagsam att jag lagt en servett i knät under lunchen för att inte få fläckar av stänkande sås till Biff Stroganoffen. Men otack är världens lön så jag går iväg till bolaget och inhandlar vin och bubbel till helgen.
Jag tar dubbla påsar för att inte handtaget ska gå sönder så att jag tappar alla flaskor i asfalten ute på torget.
Men regnet fortsätter ösa ner och jag blir sjöblöt på min väg mot garaget, gatorna är nästan tomma nu, och jag lämnar påsarna i bilen och tar trapporna en våning upp och går in i Digital Inn och stirrar stenhårt på en MacBook Pro.
Jag har snart varit inne där ett tjugotal gånger men kan inte bestämma mig om jag ska byta PC mot Mac.
Det är fel dag att ta ett sånt beslut men får klart för mig att den ultrasvaga kronkursen än så länge inte har påverkat priset på de bärbara och det är i alla fall ett positivt tecken. Jag tror att jag har en Mac innan maj månads ände.
Hämtar doggen som löper och vänder upp baken till alla som vill och inte vill lukta och jag försöker prata med henne om det där att inte vara för billig eftersom det kan bygga upp ett dåligt rykte i stan. Hon är ju faktiskt en Irländsk Varghund så det gäller att tänka sig för, hon smälter liksom inte in i den övriga stadsbilden som en anonym Golden Retriver.
Men så tänker jag att Pelle:
Hon är ju hund och då ska man ju göra så.
Å så tänker jag en gång till och inser att en lördagkväll på krogen inte är allt för olik en löpande tiks vardag.
Men en sån här dag ska man inte tänka allt för mycket utan bara åka hem till sig och sin soffa och lägga sig där och helst inte göra någonting. Det handlar om att vänta ut en sån här dag, få det onda att se åt ett annat håll, lura djävulen eller bara tala om för honom att det inte var jag som stod där "at the crossroad" och sålde min själ.
Man vaknar med huvudvärk och ont i nacken.
Man undrar vem som spelat fotboll med sin skalle under natten.
Sedan tappar man ut mjölken på bordet, får skeden i knät och slår tån i bordsbenet.
Självklart signalerar min Jura Impressa Z5 filterbyte och det tar en massa jävla minuter innan jag får mitt kaffe.
Funderar som man brukar på att gå och lägga sig igen för att starta om på något sätt men fortsätter dagen i alla fall för att man tänker att det kan inte bli så mycket värre nu.
En sorgligt naiv man.
Å solen lyser i alla fall på förmiddagen och jag säger till mig själv att jag tar nog ljusa byxor idag eftersom vädret är så fint.
Det är inte ofta som de ljusa byxorna åker på men som en liten välkomsthälsning till våren tänkte jag.
Två timmar senare öser förstås regnet ner och skiten stänker upp på vaderna när jag går genom vattenpölar och bölar.
Då hade jag ändå varit så företagsam att jag lagt en servett i knät under lunchen för att inte få fläckar av stänkande sås till Biff Stroganoffen. Men otack är världens lön så jag går iväg till bolaget och inhandlar vin och bubbel till helgen.
Jag tar dubbla påsar för att inte handtaget ska gå sönder så att jag tappar alla flaskor i asfalten ute på torget.
Men regnet fortsätter ösa ner och jag blir sjöblöt på min väg mot garaget, gatorna är nästan tomma nu, och jag lämnar påsarna i bilen och tar trapporna en våning upp och går in i Digital Inn och stirrar stenhårt på en MacBook Pro.
Jag har snart varit inne där ett tjugotal gånger men kan inte bestämma mig om jag ska byta PC mot Mac.
Det är fel dag att ta ett sånt beslut men får klart för mig att den ultrasvaga kronkursen än så länge inte har påverkat priset på de bärbara och det är i alla fall ett positivt tecken. Jag tror att jag har en Mac innan maj månads ände.
Hämtar doggen som löper och vänder upp baken till alla som vill och inte vill lukta och jag försöker prata med henne om det där att inte vara för billig eftersom det kan bygga upp ett dåligt rykte i stan. Hon är ju faktiskt en Irländsk Varghund så det gäller att tänka sig för, hon smälter liksom inte in i den övriga stadsbilden som en anonym Golden Retriver.
Men så tänker jag att Pelle:
Hon är ju hund och då ska man ju göra så.
Å så tänker jag en gång till och inser att en lördagkväll på krogen inte är allt för olik en löpande tiks vardag.
Men en sån här dag ska man inte tänka allt för mycket utan bara åka hem till sig och sin soffa och lägga sig där och helst inte göra någonting. Det handlar om att vänta ut en sån här dag, få det onda att se åt ett annat håll, lura djävulen eller bara tala om för honom att det inte var jag som stod där "at the crossroad" och sålde min själ.
Vårens första kortturné
Vårsolen är verkligen fantastisk.
Människor blir så obotligt glada när fru sol bestämmer sig för att komma tillbaka från sin vinterkurort.
Jag blir också glad.
Trippade därför nöjt över Vasagatan igår morse på min väg mot Stockholms Central.
SJ skulle ta mig ner till Helsingborg och matchen mellan HIF och IFK GBG.
Märkte direkt att jag allra mest saknat känslan av att vara på väg.
Turnékänslan som jag älskat sedan alla de där milen i buss under fotbollsåren.
Sånt som de flesta andra hatar, men som jag finner lugn och ro i.
Att bara sitta och höra det tysta suset från X 2000-tåget i sina öron och ta in känslan i själen.
Det är vackert att rulla söderut från huvudstaden via räls.
Framförallt i solsken och glittrande vattenyta och höjderna på söder framför sig och alla gamla byggnader och skepp i hamn vid Söder Mälarstrand.
Att åka tidig vår från norr till söder innebär att färdas ifrån grådaskig och grusig kuliss rakt in i ett färginferno.
Det var väldigt mycket grönare på åkrarna i Skåne än i både Östergötland och Smålands djupa skogar.
Sverige är verkligen otroligt vackert om man bortser från de där slitna och sönderslagna tegelstensfabrikerna utmed rälsen i Eslöv eller de fruktansvärt nedslitna och skrämmande höghusen på höger sida vid Ramlösa tågstation.
Annars mest åkrar, vatten och skog mellan de olika stoppen.
Människor i solbrillor och nyväckta sommarkläder.
Korta kjolar och uppknäppta skjortor.
Färgglatt påskris i famnen.
Efter C+ sändningen på Olympia blev det nattfärd i hyrbil förbi hundratals lastbilar på E4:an upp mot Jönköping där jag stannade en bra bit efter midnatt och sov på Scandic Elmia. Ett svårt sunkigt hotell som nu faktiskt börjat en upprustning.
Mitt rum var nytt och fräscht utan att vara topp klass på något sätt.
Det var ju trots allt Scandic...
Idag avslutades kortturnén med en stilla resa från Jönköping mot Småstaden.
Lika vacker dag idag med solen i ögonen och utsikten över Vättern och lika många lastbilar i högerfilen.
Sedan skräckfärden över Motala och Askersund med vägar smala som cykeldäck.
Därefter motorvägen in mot Småstaden för att luncha med Gänget och efter ett par dagars frånvaro får man normalt fightas för att återta sin plats vid det stora bordet.
Men jag hade tur.
Poeten borta idag så jag tog hans stol så i morgon blir det han som får fightas.
Vi är inte ett dugg barnsligt Darwinistiska.
Människor blir så obotligt glada när fru sol bestämmer sig för att komma tillbaka från sin vinterkurort.
Jag blir också glad.
Trippade därför nöjt över Vasagatan igår morse på min väg mot Stockholms Central.
SJ skulle ta mig ner till Helsingborg och matchen mellan HIF och IFK GBG.
Märkte direkt att jag allra mest saknat känslan av att vara på väg.
Turnékänslan som jag älskat sedan alla de där milen i buss under fotbollsåren.
Sånt som de flesta andra hatar, men som jag finner lugn och ro i.
Att bara sitta och höra det tysta suset från X 2000-tåget i sina öron och ta in känslan i själen.
Det är vackert att rulla söderut från huvudstaden via räls.
Framförallt i solsken och glittrande vattenyta och höjderna på söder framför sig och alla gamla byggnader och skepp i hamn vid Söder Mälarstrand.
Att åka tidig vår från norr till söder innebär att färdas ifrån grådaskig och grusig kuliss rakt in i ett färginferno.
Det var väldigt mycket grönare på åkrarna i Skåne än i både Östergötland och Smålands djupa skogar.
Sverige är verkligen otroligt vackert om man bortser från de där slitna och sönderslagna tegelstensfabrikerna utmed rälsen i Eslöv eller de fruktansvärt nedslitna och skrämmande höghusen på höger sida vid Ramlösa tågstation.
Annars mest åkrar, vatten och skog mellan de olika stoppen.
Människor i solbrillor och nyväckta sommarkläder.
Korta kjolar och uppknäppta skjortor.
Färgglatt påskris i famnen.
Efter C+ sändningen på Olympia blev det nattfärd i hyrbil förbi hundratals lastbilar på E4:an upp mot Jönköping där jag stannade en bra bit efter midnatt och sov på Scandic Elmia. Ett svårt sunkigt hotell som nu faktiskt börjat en upprustning.
Mitt rum var nytt och fräscht utan att vara topp klass på något sätt.
Det var ju trots allt Scandic...
Idag avslutades kortturnén med en stilla resa från Jönköping mot Småstaden.
Lika vacker dag idag med solen i ögonen och utsikten över Vättern och lika många lastbilar i högerfilen.
Sedan skräckfärden över Motala och Askersund med vägar smala som cykeldäck.
Därefter motorvägen in mot Småstaden för att luncha med Gänget och efter ett par dagars frånvaro får man normalt fightas för att återta sin plats vid det stora bordet.
Men jag hade tur.
Poeten borta idag så jag tog hans stol så i morgon blir det han som får fightas.
Vi är inte ett dugg barnsligt Darwinistiska.
Ett farväl till en god vän...
Det har börjat nu.
Allsvensk fotbollspremiär med drömmål, tveksamma straffar å så Malmö FF, som enligt de få bilder jag sett, plockar en viktig men tursam vinst på Rambergsvallen i Göteborg.
I morgon drar min säsong igång med en Supersöndagstudio i Stockholm med ÖIS mot Gais, Manchester U mot Aston Villa, och sedan Helsingborg mot IFK Göteborg på måndag kväll.
Full spruta med andra ord.
Men först måste jag säga farväl till en god vän.
Läste precis ut Ulf Lundells roman "Vädermannen" och det var bland det värsta skit jag läst på länge.
Det smärtar att skriva det om en gammal favorit. Jag har verkligen älskat de flesta av Lundells romaner
"Jack" förstås, "Vinter i Paradiset", "Hjärtats Ljus", "En varg söker sin flock" som jag gillar lite extra precis som "Saknaden".
Därefter började de dubbla tegelstenarna dyka upp med ett evigt rapande om det gamla folkhemmet och hur kasst Sverige har blivit å hur svårt det är att leva med kvinnor fast han inget annat vill. Men jag uppskattade det ändå på något sätt eftersom han fortfarande var rätt pricksäker i sina betraktelser.
Det var rätt länge sedan som jag slutade att köpa Lundells musik, jag har gått vidare och har aldrig uppskattat hans skrammel eller boogie woogie-gubb-rock. Tråkigt för honom kanske, eller troligtvis inte, för han föraktar troligen en sån som mig eftersom jag inte gillar hans desperata sätt att försöka slå hål på den framgångsrika musikkarriär han haft.
Han hatar alla som älskar honom för det han gjort bakåt i tiden.
Alla som inte älskar hans provocerande förändring.
Så han hatar mig.
Men även om jag lämnat hans musikkarriär bakom mig så har jag hela tiden fortsatt att läsa hans romaner.
Jag har varit lojal och uppskattat stämningen i hans skrivande trots att kvaliteten har gått ner för varje bok som han släppt de senaste åren. Eller kvalité? Det är mest hans eviga tjat om samma saker som till sist kväljer mig.
"Vädermannen" är på något sätt det slutgiltiga dokumentet på att Lundell fastnat i sitt liv, han klarar inte att gå vidare.
Han vill vara evigt ung, är livrädd för döden, vill att allt ska vara som det var när han växte upp.
Kvinnorna i romanerna ska vara så unga att det luktar otäck gubbsjuka på gränsen till något annat sjukt.
Georg, som huvudpersonen heter i just den här boken, får inte upp sin kuk och käkar viagra, han omger sig med tre kvinnor, två unga och en i sin egen ålder som förstås är oförlöst på något sätt och kräver bestraffningssex där det ska slås med bälten och grävas runt i anus å sedan förnedras på alla möjliga sätt.
De unga är lycksökerskor som inte vill ta ansvar utan bara glida runt och ta del att männens rikedomar.
I övrigt är det som vanligt, som sagt, allt var bättre förr, nutiden är full av rufflare utan heder, relationer är komplicerade och oftast skit, det ska flyttas utomlands eller vara isolerat i ataljé på Österlen där ångesten över konsten och kreativitetn flödar.
När Lundell i denna bok även orerar över vädrets ständiga svängningar i en sån förbannad mängd att det inte går att läsa då vet jag att det är dags för mig att släppa den gamle idolen och lämna över honom till de som fortfarande klarar av honom. Han skriver åt teatern nu, det är kanske rätt väg att gå för ärligt talat så hade inte Ulf Lundell varit just Ulf Lundell så hade inte "Vädermannen" blivit publicerad. Den är direkt dålig och om jag inte hade min princip att läsa igenom böcker även om dom är dåliga så hade jag lagt ifrån mig denna redan efter hundra sidor.
Farväl gamle vän. Ha det så bra. Det var skoj så länge det varade.
Allsvensk fotbollspremiär med drömmål, tveksamma straffar å så Malmö FF, som enligt de få bilder jag sett, plockar en viktig men tursam vinst på Rambergsvallen i Göteborg.
I morgon drar min säsong igång med en Supersöndagstudio i Stockholm med ÖIS mot Gais, Manchester U mot Aston Villa, och sedan Helsingborg mot IFK Göteborg på måndag kväll.
Full spruta med andra ord.
Men först måste jag säga farväl till en god vän.
Läste precis ut Ulf Lundells roman "Vädermannen" och det var bland det värsta skit jag läst på länge.
Det smärtar att skriva det om en gammal favorit. Jag har verkligen älskat de flesta av Lundells romaner
"Jack" förstås, "Vinter i Paradiset", "Hjärtats Ljus", "En varg söker sin flock" som jag gillar lite extra precis som "Saknaden".
Därefter började de dubbla tegelstenarna dyka upp med ett evigt rapande om det gamla folkhemmet och hur kasst Sverige har blivit å hur svårt det är att leva med kvinnor fast han inget annat vill. Men jag uppskattade det ändå på något sätt eftersom han fortfarande var rätt pricksäker i sina betraktelser.
Det var rätt länge sedan som jag slutade att köpa Lundells musik, jag har gått vidare och har aldrig uppskattat hans skrammel eller boogie woogie-gubb-rock. Tråkigt för honom kanske, eller troligtvis inte, för han föraktar troligen en sån som mig eftersom jag inte gillar hans desperata sätt att försöka slå hål på den framgångsrika musikkarriär han haft.
Han hatar alla som älskar honom för det han gjort bakåt i tiden.
Alla som inte älskar hans provocerande förändring.
Så han hatar mig.
Men även om jag lämnat hans musikkarriär bakom mig så har jag hela tiden fortsatt att läsa hans romaner.
Jag har varit lojal och uppskattat stämningen i hans skrivande trots att kvaliteten har gått ner för varje bok som han släppt de senaste åren. Eller kvalité? Det är mest hans eviga tjat om samma saker som till sist kväljer mig.
"Vädermannen" är på något sätt det slutgiltiga dokumentet på att Lundell fastnat i sitt liv, han klarar inte att gå vidare.
Han vill vara evigt ung, är livrädd för döden, vill att allt ska vara som det var när han växte upp.
Kvinnorna i romanerna ska vara så unga att det luktar otäck gubbsjuka på gränsen till något annat sjukt.
Georg, som huvudpersonen heter i just den här boken, får inte upp sin kuk och käkar viagra, han omger sig med tre kvinnor, två unga och en i sin egen ålder som förstås är oförlöst på något sätt och kräver bestraffningssex där det ska slås med bälten och grävas runt i anus å sedan förnedras på alla möjliga sätt.
De unga är lycksökerskor som inte vill ta ansvar utan bara glida runt och ta del att männens rikedomar.
I övrigt är det som vanligt, som sagt, allt var bättre förr, nutiden är full av rufflare utan heder, relationer är komplicerade och oftast skit, det ska flyttas utomlands eller vara isolerat i ataljé på Österlen där ångesten över konsten och kreativitetn flödar.
När Lundell i denna bok även orerar över vädrets ständiga svängningar i en sån förbannad mängd att det inte går att läsa då vet jag att det är dags för mig att släppa den gamle idolen och lämna över honom till de som fortfarande klarar av honom. Han skriver åt teatern nu, det är kanske rätt väg att gå för ärligt talat så hade inte Ulf Lundell varit just Ulf Lundell så hade inte "Vädermannen" blivit publicerad. Den är direkt dålig och om jag inte hade min princip att läsa igenom böcker även om dom är dåliga så hade jag lagt ifrån mig denna redan efter hundra sidor.
Farväl gamle vän. Ha det så bra. Det var skoj så länge det varade.
Första gången är alltid den bästa...
Vi kommer väl alla ihåg den första gången.
Å då snackar jag inte om sexdebuten för den är det inte alls säkert att alla kommer ihåg.
Nä, jag tänker på första gången som man ser ett band som sedan kanske blir ett favoritband och världsberömda.
Gärna när dom är unga och okända och uppträder på obskyra små hak i småstäder.
Satt och småsnackade med en kille igår som hade läst mina rader om Simple Minds som jag skrev för några veckor sedan. Han berättade att han hade sett Simple Minds spela på Högskolan i Örebro, det måste ha varit i skiftet 1979-80.
Han visade sitt vinylex som bandet släppte 1979 och som var starten på något som både han och jag ansåg vara några gyllene år för bandet. Jag hade ingen aning om att Simple Minds varit i Örebro.
Det roliga är att en hel del gamla klassiker passerat Örebro genom åren.
I deras inledningsfas innan de slagit igenom.
Det sägs att Rolling Stones var på plats innan deras karriär exploderade.
Kan det ha varit i Idrottshuset?
Thåström sjunger ju på sin senaste skiva att han såg The Clash på Stora Hotellet just här i småstan.
The Pogues spelade på Rockmagasinet innan jag visste att bandet fanns och det grämer mig som fan, tänk att få ha sett galningarna med Shane i spetsen på hemmaplan och sedan följt deras erövring över världen.
Själv såg jag Iggy Pop i Parkteatern i Brunnsparken strax utanför stan och det känns inte på riktigt när jag tänker tillbaka.
Men coolt va det, å ja, han dansade i bar överkropp och med sladdmicken hängande över axeln.
Iggy var till skillnad mot de andra redan stor då, skulle tro att det var runt 1986 då plattan Blah, Blah, Blah kom ut.
Misstänker att det finns många fler exempel å visst känner man sig lite speciell om man varit med från början och sett de första trevande stegen mot fame and glory.
Sen hör det till att se ner på de där som dyker upp tillsammans med den stora hiten.
Kommer ihåg den första konserten med U2 som jag var på.
På Hovet i Stockholm, måste ha varit 1985, trodde det var tidigare, men Hovetkonserten var den tredje i Sverige för bandet.
De hade tidigare spelat på Konserthuset 1982 och innan det, 1981, på någon liten klubb inne i stan.
Vad jag kommer ihåg var när Bono i slutet av kvällen, innan extranumret "40", berättade om den första konserten i Sverige där det visst bara varit runt tio åskådare inne på klubben som dom lirade på.
Han sa att han hoppades att just dom personerna fanns i publiken den här kvällen i januari 1985, de var speciellt välkomna och sången var till dom.
Det var precis så man ville att det skulle vara. Man ville vara först, vara speciell, och kunna säga just det.
Fan, jag såg ju grabbarna redan 1980 nere på den där skittrånga och svettiga klubben i hamnen i Dublin.
Då var dom bra...
Å då snackar jag inte om sexdebuten för den är det inte alls säkert att alla kommer ihåg.
Nä, jag tänker på första gången som man ser ett band som sedan kanske blir ett favoritband och världsberömda.
Gärna när dom är unga och okända och uppträder på obskyra små hak i småstäder.
Satt och småsnackade med en kille igår som hade läst mina rader om Simple Minds som jag skrev för några veckor sedan. Han berättade att han hade sett Simple Minds spela på Högskolan i Örebro, det måste ha varit i skiftet 1979-80.
Han visade sitt vinylex som bandet släppte 1979 och som var starten på något som både han och jag ansåg vara några gyllene år för bandet. Jag hade ingen aning om att Simple Minds varit i Örebro.
Det roliga är att en hel del gamla klassiker passerat Örebro genom åren.
I deras inledningsfas innan de slagit igenom.
Det sägs att Rolling Stones var på plats innan deras karriär exploderade.
Kan det ha varit i Idrottshuset?
Thåström sjunger ju på sin senaste skiva att han såg The Clash på Stora Hotellet just här i småstan.
The Pogues spelade på Rockmagasinet innan jag visste att bandet fanns och det grämer mig som fan, tänk att få ha sett galningarna med Shane i spetsen på hemmaplan och sedan följt deras erövring över världen.
Själv såg jag Iggy Pop i Parkteatern i Brunnsparken strax utanför stan och det känns inte på riktigt när jag tänker tillbaka.
Men coolt va det, å ja, han dansade i bar överkropp och med sladdmicken hängande över axeln.
Iggy var till skillnad mot de andra redan stor då, skulle tro att det var runt 1986 då plattan Blah, Blah, Blah kom ut.
Misstänker att det finns många fler exempel å visst känner man sig lite speciell om man varit med från början och sett de första trevande stegen mot fame and glory.
Sen hör det till att se ner på de där som dyker upp tillsammans med den stora hiten.
Kommer ihåg den första konserten med U2 som jag var på.
På Hovet i Stockholm, måste ha varit 1985, trodde det var tidigare, men Hovetkonserten var den tredje i Sverige för bandet.
De hade tidigare spelat på Konserthuset 1982 och innan det, 1981, på någon liten klubb inne i stan.
Vad jag kommer ihåg var när Bono i slutet av kvällen, innan extranumret "40", berättade om den första konserten i Sverige där det visst bara varit runt tio åskådare inne på klubben som dom lirade på.
Han sa att han hoppades att just dom personerna fanns i publiken den här kvällen i januari 1985, de var speciellt välkomna och sången var till dom.
Det var precis så man ville att det skulle vara. Man ville vara först, vara speciell, och kunna säga just det.
Fan, jag såg ju grabbarna redan 1980 nere på den där skittrånga och svettiga klubben i hamnen i Dublin.
Då var dom bra...
A man´s gotta do what a man´s gotta do...
Möten, möten, möten.
Å förberedelser...
Vad är det som händer med mitt liv?
Mina lunchkamrater Räven, Sparrisen, Billabong och Poeten börjar bli oroliga för mig.
Likaså ägarna på Lilla Örebro, Il Bello i köket och Snygg-Robban i baren.
Jag kan inte längre sitta och ljuga i flera timmar som under de mörkaste dagarna denna vinter.
När Snygg-Robban ringer och frågar vad jag ska äta (en fantastiskt service för övrigt) så får jag allt oftare tacka nej eller bara svänga förbi på en snabb kaffe. Gänget är chockat och jag är ledsen över att göra dom besvikna.
But a man´s gotta do what a man´s gotto do...
Även jag måste sätta på mig det mentala blåstället och gå ut på gatorna och jobba som en vanlig man.
Allt verkar kulminera just nu, samtidigt, precis som det alltid gör när saker väl börjar röra på sig.
Förberedelser inför allsvenskan.
Å möten.
Den allsvenska branschträffen i tisdags var sig lik.
I Stockholm detta år. På Berns.
Hela mediaeliten och fotbollsadeln var förstås där och jag gick runt och hälsade och nickade och vinkade.
Det är trevligt att strosa runt och lyssna på alla spekulationer och tankar runt vad som komma skall även om det på samma gång är en väldigt ytlig tillställning där inte mycket blir sagt. Det är i och för sig lite upp till dig själv vad man gör av det, men de flesta, som nån jag snackade med sa, är där för att få den stora påsen godis som är fullproppad med exklusivt informationsmaterial ifrån Svenska Fotbollsförbundet.
Men en hel del goda vänner fanns på plats och vänner är ju alltid kul att träffa.
Även om Bajenbossen som vanligt hånade mig för att jag bränt sönder hans mobiltelefon under vintern efter mina stalkerfasoner. Ironi förstås då jag inte hört av mig på länge. Då skyller jag alltid på min vinterdepression.
Det blir bättre nu när solen vaknat säger jag...
Ett möte i garderoben på Berns vid ett ståbord gjorde mig extra glad.
Det litterära bordet som en av dom sa.
Två personer som läst mitt romanmanus och som båda verkar ha kommit fram till att det här kan verkligen bli något.
Lite puts bara, plocka bort en hel del skit, lägga till, sammanfoga, hyvla, kila in och bygga klart.
Det är ju så det är när man skriver böcker.
Man kan vara naiv som jag var och tro att första, eller åtminstone andra eller tredje utkastet är det som ges ut om det ges ut överhuvudtaget. Men ofta filas det extremt mycket på inlämnade manus. Till och med på de stora författarnas manus.
En före detta kulturchef berättade för mig att den prisbelönta boken, "Svinalängorna" med Susanna Alakoski, var väldigt mycket längre i sitt ursprungsmanus. Men det ströks och plockades bort tills kärnan i helheten vann Augustpriset.
Så det finns hopp för det flera gånger dödade manuset till det som går under arbetsnamnet "En jakt på livet."
Personerna ifråga som läst och bedömt är dessutom auktoriteter på området litteratur.
Dessutom brutalt ärliga.
Å förberedelser...
Vad är det som händer med mitt liv?
Mina lunchkamrater Räven, Sparrisen, Billabong och Poeten börjar bli oroliga för mig.
Likaså ägarna på Lilla Örebro, Il Bello i köket och Snygg-Robban i baren.
Jag kan inte längre sitta och ljuga i flera timmar som under de mörkaste dagarna denna vinter.
När Snygg-Robban ringer och frågar vad jag ska äta (en fantastiskt service för övrigt) så får jag allt oftare tacka nej eller bara svänga förbi på en snabb kaffe. Gänget är chockat och jag är ledsen över att göra dom besvikna.
But a man´s gotta do what a man´s gotto do...
Även jag måste sätta på mig det mentala blåstället och gå ut på gatorna och jobba som en vanlig man.
Allt verkar kulminera just nu, samtidigt, precis som det alltid gör när saker väl börjar röra på sig.
Förberedelser inför allsvenskan.
Å möten.
Den allsvenska branschträffen i tisdags var sig lik.
I Stockholm detta år. På Berns.
Hela mediaeliten och fotbollsadeln var förstås där och jag gick runt och hälsade och nickade och vinkade.
Det är trevligt att strosa runt och lyssna på alla spekulationer och tankar runt vad som komma skall även om det på samma gång är en väldigt ytlig tillställning där inte mycket blir sagt. Det är i och för sig lite upp till dig själv vad man gör av det, men de flesta, som nån jag snackade med sa, är där för att få den stora påsen godis som är fullproppad med exklusivt informationsmaterial ifrån Svenska Fotbollsförbundet.
Men en hel del goda vänner fanns på plats och vänner är ju alltid kul att träffa.
Även om Bajenbossen som vanligt hånade mig för att jag bränt sönder hans mobiltelefon under vintern efter mina stalkerfasoner. Ironi förstås då jag inte hört av mig på länge. Då skyller jag alltid på min vinterdepression.
Det blir bättre nu när solen vaknat säger jag...
Ett möte i garderoben på Berns vid ett ståbord gjorde mig extra glad.
Det litterära bordet som en av dom sa.
Två personer som läst mitt romanmanus och som båda verkar ha kommit fram till att det här kan verkligen bli något.
Lite puts bara, plocka bort en hel del skit, lägga till, sammanfoga, hyvla, kila in och bygga klart.
Det är ju så det är när man skriver böcker.
Man kan vara naiv som jag var och tro att första, eller åtminstone andra eller tredje utkastet är det som ges ut om det ges ut överhuvudtaget. Men ofta filas det extremt mycket på inlämnade manus. Till och med på de stora författarnas manus.
En före detta kulturchef berättade för mig att den prisbelönta boken, "Svinalängorna" med Susanna Alakoski, var väldigt mycket längre i sitt ursprungsmanus. Men det ströks och plockades bort tills kärnan i helheten vann Augustpriset.
Så det finns hopp för det flera gånger dödade manuset till det som går under arbetsnamnet "En jakt på livet."
Personerna ifråga som läst och bedömt är dessutom auktoriteter på området litteratur.
Dessutom brutalt ärliga.
Eldkvarn, döden och Club 700
Solen lös upp de två hotfulla byggnaderna på höjden vid norra kyrkogården när tåget rullade in mot småstaden.
Som livsfarliga monster beredda att käka upp mig stod dom där.
Krematoriet...
Stora mörka spegelglas som reflekterade solljuset och jag vet vad som finns där inne och det kan ge en ångest.
Döden i krematoriet...
Jag satt i SJ-vagnen och lutade det tunga huvudet mot sätet och lyssnade på Flogging Molly.
Två timmar upp till Stockholm, två timmar möte, två timmar hem igen.
Trött som en urvriden disktrasa.
Nästan död.
Efter sen natt i lördags.
Nu i tåget söndag kväll.
Eldkvarn på Club 700 i lördags kväll å jag skulle ta det lugnt men så blev inte fallet.
Vitt vin för stämningen och känslan av att stå framme vid scenen och vara fans.
Club 700.
Här sprang man mycket i ungdomen då jag under en period lekte synthare.
Stod alltid vid en av de stora vita pelarna och dansade hårt till Lustans Lakejers Diamanter.
Vi var ett gäng som tyckte att vi var rätt hippa, som dansade grymt coolt.
Självbedrägeri.
Förutom för en av killarna som senare i livet dykt upp i shower i huvudstaden och på TV.
Här inne ibland tungt rött tegel på väggarna såg jag Ubangi med Cia Berg och Orup innan några egentligen visste vilka dom var. Nu har varvet gått runt och Cia är bortglömd igen medan Orup hänger kvar som scenkompis till Lena Philipsson.
Jag säger det inte som en merit utan enbart som minne.
Ungdomen var sällan roligare än Ubangi...
Det var oftast drogfritt här inne men vi lyckades alltid värma oss med några stänkare och ändå smyga förbi gestapo i dörren. Tjejer å drömmar. Vinster och förluster. Mest förluster.
Nu stod jag vid scenen och klappade händer å sjöng med i Pluras texter.
Å hade hälsat på Carla tidigare på dagen och han så förstås förvånad ut.
-Vem var det, typ?
Nu stod vi där precis framför honom, och vid ett kort ögonblick då han för en gång skull öppnade ögonen, stirrade han ner och sa menande mot Å:
-Där ä ju du!
Sen såg han på mig.
-Å du!
Sa han sen.
Därefter blundade Carla igen och började veva på sin gitarr.
Jag var inte helt nöjd med konserten efteråt.
Första tredjedelen var en enda lång transportsträcka med låtar som bara flög iväg utan att fastna nånstans.
Tappade koncentrationen och såg ut över en rätt öde lokal.
Folk på stolar eller vid borden vid baren.
Väldigt blandad publik och det är kanske inte så konstigt med en grupp som hållt på sedan 1971.
Gamla och unga och det är intressant med grupper som Eldkvarn som bara tuffar på genom det ljuva livet även om det stundtals inte varit så ljuvt för dom. Ups and downs. De senaste åren en grym nytändning som gett tre raka kanonalbum.
Konserten blev bättre och bättre och på slutet var det bra drag i lokalen trots allt.
Plura såg glad ut och bjöd till, Carla likaså, fortsatte ge korta kommentarer till mig och Å, Tony på basen såg ut som vanligt, har han bara en uppsättning kläder? Werner på trummor var framme och peppade vid scenkanten och Claes bakom pianot/synthen såg man inte mycket av förrens efter konserten då det inte gick många minuter innan han pös iväg.
Rutinjobb på Club 700 i Örebro.
Men ett okej sådant, två timmars show en lördag i mars känns ändå inspirerande.
Nerikes Allehanda gav showen en 4.
Av mig får den en 3.
Men då jämför jag förstås med konserterna på Warfsholm på Gotland i gulröd solnedgång ute på holmen med Östersjöns glittrande vågskvalp omkring än. Sommarhatt, tunn skjorta och en ljummen öl i hand.
Sånt går liksom inte att jämföra med.
Orättvist.
En fredag med ljuv musik och Havana Club
Det är fredag och skymningen är här och släcker ner villaidyllen.
Det har öst ner snö hela dagen, lastbilar sitter fast på europavägar, bilar på tak i diken och allmänt kaos i stan där folk svär och gnyr över den osedvanligt sega vintern.
För en gång skull så bryr jag mig inte, jag sitter här i värmen vid mitt köksbord och dricker en liten Havana Club.
Jag mår bra.
Så mycket av det jag jobbat för att uppnå under vintern bubblar som en isländsk .....
När som helst släpper korken, den kreativa orgasmen har bara börjat kittla, nu händer snart allt på en gång för så är det alltid. Allt samtidigt eller ingenting alls. Så är livets gåta.
Nu ska maten lagas och jag sitter verkligen här och känner in stämningen.
Det är varmt här, ruggigt där ute, människor går förbi med luvor uppfällda och halsdukar åtdragna.
Men det är mysigt här, den lilla lampan på hyllan lyser dovt.
Det blir inget exklusivt på bordet idag, fredag betyder enkelhet och soffan och TV.
I bakgrunden slingrar sig en fantastisk ljudmatta, hela eftermiddagen har jag lirat på min stereo bara för att jag har en och vill jävlas med alla modernister som kör låtarna i datorn och har lämnat det där "gamla" bakom sig.
Jag skiter uppriktigt i alla dom, kör mitt eget race och går på stan och in i butik och köper cd.
Vet att vi fortfarande är rätt många som gör det, dock inte tillräckligt många.
Köpte "Fever Ray" häromdagen och det är en satans skön skiva med Karin Dreijer från The Knife.
Med synthar som pumpar långsamt, mörkt och stämningsfullt bygger hon upp en drömsk ljudbild som smörjer själen.
Röster som viskar och ibland trycker på lite hårdare, Karins röst så säregen.
En skiva att ha som avslappning i floatingrummet eller bara på väldigt hög volum på förfesten innan dans.
Har även snurrat ett nästan lokalt band om och om igen de senaste dagarna.
"The Winchester Widowmakers" från Kumla har kommit ut med sitt först riktiga album och jag har gått igång rejält på det.
Bandet spelar en blandning av country och folkmusik som i vissa kanter ekar irländskt.
Visst är det lite ojämnt och ibland naivt men oftast är det väldigt bra och underhållande.
Man blir glad som Å brukar säga.
Vilket brukar vara ett krav för henne men knappast för mig.
Övrigt nytt för helgen är Anna Järvinens "Man var bland molnen".
Hon är en ny bekantskap som jag inte lyssnat på tidigare men det jag hittils hört verkar lovande.
Lyssnade på det gamla på Spotify och insåg att jag missat nått, allt är inte bra, en hel del upp och ned men jag gillar rösten och sättet att sjunga. Clem Snide är en gammal favorit och jag tror numer att jag har alla deras plattor.
Har enbart lyssnat en gång på detta nya album och jag blev grymt besviken. Men det kanske växer, får anstränga mig lite så kanske Eef Barzelays röst och musik erövra mig igen.
"Fotbollsexpert utsatt för huliganattack"
Läste en intervju med Lasse Lagerbäck i DN i morse.
Bland annat handlade det om en Expressen artikel med en rubrik som hade skrikit ut "attack från hotfulla huliganer".
I det riktiga livet hade visst, vad som beskrivs som, ett par pojkar satt upp en banderoll med "Avgå Lars" på förbundskaptenens tomt. Rätt harmlöst med andra ord.
Sånt händer aldrig mig och det ska jag vara väldigt glad för naturligtvis.
Men jag skulle kanske behöva en riktig kvällstidningslöpsedel för att på allvar kunna få plats i det stora fotbollshovet.
För ett par veckor sedan råkade jag ut för något som hade kunnat ge mig plats på löpet.
Eller åtminstone en helsida inne på sportsidorna.
Jag gick intet ont anande över Våghustorget i småstaden, gick in i handelspalatset Krämaren på väg mot Akademibokhandeln som ligger en våning upp i byggnaden.
Det var mycket folk i rörelse, sen eftermiddag och då väntar många unga på sina bussar där inne.
På väg mot hemmet efter skolorna.
När jag precis nått rulltrappan och påbörjat resan en trappa upp så hör jag en stark röst som skär genom folkmassan.
Jag vänder mig om och ser två kepsjuniorer som sitter ner och viftar med sina amerikanska långfingrar mot mig.
Fuck off!
Den ene skriker:
-Du ska fan sluta och skriva så mycket jävla skit om ÖSK din jävel!
Sluta skriv för fan...annars...!
Den andra killen satt och nickade instämmande men sa inte mycket.
Allt var över på några sekunder och jag blev rätt paff för det har aldrig hänt förut.
Dessutom känns det som minst tre år försent.
Hade det varit under "Pelle hatar ÖSK-åren" då hade jag kanske förstått reaktionen men det senaste året har jag varit så snäll så snäll mot klubben.
För snäll och borde egentligen bli tuffare igen.
Det är nästan käka chips mys i hemmasoffan just nu och det är ju inte riktigt bra för en fotbollsjournalist.
Men när jag nu läste den där intervjuen med Lagerbäck så kom jag på den där händelsen och vad den hade kunnat skapa i rubrikform om jag varit någon lite hetare på mediahimlen, bott i storstaden eller helt enkelt kännt någon som jag tipsat om händelsen som sedan tipsat någon av drakarna.
"Fotbollsexpert utsatt för huliganattack på varuhus"
Typ.
Bland annat handlade det om en Expressen artikel med en rubrik som hade skrikit ut "attack från hotfulla huliganer".
I det riktiga livet hade visst, vad som beskrivs som, ett par pojkar satt upp en banderoll med "Avgå Lars" på förbundskaptenens tomt. Rätt harmlöst med andra ord.
Sånt händer aldrig mig och det ska jag vara väldigt glad för naturligtvis.
Men jag skulle kanske behöva en riktig kvällstidningslöpsedel för att på allvar kunna få plats i det stora fotbollshovet.
För ett par veckor sedan råkade jag ut för något som hade kunnat ge mig plats på löpet.
Eller åtminstone en helsida inne på sportsidorna.
Jag gick intet ont anande över Våghustorget i småstaden, gick in i handelspalatset Krämaren på väg mot Akademibokhandeln som ligger en våning upp i byggnaden.
Det var mycket folk i rörelse, sen eftermiddag och då väntar många unga på sina bussar där inne.
På väg mot hemmet efter skolorna.
När jag precis nått rulltrappan och påbörjat resan en trappa upp så hör jag en stark röst som skär genom folkmassan.
Jag vänder mig om och ser två kepsjuniorer som sitter ner och viftar med sina amerikanska långfingrar mot mig.
Fuck off!
Den ene skriker:
-Du ska fan sluta och skriva så mycket jävla skit om ÖSK din jävel!
Sluta skriv för fan...annars...!
Den andra killen satt och nickade instämmande men sa inte mycket.
Allt var över på några sekunder och jag blev rätt paff för det har aldrig hänt förut.
Dessutom känns det som minst tre år försent.
Hade det varit under "Pelle hatar ÖSK-åren" då hade jag kanske förstått reaktionen men det senaste året har jag varit så snäll så snäll mot klubben.
För snäll och borde egentligen bli tuffare igen.
Det är nästan käka chips mys i hemmasoffan just nu och det är ju inte riktigt bra för en fotbollsjournalist.
Men när jag nu läste den där intervjuen med Lagerbäck så kom jag på den där händelsen och vad den hade kunnat skapa i rubrikform om jag varit någon lite hetare på mediahimlen, bott i storstaden eller helt enkelt kännt någon som jag tipsat om händelsen som sedan tipsat någon av drakarna.
"Fotbollsexpert utsatt för huliganattack på varuhus"
Typ.
GI, galenskap och Tilde de Paula.
Fick ett samtal på mobilen igår.
En mycket tveksam röst stakade ut frågan om jag fortfarande var fotbollsexpert.
Tja, sa jag.
Det beror på vad man menar med expert.
Men jag sa att jag kommer att jobba med allsvenskan i år och det nöjde han sig med.
Så då fick jag svara på enkäten han hade i sin hand.
Antar att min expertdöd som jag drog över mig själv någon gång under djupaste vintermörker varit effektiv.
Jag var nästan död men långt ifrån begraven.
På ett bananskal halkade jag in igen och nu får man vara "någon" och svara på enkäter.
Äntligen finns jag igen. Jag är så lycklig...
Men jag är även väldigt trött och matt. Dom säger att det beror på min GI-diet.
Fjärde veckan nu med viljestyrka och tro på ett mindre arsle och en spänstigare buk.
Frågan är bara varför de partier man vill ska försvinna först sitter kvar längst?
Men om blodgivarcentralens digitala våg stämde i fredags och att operationdagsvågen stämde tidigare då har jag på en månad gått från 103 kilo fetröv till 94 mellanstations kilon. Men jag är inte säker på det korrekta 103-talet framförallt.
Jag står naken och ser på mig själv och funderar lite var på kroppen som de där kilona försvunnit.
Det är svårt att säga.
Kanske har kinderna sjunkit in, ser jag inte lite sjuk ut?
Äh, what the fuck.
Det blir i alla fall inget wienerbröd i morgon heller...
Att GI:a är att öppna dörren till en helt ny matsfär.
Det monotona schemat av cirka åtta olika rätter som tidigare gick runt hemma finns det nästan ingenting kvar av.
Jag står med näsan i kokboken som värsta morgonteve-svenne och smackar och hummar över smaker och ingredienser.
Så jäkla töntig, inte som machokocken Il Bello på stamhaket som gör biffar för sailors och gamla tiders rallare.
Robust husmanskost med modern kabeldragartouch på finishen.
Själv gör jag Ungnsbakad aubergine med kycklingröra.
Fisk i folie.
Kokt lax med spenatsås.
Kycklingwok med blomkålspuré.
Grillad halloumi med aubergine och parmaskinka.
Ni förstår...
Snart kommer Tilde de Paula och glittrar med ögonen och frågar om barn och om det finns anpassad mat för just barn och om inte barnen blir sjuka av att äta detta och far dom inte illa helt enkelt. Måste ta ansvar och skydda barnen å Pelle har du barn förresten å varför inte eftersom jag inte har det och det sägs med en blick som andas avsky mot ett barnlöst släkte som mig. Så hela morgonsoffan kollapsar eftersom det inte får plats en enda unge under min GI-matstund å Tilde gråter och bannar för att jag faktiskt lovat att åtminstone göra vaniljglass och choklad till de små som efterrätt men väljer att käka två rutor av den 70 procentiga kakao-Lindh-kakan eftersom det ändå inte finns några små där...
Kylan håller på att göra mig vansinnig.
Jag är ingen kräsen man.
Önskar bara att farbror Frost som fastnat med en "whisky on the rocks i baren" kan gå hem och kasta sig i den öppna spisen. Dropp dropp å så får hans hangarounds klara sig själva och det gör inte de små snökristallerna å så kommer father Sun och kramar om mig, allt blir grönt, och jag kan gå med mina GI-rutor och glassa inne på Claes Ohlsson, böja lite på en såg å sedan åka hem.
En mycket tveksam röst stakade ut frågan om jag fortfarande var fotbollsexpert.
Tja, sa jag.
Det beror på vad man menar med expert.
Men jag sa att jag kommer att jobba med allsvenskan i år och det nöjde han sig med.
Så då fick jag svara på enkäten han hade i sin hand.
Antar att min expertdöd som jag drog över mig själv någon gång under djupaste vintermörker varit effektiv.
Jag var nästan död men långt ifrån begraven.
På ett bananskal halkade jag in igen och nu får man vara "någon" och svara på enkäter.
Äntligen finns jag igen. Jag är så lycklig...
Men jag är även väldigt trött och matt. Dom säger att det beror på min GI-diet.
Fjärde veckan nu med viljestyrka och tro på ett mindre arsle och en spänstigare buk.
Frågan är bara varför de partier man vill ska försvinna först sitter kvar längst?
Men om blodgivarcentralens digitala våg stämde i fredags och att operationdagsvågen stämde tidigare då har jag på en månad gått från 103 kilo fetröv till 94 mellanstations kilon. Men jag är inte säker på det korrekta 103-talet framförallt.
Jag står naken och ser på mig själv och funderar lite var på kroppen som de där kilona försvunnit.
Det är svårt att säga.
Kanske har kinderna sjunkit in, ser jag inte lite sjuk ut?
Äh, what the fuck.
Det blir i alla fall inget wienerbröd i morgon heller...
Att GI:a är att öppna dörren till en helt ny matsfär.
Det monotona schemat av cirka åtta olika rätter som tidigare gick runt hemma finns det nästan ingenting kvar av.
Jag står med näsan i kokboken som värsta morgonteve-svenne och smackar och hummar över smaker och ingredienser.
Så jäkla töntig, inte som machokocken Il Bello på stamhaket som gör biffar för sailors och gamla tiders rallare.
Robust husmanskost med modern kabeldragartouch på finishen.
Själv gör jag Ungnsbakad aubergine med kycklingröra.
Fisk i folie.
Kokt lax med spenatsås.
Kycklingwok med blomkålspuré.
Grillad halloumi med aubergine och parmaskinka.
Ni förstår...
Snart kommer Tilde de Paula och glittrar med ögonen och frågar om barn och om det finns anpassad mat för just barn och om inte barnen blir sjuka av att äta detta och far dom inte illa helt enkelt. Måste ta ansvar och skydda barnen å Pelle har du barn förresten å varför inte eftersom jag inte har det och det sägs med en blick som andas avsky mot ett barnlöst släkte som mig. Så hela morgonsoffan kollapsar eftersom det inte får plats en enda unge under min GI-matstund å Tilde gråter och bannar för att jag faktiskt lovat att åtminstone göra vaniljglass och choklad till de små som efterrätt men väljer att käka två rutor av den 70 procentiga kakao-Lindh-kakan eftersom det ändå inte finns några små där...
Kylan håller på att göra mig vansinnig.
Jag är ingen kräsen man.
Önskar bara att farbror Frost som fastnat med en "whisky on the rocks i baren" kan gå hem och kasta sig i den öppna spisen. Dropp dropp å så får hans hangarounds klara sig själva och det gör inte de små snökristallerna å så kommer father Sun och kramar om mig, allt blir grönt, och jag kan gå med mina GI-rutor och glassa inne på Claes Ohlsson, böja lite på en såg å sedan åka hem.
Förortsvåld då och nu
Det sägs ju att den grova brottsligheten ökat och att buset i våra förorter är värre än någonsin.
Det ser man ju på TV och läser i tidningen
Kanske är det så oxå.
Två samtal de senaste dagarna får mig ändå att tvivla lite grann.
Är det inte bara rapporteringen som eskalerat till ett okontrollerat chockmonster?
Jag växte upp på 70-talet i ett typiskt miljonprogramområde.
Har tidigare skrivit om att det inte var en vacker uppväxt.
Mina minnen är svarta och rätt ångestfyllda. Mycket skit cirkulerade runt omkring.
Fyllde tretton när 80-talet ringde i klockan så jag var rätt liten under de värsta dekadenta drogåren.
Det mesta verkar ha varit ännu värre än hur jag kommer ihåg det.
De två samtalen idag handlade om just det.
Markbackens Centrum där jag bodde var på den tiden ett enda droghål.
I stadsdelen cirkulerade mellan 30 och 40 stycken missbrukare som ständigt förpestade vardagen.
Det var allt ifrån den klassiska mellanölen till hasch, thinner, lim och heroin.
Gängen hängde överallt, ockuperade trappuppgångar, låg på skoltaket, drog runt inne på Trängens Idrottsplats, satt i lägenheter och utanför det lokala postkontoret och drog i sig sina bedövningsmedel.
Ute på ängarna var det gängslagsmål typ dagens huliganbråk där diverse tillhyggen användes.
Olika bostadsområden ute på västers yttersta rand hade alla sina gäng som gjorde upp om territorier och då fick gärna blodet flyta ur stora hål i skallar av tegelstenar, cykelkedjor och träplankor.
Det var styckmord och stora bränder, snutjakt och viftande med knivar, förstörelse och galenskap.
Det var samma vardag som Nationalteatern sjöng om och låtarna hördes vida omkring.
Idag är låtarna någon sorts nostalgipartyblandning för medelklassyngel men då var det på riktigt.
Så frågan är om någonting egentligen är nytt under solen?
Visst är det annorlunda, problemen i förorten ser annorlunda ut för att det är en annan värld där nu.
Då var vi bara svenskar med svenska föräldrar i området.
De första invandrarna i min omgivning dök upp när jag gick i fyran eller femman, i mitten av 70-talet.
Nu är den biten mycket mer komplicerad med segregation mellan människor med rötterna ifrån platser runt hela vår jord.
Men frågan är om våldet blivit så mycket annorlunda
Jo, visst är det väl så att det finns skjutvapen och ännu mer knivar numer, så är det nog.
Drogerna ser inte heller ut som förr, man ser inte vilka som är höga då skiten flyttat in i villor och på de hippa klubbarna.
Förr kunda man peka och säga där...där går en pundare. Nu kan arbetskamraten vara pundare.
Så vare verkligen bättre förr?
Väldigt lite annat brukar ju vara det.
Inte ens Ulf Lundell kan ändra på det med sin folkhemsvurm.
Late night in small town city
Som värsta Jamie Oliver svingade jag min kniv över skärbrädorna i köket.
En nätt liten wokrätt på femton minuter, kyckling, paprika, lök, champinjoner och lite gröna sockerärtor.
Bulgur till det, inte klockrent men oki ändå.
GI.
Men sånt fuskar jag med under helgerna.
Lite smågodis framför den svenska Supercupen idag, nån minut bandy och några fler på träningsmatchen i Karlstad.
Ishockey...
Skämde bort doggen oxå.
Ett grisöra, en knorr och tonfisk i torrfodret idag.
Me and my little girl ensamma i huset.
Vad är det man säger...råttorna dansar på bortet?
DVD-afton at Flowers.
Å ute på vägarna och jag passar på att se sånt hon inte vill se.
Förresten, inget är illegalt nedladdat, en vän var på mig hela tiden under förmiddagen in the woods.
Det är väl inte nedladdat va, Pelle?
Med de nya lagarna sitter han snart själv bakom galler, eller hur man gör.
För varför säger man galler? Visst är det väl tuffa breda dörrar som står där mellan bovarna och friheten?
Eller också sitter jag där och skakar eftersom...som han säger...jag kapar din dator och lägger allt där.
Å så garvar han, för han vet att han kan sånt om han vill och jag kan ingenting.
Jag är ingen som springer på barrikaderna för att bli först med någonting.
Sätter mina pengar på långsam tillväxt och förlorar ändå.
Ser filmer och läser böcker senare än dom som anses helt ute och fullständigt fel.
Är med när det kommer till musiken, ibland.
Men filmer ser jag sist av alla och idag såg jag äntligen den då den kom ut extremhyllade "I`m not there"
Ni vet den där med sex olika skådespelare som gestaltar Bob Dylan under hans olika faser av karriären och där Cate Blanchett vann pris på Venedigs filmfestival som bästa skådespelerska.
Eftersom ni alla säkert redan sett filmen bryr jag mig inte om att gå så mycket djupare i storyn som även är uppenbar för alla som gillar och har följt den trubbige och motvals artisten genom åren.
Kanske har ni även läst hans självbiografi som var förbaskat intressant. Hette den inte bara "Memoarer på svenska?
Men filmen var verkligen fantastisk som de flesta sagt.
Jag hade lite svårt att få ihop det i inledningen och det började lukta svår, obegriplig men hyllad Canneskransvinnare som aldrig går att förstå om man inte är av dom där som fattar. Som även fattar modern konst som ingen annan fattar.
Jag börjar mer och mer förstå vad som triggar mig i filmer.
Långsamhet, drömska partier där musiken och de svartvita och målade bilderna är så perfekt ihopmejslade att känslorna blir hela havet stormar å så gråter man när Richard Gere, eller Bob D, står på järnvägsvagnen och vinkar farväl till sin hund. Filmen är så jäkla bra filmad, hoppig men de små klippen är harmoni i kubik och dialogen där Bobs visdomsord, smädningar och arrogans smattrar fram är så skön och briljant. Samma känsla som efter dokumentären med Patti Smith.
Det kanske bor en liten konstnärsjäl här inne i mig ändå även om inte skalet är en konstnär.
Jag är bara tvungen att svälja en till Calvados i min ensamhet framför väggteven.
Skål tamejfan du store Bob!
Å nu rullar låt på låt genom Spotify och jag påminns om hur otroligt många bra låtar den gamle mannen gjort genom åren och jag undrar varför jag inte oftare lyssnar på honom. Ja visst ja, mycket är så sönderspelat men här på "Spotten", som vi säger här i huset, finns även udda material, eller åtminstone inte så varmlirade.
Natten står i sin mest majestätiska timme och dom säger att det ska bli snö i morrn.
Villaidyllen sover och doggen snarkar strax bakom mig.
Rent humörmässigt skulle jag kunna tänka mig att sänka en halvflaska rött men vill inte göra er oroliga.
Det är ju en dag i morgon också, som man säger när man passerat de trettio.
Jag tror jag plockar med mig Uffes roman "Vädermannen" in i sovrummet och läser mig trött och likgiltig.
För den är då inte bra...än.
Drygt hundra sidor in.
En nätt liten wokrätt på femton minuter, kyckling, paprika, lök, champinjoner och lite gröna sockerärtor.
Bulgur till det, inte klockrent men oki ändå.
GI.
Men sånt fuskar jag med under helgerna.
Lite smågodis framför den svenska Supercupen idag, nån minut bandy och några fler på träningsmatchen i Karlstad.
Ishockey...
Skämde bort doggen oxå.
Ett grisöra, en knorr och tonfisk i torrfodret idag.
Me and my little girl ensamma i huset.
Vad är det man säger...råttorna dansar på bortet?
DVD-afton at Flowers.
Å ute på vägarna och jag passar på att se sånt hon inte vill se.
Förresten, inget är illegalt nedladdat, en vän var på mig hela tiden under förmiddagen in the woods.
Det är väl inte nedladdat va, Pelle?
Med de nya lagarna sitter han snart själv bakom galler, eller hur man gör.
För varför säger man galler? Visst är det väl tuffa breda dörrar som står där mellan bovarna och friheten?
Eller också sitter jag där och skakar eftersom...som han säger...jag kapar din dator och lägger allt där.
Å så garvar han, för han vet att han kan sånt om han vill och jag kan ingenting.
Jag är ingen som springer på barrikaderna för att bli först med någonting.
Sätter mina pengar på långsam tillväxt och förlorar ändå.
Ser filmer och läser böcker senare än dom som anses helt ute och fullständigt fel.
Är med när det kommer till musiken, ibland.
Men filmer ser jag sist av alla och idag såg jag äntligen den då den kom ut extremhyllade "I`m not there"
Ni vet den där med sex olika skådespelare som gestaltar Bob Dylan under hans olika faser av karriären och där Cate Blanchett vann pris på Venedigs filmfestival som bästa skådespelerska.
Eftersom ni alla säkert redan sett filmen bryr jag mig inte om att gå så mycket djupare i storyn som även är uppenbar för alla som gillar och har följt den trubbige och motvals artisten genom åren.
Kanske har ni även läst hans självbiografi som var förbaskat intressant. Hette den inte bara "Memoarer på svenska?
Men filmen var verkligen fantastisk som de flesta sagt.
Jag hade lite svårt att få ihop det i inledningen och det började lukta svår, obegriplig men hyllad Canneskransvinnare som aldrig går att förstå om man inte är av dom där som fattar. Som även fattar modern konst som ingen annan fattar.
Jag börjar mer och mer förstå vad som triggar mig i filmer.
Långsamhet, drömska partier där musiken och de svartvita och målade bilderna är så perfekt ihopmejslade att känslorna blir hela havet stormar å så gråter man när Richard Gere, eller Bob D, står på järnvägsvagnen och vinkar farväl till sin hund. Filmen är så jäkla bra filmad, hoppig men de små klippen är harmoni i kubik och dialogen där Bobs visdomsord, smädningar och arrogans smattrar fram är så skön och briljant. Samma känsla som efter dokumentären med Patti Smith.
Det kanske bor en liten konstnärsjäl här inne i mig ändå även om inte skalet är en konstnär.
Jag är bara tvungen att svälja en till Calvados i min ensamhet framför väggteven.
Skål tamejfan du store Bob!
Å nu rullar låt på låt genom Spotify och jag påminns om hur otroligt många bra låtar den gamle mannen gjort genom åren och jag undrar varför jag inte oftare lyssnar på honom. Ja visst ja, mycket är så sönderspelat men här på "Spotten", som vi säger här i huset, finns även udda material, eller åtminstone inte så varmlirade.
Natten står i sin mest majestätiska timme och dom säger att det ska bli snö i morrn.
Villaidyllen sover och doggen snarkar strax bakom mig.
Rent humörmässigt skulle jag kunna tänka mig att sänka en halvflaska rött men vill inte göra er oroliga.
Det är ju en dag i morgon också, som man säger när man passerat de trettio.
Jag tror jag plockar med mig Uffes roman "Vädermannen" in i sovrummet och läser mig trött och likgiltig.
För den är då inte bra...än.
Drygt hundra sidor in.
Ett kaxigare Örebro
Jag har inte varit på många konferenser i mitt liv.
De jag besökt har överraskande nog handlat om fotboll och oftast enbart varit över en dag.
Så att åka utomlands i tre dagar för att konferera om hur ÖSK ihop med Örebroregionen ska kunna stärka sin position nationellt, ur ett massmedialt perspektiv i första hand, ungefär så, var något nytt för mig.
De allra flesta deltagarna satt med på alla föredrag och informationsmöten under förmiddagarna, och åt och drog några öl och några glas vin på kvällarna för att åter på morgonen sitta pigga och glada på stolarna i källaren på hotell Cumberland.
Några andra drog i sig lite mer på kvällarna men la sig i hyfsad tid för att orka upp, ytterligare några kom hem sex varje morgon och släpade sig ner och låg i stolarna med plågsamma ansiktsuttryck under sessionerna.
Sen fanns det några få som gjorde allt hela vägen ut och som jag inte såg förrens sista dagen, jag antar att dom hade nätverkat på annat håll under den ljuvliga vår-weekenden.
Vi väljer alla hur man vill profilera sig själv och sina företag.
Något som jag tyckte var glädjande under denna weekend var det budskap som trummades fram ifrån föredragshållare efter föredragshållare. ÖSK Fotbolls vd Jan Karlsson, Landshövding Rose Marie Frebran, Kommundirektör Lena Källström pratade alla om hur viktigt det är att stärka vår region, att bli tuffare, våga säga att vi är bra och har väldigt mycket att erbjuda här i småstaden Örebro. Örebro har länge varit en stad som ingen som inte varit här bryr sig om. Det ska visst bli ändring på det. På tiden säger jag...
Jag tänker naturligtvis inte påstå att någon av de här personerna har lyssnat på mig.
Trots min enorma ödmjukhet så vill jag ändå bara påtala att jag skrivit ett antal krönikor i Nerikes Allehanda de senaste åren där jag ivrigt menat att vi är på tok för mesiga i Örebro. Att vi måste stå upp och skrika ut att vi är skitbra här och att det finns massor av områden där vi kan slå oss för bröstet. Vi måste bli kaxigare och mer utmanande!
Annars kommer aldrig någon att vända blicken åt vårt håll.
För cirka ett år sedan pratade jag även inför ÖSK:s medlemsmöte där jag rätt bryskt basunerade ut att ingen i Sverige bryr sig om ÖSK, dom varken gillar eller ogillar klubben, they just don´t care.
Jag hade gjort en ickevetenskaplig undersökning i ämnet där jag intevjuat runt tjugo personer, mediafolk, tränare, spelare, agenter mm...
Trodde då att jag skulle bli rullad i tjära och sedan utslängd naken på Rudbecksgatan, men ingen blev arg, många höll med.
Konferensen gav svaret att från och med nu så är det en annan attityd som gäller ifrån folket i Örebro stad, från Närkeslätten och från alla som håller på med fotboll här i regionen. Återstår att se om vi kan leva upp till det.
Järnladyn Frebran har ju i alla fall tagit plats i fotbollsmaktens boning i SEF.
Hon kan ju gå i frontlinjen.
De jag besökt har överraskande nog handlat om fotboll och oftast enbart varit över en dag.
Så att åka utomlands i tre dagar för att konferera om hur ÖSK ihop med Örebroregionen ska kunna stärka sin position nationellt, ur ett massmedialt perspektiv i första hand, ungefär så, var något nytt för mig.
De allra flesta deltagarna satt med på alla föredrag och informationsmöten under förmiddagarna, och åt och drog några öl och några glas vin på kvällarna för att åter på morgonen sitta pigga och glada på stolarna i källaren på hotell Cumberland.
Några andra drog i sig lite mer på kvällarna men la sig i hyfsad tid för att orka upp, ytterligare några kom hem sex varje morgon och släpade sig ner och låg i stolarna med plågsamma ansiktsuttryck under sessionerna.
Sen fanns det några få som gjorde allt hela vägen ut och som jag inte såg förrens sista dagen, jag antar att dom hade nätverkat på annat håll under den ljuvliga vår-weekenden.
Vi väljer alla hur man vill profilera sig själv och sina företag.
Något som jag tyckte var glädjande under denna weekend var det budskap som trummades fram ifrån föredragshållare efter föredragshållare. ÖSK Fotbolls vd Jan Karlsson, Landshövding Rose Marie Frebran, Kommundirektör Lena Källström pratade alla om hur viktigt det är att stärka vår region, att bli tuffare, våga säga att vi är bra och har väldigt mycket att erbjuda här i småstaden Örebro. Örebro har länge varit en stad som ingen som inte varit här bryr sig om. Det ska visst bli ändring på det. På tiden säger jag...
Jag tänker naturligtvis inte påstå att någon av de här personerna har lyssnat på mig.
Trots min enorma ödmjukhet så vill jag ändå bara påtala att jag skrivit ett antal krönikor i Nerikes Allehanda de senaste åren där jag ivrigt menat att vi är på tok för mesiga i Örebro. Att vi måste stå upp och skrika ut att vi är skitbra här och att det finns massor av områden där vi kan slå oss för bröstet. Vi måste bli kaxigare och mer utmanande!
Annars kommer aldrig någon att vända blicken åt vårt håll.
För cirka ett år sedan pratade jag även inför ÖSK:s medlemsmöte där jag rätt bryskt basunerade ut att ingen i Sverige bryr sig om ÖSK, dom varken gillar eller ogillar klubben, they just don´t care.
Jag hade gjort en ickevetenskaplig undersökning i ämnet där jag intevjuat runt tjugo personer, mediafolk, tränare, spelare, agenter mm...
Trodde då att jag skulle bli rullad i tjära och sedan utslängd naken på Rudbecksgatan, men ingen blev arg, många höll med.
Konferensen gav svaret att från och med nu så är det en annan attityd som gäller ifrån folket i Örebro stad, från Närkeslätten och från alla som håller på med fotboll här i regionen. Återstår att se om vi kan leva upp till det.
Järnladyn Frebran har ju i alla fall tagit plats i fotbollsmaktens boning i SEF.
Hon kan ju gå i frontlinjen.
London en fin stad-men inte min stad
Jag var mycket i London när jag var yngre, staden var på något sätt drömmen för de värderingar jag då hade.
Den engelska huvudstaden bjöd på allt det som jag var intresserad av, musik, fotboll, mode, pubar och allsång långt innan vi i svennesverige började fåna oss på Skansen.
Ändå har London aldrig nått in i mitt hjärta av någon anledning.
Har allt för många minnen av skitiga och trånga gator, äckligt undermåliga hotell, allt för tidigt stängda pubar och nattklubbar med tvåmetersvakter med extrem muskelmassa som med en mörk och kraftfull röst alltid sa:
Only members, sorry!
Inte ens när jag blivit lite äldre och lekt turist på riktigt med Å har jag på allvar gått igång på London.
Å jag vet verkligen inte varför. London och jag borde liksom vara ett.
Eller är det irländaren i mig som undermedvetet talar om för mig att dom där britterna ska du inte bry dig om.
Den kicken jag fick första gången jag vandrade runt på Dublins gator går inte att jämföra med mina Londonresor.
Å då var Dublin fortfarande inne i sin långa Törnrosasömn, den keltiska tigern hade inte vaknat.
Samma upprymdhet har jag upplevt under besöken i New York och Rom.
Men jag tänkte att jag nu under några dagar skulle se om känslan har förändrats, det är ju ändå ett antal år sedan jag senast haft tid att reka runt i city of London. Under mina jobb med Canal Plus finns sällan tid till annat än resa dit, sova, jobba och sedan resa hem. Ser närstan aldrig något annat än Paddington Station och fotbollsarenorna och sedan staden rusande förbi genom ett taxifönster.
Vi bodde perfekt på hotell Cumberland vid Marble Arch i ena ändan av Oxford Street, precis intill Hyde Park.
Under lördagseftermiddagen tog jag mig ut från hotellet och började gå Oxford Street fram in mot det som enligt min karta kallas West End. Det skulle finnas intressanta butiker här var det någon som sagt, men jag upptäckte snart att det var samma tradiga kedjenamn som i varenda storstad i Europa, några billighetsvaruhus och Starbucks Caféer var tusende meter, vilket i och för sig anses en smula positivt.
Jag fortsatte bort mot Tottenham Court Road, svängde ner höger på Charing Cross Road där jag hoppade in på ett äkta Scottish steak house en bit ner på gatan. Ett sunkigt hak med röda sammetssoffor, som på amerikanska vägkrogar i filmer, fast sammet här. Restaurangen var så genuint skottskt att hela personalen och ägaren såg ut som kineser och pratade märkligt nog enbart bara kinesiska med varandra. Satt där rätt länge och såg Londoners och turister stega förbi utanför fönstret, skrev lite, slutslipade på föredraget, ritade lite i min karta, gammal kartfetischist som jag är, och tog en öl.
Mådde rätt bra därinne i detta sunkiga hak, brukar hamna på sånna ställen ställen istället för supertrendiga minimalistiska italienska pastabarer, säger väl en del om min störda hjärna, eller inte.
Nöjd fortsatte jag efter en dryg timma ner på gatan, svängde återigen höger in på Shaftesbury Avenue bort mot Piccadilly Cirkus, sprang snabbt förbi folkhavet och kaoset och alla kameror med objektiv större än alla ryggsäckar som hela tiden slår än i skallen vart man än vänder sig. Gick fort uppför Regent Street, vände lika snabbt in på Great Marlborough Street, in i gyttret av smågator med mer karaktär men ändå numer välpolerade och fina utan skvanker.
Mr Rare hade tipsat om lite småbutiker som kunde vara intressanta här även om hans egen favvobutik visst stänkt igen.
Sohos alla barer och restauranger låg lite längre in och här är det mysigt även om konferensdeltagare ifrån småstaden var smått chockade över att varenda pub och bar var gaybarer. Malplace var ordet och förvirrade ögon sökte igenkänning.
Själv var jag inte ute och busade allt för mycket, jag var där för att jobba.
Butiker var det ja.
Hade hoppats på att möta något annorlunda.
Men jag märker att ju mer jag reser, ju fler städer jag besöker så ser de mer och mer likadana ut när det kommer till shopping. I det fallet är globalisering så satans trist. Alla storstäder har sina gator med de svindyra lyxmärkena, de har svennegatorna med varuhus som saluför likriktade varor över hela jorden. Sedan finns det segment som jag själv alltid sökt efter, de små butikerna som tidigare hade lite egen touch med intressanta plagg eller skor som kunde hjälpa till att odla sin personliga stil. Men här längs med Carnaby Street, som haft storhetsperioder och nedgångar, ligger samma butiker som finns i Stockholm med likadana varor som i Stockholm, eller Göteborg, Malmö och Köpenhamn.
På gatorna runtomkring ser det nästan likadant ut. Eller också var jag bara blind.
Självklart finns det kläder och skor som jag gillar och kan tänka mig att köpa, men inget mer spännande än att jag kan vänta tills jag kommer hem. Inget unikt, eller åtminstone lite mindre vanligt.
Besviken gick jag tillbaka upp till Oxford Street och vände åter mot hotellet.
Stannade och tog en kaffe på Stabucks för att sedan segla fram i den enorma massan folk som gick här denna underbart vackra och soliga, och våriga lördag i mars 2009. Jag hade det bra, insåg vilken förmån det är att få möjligheten att åka med på dessa resor, ett bra jobb. Så visst njöt jag ändå trots det faktum som denna dag stärktes.
London är inte min favoritstorstad i Europa.
Men om alternativet är att alltid stanna i småstaden och gnälla så åker jag mer än gärna till London då och då.
Det är definitivt ingen skitstad på något sätt.
Det är bara inte min stad.
Den talar inte till mig.
Heathrow, feber och en lyckad resa
Huvudet dunkade hårt, jag gick omkring ibland taxfree-hyllorna på Heathrow i London.
Hade precis inhandlat två pavor rom, en ljus brasiliansk som hette Sagatiba och en mörk klassisk Havana Club.
Var på jakt efter lite parfym samtidigt som jag kände mig allt sämre.
Heathrow terminal 5 är en fasansfull plats, alltid äckligt kvävande varmt, hysteriskt med folk, trångt och hög ljudnivå.
Ville bara därifrån.
På flyget mot Arlanda fick jag ont i varenda led i kroppen, ryggen värkte och jag försökte sova bort de dryga två timmarna hem, sedan ytterligare dryga två i buss till småstaden och då mådde jag verkligen riktigt skit.
Försökte ändå hålla skenet uppe inför de över hundra deltagarna på resan.
Smög snabbt hem i duggregnet så fort bussen parkerat på hemmaplan.
Nu ligger jag här med feber och kass mage.
Tröttsamt.
Resan till London har ju varit så bra och lyckad.
Planeringen som ÖSK Fotboll schemalagt fungerade hundraprocentigt.
Är imponerad av organisationen och inser att klubben verkligen är på rätt väg.
Händer det inget oförutsätt negativt de närmaste åren som gör att det långsiktiga arbetet kraschar av någon anledning så kanske klubben når sitt första SM-guld 2015, det ingår i alla fall i visionen.
Men men...det lär rinna en hel del vatten under broarna innan vi är där.
Visioner är en sak, att infria dom är förstås något annat.
Mitt uppdrag på resan var att hålla ett föredrag inför de 122 deltagarna minus de som gått och lagt sig sent natten innan och som hade vissa problem med att hålla jacken uppe och kroppen på plats i en stol.
Men de flesta var på plats.
Men med tanke på alla klappar på ryggen och fina komplimanger efteråt så antar jag att det var uppskattat.
Faktum är att jag var överväldigad av reaktionerna, om det berodde på ovanligt låga förväntningar eller att jag faktiskt gjorde ett väldigt bra framträdande låter jag vara osagt.
Jag fick i alla fall en rejäl kick, fan så skoj det var.
Visst är det här något jag vill gör oftare.
Bizzi week and end
Lik Jack Nicholsons rollfigur i skräckisen "The Shining" har jag suttit insnöad i mitt hus hela vintern i väntan på inspiration och själslig kreativitet. Ibland har det i alla fall känts så även om ni vet att jag då och då har slitit ont.
Men jag har inte blivit galen, inte ens nära, även om frustrationen legat utanpå skinnet ibland.
Som alltid händer sedan allting på en gång och denna vecka har varit full av möten, intervjuer, textleveranser och förberedelser inför helgen. Jag har klippt mig och skaffat linser, hjälpt en vän att försöka få en kinesisk spelare till Sverige men misslyckats. Idag hade vi informationsträff och fotografering inför årets webb-tv med Nerikes Allehanda. Jag är med i år igen men de två andra antar jag att tidningen själva vill avslöja. Ett satsning som varit succé för tidningen, fotbollen är väldigt stor i Örebro, och det visar sig i antal unika klickar på inslagen.
I morgon åker jag till London med ÖSK och deras sponsorer. Över hundratjugo personer och runt åttio företag.
Det är visst rekord för klubben, som sagt, fotbollen är het här på närkeslätta. Min uppgift är att hålla ett föredrag under vistelsen i London och vara så förbaskat trevlig som bara jag kan vara. Har planerat föredraget i min skalle under en längre period men har denna vecka präntat ner delar som stöd på små skrivkort.
Visst 'är jag nervös, det är jag alltid inför den här typen av uppträdanden men regel nummer ett för utveckling är att möta sina rädslor och utmana dom till duell och sedan svepa dom rakt i backen.
Det lärde jag mig tidigt. Att även om du är så skraj att du "almost pee in your pants" så gör det.
Det känns fantastiskt efteråt. Motsatsen är att backa och då lär du dig att backa är skönt och tryggt och då kommer du att backa resten av ditt liv. Våga. Jag har oftast vågat, fegat ibland och ångrat mig, nu vågar jag.
Men man vill ju vara bra precis som jag alltid eftersträvat när jag jobbat. Så nu har jag filat och filat och hoppas att min lilla story ska falla i god jord, eller vad det heter.
Vi ska gå på fotboll också, Chelsea mot Manchester City.
Kul att gå på Premier league-underhållning utan att behöva jobba för en gång skull.
Mer avslappnande och utan kostym, skjorta och slips.
När jag kommer hem på måndag då är det rock ´n roll mot den allsvenska premiären.
Har gjort klart med Canal Plus för ytterligare en säsong i rutan.
Trodde inte på det under en längre tid, men ett nej på annat håll blev en öppning och ett ja för mig här någonstans i februari. Runt fyrtio matcher kommer kanalen sända och jag kan köra alla, om jag orkar.
Ska bli skoj, är mer avslappnad inför teveuppdragen numer.
Ett löfte jag gav mig själv när mörkret låg som tätast och kylan sved som mest.
Lägg inte alla ägg i samma korg, sa jag och inledde operation "stå på fler ben".
Det kan hända att datorn stannar hemma på den här resan, så om det verkar som om Blohm har blivit nöjd och bekväm bara för att ni blivit så många som läser här så är det fel. Det blir intensivt i London och jag passar på att ta data-paus.
Återhämtning å så attackerar jag er med hett stoff när jag dunsar ner på slätta igen i början av nästa vecka.
OK?
Be good!
Here we go with Leeds United...we´re gonna give the boys a hand...stand up and sing for Leeds United...
Oops!
Var kom det ifrån?
Ja va fan, vi slåss med Scounthorpe och Oldham om kvalplatsen till The Championship.
Så nu när jag ska besöka ön kan jag väl få vara lite wild å sjunga fotbollsvisor även om jag lärde mig på en Chelsea-träff att jag inte bör göra det på Stamford Bridge på söndag.
Från noll till noll igen med Joe Strummer
Satt sent igår kväll på min inlånade spinningcykel och trampade.
Svetten forsade och röven värkte samtidigt som jag märkte att mr Jingle var bedövad.
Jag hade ingen känsel när han skulle läggas i sin mest bekväma viloposition.
Panik, panik å så fick man stå upp och cykla i fem minuter för att väcka upp vännen min.
På TV:n framför mig hade jag satt på "Let´s Rock Again", en dokumentär med och om Joe Strummer.
Han var på USA-turné med sitt after The Clash-band The Mescaleros.
Vid ett tillfälle i filmen sa han att det var intressant att gå ifrån noll och till noll igen.
Han syftade förstås på att börja i punken med The Clash, att nå världskändiskap med fullsatta arenor, för att nu i filmen återigen vara tillbaka på bakgården där man varje dag måste fightas för sin uppmärksamhet å få sin platta såld.
Jag faschinerades över några klipp filmen.Till exempel ett där Strummer står utanför en radiostation och knackade på stängda och låsta dörrar som ingen kommer och öppnar, han ringer i porttelefon och bönar och ber om att få komma in och till slut blir han tvungen att säga att han en gång spelade i The Clash. Då blev han insläppt och intervjuad live i radiostudion där programledaren mest ville lira Clashlåtar och Strummer tjatade om sina Mescalerosditon.
Vid ett annat tillfälle stod han någonstans i Atlantic City och delade ut flyers till förbipasserande för att locka dom till konserten som Strummer med band skulle ha senare på kvällen.
Det kan fan inte vara lätt att leva med ett sånt ras när man som Joe varit en av världens coolaste och grymmaste rockstjärnor. I filmen låter han rimligt avslappnad och ödmjuk över situationen men jag undrar vad han tänker innerst inne.
Joe Strummer är väl som de flesta andra stjärnor på olika nivåer och som syns och hörs i TV, radio och tidningar, han behöver kicken ifrån sin scen. Att stå på scenen var säkert hela hans livselexir, några andra alternativ fanns säkert inte.
Om det då innebar små, mörka och slitna rockklubbar inför trettio personer istället för fullsatta arenor så var det väl så det fick vara. The Mescaleros första platta gick minus, i filmen är dom ute för att promota det andra albumet och Strummer känner pressen från skivbolaget men vågar ändå inte sätta målet högre än till break even.
Inga jämförelser i övrigt men alla som jobbar i yrken där man på ett eller annat sätt varit offentliga, stått i rampljuset och på något sätt blivit upphöjd till någonting mer än en så kallad vanlig svensson, de kan nog känna igen sig i känslan över att ta steget bakåt i hierarkin. Om det bara vore att vara sann mot sig själv så kanske det vore lättare men det största problemet är nog omgivningens reaktioner mot dig som den till ytan lyckliga och lyckade individen.
Det ordnar sig alltid har jag jämt sagt när det blåst iskalla vindar rätt på mig.
Jag får väl börja städa(har jag ju gjort förr) eller bli flyttkarl om det krisar, jag har ingen prestige, det löser sig.
Men visst fan skulle det svida om man ena året sitter i TV och jobbar, med en lyckad fotbollskarriär bakom sig, för att nästa jobba på lager eller kanske köra taxi. Det handlar inte om att se ned på just de yrkena utan mer den känslosamma delen i raset på rankingstegen enligt omgivningen och den smittar förstås även mig i detta fall och gör en till en misslyckad och tragisk figur. Det är inte lätt att börja om när man en gång varit på toppen eller i alla fall i närheten av den.
Joe Strummer var för jäkla stark i filmen tycker jag, kanske beroende på att punkaren i honom aldrig försvann.
Han var en man av folket och trots sin storhet som rockstjärna lämnade han aldrig fotfolket utan lierade sig med dom ända tills hans allt för tidiga död 2002.
Svetten forsade och röven värkte samtidigt som jag märkte att mr Jingle var bedövad.
Jag hade ingen känsel när han skulle läggas i sin mest bekväma viloposition.
Panik, panik å så fick man stå upp och cykla i fem minuter för att väcka upp vännen min.
På TV:n framför mig hade jag satt på "Let´s Rock Again", en dokumentär med och om Joe Strummer.
Han var på USA-turné med sitt after The Clash-band The Mescaleros.
Vid ett tillfälle i filmen sa han att det var intressant att gå ifrån noll och till noll igen.
Han syftade förstås på att börja i punken med The Clash, att nå världskändiskap med fullsatta arenor, för att nu i filmen återigen vara tillbaka på bakgården där man varje dag måste fightas för sin uppmärksamhet å få sin platta såld.
Jag faschinerades över några klipp filmen.Till exempel ett där Strummer står utanför en radiostation och knackade på stängda och låsta dörrar som ingen kommer och öppnar, han ringer i porttelefon och bönar och ber om att få komma in och till slut blir han tvungen att säga att han en gång spelade i The Clash. Då blev han insläppt och intervjuad live i radiostudion där programledaren mest ville lira Clashlåtar och Strummer tjatade om sina Mescalerosditon.
Vid ett annat tillfälle stod han någonstans i Atlantic City och delade ut flyers till förbipasserande för att locka dom till konserten som Strummer med band skulle ha senare på kvällen.
Det kan fan inte vara lätt att leva med ett sånt ras när man som Joe varit en av världens coolaste och grymmaste rockstjärnor. I filmen låter han rimligt avslappnad och ödmjuk över situationen men jag undrar vad han tänker innerst inne.
Joe Strummer är väl som de flesta andra stjärnor på olika nivåer och som syns och hörs i TV, radio och tidningar, han behöver kicken ifrån sin scen. Att stå på scenen var säkert hela hans livselexir, några andra alternativ fanns säkert inte.
Om det då innebar små, mörka och slitna rockklubbar inför trettio personer istället för fullsatta arenor så var det väl så det fick vara. The Mescaleros första platta gick minus, i filmen är dom ute för att promota det andra albumet och Strummer känner pressen från skivbolaget men vågar ändå inte sätta målet högre än till break even.
Inga jämförelser i övrigt men alla som jobbar i yrken där man på ett eller annat sätt varit offentliga, stått i rampljuset och på något sätt blivit upphöjd till någonting mer än en så kallad vanlig svensson, de kan nog känna igen sig i känslan över att ta steget bakåt i hierarkin. Om det bara vore att vara sann mot sig själv så kanske det vore lättare men det största problemet är nog omgivningens reaktioner mot dig som den till ytan lyckliga och lyckade individen.
Det ordnar sig alltid har jag jämt sagt när det blåst iskalla vindar rätt på mig.
Jag får väl börja städa(har jag ju gjort förr) eller bli flyttkarl om det krisar, jag har ingen prestige, det löser sig.
Men visst fan skulle det svida om man ena året sitter i TV och jobbar, med en lyckad fotbollskarriär bakom sig, för att nästa jobba på lager eller kanske köra taxi. Det handlar inte om att se ned på just de yrkena utan mer den känslosamma delen i raset på rankingstegen enligt omgivningen och den smittar förstås även mig i detta fall och gör en till en misslyckad och tragisk figur. Det är inte lätt att börja om när man en gång varit på toppen eller i alla fall i närheten av den.
Joe Strummer var för jäkla stark i filmen tycker jag, kanske beroende på att punkaren i honom aldrig försvann.
Han var en man av folket och trots sin storhet som rockstjärna lämnade han aldrig fotfolket utan lierade sig med dom ända tills hans allt för tidiga död 2002.
Henning Mankell-Italienska Skor
En man lever sitt liv isolerad ute på en ö, Han är bitter och mår själsligt dåligt.
Han har valt att bryta med samhället och försöker på något sätt späka sig själv via sitt dagliga bad i den isvak han varje morgon hackar upp. Kanske ett sätt att väcka det känslokalla tillstånd som han hamnat i.
Den enda kontakten med andra människor som han har är med den hypokondriske postmannen som då och då lägger till vid bryggan trots att mannen aldrig skriver några brev, inte heller får han några.
En dag står en gammal kvinna med rollator mitt ute på isen när han precis tagit sitt morgonbad i vaken.
Kvinnan heter Harriet och är en gammal flickvän ifrån ungdomen som han en gång valde att svika grovt.
Harriet är döende i cancer och har kommit för att kräva in ett löfte som mannen en gång givit henne, ett löfte om att ta med henne till en magisk tjärn som mannen för länge sedan beskrivit för henne, en tjärn dit hans egen far tog honom när han var barn. Mannen på ön bär även på fler mörka hemligheter. Han är bitter över livet, misstag och vägval som han gjort.
När Harriet dyker upp börjar saker och ting hända. Mannen infriar sitt löfte och de ger sig iväg på en resa mot skogarna i hälsingland där tjärnen ligger. Resan med dess händelser får mannen att med viss ångest och skräck att vakna upp ur sin bedövning. Han får reda på att han har en dotter, han träffar udda individer som valt att leva utanför samhällets centrum och hans dåliga samvete inför de saker som bidragit till hans eremitliv börjar vakna till liv.
Han vill be om ursäkt.
Det här är den första bok som jag läst med Henning Mankell.
Jag gillar normalt inte deckare eller om man nu kallar det kriminalromaner. Därför har det aldrig funnits någon anledning att läsa hans mest kända böcker om Kommisarie Wallander. De andra böckerna som han skrivit har jag aldrig tänkt på att kolla upp. Trots att han har skrivit en lång rad med olika sorters böcker.
Men när jag plockade upp den här och läste på baksidan så tänkte jag:
Why not?
Det här är kanske inte något av det bästa jag läst men jag fastande för tempot i romanen. Man är så van att allting går så fort i de flesta fall men här hasar sig berättelsen fram. Inledningen är direkt seg, men allt eftersom så börjar det hända saker och ju närmre slutet man kommer desto mer intressant blir det. Även dialogen är långsam på något vis, det pratas inte mer än vad som behövs. Huvudpersonen får chans att ställa mycket av de som han går och bär på tillrätta, om han lyckas med det får ni väl kolla upp själva om ni har tålamod med en roman som inte flyger fram i expressfart utan som ger dig själv tid att tänka efter.
Blod och köttiga sår men inga tårar
Jag gick upp ovanligt tidigt i morse.
Satte mig som vanligt, det första jag gör, på toaletten och gubbkissade lite grann.
Oftast är jag på gränsen till medvetslöshet vid tidiga mornar och kan sitta i minst en kvart och bara stirra in i väggen.
Gäspa och klia mig i håret.
Jag satt alltså ner och kissade.
En halsbrytande gärning enligt många män som anser det fjolligt att sitta på ringen like a girl...
Men hellre en aning fjollig än en äcklig äkta machoman som står och viftar med sitt vapen så att pisset studsar i både kakel och golv och på sittringen.
Men jag satt i alla fall där och spanande in mitt cirka tio centimeter långa och färska ärr i ljumsken efter den senaste operationen.
Fucking hell, tänkte jag.
När vi nu pratar män och vad som egentligen är macho.
Säger man inte att ju fler ärr en man har desto sexigare är han.
Lex Börje Salming...den manligaste av alla män i Sverige.
En man som har brutit allt, punkterat det mesta, skurit upp en del och stoppat puckar med ansiktet.
Så jag började leta efter mina egna tuffa livsmarkeringar över den åldrande kroppen.
Något att skryta med en sen natt på en efterfest i en mörk lokal längst in i en gränd i Saigon.
Låret tänkte jag direkt, det högra, djupt jack som krävde åtta stygn.
Ett pris jag fick betala efter det där hoppet med crosscykeln i 100 kilometer i tonåren.
Å så jacket vid ögonbrynet, ett minne ifrån en träplanka som dunkade in i min skalle när jag försökte fly ifrån ett latinogäng efter en blöt natt i Greenwich Village i New York 1988.
Imponerande macho om jag får säga det själv.
Blir man inte brudmagnet efter ett par sånna storys då är man verkligen rökt.
Om ingen polare råkar berätta vad som egentligen hänt för då är man rökt hur som helst.
För det känns inte riktigt lika tufft att säga som det är.
Att såret på låret kom efter att jag i 3 kilometer i timmen ramlat med min cykel rakt ner på en vass gatsten vid åtta års ålder.
Eller att ögonbrynsskadan kom efter att jag och en lagkamrat sprang in i varandra på en uppvärmning med fotbollstennis.
Blodet sprutade visserligen men visst hade det kännts mer okej om jag spräckt köttet i en brutal luftduell inför 40.000 åskådare. Å så nu mitt tio centimeter långa operationssnitt i ljumsken som en pundare sprättade upp efter att...förlåt, jag opererade pensionärsåderbråck som 42-åring. What a wimp!
Men det finns faktiskt ett Salming-wanna-be-ärr på kroppen som jag faktiskt kan plocka fram för att impa på den där vackra som blasé sitter med en paraplydrink och inväntar något spännande. Men det syns inte så mycket.
Ärret sitter strax ovanför läppen på min vänstra sida och är oftast dolt av mitt mörka manliga ansiktshår.
Ett minne ifrån mina elitår då en bortamatch mot Trelleborgs FF var bland det tuffaste man kunde genomgå. En stenhård armbåge ifrån ett mittfältssvin som slog upp halva läppen och öppnade upp ett hål där två tänder stack ut genom skinnet.
Köttit värre. Jag spottade blod, det forsade blod men jag lirade vidare efter lite behandling. Man fick göra det på 90-talet.
Riktigt macho va?
En man som varit med när det stormar.
To sexy for my body.
Typ.
Ivar Lo-pris och Fredrik Ekelund
En lustig liten tanke kom krypande upp mot hjärtat precis i detta ögonblick.
Jag satt och läste på författarlandslagets hemsida och insåg, med en stor suck, att jag är en mästare på att spela inofficiella landskamper. För att få representera författarlandslaget så måste man ha skrivit en skönlitterär roman och det har ju inte jag utan än så länge enbart en bok om mitt år som fotbollsproffs i Kina. Den boken gav mig däremot inträde till två träningslandskamper i Uppsala för något år sedan, antar att laget hade ont om folk.
Men när det vankas mästerskap och roliga turneringar i Italien då är jag inte en godkänd författare.
När det kommer till det svenska a-landslaget så är det så att jag funnits med på planen i en officiell match, mot dåvarande Västtyskland, på Råsunda 1990. Annars är det inofficiella matcher i Växjös inomhushall som varit min melodi. Sånna matcher som troligtvis inte ens finns med i några register över spelade matcher för a-landslaget.
När det "riktiga" landslaget åkte iväg på vinterturnering till bland annat USA så fick jag fortsätta springa runt i kylan på hemmaplan. Med men inte med. Nära men inte tillräckligt nära. Så är mitt livs historia.
Detta har egentligen ingenting med det som jag nu ska skriva om och som var anledningen till att jag satt och läste på författarlandslagets hemsida. Jag läste nämligen om lagets kapten, Fredrik Ekelund, och det faktum att han tilldelats Ivar Lo-priset.
Slutklämmen på motiveringen lyder:
"Med sin språkliga djärvhet och sitt engagemang för människan har Fredrik Ekelund förnyat arbetarskildringen".
Jag älskade verkligen Fredriks bok "Jag vill ha hela världen" och är det något som den boken står för så är det just den språkliga djärvheten och engegemang för människan inom det som motiveringen kallade arbetarskildring. Även om just den boken började hos akademikerna i universitetsvärlden men gick emot den andra sidan av livet.
Fredrik Ekelund är på väg att bli en riktig favoritförfattare och det säger jag verkligen inte "enbart" för att få plats i hans landslag. Just språket är det som jag fastnat för, alla svängningar och malmöitiska uttryck som flyger förbi texten.
Fredrik Ekelund skriver även väldigt olika typer av böcker, romaner, kriminalromaner och så hans bok om den brasilianska fotbollen som är hans stora passion i livet. Fotboll och Brasilien alltså.
"Nina och sundet" är den senaste boken som jag läst med Ekelund och jag rekommenderar den varmt.
En kriminalhistoria som i och för sig inte är den mest kluriga jag läst och det är nog inte meningen heller. Man vet ungefär vad som ska hända och vem som kommer att göra vad när det kommer till de bestialiska mord som utförs i berättelsen. Däremot vet man inte varför morden begås.
Det är här storyn byggs, den handlar om Nina som haft en tuff uppväxt med en mycket orolig social situation. Hon är kall och längtar efter den stora hämnden, Nina har Ulrike Mainhof som förebild, styrkan och kontrollen. Hon bestämmer sig för än gång för alla göra upp med sin tragiska historia som slagit hela familjen i kras.
Berättelsen pendlar mellan nutid och en händelse för tjugo år sedan, en händelse som kriminalinspektörn och kriminalreportern nystar i för att komma fram till varför finansmännen brutalt har mördats.
Spåren finns på båda sidor av sundet.
Ekelund skriver historier som handlar om Malmö som arbetarstad, hamnen, fabriker och i detta fall motsättningar mellan utsugardirektörer som inte drar sig för någonting för att uppnå maximal vinst till sig själva och arbetarna på golvet.
Och han är förjäkla skicklig på det också. Det här är inte enbart en spännande kriminalhistoria, utan jag får också en bra berättelse som lär mig en hel del om staden Malmö och dess karaktär som jag inte visste mycket om innan.
Med både bakåt och framåt-perspektiv.
Mitt nya köksbord och besöksrekord på blohm.se
Har suttit större delen av måndagen vid mitt köksbord.
Det har varit mitt skrivbord idag.
Arbetat hemifrån.
Det låter som en helt vanlig dag mitt i livet.
Men det är mer dramatik över detta än vad man kan tro.
För faktum är att jag aldrig varit någon köksbordsmänniska.
Under mitt liv har jag bott på knappt tio adresser sammanlagt och inte på något ställe har jag haft köket som någon sorts central mötesplatsplats i hemmet. För mig är det bara bönder som gillar att sitta i köket och dricka kaffe på fat och moffa i sig bullar mellan traktoråkandet. Själv har jag alltid varit obekväm på stela hårda stolar och bänkar, har längtat in till soffor och fåtöljer längre in i lägenheterna. Tills nu.
En uppfräschning av köket har gjort att jag inte gör annat än sitter vid mitt nya köksbord och sköna fåtöljliknande stolar som man kan gunga lite nonchalant på medan en penna trummar lite tyst på bordskanten.
Å doggen ligger bredvid och sover men med ena ögat i beredskap.
Frukost med NA och DN.
Sedan datorn och allt skoj som man kan göra med den.
Till exempel arbeta.
Och kaffe ifrån min helautomatiska professionella Jura Impressa Z5.
Sedan lite bokläsande och Spotify eller Itunes-lyssnande, men inte samtidigt.
Köket är mitt nya vardagsrum och TV:n saknar jag inte.
Men snön öser återigen ner över villaförorten men den kan inte störa mig nu.
Vi har precis gått in i mars och vårfåglarna virvlade runt och levde rövare utanför fönstret tidigare idag.
Upptäckte en rolig sak under förmiddagen när jag för första gången på ett tag var inne och kollade besökstatistik på bloggen. Jag slog rekord under februari, den kortaste månaden hade mest antal besökare sedan starten.
För en ickekommersiell blogg som ensam kämpar för att nå ut så måste jag vara väldigt nöjd.
Fantastiskt roligt.
Tack alla.
Det ironiska i detta är att ju mindre jag skriver om fotboll desto fler besökare får jag.
Trots allt är det ju inte så länge sedan som sportmagasinet S hade bloggen på en lista över sportbloggar och samtidigt passade på att kalla min blogg kvasilitterär.
Underförstått: Skriv om fotboll grabben och sluta med de andra pinsamma litterära försöken.
Visst, man är ju inte Hemingway direkt, inte ens Lapidus eller Bob Hansson.
Men någonstans verkar ändå mina enkla rader om livet gå hem.
Å halva nöjet är att försöka utvecklas som skribent, våga att försöka bli bättre.
Jag är inte ute efter att chocka eller kasta skit på andra.
Jag är inte ute efter att skapa debatt även om det vore okej om en text fick den effekten.
Å mode får min vän mr Rare skriva om...
Men enligt mentorn som också läser min blogg så ser han förändringar i mitt skrivande under tid.
Humör och social situation påverkar hur texterna ser ut och ska väl så göra.
Roligast vore om ni läsare blev överraskade åtminstone då och då när ni väljer att klicka på blohm.se men ändå känner er helt hemma och vet att ni få det ni vill ha när ni äntrar min hemsida.
Men men, jag ska väl inte sitta här och definera vad ni ska tycka och tänka.
Kanske går ni bara in för att få er ett gott skratt över en usel text, vad vet jag, egentligen.
Men vill ni så vore det jäkligt skoj om ni skrev en liten kommentar om vad det är som gör att ni återkommer till blohm.se.
Peace and Love!
Det har varit mitt skrivbord idag.
Arbetat hemifrån.
Det låter som en helt vanlig dag mitt i livet.
Men det är mer dramatik över detta än vad man kan tro.
För faktum är att jag aldrig varit någon köksbordsmänniska.
Under mitt liv har jag bott på knappt tio adresser sammanlagt och inte på något ställe har jag haft köket som någon sorts central mötesplatsplats i hemmet. För mig är det bara bönder som gillar att sitta i köket och dricka kaffe på fat och moffa i sig bullar mellan traktoråkandet. Själv har jag alltid varit obekväm på stela hårda stolar och bänkar, har längtat in till soffor och fåtöljer längre in i lägenheterna. Tills nu.
En uppfräschning av köket har gjort att jag inte gör annat än sitter vid mitt nya köksbord och sköna fåtöljliknande stolar som man kan gunga lite nonchalant på medan en penna trummar lite tyst på bordskanten.
Å doggen ligger bredvid och sover men med ena ögat i beredskap.
Frukost med NA och DN.
Sedan datorn och allt skoj som man kan göra med den.
Till exempel arbeta.
Och kaffe ifrån min helautomatiska professionella Jura Impressa Z5.
Sedan lite bokläsande och Spotify eller Itunes-lyssnande, men inte samtidigt.
Köket är mitt nya vardagsrum och TV:n saknar jag inte.
Men snön öser återigen ner över villaförorten men den kan inte störa mig nu.
Vi har precis gått in i mars och vårfåglarna virvlade runt och levde rövare utanför fönstret tidigare idag.
Upptäckte en rolig sak under förmiddagen när jag för första gången på ett tag var inne och kollade besökstatistik på bloggen. Jag slog rekord under februari, den kortaste månaden hade mest antal besökare sedan starten.
För en ickekommersiell blogg som ensam kämpar för att nå ut så måste jag vara väldigt nöjd.
Fantastiskt roligt.
Tack alla.
Det ironiska i detta är att ju mindre jag skriver om fotboll desto fler besökare får jag.
Trots allt är det ju inte så länge sedan som sportmagasinet S hade bloggen på en lista över sportbloggar och samtidigt passade på att kalla min blogg kvasilitterär.
Underförstått: Skriv om fotboll grabben och sluta med de andra pinsamma litterära försöken.
Visst, man är ju inte Hemingway direkt, inte ens Lapidus eller Bob Hansson.
Men någonstans verkar ändå mina enkla rader om livet gå hem.
Å halva nöjet är att försöka utvecklas som skribent, våga att försöka bli bättre.
Jag är inte ute efter att chocka eller kasta skit på andra.
Jag är inte ute efter att skapa debatt även om det vore okej om en text fick den effekten.
Å mode får min vän mr Rare skriva om...
Men enligt mentorn som också läser min blogg så ser han förändringar i mitt skrivande under tid.
Humör och social situation påverkar hur texterna ser ut och ska väl så göra.
Roligast vore om ni läsare blev överraskade åtminstone då och då när ni väljer att klicka på blohm.se men ändå känner er helt hemma och vet att ni få det ni vill ha när ni äntrar min hemsida.
Men men, jag ska väl inte sitta här och definera vad ni ska tycka och tänka.
Kanske går ni bara in för att få er ett gott skratt över en usel text, vad vet jag, egentligen.
Men vill ni så vore det jäkligt skoj om ni skrev en liten kommentar om vad det är som gör att ni återkommer till blohm.se.
Peace and Love!
Simple Minds anno 1981: Nyskapande?
Häromkvällen låg jag upp och ner vänd bakom min bardisk i lekrummet hemma.
Nä, jag var inte full. Hade inte ens luktat på korken.
Jag låg och spanade igenom mina gamla vinyler, eller den rest av cirka 250 exemplar som varit värda att spara.
Jag gör det ibland, helt utan anledning, trots att jag mycket sällan spelar dom.
Men nu hade jag läst att det gamla arenabandet Simple Minds har tänkt att komma ut med ett nytt album under våren 2009.
I min enkla hjärna tänkte jag direkt: Varför?
Bandet var ju slut redan innan 80-talet var över.
Jim Kerr som ett tag var det coolaste man kunde hitta på en scen var degraderad till en "has been" redan vid albumet "Street fighting years" som släpptes 1989. Till och med det tuffa rock´n roll äktenskapet med Chrissie Hynde från bandet The Pretenders var över redan 1990.
Men det fanns en tid då Simple Minds var nyskapande.
1981 släppte bandet två fantastiska plattor, först "Sister Feelings Call och sedan Sons and Fascination".
Ljudbilden var någon sorts snäll variant av industriell synthpop med Kerrs röst som stöter ut textraderna och ledsagar oss genom låtarna. Framförallt var det "Sons and Fascination" plattan som hade de starkaste låtarna även om The American ifrån "Sister Feelings Call" var min absoluta favorit.
Love Song var den stora hiten men låtar som In Trance As Mission, Sons and Fascination och Seeing Out The Angels är fortfarande fruktansvärt sköna och stämningsfulla att lyssna på. Låtarna håller helt enkelt.
1982 kom skivan "Celebration" men framförallt "New Gold Dream" som jag gillade väldigt mycket.
Men redan här började gruppen bli mesigare och tog steget mot mjukare pop.
Trots det står låtar som Someone, Somewhere in Summertime, Glittering Prize och Hunter and The Hunted stadigt i min hylla. Därefter inleddes väl egentligen Simple Minds storhetstid där dom tillsammans med U2 blev ett av världens största arenaband. Storslagna shower med bra trycke gjorde bandet ytterst framgångsrika runt 1984 och 1985.
Skivorna "Sparkle in the Rain" med hiten Waterfront och "Once Upon A Time" spelades överallt och Jim Kerr med sin basker ägde scenenerna världen över.
Men då hade jag redan lämnat bandet.
Inte beroende på att dom blivit berömda och älskade av alla utan helt enkelt beroende på att deras musik inte längre tilltalade mig. Men albumen "Sister Feelings Call" och "Sons and Fascination" lär alltid följa med mig i livet.
Nä, jag var inte full. Hade inte ens luktat på korken.
Jag låg och spanade igenom mina gamla vinyler, eller den rest av cirka 250 exemplar som varit värda att spara.
Jag gör det ibland, helt utan anledning, trots att jag mycket sällan spelar dom.
Men nu hade jag läst att det gamla arenabandet Simple Minds har tänkt att komma ut med ett nytt album under våren 2009.
I min enkla hjärna tänkte jag direkt: Varför?
Bandet var ju slut redan innan 80-talet var över.
Jim Kerr som ett tag var det coolaste man kunde hitta på en scen var degraderad till en "has been" redan vid albumet "Street fighting years" som släpptes 1989. Till och med det tuffa rock´n roll äktenskapet med Chrissie Hynde från bandet The Pretenders var över redan 1990.
Men det fanns en tid då Simple Minds var nyskapande.
1981 släppte bandet två fantastiska plattor, först "Sister Feelings Call och sedan Sons and Fascination".
Ljudbilden var någon sorts snäll variant av industriell synthpop med Kerrs röst som stöter ut textraderna och ledsagar oss genom låtarna. Framförallt var det "Sons and Fascination" plattan som hade de starkaste låtarna även om The American ifrån "Sister Feelings Call" var min absoluta favorit.
Love Song var den stora hiten men låtar som In Trance As Mission, Sons and Fascination och Seeing Out The Angels är fortfarande fruktansvärt sköna och stämningsfulla att lyssna på. Låtarna håller helt enkelt.
1982 kom skivan "Celebration" men framförallt "New Gold Dream" som jag gillade väldigt mycket.
Men redan här började gruppen bli mesigare och tog steget mot mjukare pop.
Trots det står låtar som Someone, Somewhere in Summertime, Glittering Prize och Hunter and The Hunted stadigt i min hylla. Därefter inleddes väl egentligen Simple Minds storhetstid där dom tillsammans med U2 blev ett av världens största arenaband. Storslagna shower med bra trycke gjorde bandet ytterst framgångsrika runt 1984 och 1985.
Skivorna "Sparkle in the Rain" med hiten Waterfront och "Once Upon A Time" spelades överallt och Jim Kerr med sin basker ägde scenenerna världen över.
Men då hade jag redan lämnat bandet.
Inte beroende på att dom blivit berömda och älskade av alla utan helt enkelt beroende på att deras musik inte längre tilltalade mig. Men albumen "Sister Feelings Call" och "Sons and Fascination" lär alltid följa med mig i livet.
Räven, jag och Mats Sundin
Jag har en lunchpolare som jag kallar Räven.
Det har skrivits om honom förut här på bloggen.
Andra skrattar och hånar oss för att vi beter oss som om vi var ett par.
Vi gnabbas och djävlas hela tiden med varandra.
Det är kul.
Men ibland har vi vissa problem med kommunikationen.
Vi pratar förbi varandra och förstår inte vad den andre säger.
Jag pratar fotboll och han pratar ishockey.
Helt olika språk.
NHL är hans drog och ofta ser hans ögon ut som två pisshål i snön när han stapplar upp mot stamhaket runt två på eftermiddagen. Då har Räven suttit hela natten och spanat på någon match mellan Detroitsvenskar och Vancouverditon.
Rävens lyckligaste stund i livet var när Mats Sundin steg in i hans butik strax innan julhelgerna förra året.
Då kissade Räven nästan på sig i ren och skär lycka.
Men Sundin verkade inte ta illa upp utan var precis så trevlig och gentlemannamässig som hela hans person utstrålar.
Ingen ulv i fårakläder där inte.
När det kommer till Sundin så är det ändå ett ämne som vi kan diskutera under luncherna.
Jag har som vanligt funderat över varför en kille som Mats vill och orkar fortsätta spela när han med rätta kan luta sig tillbaka och vara väldigt nöjd över sin karriär trots utebliven Stanley Cup-buckla.
-Ja, men det är ju därför han bytte till Vancouver nu och fortsatte satsningen, säger Räven.
-Men det finns väl bättre lag att byta till om det är målet för honom, säger jag.
Det är då Räven blir riktigt allvarlig och tittar mig stint rätt in i ögonen.
Pelle, säger han.
Du måste förstå att Mats Sundin är ingen vanlig pengajagande hockeyvagabond.
Han har varit sjutton år som hockeyspelare i Kanada, fyra i Quebec Nordiques, tretton i Toronto Maple Leafs och nu Vancouver Canucks. Han älskar Kanada och den ishockeykultur som finns där.
I Kanada finns fortfarande en ishockeyhistoria som går långt tillbaka i tiden och är det som bygger intresset ifrån grunden.
Det är ingen amerikansk kommersiell produkt som inte betyder annat än förströelse och enkel underhållning som ska inbringa så mycket cash som möjligt. Fattar du?
Å det gör jag förstås.
Det finns inte många idrottsmän kvar som Mats Sundin.
New York Rangers lockade med massor av pengar, en cool storstad där Sundin hade kunnat bli kung.
Men han valde en annan hyfsat stor stad ute i världens periferi på gränsen till Alaska.
Han fick förstås bra betalt även där men det var inte prioritet ett utan han ville stanna i Kanada, hedra det land han bott i i hela sitt vuxna liv, ett andra hemland. I nästan varje artikel jag läst om honom de senaste veckorna har han pratat om kärleken till Kanada, kärleken till Toronto och människorna där.
Senast idag hyllade han Montreal trots en tung förlust och burop i bagaget.
Då passar jag på att hylla Mats Sundin.
En utdöende art inom proffsidrotten.
En man som definitivt är värd att till slut få höja Stenley Cup-bucklan med den kanadensiska flaggan vajande i bakgrunden.
En man med principer och en stark ryggrad.
Regionaltåg 187 på väg mot det okända
Snön föll blött över Stockholm när jag åkte hem igår.
Mörkret hade fallit och ljuset ifrån hus och gatlampor satt och log mot mig.
Påpälsade människor på perronger, halsdukar över ansiktet.
Övergivna räls som låg och gömde sig under det vita täcket.
Senare sprucken is i Köpings hamn.
Fabriker av grå betong, byggkranar och utlandsregistrerade fraktskepp i dystra färger.
Plötsligt blinkande neonljus i mörkret.
En bedårande fulhet som alltid trollbinder mig.
Kallt, hårt men ändå varmt.
Jag satt på övervåningen på Regionaltåg 187 på väg mot det okända.
Eller kanske bara Hallsberg.
Stirrade ut genom det stora fönstret.
Där såg jag mig själv som någon sorts DJ.
DJ MacFlower feat Don´t fuck with me Wallace.
Jag lirade låtar ifrån min I-phone.
Dansade i båset ovanför mina tillfälliga undersåtar.
Belle & Sebastian-Another Sunny Day.
Primal Scream-Country Girl.
Monster-You´ll Be Sorry.
Okkervil River-Lost Coastlines.
The Clash-London Burning.
Joy Division-Disorder.
Sedan slutade jag dansa.
Var tillbaka i grådask och snöslask å ett tåg som susade fram genom landskapet.
Townes Van Zandt och Emmylou Harris senaste album "All I Intended To Be".
Det var tragiskt och vackert.
Stämningsfullt.
Mörkret hade fallit och ljuset ifrån hus och gatlampor satt och log mot mig.
Påpälsade människor på perronger, halsdukar över ansiktet.
Övergivna räls som låg och gömde sig under det vita täcket.
Senare sprucken is i Köpings hamn.
Fabriker av grå betong, byggkranar och utlandsregistrerade fraktskepp i dystra färger.
Plötsligt blinkande neonljus i mörkret.
En bedårande fulhet som alltid trollbinder mig.
Kallt, hårt men ändå varmt.
Jag satt på övervåningen på Regionaltåg 187 på väg mot det okända.
Eller kanske bara Hallsberg.
Stirrade ut genom det stora fönstret.
Där såg jag mig själv som någon sorts DJ.
DJ MacFlower feat Don´t fuck with me Wallace.
Jag lirade låtar ifrån min I-phone.
Dansade i båset ovanför mina tillfälliga undersåtar.
Belle & Sebastian-Another Sunny Day.
Primal Scream-Country Girl.
Monster-You´ll Be Sorry.
Okkervil River-Lost Coastlines.
The Clash-London Burning.
Joy Division-Disorder.
Sedan slutade jag dansa.
Var tillbaka i grådask och snöslask å ett tåg som susade fram genom landskapet.
Townes Van Zandt och Emmylou Harris senaste album "All I Intended To Be".
Det var tragiskt och vackert.
Stämningsfullt.
Smygcomeback i teverutan
Det har varit en lång vinter där jag på många sätt enbart legat och ruvat.
Bidat min tid.
Men i helgen gjorde jag en smygcomeback i teverutan.
Ett tillfälligt inhopp i Kanal 9 med italiensk fotboll.
Lördag och söndag.
Var lite osäker på hur det skulle kännas men jag måste säga att det var riktigt kul att köra ett pass igen.
Inser nu hur viktig min ofrivilliga semester ifrån tevefotboll under vintern har varit.
Ända sedan jag själv slutade spela fotboll 2000 och började med "Pay Per View" har jag jagat och jagat efter jobb.
Som frilans vågar man inte säga nej, hoppar på det som dyker upp för att överleva och sedan är karusellen igång.
Det snurrar och snurrar allt vildare och man reflekterar inte över hur livet ser ut.
Men jag blev petad ur ett program och vågade säga nej till ett annat.
Det var faktiskt två mycket viktiga beslut.
Ett eget och ett annat som låg på någon annan mans axlar.
Har fått en rejäl distans till det liv jag levt och vad som jag har ansett varit viktigt. Jag har hunnit ikapp mig själv, med mina korta taxben har jag sprungit och sprungit men bara lyckats skrapa naglarna i bältets översta kant.
Tills nu, själen har äntligen tagit plats i kroppen.
Det är så lätt att bli egotrippad och vässa armbågarna för att få synas och höras.
Jaga, jaga, jaga.
Har suttit utanför och tittat in under vintern och insett att väldigt få bryr sig när man är utanför.
Det gäller bara att inse det och leva med det.
Lugnet och det viktiga finns i småstaden.
De utanför som inte bryr sig om vad jag gör utan enbart om den jag är.
Å några andra väldigt goda vänner som bryr sig om vad jag gör men det är inte det viktigaste.
Så jag kan verkligen tänka mig att köra en hel del fotboll i teve igen.
Helgen gav energi och testet föll väl ut på lustskalan.
Nu ser jag fram emot våren.
De arroganta piraterna
Det finns en sak som de senaste dygnen retat mig så in i helvete när det kommer till rättegången mot Pirate Bay och de ledande personerna bakom.
Det är den där Gottfrid Svartholm Warg och kollega Peter Sundes förbannade arroganta flin som dom hela tiden springer omkring med. Varenda bild flinar dom på, varenda nyhetsinslag flinar dom på när kameran sveper över deras ansikten.
Dom går som småpåvar och får ryggdunkar av småkids i pirathattar, jag antar att dom är höga på sitt (som dom säkert tycker) maktfix. Dom är viktiga, i världens blickfång, och dom njuter som fan över vuxenvärldens oförstånd inför den gratisvärld som dom själva lever i. Ni kan aldrig stoppa oss! Losers.
Jag är så förbannat trött på dessa hånfulla, utmanande självsäkra frihetshaverister som tycker att dom kan göra precis vad som helst och sedan bara garva bort det.
En gammal värld säger dom om hårt arbetande musiker, författare, skribenter och filmmakare som helt enkelt vill ha betalt för all den tid de lagt ner på det dom brinner för.
Ni får väl tjäna pengar på annat säger flinpiraterna.
Det ni slitit fram vill vi har gratis och det får ni fan acceptera...
Lev med det eller lägg av!
I morron går jag och snor en bil och om någon försäljare har några invändningar säger jag bara tuff skit...
...ni får väl tjäna pengar på reservdelarna och va glada för det.
Konst eller terrorism
Jag växte upp i en familj som man måste säga var mer eller mindre helt ointresserade av all form av kultur.
Vi hade väldigt få böcker i hemmet och de som fanns var mest hyllvärmare.
Kan inte komma ihåg att vi någon enda gång var på teater eller konserter.
Museum besökte vi enbart på guidade turer under chartersemestrar å sånna resor var vi ofta på.
Mina föräldrar var egna företagare och jobbade jämt.
Det fanns ingen tid till något annat än arbete å så dessa bil och chartersemestrar ett par gånger per år.
Jag fick helt enkelt aktivera mig själv och då blev det som för de flesta i förortens bostadslängor.
Vi lirade fotboll på sommaren och ishockey eller rinkbandy på vintern.
Kultur och konstnärligt arbete visste jag inget om.
Jag har alltså haft ett helt vuxet liv att försöka ta igen förlorad mark och lära mig uppskatta allt det intressanta som går under begreppen konst och kultur.
Musiken var det första jag tog till mig för den kändes så naturlig och va med under stora delar av tonåren.
Den var viktig och är än mer viktig idag som vuxen man.
Läsandet började jag uppskatta i tjugoårsåldern och där är jag numer en sjuk litteraturkramare som skulle kunna bo i ett bibliotek och äga och driva en liten bokshop om det inte vore en så usel affär.
Sedan kom intresset för fotograferandet och vurmen för att se fotoutställningar.
Därefter började jag uppskatta konst när det handlar om tavlor, först popkonst som så många andra och sedan mer klassisk sådan. Teater går jag inte ofta på men jag skulle vilja göra det för jag är säker på att jag skulle gilla det men den rutinen finns inte i mitt system och väldigt få runtomkring mig finns i den världen.
Det jag vill säga med denna utläggning är att kultur har blivit viktigt för mig.
Å konsten är på väg in i mitt liv, som betraktare
Men jag är fortfarande en novis och förstår sällan djupet i allt.
Inte heller förstår jag den för mig ofta märkliga kulturdebatten där alla jämt är så arga och nedlåtande mot andra.
Kultur och konstvärlden verkar handla om så mycket odefinerbara saker som folk ska försöka förklara men inte kan.
Men allt är visst konst i alla fall.
Det har den pågående debatten kring Konstfackelevens examensarbete "Territorial Pissing" visat.
Å just den här debatten visar att jag har en väldigt lång väg för att förstå de grundläggande byggstenarna inom konsten.
Alla säger att konst ska utmana och provocera, det verkar vara det enda kriteriet för att få uppmärksamhet.
Samhällsomstörtande.
Vandalism och illegala handlingar försvaras som nödvändigt för att väcka människor.
Är det konst eller är det bara konstigt.
Var går gränsen?
Finns det nån gräns?
Om jag till hösten spränger Rosenbad bara för att vara lite wild och sedan fotograferar eller filmar kaoset, elden, röken och alla rädda människor och sedan lägger ut det på You Tube med en lite cool röst som berättar om hur jag med detta verk vill utmana samhället och människornas föreställning om trygghet i storstaden.
Är det då konst eller terrorism?
Ett sjukt förhållande
Många säger att man bör ha samma intressen för att leva i en bra relation.
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.
Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.
När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.
Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.
Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.
Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?
Jag håller inte med, inte helt och hållet i alla fall.
Inte hade jag under min fotbollskarriär velat ha haft en tjej som var lika inne i fotbollsvärlden som jag.
En sån som ska börja diskutera taktik och varför man gjorde si eller varför man inte gjorde så...
Jag var alltid glad över att hon alltid tyckte att jag var bäst även när jag var sämst å sedan kunde vi börja prata om andra saker. Saker utanför fotbollslivet.
Det är liksom inte likheterna som för ett förhållande framåt utan olikheterna.
Det är dom som gör vardagen spännande och kreativ och som leder samlivet framåt.
Identifikation och likriktning dödar inte bara förhållanden utan även väldigt mycket annat.
När man sedan levt väldigt länge tillsammans kommer det där samspelet helt automatiskt.
Den ene gör en sak och den andre gör en annan sak tills det blir en helhet som man gemensamt kan njuta av.
Till och med i sjukdom kompletterar man varandra.
Som den gångna helgen då ett kök skulle målas och fixas.
Ett projekt som var planerat sedan länge.
En liten minirenovering inför den stora som får göras när tiderna är bättre.
Självklart vaknar då Å upp med jättesmärtor och illamående och hamnar mitt i ett Vinterkräkvärldskrig.
Ändå är hon tapper och envis och tejpar alla lister.
Sedan är det jag som målar hörnen, rollar och rollar över den där ugly tapeten som suttit där i åratal.
Håller på hela dagen med lite kaffepauser, ett par glas vin och lite Ben & Jerry-glass.
Strawberry Cheescake?
Sedan målade jag panelen som vi helst vill ha bort.
Vitt och med långa fina penseldrag.
Det tog tid men jag gillade att sitta där i mina egna tankar på en pall och njuta av livet.
Men jag hann inte med två målningar utan fick lämna lite jobb till dagen därpå.
Gick och la mig och sedan blev det min tur att springa på muggen och dagen efter var jag utslagen och halvt död.
Då mådde Å något bättre så hon slutförde jobbet och tog bort tejpen som hon satte på dagen innan.
Sedan blev hon sämre igen och vi vilade tillsammans med våra infekterade händer i varandras.
Det är harmoni det.
Vissa säger säkert att det vore roligare att göra detta tillsammans.
Och jovisst, kanske är det sant.
Men om vi gjorde allt ihop hela tiden hade vi båda blivit sjuka samtidigt och då hade inte vårt kök varit målat idag.
Det hade inneburit stress och tidspress.
Visst är det glasklar logik?
Luften har gått ur mig, tillfälligt
Nej, jag har inte sportlov.
Inte heller har jag tappat lusten.
Men luften har tillfälligt gått ur mig.
Huset har under helgen smittats med Vinterkräk och annat skit.
Jag är på väg tillbaka till livet igen.
Hörs inom kort.
Jag skäms, jag sitter här och skäms.
Jag vet egentligen inte vad som hände idag.
Men plötsligt gick jag där utmed järnvägsspåret i träningsoverallsbyxor.
På väg mot tågstationen i småstaden runt fem då stationen var fullproppad med helgresenärer.
Några timmar senare, i samma overallsbyxor, hämtade jag hem en vegetarisk pizza.
Som om jag vore Al Bundy.
I am losing it.
Det är cirka femton år sedan jag senast visade mig ute på stan ibland människor i overallsbyxor.
Som gammal rockare så gör man bara inte sånt.
Det är på gränsen till spöstraff.
Lagkompisen Niclas Kindvall var den som en gång talade om att så kan du inte ha det Flower.
Du kan inte gå omkring med hängröv och husvagnsutstyrsel i grälla färger.
Så jag gick hem och tittade mig i spegeln och insåg hur rätt han hade.
Jag såg förjävlig ut.
Sedan dess har jag alltså inte visat mig på stan i ett par overallsbyxor.
Faktum är att de träningsoveraller som jag fortfarande äger och bär i hemmet alla är ifrån mina fotbollsår.
Har inte köpt en enda overall sedan jag la av och spela hösten 2000.
Innan det behövde man inte köpa för garderoben hemma var full av sponsoroveraller.
Det innebär att jag går omkring i hängbyxor med loggor ifrån Umbro anno 1992, adidas 1997 å Puma 2000.
Med text som Holmen Paper, Stavanger Energi och ingen text alls för att de grönsvarta kanske inte lyckades sälja in reklamen eller möjligen hade stil och lät ytorna vara svarta och tomma.
Välj själva vilket som kan tänkas vara mest sannolikt.
Jag hoppas nu att jag kommer att sova gott i natt så att jag i morgon är mig själv igen.
Vill inte komma på mig själv i full skam ute på en gata med bleka utslitna overallsbrallor.
Det måste finnas nån gräns för hur lågt man kan sjunka utan att tappa all trovärdighet.
En gång är ofta ingen gång.
Händer det igen.
Skjut mig.
En otidsenlig skrivmaskin
Jag blev 42 år i tisdags.
Underligt nog.
På många sätt känns det som att jag fortfarande är 25 år.
Naivt nyfiken och full av förhoppningar om att någon ska upptäcka den storhet jag bär i mig, den potential som sitter där inne och väntar på att få frigöras. Något gömd men blodröd bultande, het och fräsch.
Jag står längst ner vid trappans första steg och funderar och tvekar med blicken mot de där isfläckarna längre upp.
Har jag inte stått där i nästan hela mitt liv och hoppats på att någon ska se mig.
Se mig och ta mig under sina armar och lyfta upp mig till nästa avsats.
En befriare som ger mig den framgång som jag tycker att jag är värd.
Sen sitter man där passiv och väntar på nästa välgörare.
Men jag är 42 år nu och har lärt mig att det inte fungerar så då.
De där åren då man blev upptäckt är över.
Det finns inget annat än att slita ont blod varje dag för att komma vidare mot de drömmar och mål jag fortfarande besitter.
Livet är och kommer alltid att vara den där defensiva tunga centrala mittfältare som jag alltid ha fått vara.
Den där som rensade i skiten och banade väg för de andra.
En otidsenlig skrivmaskin i en värld av avancerad IT-teknik.
Men jag sliter och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag jobbar och klättrar och tror på mig själv.
Å faller ner igen.
Men jag skakar av mig leran som en blöt hund och börjar klättra igen.
Envis, dum, naiv och samtidigt mycket stark.
Om inte den där isfläcken på trappan spelar mig ett spratt och fäller mig igen så kan det mycket väl bli så att min resa ifrån tråk 42 till lika oglamorösa 43 blir den bästa och finaste resa jag gett mig in på.
En avtagsväg från mitt livs motorväg som leder in på en slingrande kuststräcka med havet bullrande långt där nere och bergen som en trygg ryggrad där strax bakom mig.
En blinkning och en liten vridning på ratten å så förändras allt.
Patti Smith-Dream of Life
Har varit inne i ett litet rockdokumentär race den senaste tiden.
Jag älskar verkligen den typen av underhållning. Blir på något sätt inspirerad av den kreativitet som ofta speglas, eller också blir jag bara väldigt berörd av de levnadsöden som tar sig rakt in i mina mest sensitibla områden.
Roky Erickson, Steve Earle, Joy Division, Joe Strummer, Depeche Mode och nu senast Patti Smith.
Nu väntar jag med hela mitt hjärta på filmen om Olle Ljungström.
Men nu var det Patti Smith som det handlade om.
För den som läst min blogg ända från starten så vet dom att Patti är en av mina hjältar.
Hon är kanske inte alltid virvlande fantastisk i sina låtar men alltid intressant om det så handlar om just musiken eller poesin, konsten, fotograferandet eller hennes heta politiska engagemang.
Steven Sebring heter han som gjort filmen om Patti.
Han har filmat henne under en elvaårsperiod och fått följa Patti ända in på skinnet, genom porerna och nästan ända inpå hennes själ. Det här är ingen klassisk dokumentär utan något helt annat.
Det är långsamt och poetiskt, mycket svartvitt med en ständigt omedvetet poserande Patti.
Mycket miljöbilder, stadssiluetter, stökiga hotellrum, röriga lägenheter och ibland inklippta konsertbilder.
Patti är den som själv styr filmens innehåll då det är hon som pratar, eller viskar, sig igenom bildmaterialet.
Ibland sjunger hon, andra gånger väser hon ur sig sina känslor.
Det är briljant filmat, som en fotobok.
Ett konstverk.
Det mesta är som sagt långsamt och mycket stilfullt men så när man närmar sig slutet dyker allt fler konsertbilder upp.
En vild Patti Smith som ömsom smeker och ömsom skriker ut sina budskap.
En Patti Smith när hon är som allra bäst.
Ett av de starkaste politiska brandtal jag någonsin hört när hon som en frustande tjur ger sig på George W Bush och hans följe där hon med ett rasande rockkomp i ryggen räknar upp varenda övergrepp och brott mot de internationella lagar som Busheran brutit mot. Det långa rufsiga håret fastnar i hennes ansikte, svetten yr och tempot höjs tills jag själv märker att jag står där i soffan på väg att börja marschera för att störta tyrannen.
Det är då jag med tung andning och hög puls inser att Bush är historia.
Vi lever i Obama tider nu.
You´re gonna miss me-About Roky Erickson
"This is the story of Roky Erickson; manic frontman for the legendary band The 13th Floor Elevators, creators of psychedelic music and muse to Janis Joplin."
Så lyder en liten del av texten på dvd-omslagets baksida och jag ska villigt erkänna att jag inte hade en aning om vem Roky Erickson var när ägaren till musikaffären Najz Prajz i småstaden tipsade mig om denna dokumentär. Han gjorde det i samma andetag som han nämde Townes Van Zandts fantastiska men även tragiska dokumentär "Be Here to Love Me."
Å denna berättelse om Roky Erickson, ett musikaliskt geni med glasklar röst men även en fullblodsknarkare av heroin och LSD, inleds i en rättsal i Austin Texas. Roky har länge varit borta ifrån musiken, först undangömd på ett mentalsjukhus med svår schizofreni, sedan undangömd hemma hos sin mamma som misstror den moderna psykvården och vägrar att släppa in yttre krafter för att ta hand om sin son, en son som vandrar omkring som en zoombie.
En av Rokys tre bröder, en karriärmässigt lyckad klassisk skolad musiker, tar strid för att få ge Roky professionell vård som ska ta honom tillbaka till livet och i slutändan musiken.
Det blir en strid mot sin mor och delvis mot sina bröder.
Dokumentären är ett porträtt av en trasig familj med massor av skit i bagaget, en trasig och galen musiklegend och tre bröder som alla på sina vis försöker bearbeta sin uppväxt i psykisk instabilitet.
Det är med andra ord en mycket svart och tragisk dokumentär. Ett liv som är på väg att gå till spillo, ett geni som slagit över i dårskap och som inte längre kan ta hand om sig.
Men filmen innehåller hopp om mer ljus in i allt det mörka. Brodern vinner rättegångsmålet mot sin mor och får Roky att bo hos sig i Philadelphia med den rätta medicinska vården till Roky.
Det beslutet förändrar det mesta och slutsekvensen(ja jag avslöjar den nu) när Roky för första gången på många år plockar fram gitarren och börjar sjunga på låten "Goodbay Sweet Dreams" då skakar jag nästan av glädje.
Rokys döda ögon vaknar, för första gången i hela filmen kan man ana ett leende från en levande men tidigare mentalt död man. Å rösten är fortfarande nästan lika klar och stark som den någonsin orkat vara.
103 kilo fetröv
Jag börjar känna mig som Ulf Lundell.
Fast utan hus vid havet.
Satt under frukosten och tittade på två skator som slet i det blöta snöfallet.
Dom brukar vara här.
De två skatorna.
Paret bor i granen bredvid uppfarten i min trädgård och har så gjort alla de sex år som jag bott i huset.
Man kan följa deras familjeliv och jag trivs i deras sällskap.
Oftast jobbar dom på att bygga ut och förstärka sitt bo med små trädgrenar och annat lite mjukare material.
Ibland springer dom omkring på stuprännan medan jag sitter och kollar på teven på nedervåningen, andra gånger sitter dom och myser vid parabolen uppe på taket, skyddar sig mot vinden bakom den där tallriken som hjälper till att plocka ner signaler ifrån rymden. Kanske lyssnar dom på teve, utan att betala något för det.
Moderna skator antagligen, liberala också, inget ska man betala för, allt ska vara gratis...
Men jag betalar ju?
Ja, ja, vi är inte ovänner för det utan jag accepterar dom som dom är även om jag kan vara lite bitter över att paret aldrig bjudit över mig på kaffe och semla, vi är ju trots allt närmaste grannar och jag bjuder rätt ofta på godsaker.
Kanske skäms dom över sitt troligtvis rätt spartanska möbelemang och ohippa kök.
Men vad vet jag, kanske halvligger dom på två gigantiska loveseats på kvällarna, en askkopp på sidan och en femårig Mackmyra i ett litet glas bredvid på lampbordet.
Livsnjutare?
Ibland tror jag det.
Annars är jag mest fundersam över en sak som jag tvingades att fundera över medan jag låg där med dropp på sjukhuset och väntade på operation i tisdags. En paralyserande tanke.
Tänkte på att den där digitala vågen invid väggen, tjugo minuter tidigare, hade visat 103kg på skärmen.
103kg!
Aha tänker väl ni nu.
Det var länge sedan vi såg Pelle, han är ju aldrig i teve längre.
Han har alltså suttit och käkat jäst hela vintern och ser för närvarande ut som mamman till Johnny Depp i filmen Gilbert Grape.
Scarrrrry!
Det är nu jag ska börja rabla bortförklaringar...
Kraftig benstomme!
Lita aldrig på digitala vågar!
Fel inställd våg!
Jag hade en jäkligt tung badrock på mig!
Det var länge sedan jag klippte naglarna!
Har en jävla massa muskler under det som först ligger under huden på mig.
Å muskler väger mer än fett så egentligen är jag ett muskelberg.
I Kina kallade lagkamraterna mig för Da Ding.
Jag bjuder på det nu efter snart tretton år.
Det betyder fetröv.
Ungefär som Niclas Skoog här hemma fast med kinesiska mått mätt.
När jag var ung tyckte tjejerna att den lite utputande röven och kraftiga svanken var sexig.
Ett vältränat och uppnosigt hockeyarsel.
Spelade ishockey fram till sjutton års ålder.
Jag misstänker att den delen numer står för över sextio procent av de där 103kg.
Å inte är jag så uppnosig längre.
Suck.
Tänkte i alla fall ta mig upp på stan idag efter tre dagars stillasittande.
Funderar bara på hur det ska gå då Å snodde min miljöbov i morse och med den kan man klyva öknar och vilken jäkla pol som helst, nord som syd. Men här i småstaden har det snöat tung blötsnö hela dagen och på parkeringen står enbart Å:s ynkliga lilla miljöflört och den stora frågan är om den överhuvudtaget går att köra med idag.
Misstänker att man på något sätt får försöka färdas under snötäcket för däcken när troligtvis inte över snöns höjd och fan vet vad som händer när blasket och slasket ifrån småstadstrafiken slår in i sidan på den lilla fyrbenta leksaken.
Får väl gå ut och borsta av den i alla fall.
Stackarn.
Ensam i soffan å mobilen är död
Satt ensam hemma hela dagen igår.
Till och med doggen höll sig på avstånd eftersom jag ändå inte fick gå någon längre sträcka med mitt nyopererade ben.
Jag hade mobiltelefonen bredvid mig för att jag tänkte att det kanske ringer lite folk och kollar läget.
Tänk om det kunde ringa någon och säga:
-Hej, vill vill att du jobbar med vårt projekt?
Eller:
-Hej, vi skulle vilja att du skrev lite texter om livet, lite vardagsbetraktelser, till vår tidning.
Å jag skulle låta lite besvärlig och lagom upptagen men ändå säga att visst, det vore riktigt skoj.
Sedan skulle det ringa en kvinna och säga att jag har läst om ert företag och det ser väldigt intressant ut.
Skulle vi kunna träffas? Vi vill samarbeta med er och är beredda att lägga en rejäl summa in i projektet.
Men jag satt där i soffan på övervåningen och såg himlen gå ifrån stålgrå, till matt vit och vidare mot svart ju längre dagen fortskred och närmade sig kväll. Inte ett smack hände förutom att Räven(den charmören) sände över en bukett krya på dig blommor till mig. Det var fint gjort.
Så jag läste och skrev men framförallt så såg jag på dvd.
Kollade först på tretton episoder av Rocky som jag annars normalt läser som seriestrip i DN på mornarna.
Å min känsla för det var som när jag lyssnar på ljudböcker.
Jag gillar det inte.
Att läsa innebär att man sätter sin egen röst åt de karaktärer som finns i handlingen och dom stämmer aldrig överrens med de röster som film och bokbolagen sätter till. Det blir helt fel för mig att se och höra på det som jag i flera år läst inne i min egen skalle och där individerna i seriestripen redan har sina klara roller och röster. Det är trist för framförallt skulle jag vilja gilla ljudböcker, eller heter det hörböcker?
Drog sedan igenom Eddie Murphys gamla stand up show Delirious ifrån 1983.
Det var på den tiden han var bra, nydanande och charmigt vulgär.
Lite väl mycket knulla och motherfucking bitches i föreställningen även om det på sätt och vis var hans stil.
Men han var ung då, 22 bast tror jag, modig som fan och med ett självförtroende utan like.
Att knalla in på scenen inför ett fullsatt Constitution Hall i Washington DC och inleda showen med att säga att han är rädd för bögar och att dom är förbjudna att stirra upp i hans röv under showen är galet. Men det här va1983 och i USA.
Gick ner en stund och fixade kaffe, lite mackor, ett ägg, någon banan och ett chillikryddat riskex som jag tog med mig upp igen. Innan jag satte mig i soffan kollade jag noga efter liv i min mobil men den var lika död som en...ja vinteröde åker.
No motherfucking bitches or Mr T-like faggets som ringt, som Eddie skulle uttryckt saken.
Hade vid det här laget fått lite ont i mina sår och deppade ihop lite grann.
Zappade planlöst innan jag somnade och sov nån timma innan jag tittade på Smala Sussie som Jouma tjatat på mig att se men som jag inte haft någon lust att se för att jag inte trodde att jag skulle gilla den.
Å det gjorde jag inte heller även om jag troligtvis var för trött och blasé för att kunna skratta åt den röriga storyn.
Men jag gillade hur de drev med Klasse Möllberg och apan i Trazan och Banarne eller Electric Banana Band.
Gillar även alltid Kjell Bergqvist och hans rollfigurer, han är kung, faktiskt.
Sedan är Tuva Novotny en skön tjej med stark integritet som vägrar finnas med i varenda kommersiellt sammanhang som finns i mediastormen. Hon är inte inne i branschen för eget bekräftelsebehov utan för att det är det som är hennes yrke.
Alla kan inte kosta på sig att ha en sån distans men hon kan det och gör det. Snyggt!
Såg under eftermiddagen även på en fantastiskt bra, men sorglig och även förhoppningsfull musikdokumentär om Roky Erickson, en kultförklarad rockartist som slog igenom i psykadelikarockgruppen 13th Floor Elevators på 60-talet men som senare blev klassad som "insane" efter att ha drogat ner sig fullständigt.
Här ser vi vägen tillbaka till ett värdigt liv.
Men mer om det senare.
Dokumentären är värd ett eget blogginlägg.
Till och med doggen höll sig på avstånd eftersom jag ändå inte fick gå någon längre sträcka med mitt nyopererade ben.
Jag hade mobiltelefonen bredvid mig för att jag tänkte att det kanske ringer lite folk och kollar läget.
Tänk om det kunde ringa någon och säga:
-Hej, vill vill att du jobbar med vårt projekt?
Eller:
-Hej, vi skulle vilja att du skrev lite texter om livet, lite vardagsbetraktelser, till vår tidning.
Å jag skulle låta lite besvärlig och lagom upptagen men ändå säga att visst, det vore riktigt skoj.
Sedan skulle det ringa en kvinna och säga att jag har läst om ert företag och det ser väldigt intressant ut.
Skulle vi kunna träffas? Vi vill samarbeta med er och är beredda att lägga en rejäl summa in i projektet.
Men jag satt där i soffan på övervåningen och såg himlen gå ifrån stålgrå, till matt vit och vidare mot svart ju längre dagen fortskred och närmade sig kväll. Inte ett smack hände förutom att Räven(den charmören) sände över en bukett krya på dig blommor till mig. Det var fint gjort.
Så jag läste och skrev men framförallt så såg jag på dvd.
Kollade först på tretton episoder av Rocky som jag annars normalt läser som seriestrip i DN på mornarna.
Å min känsla för det var som när jag lyssnar på ljudböcker.
Jag gillar det inte.
Att läsa innebär att man sätter sin egen röst åt de karaktärer som finns i handlingen och dom stämmer aldrig överrens med de röster som film och bokbolagen sätter till. Det blir helt fel för mig att se och höra på det som jag i flera år läst inne i min egen skalle och där individerna i seriestripen redan har sina klara roller och röster. Det är trist för framförallt skulle jag vilja gilla ljudböcker, eller heter det hörböcker?
Drog sedan igenom Eddie Murphys gamla stand up show Delirious ifrån 1983.
Det var på den tiden han var bra, nydanande och charmigt vulgär.
Lite väl mycket knulla och motherfucking bitches i föreställningen även om det på sätt och vis var hans stil.
Men han var ung då, 22 bast tror jag, modig som fan och med ett självförtroende utan like.
Att knalla in på scenen inför ett fullsatt Constitution Hall i Washington DC och inleda showen med att säga att han är rädd för bögar och att dom är förbjudna att stirra upp i hans röv under showen är galet. Men det här va1983 och i USA.
Gick ner en stund och fixade kaffe, lite mackor, ett ägg, någon banan och ett chillikryddat riskex som jag tog med mig upp igen. Innan jag satte mig i soffan kollade jag noga efter liv i min mobil men den var lika död som en...ja vinteröde åker.
No motherfucking bitches or Mr T-like faggets som ringt, som Eddie skulle uttryckt saken.
Hade vid det här laget fått lite ont i mina sår och deppade ihop lite grann.
Zappade planlöst innan jag somnade och sov nån timma innan jag tittade på Smala Sussie som Jouma tjatat på mig att se men som jag inte haft någon lust att se för att jag inte trodde att jag skulle gilla den.
Å det gjorde jag inte heller även om jag troligtvis var för trött och blasé för att kunna skratta åt den röriga storyn.
Men jag gillade hur de drev med Klasse Möllberg och apan i Trazan och Banarne eller Electric Banana Band.
Gillar även alltid Kjell Bergqvist och hans rollfigurer, han är kung, faktiskt.
Sedan är Tuva Novotny en skön tjej med stark integritet som vägrar finnas med i varenda kommersiellt sammanhang som finns i mediastormen. Hon är inte inne i branschen för eget bekräftelsebehov utan för att det är det som är hennes yrke.
Alla kan inte kosta på sig att ha en sån distans men hon kan det och gör det. Snyggt!
Såg under eftermiddagen även på en fantastiskt bra, men sorglig och även förhoppningsfull musikdokumentär om Roky Erickson, en kultförklarad rockartist som slog igenom i psykadelikarockgruppen 13th Floor Elevators på 60-talet men som senare blev klassad som "insane" efter att ha drogat ner sig fullständigt.
Här ser vi vägen tillbaka till ett värdigt liv.
Men mer om det senare.
Dokumentären är värd ett eget blogginlägg.
Straight to hell boys...
Hittade ett plektrum idag som Rockstjärnan lämnade kvar efter hans besök här hemma i slutet av förra året.
"Go To Hell" stod det på den ena sidan.
Stockholm på den andra.
Vet inte om de båda hör ihop på något sätt?
Såg hur som helst det där plektrumet vid spegeln i hallen när jag hade packat ihop min lilla väska och skulle dra iväg mot sjukhuset för min lilla operation.
Dåligt omen tänkte jag.
Om jag nu skulle...om något skulle hända...under ingreppet, då fick jag för mig att "hell" skulle bli den plats jag skulle hamna på om man nu hamnar på någon annan plats än i jorden.
Kan tycka att jag är rätt snäll och omtänksam för det mesta.
Men inte har jag varit en from och genomärlig människa genom åren.
En del skit rinner och droppar från mina händer.
Så i bilen in mot centrum nynnade jag omedvetet, "Go straight to hell boys".
The Clash ni vet.
Någon timma senare satt jag nyduschad i en löjlig grön operationsmössa och trodde nästan att jag hamnat just där. Lårlånga strumpor, naken under en tunn skjorta och en skön morgonrock över kroppen.
Därefter inleddes den vanliga operationsritualen med rakning av ben, i och med att det var benet som skulle åtgärdas.
Sedan på med dropp, ekg-prylar å sån där rolig pryl på fingret som mäter pulsen, tror jag.
När narkosen sedan skulle pumpas in i mig så hade jag bestämt mig för ett litet experiment.
Förvirrad av tidigare narkoser hade jag bestämt mig för att komma ihåg exakt hur jag tänkte när lyset slockande.
Ville se om man kunde behålla kontrollen.
Å hur tror ni det gick?
Smack, pang, boom.
Borta.
Å så vaknade jag upp med lite illamående ihop med två andra stackare.
Kommer inte ihåg någonting.
Som en guldfisk.
Nu ligger jag här med benet i högläge å mår bra mycket bättre än jag trodde.
Visst droppar det lite blod i ljumsken men smärtan som jag befarade skulle komma finns nästan inte alls.
Kanske säger jag något annat i morgon.
Men hade ju på ett så där manligt sätt tänkt ligga i soffan och vara ynklig.
Bli omhändertagen, ompysslad och bortskämd.
Stackars mig...liksom.
The Gun hade bokat av eftermiddagen för att kolla till mig när Å var på jobbet.
En vänlig själ som alltid ställer upp och hjälper till.
Hon fixade till lite risgrynsgröt, några hårdmyror med ost och lite kaffe och vatten.
Det tog inte så lång tid innan Å kom hem och jag var nästan lika pigg som vanligt så förutom att serva med maten och kaffet så kollade hon upp på mig med ett brett leende och sa:
Va fan, sträck dig efter remoten själv...
Hur det ser ut i morgon är en annan fråga.
"Go To Hell" stod det på den ena sidan.
Stockholm på den andra.
Vet inte om de båda hör ihop på något sätt?
Såg hur som helst det där plektrumet vid spegeln i hallen när jag hade packat ihop min lilla väska och skulle dra iväg mot sjukhuset för min lilla operation.
Dåligt omen tänkte jag.
Om jag nu skulle...om något skulle hända...under ingreppet, då fick jag för mig att "hell" skulle bli den plats jag skulle hamna på om man nu hamnar på någon annan plats än i jorden.
Kan tycka att jag är rätt snäll och omtänksam för det mesta.
Men inte har jag varit en from och genomärlig människa genom åren.
En del skit rinner och droppar från mina händer.
Så i bilen in mot centrum nynnade jag omedvetet, "Go straight to hell boys".
The Clash ni vet.
Någon timma senare satt jag nyduschad i en löjlig grön operationsmössa och trodde nästan att jag hamnat just där. Lårlånga strumpor, naken under en tunn skjorta och en skön morgonrock över kroppen.
Därefter inleddes den vanliga operationsritualen med rakning av ben, i och med att det var benet som skulle åtgärdas.
Sedan på med dropp, ekg-prylar å sån där rolig pryl på fingret som mäter pulsen, tror jag.
När narkosen sedan skulle pumpas in i mig så hade jag bestämt mig för ett litet experiment.
Förvirrad av tidigare narkoser hade jag bestämt mig för att komma ihåg exakt hur jag tänkte när lyset slockande.
Ville se om man kunde behålla kontrollen.
Å hur tror ni det gick?
Smack, pang, boom.
Borta.
Å så vaknade jag upp med lite illamående ihop med två andra stackare.
Kommer inte ihåg någonting.
Som en guldfisk.
Nu ligger jag här med benet i högläge å mår bra mycket bättre än jag trodde.
Visst droppar det lite blod i ljumsken men smärtan som jag befarade skulle komma finns nästan inte alls.
Kanske säger jag något annat i morgon.
Men hade ju på ett så där manligt sätt tänkt ligga i soffan och vara ynklig.
Bli omhändertagen, ompysslad och bortskämd.
Stackars mig...liksom.
The Gun hade bokat av eftermiddagen för att kolla till mig när Å var på jobbet.
En vänlig själ som alltid ställer upp och hjälper till.
Hon fixade till lite risgrynsgröt, några hårdmyror med ost och lite kaffe och vatten.
Det tog inte så lång tid innan Å kom hem och jag var nästan lika pigg som vanligt så förutom att serva med maten och kaffet så kollade hon upp på mig med ett brett leende och sa:
Va fan, sträck dig efter remoten själv...
Hur det ser ut i morgon är en annan fråga.
Minus 8 och jag lider av vinterhat...
Det var 8 minusgrader när jag steg upp i morse.
Jag gillade det inte.
Kvällstidningarna gapar om ett kommande snöoväder som ska dra in över landet och skapa kaos.
Vintern är alltid som värst efter nyårshelgerna och gärna när man närmar sig månader som flörtar med våren.
För mig finns det alltid en skarp gräns där jag bara över ett dygn plötsligt går in i vinterångest.
Jag vet aldrig riktigt var den gränsen går men den finns där år från år redo att ställa sig i givakt.
I år är gränsen NU.
Orkar inte med kylan längre, lider som fan, hatar kylan, behöver uppmuntran i form av värme och plusgrader.
Sitter med en liten klump i magen. Känner mig lite stressad.
Kan det vara för mycket kaffe kanske?
Tror inte det.
Igår var jag i Kolmården och besökte vargarna där.
Det var andra gången.
Första gången(för fyra år sedan) var jag inne hos ståtliga femåringar där alfahannen styrde med järnhand.
Nu var det ett och ett halv-åringar som slogs för att ta plats i hierarkin och det rök stockar och sten när gruppen då och då hamnade i små fighting sessions.
Annars var dom framme och slickade en i ansiktet, umgicks och försökte sno halsdukar och kameror.
Häftiga djur det där, djur som alltid demoniseras och skapar het debatt om för eller emot.
Självklart är jag för.
Det är bara egotrippade jägare som själva vill fylla sina redan överfulla frysar med mer älgkött än vad de orkar käka, som vill skjuta av varenda varg som finns i vårt land. Vargar konkurrerar ju med älgjägarna om bytet.
I morgon ska jag in och operera mig.
Kanske är det därför som jag känner mig lite stressad.
Sövas och reparera vener i högerbenet och sedan, förhoppningsvis, vakna upp igen till cirka två veckors konvalescens.
Skönt att få det gjort även om det kommer i en helt fel period.
Gör det inte alltid det?
Mina nya svarta Blaklader...
Min vän Jouma gav mig ett par sånna där kabeldragarbrallor ifrån Blåkläder idag.
Eller Blaklader som det visst heter i reklamen.
Fast mina brallor är svarta. Svartrockar-svarta.
Jag hade visst sagt vid något tillfälle att sånna där ska man ju bara ha när man bor i hus.
Gå omkring och tjabba med en kopp kaffe i handen och se viktig ut.
Som om man håller på och bygger om verandan över en eftermiddag eller nått.
Det finns ju rätt många fickor, fack, klykor och andra förvaringsplatser på brallorna så jag funderar nu ständigt på vad som ska ligga var. Hammaren är ju klar i den där klykan på höger höft, mobilen ska förstås ner i sin lilla ficka även om jag inte är säker på att min hotta byggar-Iphone passar i den där fickan där det ska hänga en sån där våtsäker sak som man kan ringa på och inget mer och som låter som ett brandlarm när det ringer i den. En sån som Räven har och som skrämmer skiten ur alla lunchgäster på Lilla Örebro och får dom att fly stället varje gång Chefen i Rävens butik kallar till reträtt.
I övrigt så klurar jag fortfarande på var tumstocken ska placeras, likaså med skruvmejseln, skiffnyckeln, spikarna och skruvarna och den sköna batteridrivna borren.
Finns det sånna?
Om det gör det så måste den få hänga på den andra höften.
Jag ska ha så satans mycket prylers i de där brallorna så att de hänger nere vid knävecken som på den där killen jag såg i New York som inte kunde gå normalt utan var tvungen och gå som Zeb Macahan för att inte stå naken där mitt på Broadway.
Därefter ska jag hjälpa min sambo med att byta ut de där kökshandtagen från tråkträ till tuff restaurangstålgrå.
Två skruvar på varje låda och skåp som ska tas bort och skruvas i igen.
Tuff skit men någon måste göra det...
Hoppas jag hittar skruvmejseln i kaoset i brallan, den med en stjärna längst fram, den andra funkar visst inte.
Sätter sedan på mig handskarna för annars får jag blåsor i mina vackra flygelspelarhänder.
Jag har händer som en ettåring säger folk.
Mjuka och lena som om man inte levt ett liv alls.
Själv tycker jag att naglarna är lite långa ibland och det kan kanske vara tufft om man samlar lite skit under dom för att passa ihop med mina Blakladerbrallor. Jag har sett att en del har så som tidigare kom hem till huset i tio minuter och fixade nått för att sedan fara därifrån endast ihågkomna för den faktura på femtusen spänn som låg kvar på bordet.
Jag hittade ett gammalt tändstift i förrådet när jag letade efter yxan nu ikväll.
Så jag la det i en ytterficka bara för att liksom...kan ju plocka fram det vid tillfälle bara för lite show-off.
Skruvar liksom med motorer ibland också.
Det kan dom gott få tro.
Annars är det yxan, som först ska hänga bredvid hammaren och sedan fiskas upp och klyva alla jävla tjocka stubbar som ligger okrossbara i garaget, som jag är ute efter.
Jag är så satans nöjd när jag går här på domänerna och äntligen får känna mig som en riktig man.
Såg jag inte även en liten extra glimt i ögat hos Å när hon nyss gick och la sig.
Något tändes.
Asfaltspojken med den permanentade Stockholmsfrillan och Lustans Lakejer-sjalen runt halsen under midjekavajen är borta. Fram har "the true american working man a la Springsteen" mejslats fram.
Svetten rinner, skorna med stålhätta står vid dörren, i morgon ska jag gå ut och gräva en grop.
Bara för att man borde.
Nu längtar jag bara till sommaren.
Då ska jag bli Braveheart och jobba i den arbetarkilt som jag då fått på min födelsedag den tionde februari.
Hur groovie kommer inte det bli.
Hänsynslösa smitthärdar
Host, host.
Killen satt och vräkte ut bakterier på lunchrestaurangen.
Räven och jag blev mer och mer irriterade och för ett tag funderade vi på att disha honom och be han slänga iväg sina baciller på lilla pappa som satt bredvid eller flickvännen mitt emot.
Men vi bytte bord till andra sidan av lokalen å kanske kom vi i säkerhet.
Snörvel, rinn i näsor, infekterade luftrör och människor på väg in i eller ut ur den fruktade influensan.
Man blir nojig av att leva just nu.
Dessutom verkar folk vara fullständigt hänsynslösa när det kommer till sina egna förkylningar.
Jag börjar känna mig som en längdåkare i skidor.
Skyr människor som rosslar, hostar och stånkar och spottar infektionskakor ut på backen.
Vill gärna gömma mig men måste ju ut i verkligheten.
Är livrädd för att bli sjuk nu.
Operation nästa vecka och den vill jag inte missa för då dröjer det innan jag får chansen igen.
Mina pensionär-åderbrock inklusive bensår ska bort och det är jag verkligen nöjd över.
Det har gjort ont, ibland, det har kliat och jag har rivit, rätt ofta.
Dåliga gener och ett helgipsat ben efter benbrott har visst skadat venerna och nu ska en lång spaghetti lossas i ljumsken och sedan dras ut nere vid fotknölen.
Typ.
Eller också har jag missuppfattat allt.
Men bort ska skiten i alla fall och sedan blir jag återigen en hunk på beachen.
Äsch, måste ju får bort kaggen också...
Men som Räven brukar säga:
Målet är ändå att bli Iggy Pop-smal till sommaren 2012.
Så jag springer runt och försöker undvika folk som kan vara smitthärdar.
Håller andan så länge jag kan för att undvika de hänsynslösa som inte håller sig hemma.
Har jag inte lite ont i lederna?
Känner mig faktiskt lite ynklig idag.
Killen satt och vräkte ut bakterier på lunchrestaurangen.
Räven och jag blev mer och mer irriterade och för ett tag funderade vi på att disha honom och be han slänga iväg sina baciller på lilla pappa som satt bredvid eller flickvännen mitt emot.
Men vi bytte bord till andra sidan av lokalen å kanske kom vi i säkerhet.
Snörvel, rinn i näsor, infekterade luftrör och människor på väg in i eller ut ur den fruktade influensan.
Man blir nojig av att leva just nu.
Dessutom verkar folk vara fullständigt hänsynslösa när det kommer till sina egna förkylningar.
Jag börjar känna mig som en längdåkare i skidor.
Skyr människor som rosslar, hostar och stånkar och spottar infektionskakor ut på backen.
Vill gärna gömma mig men måste ju ut i verkligheten.
Är livrädd för att bli sjuk nu.
Operation nästa vecka och den vill jag inte missa för då dröjer det innan jag får chansen igen.
Mina pensionär-åderbrock inklusive bensår ska bort och det är jag verkligen nöjd över.
Det har gjort ont, ibland, det har kliat och jag har rivit, rätt ofta.
Dåliga gener och ett helgipsat ben efter benbrott har visst skadat venerna och nu ska en lång spaghetti lossas i ljumsken och sedan dras ut nere vid fotknölen.
Typ.
Eller också har jag missuppfattat allt.
Men bort ska skiten i alla fall och sedan blir jag återigen en hunk på beachen.
Äsch, måste ju får bort kaggen också...
Men som Räven brukar säga:
Målet är ändå att bli Iggy Pop-smal till sommaren 2012.
Så jag springer runt och försöker undvika folk som kan vara smitthärdar.
Håller andan så länge jag kan för att undvika de hänsynslösa som inte håller sig hemma.
Har jag inte lite ont i lederna?
Känner mig faktiskt lite ynklig idag.
Jag hatar och föraktar dessa män...
Jag ser honom rätt ofta på stan.
Han kommer gående över Stortorget med systembolagspåsarna dinglande ifrån sina båda händer.
Ingen av de personer som passerar honom vet vad han gömmer inne i sig själv
Men jag vet.
Allra helst skulle jag vilja gå fram och ge honom två feta smällar så att han stöp i backen.
Men jag gör det inte för då skulle jag bli likadan som han.
Men jag vet att han kommer att åka hem och öppna de där flaskorna och börja dricka.
För varje grogg han sväljer ner kommer han att bli allt mer aggressiv.
Hora, fitta, luder och äckliga gris...
Sedan dröjer det inte länge innan första smällen splashar in i hennes ena kind.
Den följs av fler, hårdare för varje sup som sköljer ner i strupen.
Å det finns inget skydd att få.
Hon dricker säkert hon med.
Hon luktar sprit ibland när jag träffar henne.
Men hon slår inte.
Det är han som slår.
Andra gånger ser jag henne på håll och jag märker att hon går och gömmer sitt blåslagna ansikte.
Hon är inne i ett ont ekorrhjul där hon trampar sig sönder mentalt i sin jakt på rättvisa och frigörelse.
Jag känner inte denna kvinna väl.
Kan inte hennes historia längre bakåt i tiden.
Men jag vet vem hon är idag och vi hälsar ibland och pratar någon gång då och då.
Jag vet att hon lider något så in i helvete.
Jag vet att hon sitter fast i en situation som hon vill ut ifrån men inte klarar det av olika anledningar.
Vem skyddar denna kvinna när djävulen nu bor hemma hos henne.
Och han är mer ond än vanligt.
Inte samhället i alla fall.
Polisen kan inget göra för att få bort mannen ifrån hemmet.
Trots tidigare vistelser på anstalt.
Han fortsätter att slå.
Hon vill inte fly.
För att det finns anledningar som gör att hon inte kan fly.
Hon är fast och det gör ont att se henne strida.
Å jag skäms över att vara man.
Män slår och slår sina kvinnor i en omfattning som gör att man skäms.
Det händer överallt, varje dag, varje timme.
Kanske är det grannen som slår, kanske är det en kollega, eller vän.
Man vet så lite.
Förutom det faktum att män slår och slår.
Å det finns inte mycket som jag hatar och föraktar som just dessa män.
Han kommer gående över Stortorget med systembolagspåsarna dinglande ifrån sina båda händer.
Ingen av de personer som passerar honom vet vad han gömmer inne i sig själv
Men jag vet.
Allra helst skulle jag vilja gå fram och ge honom två feta smällar så att han stöp i backen.
Men jag gör det inte för då skulle jag bli likadan som han.
Men jag vet att han kommer att åka hem och öppna de där flaskorna och börja dricka.
För varje grogg han sväljer ner kommer han att bli allt mer aggressiv.
Hora, fitta, luder och äckliga gris...
Sedan dröjer det inte länge innan första smällen splashar in i hennes ena kind.
Den följs av fler, hårdare för varje sup som sköljer ner i strupen.
Å det finns inget skydd att få.
Hon dricker säkert hon med.
Hon luktar sprit ibland när jag träffar henne.
Men hon slår inte.
Det är han som slår.
Andra gånger ser jag henne på håll och jag märker att hon går och gömmer sitt blåslagna ansikte.
Hon är inne i ett ont ekorrhjul där hon trampar sig sönder mentalt i sin jakt på rättvisa och frigörelse.
Jag känner inte denna kvinna väl.
Kan inte hennes historia längre bakåt i tiden.
Men jag vet vem hon är idag och vi hälsar ibland och pratar någon gång då och då.
Jag vet att hon lider något så in i helvete.
Jag vet att hon sitter fast i en situation som hon vill ut ifrån men inte klarar det av olika anledningar.
Vem skyddar denna kvinna när djävulen nu bor hemma hos henne.
Och han är mer ond än vanligt.
Inte samhället i alla fall.
Polisen kan inget göra för att få bort mannen ifrån hemmet.
Trots tidigare vistelser på anstalt.
Han fortsätter att slå.
Hon vill inte fly.
För att det finns anledningar som gör att hon inte kan fly.
Hon är fast och det gör ont att se henne strida.
Å jag skäms över att vara man.
Män slår och slår sina kvinnor i en omfattning som gör att man skäms.
Det händer överallt, varje dag, varje timme.
Kanske är det grannen som slår, kanske är det en kollega, eller vän.
Man vet så lite.
Förutom det faktum att män slår och slår.
Å det finns inte mycket som jag hatar och föraktar som just dessa män.
Sånt som aldrig händer...
Ständigt dessa kvällspromenader med doggen.
Å alla de minnen och tankar som frigörs.
Vet inte vad det är.
Kanske tystnaden i villaförorten.
Kanske det gula dova ljuset från lamporna som sprider en känsla av värme.
Tänkte idag på alla de gånger som man gått ensam hem med tårar ögonen och med en ångestklump i magen.
Kärleksbesvikelser.
Längtan efter just henne som inte på hela kvällen brytt sig utan stått där med killen i skinnjackan.
Det är vid sånna tillfällen som man vill att det ska vara som på film.
Lyckliga filmer med amerikanska lyckliga slut.
Att när man går där utmed den långa raka cykelbanan med nedsänkt huvud...
...då kommer hon springande och undrar vart man är på väg.
Hon säger att hon älskar mig och vi kysser varandra fast vi aldrig ens varit nära att göra det förut.
Men sånt händer aldrig.
Inte heller är det så att när man i besvikelse över en hemlig förälskelse åker utomlands för att glömma.
Gå vidare i livet genom att vandra runt i Rom och njuta av all prakt.
Kanske dricka en kall limoncello på en bar.
Att man då som i den där filmen springer in i den där bohemiska vackra donnan med stora mörka ögon, långt svart hår och gubbkeps på huvudet är helt otänkbart.
Att i Trastevere sätta sig med denna kvinna och bara dö i hennes armar.
Dricka espresso och hålla varandras händer.
Prata om livet och senare gå hem och älska och sedan vara tillsammans livet ut.
Nä, sånt händer bara inte.
Å alla de minnen och tankar som frigörs.
Vet inte vad det är.
Kanske tystnaden i villaförorten.
Kanske det gula dova ljuset från lamporna som sprider en känsla av värme.
Tänkte idag på alla de gånger som man gått ensam hem med tårar ögonen och med en ångestklump i magen.
Kärleksbesvikelser.
Längtan efter just henne som inte på hela kvällen brytt sig utan stått där med killen i skinnjackan.
Det är vid sånna tillfällen som man vill att det ska vara som på film.
Lyckliga filmer med amerikanska lyckliga slut.
Att när man går där utmed den långa raka cykelbanan med nedsänkt huvud...
...då kommer hon springande och undrar vart man är på väg.
Hon säger att hon älskar mig och vi kysser varandra fast vi aldrig ens varit nära att göra det förut.
Men sånt händer aldrig.
Inte heller är det så att när man i besvikelse över en hemlig förälskelse åker utomlands för att glömma.
Gå vidare i livet genom att vandra runt i Rom och njuta av all prakt.
Kanske dricka en kall limoncello på en bar.
Att man då som i den där filmen springer in i den där bohemiska vackra donnan med stora mörka ögon, långt svart hår och gubbkeps på huvudet är helt otänkbart.
Att i Trastevere sätta sig med denna kvinna och bara dö i hennes armar.
Dricka espresso och hålla varandras händer.
Prata om livet och senare gå hem och älska och sedan vara tillsammans livet ut.
Nä, sånt händer bara inte.
En dystopi eller enbart status quo
Det mesta handlade om Barack Obama igår.
Och idag skulle jag tro.
Inte så konstigt.
Killen ska ju rädda världen är det tänkt.
Å visst kändes det att vi alla verkligen stod inför en viktig historisk händelse när han, inför två miljoner på plats i Washington DC och många fler framför teven världen över, svor sin president-ed.
Det var ett sånt där klassiskt ögonblick som man kommer att plocka fram om femtio år, hundra år, och snacka om i samma andetag som Martin Luther King, J-F Kennedy och Obamas egen förebild Abraham Lincoln.
Den förste svarte presidenten i amerikansk historia och dessutom en, som alla politiska experter säger, fantastisk retoriker som inger styrka, hopp och framtidstro till USA men även till övriga världen.
Yes vill man bara skrika.
En messias har kommit.
Men mitt cyniska jag tänker direkt:
Hur lång tid dröjer det innan även denne man, Barack Obama, kommit ner på jorden igen.
Hur vackra alla tal och visioner än kan låta så är det bara så att världen är en ond konflikthärd.
Det handlar inte bara om krig, terrorism, fattigdom och finansoro.
Utan även om små saker för världen men stora för den lilla människan.
Vi tycker ju så extremt olika och alla vill vinna.
Påtvinga andra sitt sätt att leva livet.
Vandrade genom stan idag på morgonen.
Mötte invånare på väg till sina jobb, tog mig igenom bussköer där folk stod och huttrade.
Gick förbi en ung tjej med grön parkas, röda strumpbyxor och kjol, palestinasjal och stickad luva.
Gick förbi en äldre kvinna med svarta högklackade modestövlar, lång svart kappa och någon Burberryhalsduk runt halsen.
Den ene hade kort mörkt hår och en piercing i näsan den andre en lång blond hårfönad frisyr och blinkande smycken i öronen.
Mina egna fördomar frodas.
Den ene gick säkert med i förra veckans demonstrationer och protesterade mot Israel och kriget i Gaza.
Ut med ockupationsmakten och befria Palestina...
Den andre tycker säkert att Israel självklart måste få skydda sig mot terrorism och raketattacker som sänds in i landet ifrån Gaza City.
Bomba sönder terroristerna och krossa Hamas för gott...
På lokaltidningens insändarsidor debatterar ateistiska humanister mot djupt religiösa om gud verkligen har skapat världen eller inte. Evolutionister mot Kreationister.
På arbetsplatser och i skolor mobbas människor för anledningar som någon knappast vet om varför och i den virtuella cybervärlden sprids hat, påhopp och elakheter som det naturligaste beteendet i världen.
Å i ett gathörn står två hundar och gläfser på varandra.
Jag menar inte att Barack Obama ska lösa även dessa små motsättningar.
Jag menar bara att vi kanske ska sansa oss lite grann.
Livet på denna planet kommer fortsätta att vara ett krig, verbalt eller ett faktiskt bombande, mellan det goda och onda.
Vilka som är goda eller onda är väl i betraktarens öga.
Antagligen anser väl ni som orkat läsa ända hit att jag är en mörk, svart jävla deppighetsminister.
Realist brukar jag själv kalla det.
Stod igår och snabbläddrade i böcker som handlade om olika årtionden.
60-tal, 70-tal, 80-tal och 90-tal.
Krig, revolutioner, olyckor, terrorism och andra katasrofer dominerade det bildmaterial som jag hann uppfatta.
Å lite sport, musik och mode.
Så här kommer det naturligtvis att fortsätta.
Frågan är bara vart det kommer att smälla och brinna nästa gång.
Det enda vi kan göra är att kämpa för att hålla borta så mycket som möjligt av all skit som vi människor lyckas skapa av alla de underbara möjligheter vi har att göra någonting bra.
Visst drömmer även jag om att Barack Obama ska kunna förändra vår värld till någonting bättre än vad den är just nu.
Frihet, jämlikhet och broderskap som fransmännen sa.
Demokrati och frihet att ha vilken åsikt du än vill ha.
Pang, å så skjuts ytterligare en demokrati och åsiktsfrihetskämpe ner i Ryssland utan åtgärd ifrån rättsväsendet.
Obama vill göra världen till en bättre plats.
Frågan är bara om det är han som kommer att få och kunna göra det.
Obama säger att USA återigen ska leda och styra medan det mesta tyder på att vi i västeuropa i framtiden kommer vara en del av Indien eller Kina eller båda.
Europa är enligt den nu gamla USA-regimen den gamla världen medan USA är den nya.
Men kanske är det så att USA är den gamla nya världen medan asiens stormaktsdrakar är den nya nya världen.
God bless America.
God bless us all.
In Obama we trust.
Svenskarna är ett tramsigt folk
Det sägs att svenskarna är ett tungsint och allvarligt folk.
Det där om döden, ångest och svartvita filmer där någon skuggfigur viskar någonting var tjugonde minut.
Nationalikonen Ingemar Bergman som färgat hela det svenska folket i svarta färger.
Å övriga världen som tror att självmordskandidater står med kölapp på Öresundsbron för att få hoppa ner i djupet.
Men det här är bara en chimär.
Egentligen är vi det tramsigaste folket som finns.
Ja, kanske näst efter japaner och italienare.
I alla fall om man ska se att det som underhåller oss i teverutan är någon sorts nationalkaraktär.
Förhoppningsvis är det inte så.
Igår var det som vanligt på idrottsgalan.
I alla fall de fem minuter jag tittade innan jag zappade bort programmet.
Peter Settman gick omkring bland borden och skojjade med eliten, självklart var de flesta skämten kryddade med sexundertoner, det är ju sånt som går hem bland mentalt begränsade idrottare.
Kan man tänka sig att de som gör programmen tycker.
Sedan dök han upp, Robert Gustavsson, som alltid måste vara med på alla dessa galor med idrottsligt inslag.
Lite Tony Rickardsson-skoj å dalmål till kaffet, eller groggen.
Även Peters kronprins, Björn Gustavsson, dök upp.
Senast skojjade han på guldbaggegalan, nu var det idrottsgalan och till hösten kommer han vara med på fotbollsgalan.
Jag lovar.
Björn lekte att han kissade på Robert i en sketch, för Björn lekte spädbarn i barnvagn som ibland kunde prata och ibland inte och däremellan var han en typisk Kronér-Göteborgare som alltid tycker att Scandinavium är la görbäst...
Roligt och nyskapande.
Apropå kiss så hade jag tidigare under kvällen sett en programledare i ett inför-idrottsgalan-program som frågade en kvinnlig världsmästare om hon skulle gå och kissa som avslutning på en intervju.
I vilket annat land än Sverige kan man i direktsändning ställa en sån fråga till världens bästa sjukampare?
Ska du gå och kissa nu?
Bajsa kanske?
Skulle kunna ha varit en följdfråga om hon inte gått iväg med ett förläget leende.
Dagen innan hade den svenska assisterande förbundskaptenen, Roland Andersson, gått till hårt angrepp mot den svenska flamsigheten och amatörismen i en intervju i Aftonbladet.
Roland Andersson är en gammal vänsterradikal och precis så allvarlig och säkert tungsint som svenskar anses vara men tydligen inte är om man ser till TV då.
Jag är likadan fast utan det där med gammal vänsterradikal.
Roland gjorde tuffa glidtacklingar på fotbollsexperter som inte kan någonting och dessutom en hel rad andra områden där amatörismen spridit ut sig i vårt samhäll. Som han ansåg att den gjort.
Jag har skrivit om det själv här på bloggen tidigare.
Amatörer som dansar, amatörer som sjunger å hej hopp va kul vi alla har när vi får ringa och rösta ut en amatör för att en annan ska gå vidare till amatörfinalen.
Det finns ju människor som kan sin sak.
Varför inte låta dom få uppträda och visa sina kunskaper istället för amatörerna?
Ja just det...
...dom kostar ju pengar att anlita.
Det där om döden, ångest och svartvita filmer där någon skuggfigur viskar någonting var tjugonde minut.
Nationalikonen Ingemar Bergman som färgat hela det svenska folket i svarta färger.
Å övriga världen som tror att självmordskandidater står med kölapp på Öresundsbron för att få hoppa ner i djupet.
Men det här är bara en chimär.
Egentligen är vi det tramsigaste folket som finns.
Ja, kanske näst efter japaner och italienare.
I alla fall om man ska se att det som underhåller oss i teverutan är någon sorts nationalkaraktär.
Förhoppningsvis är det inte så.
Igår var det som vanligt på idrottsgalan.
I alla fall de fem minuter jag tittade innan jag zappade bort programmet.
Peter Settman gick omkring bland borden och skojjade med eliten, självklart var de flesta skämten kryddade med sexundertoner, det är ju sånt som går hem bland mentalt begränsade idrottare.
Kan man tänka sig att de som gör programmen tycker.
Sedan dök han upp, Robert Gustavsson, som alltid måste vara med på alla dessa galor med idrottsligt inslag.
Lite Tony Rickardsson-skoj å dalmål till kaffet, eller groggen.
Även Peters kronprins, Björn Gustavsson, dök upp.
Senast skojjade han på guldbaggegalan, nu var det idrottsgalan och till hösten kommer han vara med på fotbollsgalan.
Jag lovar.
Björn lekte att han kissade på Robert i en sketch, för Björn lekte spädbarn i barnvagn som ibland kunde prata och ibland inte och däremellan var han en typisk Kronér-Göteborgare som alltid tycker att Scandinavium är la görbäst...
Roligt och nyskapande.
Apropå kiss så hade jag tidigare under kvällen sett en programledare i ett inför-idrottsgalan-program som frågade en kvinnlig världsmästare om hon skulle gå och kissa som avslutning på en intervju.
I vilket annat land än Sverige kan man i direktsändning ställa en sån fråga till världens bästa sjukampare?
Ska du gå och kissa nu?
Bajsa kanske?
Skulle kunna ha varit en följdfråga om hon inte gått iväg med ett förläget leende.
Dagen innan hade den svenska assisterande förbundskaptenen, Roland Andersson, gått till hårt angrepp mot den svenska flamsigheten och amatörismen i en intervju i Aftonbladet.
Roland Andersson är en gammal vänsterradikal och precis så allvarlig och säkert tungsint som svenskar anses vara men tydligen inte är om man ser till TV då.
Jag är likadan fast utan det där med gammal vänsterradikal.
Roland gjorde tuffa glidtacklingar på fotbollsexperter som inte kan någonting och dessutom en hel rad andra områden där amatörismen spridit ut sig i vårt samhäll. Som han ansåg att den gjort.
Jag har skrivit om det själv här på bloggen tidigare.
Amatörer som dansar, amatörer som sjunger å hej hopp va kul vi alla har när vi får ringa och rösta ut en amatör för att en annan ska gå vidare till amatörfinalen.
Det finns ju människor som kan sin sak.
Varför inte låta dom få uppträda och visa sina kunskaper istället för amatörerna?
Ja just det...
...dom kostar ju pengar att anlita.
Måndag morgon och snön föll...
Snön faller återigen över småstaden.
Människor halkar omkring i den dunkla morgontimmen.
Slåss med långa rader av ljussken ifrån bilar på väg in mot stan från länets norra delar.
Nora, Hällefors, Lindesberg...
Hämtade nytryckta böcker på coperativets köpcentrum utanför villaförorten.
"Pionjär i Mittens Rike" säljer fortfarande och det gör mig glad.
Gasar in till kontorshotellet i centrum, sladdar i modden med Å:s lilla stadsmiljöbil.
Petar igång kaffebryggaren och lyssnar på vattnets transformation till svart guld.
Avslappnande...
Grannen kommer in och skakar av sig blötsnön.
Mannen från Norrköping.
Vi börjar prata lite om turbulensen i IFK Norrköping och jag får en stor suck till svar på min fråga om statusen i min forna klubb. IFK Norrköping har alla möjligheter att bli ett svenskt storlag men någonting verkar vara väldigt fel när man sitter och ser på klubben utifrån. Ständiga maktkamper och baktaleri, ständig omfokusering på hur arbetsbeskrivningen ska se ut.
Det jagas efter en röd tråd som det talats om i flera år men som dom aldrig riktigt verkar hitta.
Kanske har dom hittat en tråd då och då men det verkar inte vara den röda.
Färgerna ändras om och om igen.
Det är sånt som man reflekterar över på ett avstånd av cirka tolv mil.
Skulle vilja veta mer.
Men rent generellt verkar fotboll, organisation och ledarskap vara en väldigt svår sak.
IFK Norrköping är ju inte den enda klubben som det stormat kring de senaste åren.
Maktkamper finns överallt, varje dag, varje säsong.
Vi har sett ett par riktigt blodiga strider under den här vintern.
Jag tycker att fotbollen tyvärr är nedlusad av personer som är där mer beroende på att de vill bli hyllade och kliade på ryggen av allmänheten än av kärlek till sporten och omsorgen till den klubb de representerar.
Makten och egot talar när det egentligen är ödmjukheten och känslan av att sätta ihop ett lag som arbetar starkt ihop tillsammans som skulle behövas. Den bästa ledaren är den som styr sina medarbetare i tysthet, en ledare som får sina anställda att prestera sitt yttersta av känsla för klubben och inte för den egna bekräftelsen.
Bekräftelsen kommer ändå automatiskt när framgångarna levereras, att jaga den tanken skapar bara en missriktad fokusering och troligtvis även en brist på tålamod.
Å tålamod är något som suddats ut ifrån den sportsliga verksamheten numer, precis som långsiktighet.
Kort sagt så lockar fotbollens olika styrelserum allt för många lycksökare som tror sig kunna fotboll när dom egentligen inte vet mer än min hund. Men de vet säkert mer om affärer...
Så låt dom hålla på med det dom förhoppningsvis vet någonting om.
Människor halkar omkring i den dunkla morgontimmen.
Slåss med långa rader av ljussken ifrån bilar på väg in mot stan från länets norra delar.
Nora, Hällefors, Lindesberg...
Hämtade nytryckta böcker på coperativets köpcentrum utanför villaförorten.
"Pionjär i Mittens Rike" säljer fortfarande och det gör mig glad.
Gasar in till kontorshotellet i centrum, sladdar i modden med Å:s lilla stadsmiljöbil.
Petar igång kaffebryggaren och lyssnar på vattnets transformation till svart guld.
Avslappnande...
Grannen kommer in och skakar av sig blötsnön.
Mannen från Norrköping.
Vi börjar prata lite om turbulensen i IFK Norrköping och jag får en stor suck till svar på min fråga om statusen i min forna klubb. IFK Norrköping har alla möjligheter att bli ett svenskt storlag men någonting verkar vara väldigt fel när man sitter och ser på klubben utifrån. Ständiga maktkamper och baktaleri, ständig omfokusering på hur arbetsbeskrivningen ska se ut.
Det jagas efter en röd tråd som det talats om i flera år men som dom aldrig riktigt verkar hitta.
Kanske har dom hittat en tråd då och då men det verkar inte vara den röda.
Färgerna ändras om och om igen.
Det är sånt som man reflekterar över på ett avstånd av cirka tolv mil.
Skulle vilja veta mer.
Men rent generellt verkar fotboll, organisation och ledarskap vara en väldigt svår sak.
IFK Norrköping är ju inte den enda klubben som det stormat kring de senaste åren.
Maktkamper finns överallt, varje dag, varje säsong.
Vi har sett ett par riktigt blodiga strider under den här vintern.
Jag tycker att fotbollen tyvärr är nedlusad av personer som är där mer beroende på att de vill bli hyllade och kliade på ryggen av allmänheten än av kärlek till sporten och omsorgen till den klubb de representerar.
Makten och egot talar när det egentligen är ödmjukheten och känslan av att sätta ihop ett lag som arbetar starkt ihop tillsammans som skulle behövas. Den bästa ledaren är den som styr sina medarbetare i tysthet, en ledare som får sina anställda att prestera sitt yttersta av känsla för klubben och inte för den egna bekräftelsen.
Bekräftelsen kommer ändå automatiskt när framgångarna levereras, att jaga den tanken skapar bara en missriktad fokusering och troligtvis även en brist på tålamod.
Å tålamod är något som suddats ut ifrån den sportsliga verksamheten numer, precis som långsiktighet.
Kort sagt så lockar fotbollens olika styrelserum allt för många lycksökare som tror sig kunna fotboll när dom egentligen inte vet mer än min hund. Men de vet säkert mer om affärer...
Så låt dom hålla på med det dom förhoppningsvis vet någonting om.
Bortglömda Irländare
En spontan lyckokänsla av att lyssna på Okkerville Rivers, "The Stand Ins", fick mig plötsligt häromdagen att återupptäcka en gammal nittiotalsfavoit som totalt försvunnit in i anonymiteten i min CD-hylla.
Det var något i Okkerville Rivers låtar som påminde mig, en känsla bara, låtar som bara sjönk in i mig, låtar helt utan hitpotensial men som bara pang, satt som en varm och skön våtservett över ansiktet.
Så när jag senare satt där i min miljöbov, med solglasögonen på, en kaffe i hållaren bredvid ratten och cruise controler-knappen intryckt smekte jag in det album jag precis rotat fram ifrån den plats där den stod inklämd mellan The Farm och The Facer.
The Frank and Walters album Trains, boates and planes lyssnade jag ständigt på under det underbara året 1992 då fotbollskarriären stod i högkonjunktur och alla gudar log mot mig.
Bandet kom ifrån Cork på Irland och det var väl knappast någon överraskning att dom gjorde det då jag under den tiden dammsög ön på dess musik.
Irlandsfanatiker som jag var då.
Skivan med ett av historiens fulaste omslag slog knock på mig trots att låtarna i sig var rätt anspråkslösa men lekfulla.
Frank and Walters sjöng bland annat om trainspotters, kärlek, glada busschaufförer och modekrisen i New York.
Jag kan inte säga vad som egentligen var det som fick mig att fastna så hårt med detta album, därför var jag inte alls säker på att låtarna skulle hålla då jag nu satt i miljöboven på väg, i minusgrader och solsken, mot ett viktigt arbetsmöte.
Men efter de två första ljumma låtarna på skivan vaknade jag upp strax utanför Arboga och började hoppa i sätet.
Låtarna var precis lika bra nu som för sjutton år sedan.
-Trainspotting.
-After all
-Happy Busman
-Fashion crisis hits New York med de sköna ängsliga raderna:
"Fashion crisis hits New York,
I saw a blind man,
He was eating his fork,
He sad that´s what you had to do to be cool,
You eat your cutlery instead of your food."
Därefter kom...
-Daisy Chain
-John and Sue
-Bake us a song
...innan två lite svagare låtar avslutade skivan-
Jag har aldrig efter det albumet hört talas om gruppen och trodde att dom var döda och begravna för länge sedan när jag nu idag sökte på nätet och fann att bandet fortfarande finns med sin senaste platta släppt 2006.
Har inga förhoppningar om att dom fortfarande ska ge mig den tillfredställelse de gjorde då men visst måste jag in och lyssna på dom.
Vem vet, mirakel sker ibland.
Det var något i Okkerville Rivers låtar som påminde mig, en känsla bara, låtar som bara sjönk in i mig, låtar helt utan hitpotensial men som bara pang, satt som en varm och skön våtservett över ansiktet.
Så när jag senare satt där i min miljöbov, med solglasögonen på, en kaffe i hållaren bredvid ratten och cruise controler-knappen intryckt smekte jag in det album jag precis rotat fram ifrån den plats där den stod inklämd mellan The Farm och The Facer.
The Frank and Walters album Trains, boates and planes lyssnade jag ständigt på under det underbara året 1992 då fotbollskarriären stod i högkonjunktur och alla gudar log mot mig.
Bandet kom ifrån Cork på Irland och det var väl knappast någon överraskning att dom gjorde det då jag under den tiden dammsög ön på dess musik.
Irlandsfanatiker som jag var då.
Skivan med ett av historiens fulaste omslag slog knock på mig trots att låtarna i sig var rätt anspråkslösa men lekfulla.
Frank and Walters sjöng bland annat om trainspotters, kärlek, glada busschaufförer och modekrisen i New York.
Jag kan inte säga vad som egentligen var det som fick mig att fastna så hårt med detta album, därför var jag inte alls säker på att låtarna skulle hålla då jag nu satt i miljöboven på väg, i minusgrader och solsken, mot ett viktigt arbetsmöte.
Men efter de två första ljumma låtarna på skivan vaknade jag upp strax utanför Arboga och började hoppa i sätet.
Låtarna var precis lika bra nu som för sjutton år sedan.
-Trainspotting.
-After all
-Happy Busman
-Fashion crisis hits New York med de sköna ängsliga raderna:
"Fashion crisis hits New York,
I saw a blind man,
He was eating his fork,
He sad that´s what you had to do to be cool,
You eat your cutlery instead of your food."
Därefter kom...
-Daisy Chain
-John and Sue
-Bake us a song
...innan två lite svagare låtar avslutade skivan-
Jag har aldrig efter det albumet hört talas om gruppen och trodde att dom var döda och begravna för länge sedan när jag nu idag sökte på nätet och fann att bandet fortfarande finns med sin senaste platta släppt 2006.
Har inga förhoppningar om att dom fortfarande ska ge mig den tillfredställelse de gjorde då men visst måste jag in och lyssna på dom.
Vem vet, mirakel sker ibland.
Lilla Örebro och två andra stamhak.
Jag är en sån där person som tycker om att vara för mig själv.
Ibland.
Relativt ofta.
Åker gärna ensam till en storstad och går omkring och fotograferar miljöer och folkliv.
Sitter gärna ensam längst in i ett kafé med mitt skrivhärfte och noterar flummiga dagdrömmar eller det mer konkreta livet som pågår mitt framför mina ögon.
Är glad för att jag inte ingår i en sån där massiv släkt där det ska middagas, fyllas år och julas ihop med horder av släktmedlemmar var och varannan helg.
Jag antar att jag är en rätt egoistisk människa när det kommer till det sociala spelet.
Vill gärna själv bestämma när och var jag träffar de människor som jag ändå tycker väldigt mycket om att träffa.
Förresten, kanske inte de allra närmaste, med dom är jag nog med på mer jämkning.
Men det här vardagssocialiserandet är en helt annan grej.
Ända sedan jag var liten har jag gillat det här med platser som man går till för att träffa folk och sedan när man inte vill längre så går man hem.
Fritidsgården var den första platsen som alltid var helt på ens egna villkor.
Sedan kommer jag ihåg när jag för första gången såg teveprogrammet "Skål", en pub i Boston dit stamgästerna kommer och går beroende på vilket humör de är på.
Det är som ett vardagsrum där personalen på något sätt är föräldrarna eller bästa polarna.
En gammal lagkompis försökte dra igång en sån här plats när jag lirade i BKF på 80-talet, en lokal med teve och bira och kortlek dit det var meningen att man skulle kunna komma och gå som man ville. Som en fritidsgård eller folkets hus.
Då var det inte så många som snackade om sånt här utan folk sågs hemma hos varandra, bestämde tider och la upp scheman var man skulle vara nästa gång och umgås om någon vecka eller så.
Men tänk om man inte ville umgås då om en vecka.
Kanske i morgon, kanske om tre dagar?
Nä, nu var det bestämt så då blir det så...
Det var inte förren långt senare när den amerikanska serien "Vänner" började gå och blev till den succé som den blev som alla skulle börja springa på sina lattebarer, litteraturfik och engelska pubar.
I takt med internationaliseringen så skulle vi börja bli mer kontinentala och umgås på lokal och inte så mycket i hemmen.
Ju större stad desto mer ställen att välja på och fler människor som hittar sina egna stamhak som liknar de i "Vänner".
Förstås.
Den här utvecklingen har förstås gynnat mig och hur jag ser på det sociala spelet.
Jag går dit där jag känner mig hemma, där personalen är en del av det umgänge man för tillfället sitter med.
Sedan går jag när jag måste gå eller när jag tröttnar på att vara social.
Ett stamställe.
Alltså.
I Örebro har jag tre ställen som jag flitigt frekventerar.
Kaféet Java på Kungsgatan som kanske inte är det mysigaste stället i stan men där personalen uppväger den lokalkänsla som finns. Alltid glada och trevliga, alltid bästa service. Alltid generösa mot sina stammisar.
Rosalis vid Järntorget är det andra stället dit jag ofta går. Ägarna Ali och Rose-Marie är tillsammans med sin unga och väldrillade personal suveräna på att få en att trivas. Ofta kommer dom ut och sitter vid bordet en stund, snackar om det senaste och ser till att man trivs och mår bra. Rosalis är mer en lunchrestaurang med italiensk touch än kafé även om just kaffet, espresson, är stans absolut bästa och godaste. Vissa säger Bara Vara, jag säger Rosalis.
Senast i raden av stamställe har blivit Lilla Örebro som jag käkar lunch på varje dag jag är hemma i stan.
Restaurangen och den lilla baren med mellansveriges bästa drinklista öppnade hösten 2008, alltså är det ett nytt ställe.
Det är litet och trångt, i två våningar, det finns inte massor av sittplatser men fantastiskt stilfullt inrett med varma färger och musik som finns där men som inte märks mer än att man slappnar av och mår bra.
Runt två varje dag kommer vi släpande ifrån olika håll i stan, Jag själv, Räven, Skägget eller Billabong som han oxå kallas, Sparrisen och ibland fikar Kocken med oss. Poeten brukar även han finnas i krokarna och dyker upp med en fin sjal under skjortan. Det kommer och går folk hela tiden, det skjuts ut kommentarer och 90-tals ironi.
Ställets Kock, som lagar underbart god husmanskost, glider ofta ner för trappan, med hip hopar-brallor och maffiga tatoos, för att kolla läget, Ägaren och drinkmästaren Robban springer omkring och ler, sprider ett vänligt fejs. Marilyn glider runt mellan borden och levererar mat och plockar bort och är även hon alltid lika bra, glad och trevlig.
Jag har hittat min fritidsgård, mitt stamställe, dit jag kan gå när jag vill för att umgås och sedan gå hem när jag tröttnat.
Dag som kväll är det möjligt, även om jag är där oftare på dag än kväll.
Ni borde också ta er hit när ni är i Örebro.
Ni kommer inte att ångra er.
Ibland.
Relativt ofta.
Åker gärna ensam till en storstad och går omkring och fotograferar miljöer och folkliv.
Sitter gärna ensam längst in i ett kafé med mitt skrivhärfte och noterar flummiga dagdrömmar eller det mer konkreta livet som pågår mitt framför mina ögon.
Är glad för att jag inte ingår i en sån där massiv släkt där det ska middagas, fyllas år och julas ihop med horder av släktmedlemmar var och varannan helg.
Jag antar att jag är en rätt egoistisk människa när det kommer till det sociala spelet.
Vill gärna själv bestämma när och var jag träffar de människor som jag ändå tycker väldigt mycket om att träffa.
Förresten, kanske inte de allra närmaste, med dom är jag nog med på mer jämkning.
Men det här vardagssocialiserandet är en helt annan grej.
Ända sedan jag var liten har jag gillat det här med platser som man går till för att träffa folk och sedan när man inte vill längre så går man hem.
Fritidsgården var den första platsen som alltid var helt på ens egna villkor.
Sedan kommer jag ihåg när jag för första gången såg teveprogrammet "Skål", en pub i Boston dit stamgästerna kommer och går beroende på vilket humör de är på.
Det är som ett vardagsrum där personalen på något sätt är föräldrarna eller bästa polarna.
En gammal lagkompis försökte dra igång en sån här plats när jag lirade i BKF på 80-talet, en lokal med teve och bira och kortlek dit det var meningen att man skulle kunna komma och gå som man ville. Som en fritidsgård eller folkets hus.
Då var det inte så många som snackade om sånt här utan folk sågs hemma hos varandra, bestämde tider och la upp scheman var man skulle vara nästa gång och umgås om någon vecka eller så.
Men tänk om man inte ville umgås då om en vecka.
Kanske i morgon, kanske om tre dagar?
Nä, nu var det bestämt så då blir det så...
Det var inte förren långt senare när den amerikanska serien "Vänner" började gå och blev till den succé som den blev som alla skulle börja springa på sina lattebarer, litteraturfik och engelska pubar.
I takt med internationaliseringen så skulle vi börja bli mer kontinentala och umgås på lokal och inte så mycket i hemmen.
Ju större stad desto mer ställen att välja på och fler människor som hittar sina egna stamhak som liknar de i "Vänner".
Förstås.
Den här utvecklingen har förstås gynnat mig och hur jag ser på det sociala spelet.
Jag går dit där jag känner mig hemma, där personalen är en del av det umgänge man för tillfället sitter med.
Sedan går jag när jag måste gå eller när jag tröttnar på att vara social.
Ett stamställe.
Alltså.
I Örebro har jag tre ställen som jag flitigt frekventerar.
Kaféet Java på Kungsgatan som kanske inte är det mysigaste stället i stan men där personalen uppväger den lokalkänsla som finns. Alltid glada och trevliga, alltid bästa service. Alltid generösa mot sina stammisar.
Rosalis vid Järntorget är det andra stället dit jag ofta går. Ägarna Ali och Rose-Marie är tillsammans med sin unga och väldrillade personal suveräna på att få en att trivas. Ofta kommer dom ut och sitter vid bordet en stund, snackar om det senaste och ser till att man trivs och mår bra. Rosalis är mer en lunchrestaurang med italiensk touch än kafé även om just kaffet, espresson, är stans absolut bästa och godaste. Vissa säger Bara Vara, jag säger Rosalis.
Senast i raden av stamställe har blivit Lilla Örebro som jag käkar lunch på varje dag jag är hemma i stan.
Restaurangen och den lilla baren med mellansveriges bästa drinklista öppnade hösten 2008, alltså är det ett nytt ställe.
Det är litet och trångt, i två våningar, det finns inte massor av sittplatser men fantastiskt stilfullt inrett med varma färger och musik som finns där men som inte märks mer än att man slappnar av och mår bra.
Runt två varje dag kommer vi släpande ifrån olika håll i stan, Jag själv, Räven, Skägget eller Billabong som han oxå kallas, Sparrisen och ibland fikar Kocken med oss. Poeten brukar även han finnas i krokarna och dyker upp med en fin sjal under skjortan. Det kommer och går folk hela tiden, det skjuts ut kommentarer och 90-tals ironi.
Ställets Kock, som lagar underbart god husmanskost, glider ofta ner för trappan, med hip hopar-brallor och maffiga tatoos, för att kolla läget, Ägaren och drinkmästaren Robban springer omkring och ler, sprider ett vänligt fejs. Marilyn glider runt mellan borden och levererar mat och plockar bort och är även hon alltid lika bra, glad och trevlig.
Jag har hittat min fritidsgård, mitt stamställe, dit jag kan gå när jag vill för att umgås och sedan gå hem när jag tröttnat.
Dag som kväll är det möjligt, även om jag är där oftare på dag än kväll.
Ni borde också ta er hit när ni är i Örebro.
Ni kommer inte att ångra er.
Stupid, Stupid
Man upphör aldrig att förvånas över människors dumhet.
Det finns hur många områden som helst där man verkligen kan börja ifrågasätta om Homo sapiens verkligen är det intelligentaste djuret som lever på vår planet.
Ett område som jag antar att allt för många anser vara en bagatell är hur man behandlar sina husdjur.
En dag säger han eller hon...
-Hey, vi skaffar en liten gullig katt?
Vore inte det mysigt?
En annan dag säger samma människor...
-Du, lilla misse passar inte in i livsmönstret just nu. Tycker du inte det?
Vore det inte bäst att avliva lilla misse, det är väl bäst för henne, hon är ju ändå tre år gammal.
En annan familj säger...
-Hey, varför köper vi inte en liten gullig valp?
-Ja, men vilken ras ska vi köpa?
-Spelar väl ingen roll, jag vill bara ha en gullig än.
Lite senare säger dom...
-Å va jobbig Pluto är, helt vild och är aldrig stilla här i vår tvårummare.
Någon frågar...
-Vad har du för hund? Får han springa mycket fritt?
-Det är en Jack Russell och han är oftast hemma i lägenheten för jag jobbar så mycket, å på helgerna är det så mycket man måste hinna med så det blir sällan fritt springande.
-Åhh säger någon och undrar...
-Du vet att det är en jakthund som måste ha mycket motion och en som man måste jobba mycket med?
-Nääää, jag ville bara ha en gullig än. Åhhh va jobbigt, undrar om man kan lämna ifrån mig Pluto nu efter två år?
Jag ska ju ändå ha barn nu och då hinner jag ändå inte ta hand om honom. Hittar jag ingen som vill ha honom så får jag nog avliva honom för jag är rädd att det inte går ihop med barnet.
-Jamen, är inte det synd?
-Jo, men en hund passar ju inte in i mitt liv nu med barn på gång, jobbet, å så reser min man mycket.
Det är trist men JAG tycker det är bäst för Pluto...
I rest my case!
Det finns hur många områden som helst där man verkligen kan börja ifrågasätta om Homo sapiens verkligen är det intelligentaste djuret som lever på vår planet.
Ett område som jag antar att allt för många anser vara en bagatell är hur man behandlar sina husdjur.
En dag säger han eller hon...
-Hey, vi skaffar en liten gullig katt?
Vore inte det mysigt?
En annan dag säger samma människor...
-Du, lilla misse passar inte in i livsmönstret just nu. Tycker du inte det?
Vore det inte bäst att avliva lilla misse, det är väl bäst för henne, hon är ju ändå tre år gammal.
En annan familj säger...
-Hey, varför köper vi inte en liten gullig valp?
-Ja, men vilken ras ska vi köpa?
-Spelar väl ingen roll, jag vill bara ha en gullig än.
Lite senare säger dom...
-Å va jobbig Pluto är, helt vild och är aldrig stilla här i vår tvårummare.
Någon frågar...
-Vad har du för hund? Får han springa mycket fritt?
-Det är en Jack Russell och han är oftast hemma i lägenheten för jag jobbar så mycket, å på helgerna är det så mycket man måste hinna med så det blir sällan fritt springande.
-Åhh säger någon och undrar...
-Du vet att det är en jakthund som måste ha mycket motion och en som man måste jobba mycket med?
-Nääää, jag ville bara ha en gullig än. Åhhh va jobbigt, undrar om man kan lämna ifrån mig Pluto nu efter två år?
Jag ska ju ändå ha barn nu och då hinner jag ändå inte ta hand om honom. Hittar jag ingen som vill ha honom så får jag nog avliva honom för jag är rädd att det inte går ihop med barnet.
-Jamen, är inte det synd?
-Jo, men en hund passar ju inte in i mitt liv nu med barn på gång, jobbet, å så reser min man mycket.
Det är trist men JAG tycker det är bäst för Pluto...
I rest my case!
David Beckham- Ett fullblodsproffs och föredömme
Det skrivs mycket om David Beckham idag.
Inget ovanligt i och för sig.
Men nu handlar det om hans debut i Milan i bortamatchen mot Roma igår.
Såg själv inte matchen men rapporterna säger att han gjorde en habil insats.
Personligen tycker jag att det är kul om han lyckas i Italien.
David Beckham är en intressant historia.
Vet inte hur många gånger jag suttit i tevesändningar eller framför teven och lyssnat på folk som föraktfullt snackat om att killen är slut som fotbollspelare, om han nu överhuvudtaget varit en fotbollspelare av rang.
En kille som enbart kan slå bra frisparkar, hörnor och delikata crossbollar kan väl knappast anses vara en världsspelare.
Han får bara vara med för att hans namn drar in pengar till klubbarna, groteska pengar, säger dom om och om igen.
Beckham och hans fru Victoria har valt att leva sitt liv som en enda stor dokusåpa med glamour, röda mattor och strategiskt och marknadsmässiga placeringar av sig själva i sammanhang som ger maximal medial uppmärksamhet.
De har umgåtts med världskända skådespelare, musiker, kungligheter och modeskapare.
Å sällan har de klagat över den uppmärksamhet dom fått, för den är självvald och dom har tagit konsekvenserna av det.
När det kommer till PR av sig själva och sina produkter är paret fullblodsproffs å sånt sticker i ögonen på så kallat vanligt folk.
Många inom fotbollssverige ser det som oseriöst, plastigt, ytligt.
Därför avfärdar och dödförklarar fotbollsexpertisen ständigt denna ödmjuka machokille som en levande Ken-docka som enbart en kommersiell produkt utan hjärna och som bara duger till att vara kassako till klubbar och sig själv.
Ytan provocerar folk så mycket att de glömmer allt annat som denne kille kan och har gjort genom sin karriär.
Själv ser jag David Beckham som en av de mest professionella fotbollspelarna som funnits de senaste tio åren.
En kille som alltid förbereder sig in i minsta detalj.
En kille som tränar stenhårt för att uppnå hans sportsliga mål.
En kille som alltid sliter och pressar max ur sin kropp under matcherna.
För sig själv men lika mycket för sin klubb, fansen, sina lagkamrater och tränaren.
Han är en fixstjärna som är lika mycket en vattenbärare som den som avgör matcherna.
Alltid ödmjuk, snäll och en kille som hyllar sina lagkamrater istället för att hylla sig själv.
Alltid tillmötesgående mot journalister, tar alltid sitt ansvar och smiter aldrig undan utan sitter där på podiet och svarar på frågorna som ställs av horder av blodtörstiga skribenter som bara väntar på att få avrätta honom.
Detta i en värld där de mest egoistiska och självcentrerade spelarna stjäl rubrikerna för att det anses tufft att vara kaxig och tro på enbart sig själv.
Vet inte varför det är så här.
Egoisterna och de nonchalanta och jävliga hyllas.
De schyssta, vänliga och seriöst proffsiga får pisk för att de anses trista.
Men:
David Beckham är det som jag åtminstone alltid sett som den ultimata brittiska gentlemannen.
En fantastisk representant för vad han helst representerar.
Perfekt är dock ingen människa här i världen så det finns säkert plumpar och skvättar med svart bläck även på hans själ.
Det finns inte många storstjärnor som jag skulle vilja träffa då ens illussioner säkert skulle falla döda till marken.
Men Beckham är en jag gärna skulle sitta ner och prata med på en plats där man kunde mötas på lika villkor och inte på stjärna möter beundrare villkor.
Beckham må ha klättrat över toppen av sin karriär och hasar sig sakta ner för backen men han är precis lika proffsig som alltid och det bevisar bara det faktum att Milan släpper in honom i en så prestigefull match som den mellan Roma och Milan på Olympiastadion i Rom.
Vi borde alla stå upp och applådera detta enorma föredömme till fotbollspelare.
Vägar som möts igen...
För lite drygt ett år sedan stod jag på en scen i Visby och var domare i ett sponsorspektakel med Wild Kids-ungar och andra gotländska barn som ville tävla i någon sorts femkamp.
Inget jag brukar göra men ställde upp för mina underbara Gotlandvänner!
På scenen satt även tre unga killar ifrån Visby, mellan 16 och 18 år, som skulle stå för pausunderhållningen.
Man kunde se på kläder och attityd att det inte riktigt var deras forum, men dom lirade låt efter låt och gjorde det jäkligt bra och med en excellent känsla för de covers de valde. Någonstans där mot slutet berömde jag deras referenser och det blev ett kort snack om band och musik i allmänhet.
Sedan köpte jag en demo som dom sålde nedanför scenen och vandrade iväg för att äta och ta några pils med vännerna.
Hade inga förväntningar på demon, det var ett rent stödköp för unga entusiaster, trodde nog aldrig att våra vägar skulle korsas igen.
Men så dök det in ett mail efter nyårsafton där sångaren och låtskrivaren i det där bandet, Marcus Admund, skrev att de nu släppt en EP och han ville gärna att jag skulle ha ett ex av den.
Självklart svarade jag.
En av låtarna på demon, "Another Lonely Morning", hade varit riktigt bra så jag blev nyfiken på mer.
Av en ren slump visade det sig att hans mormor och morfar eller om det var farmor och farfar bodde i Centralpalatset i Örebro, granne med slottet, så vi möttes upp på trettondagen och tog en fika på Rosalis tvärs över gatan.
Marcus, numer 19 år, och jag snackade fotboll och musik under någon knapp timme.
Han är Birminghamsupporter och var tidigare även ett hårt Visby-Gute-fans.
Nu heter laget FC Gute och det är inte detsamma, tyckte han.
Vi skildes och jag åkte hem och satte i cd:n i spelaren.
Nu en handfull lyssningar senare måste jag säga att det är sensationellt bra.
Av de sex låtarna är fyra riktigt, riktigt bra.
Intergalactic Ocean, Angels Came To Earth, Burdened Soul(I´m digging a hole) och den låt som studsat innanför pannbenet sedan dess Another Lonely Morning.
Mest stolta verkar bandet vara över de två återstående låtarna Kill Me(som även EP:n heter) och Theme For Someone då de två låtarna är de enda som finns med i textform på omslaget.
De två sämsta och mest intetsägande bidragen på denna CD.
Jag är ingen talangscout inom musiken men låten "Another Lonely Morning" har alla möjligheter att bli en hit om den bara får chansen. Musiken är kanske inget unikt bidrag till rockhistorien men för er som gillar brittpop/rock i alla dess former så bör inte denna grupp göra er besvikna. Jag har hört många band med skivkontrakt som inte når Urmas Plants nivå.
Gå in själva och lyssna på några av låtarna på Urmas Plant på myspace.
Eller besök Urmas Plants-hemsida där man kan beställa deras EP.
Gör det!
Inget jag brukar göra men ställde upp för mina underbara Gotlandvänner!
På scenen satt även tre unga killar ifrån Visby, mellan 16 och 18 år, som skulle stå för pausunderhållningen.
Man kunde se på kläder och attityd att det inte riktigt var deras forum, men dom lirade låt efter låt och gjorde det jäkligt bra och med en excellent känsla för de covers de valde. Någonstans där mot slutet berömde jag deras referenser och det blev ett kort snack om band och musik i allmänhet.
Sedan köpte jag en demo som dom sålde nedanför scenen och vandrade iväg för att äta och ta några pils med vännerna.
Hade inga förväntningar på demon, det var ett rent stödköp för unga entusiaster, trodde nog aldrig att våra vägar skulle korsas igen.
Men så dök det in ett mail efter nyårsafton där sångaren och låtskrivaren i det där bandet, Marcus Admund, skrev att de nu släppt en EP och han ville gärna att jag skulle ha ett ex av den.
Självklart svarade jag.
En av låtarna på demon, "Another Lonely Morning", hade varit riktigt bra så jag blev nyfiken på mer.
Av en ren slump visade det sig att hans mormor och morfar eller om det var farmor och farfar bodde i Centralpalatset i Örebro, granne med slottet, så vi möttes upp på trettondagen och tog en fika på Rosalis tvärs över gatan.
Marcus, numer 19 år, och jag snackade fotboll och musik under någon knapp timme.
Han är Birminghamsupporter och var tidigare även ett hårt Visby-Gute-fans.
Nu heter laget FC Gute och det är inte detsamma, tyckte han.
Vi skildes och jag åkte hem och satte i cd:n i spelaren.
Nu en handfull lyssningar senare måste jag säga att det är sensationellt bra.
Av de sex låtarna är fyra riktigt, riktigt bra.
Intergalactic Ocean, Angels Came To Earth, Burdened Soul(I´m digging a hole) och den låt som studsat innanför pannbenet sedan dess Another Lonely Morning.
Mest stolta verkar bandet vara över de två återstående låtarna Kill Me(som även EP:n heter) och Theme For Someone då de två låtarna är de enda som finns med i textform på omslaget.
De två sämsta och mest intetsägande bidragen på denna CD.
Jag är ingen talangscout inom musiken men låten "Another Lonely Morning" har alla möjligheter att bli en hit om den bara får chansen. Musiken är kanske inget unikt bidrag till rockhistorien men för er som gillar brittpop/rock i alla dess former så bör inte denna grupp göra er besvikna. Jag har hört många band med skivkontrakt som inte når Urmas Plants nivå.
Gå in själva och lyssna på några av låtarna på Urmas Plant på myspace.
Eller besök Urmas Plants-hemsida där man kan beställa deras EP.
Gör det!
Kort besök i huvudstaden
Det var länge sedan nu.
Satt på Espresso House på Vasagatan i Stockholm och läste DN när morgonsolen slog in genom de enormt stora fönsterrutorna. Från söders höjder rullade strålarna längs med den grådaskiga gatan som börjat vakna ur sin nattsömn. Sin frysta yta av overksamhet.
Hade åkt med Jouma från småstaden redan i den kolsvarta morgonstunden runt 06.30 för att nå upp till ett läkarbesök på Stockholm Heart Center. Ett högerben med allt för svagt blodflöde skulle undersökas.
Kanske blir det operation.
Gammal krigsskada...tänker jag.
Stockholm var kallt, kallare än vanligt å folk gick och gömde sig i stora jackor med höga kragar och mössor.
Men solen var låg och vacker, turister tog foton med vantar på och log.
Jag gick och tittade på dessa turister och andra människor som försöker komma igång efter helgerna.
Men Stockholm hade inte riktigt vaknat än, stod på något sätt och ruskade runt hårmanen för att få liv i hela kroppen.
På Biblioteksgatan var ett helt kvarter avstängt och nedsläckt, butiker, restauranger och banker hade lappar i fönstren om elavbrott och tekniska problem.
Trist.
Hade ju tänkt besöka ett par av dessa butiker.
Gick istället förbi Hedengrens bokhandel där jag fann en tegelsten om The Pogues karriär och den missade jag förstås inte. I samma svepande rörelse åkte en diktsamling med Federico Garcia Lorca med till kassan.
"Poet i New York" hette den.
Promenarade vidare till Nybrogatan för att hälsa på Rockstjärnan i den guldsmedsbutik och verkstad som han jobbar på när han inte är just rockstjärna. Han är en lika stor stjärna hos Smederna Lantz som på scenen och i studion.
Smög därefter runt i stan som en katt letandes efter den varmaste platsen att vila på.
In och ut i butiker och gallerior.
Tog slutligen tunnelbanan ut mot den tristaste plats jag någonsin besökt.
Jouma har sitt företags huvudkontor i Hallonbergen vars centrum var som en Roy Andersson-film.
Allt var grått och deprimerande, sextiotalsbetong och människor som gick omkring som zoombies utan ett enda leende och ögon som var döda och begravda.
Platsen som gud glömde.
Eller åtminstone politikerna.
Ilade ut ur Hallonbergens Centrum och skrek till Jouma att ta mig härifrån för satan.
Det var trots denna avslutning en fin dag i huvudstaden och när vi passerade Västerås på hemvägen hade solens oranga sken, som i Bålsta färgat till en magisk himmel, försvunnit och mörkret hade åter belägrat landet.
Noterat i samtiden
Satt och zappade på teven en sen kväll under de helger vi nu tagit oss igenom.
Brukar just under de sena kvällarna, då jag inte hittar något annat, hamna på musikkanalen VH1.
Jag kan ha nämnt det tidigare.
Det som denna gång slog mig var en sak som jag i detta forum aldrig funderat på tidigare.
En ganska självklar sak men som just denna kvällen kom klarare till mig än tidigare.
Det handlar om de ändrade idealen i samhället.
Jag satt där och tittade på video efter video, 70-tal och 80-tal.
Tjejerna var smala och tjocka, vältränade och mindre vältränade.
Brösten var fortfarande naturliga och rörde sig faktiskt under kläder och BH.
Där fanns stora näsor, buskiga ögonbryn, varierade läppstorlekar och tandrader som innehöll både sneda tänder och gluggar mellan de samma.
Kort sagt var de vad man kanske kan kalla naturliga.
Och de flesta kunde faktiskt sjunga eller spela.
Visst var, i alla fall 80-talet, ytligt med sjukt och galet mode som man garvar rätt friskt åt numer även om detta gräsliga årtionde till vissa delar kommit tillbaka. Men kroppsidealen kändes fortfarande ändå rätt humana och realistiska för tjejerna. 70-talet har jag inte riktigt samma koll på men bilderna på VH1 talar samma språk.
Efter att ha tittat mig trött på VH1 gick jag kort vidare till MTV och dagens musikvideos.
Spännande.
Idag finns inte plats för eventuella skavanker eller det naturliga då det som kallas naturligt känns onaturligt och opereras bort, förändras, förstoras eller förminskas.
Varenda tjej ser ut som seriefiguren Laura Croft där allt är skulpterat och perfekt.
Å den animerade seriefiguren blir sedan plötsligt verklig och nästan lika perfekt, förkroppsligad av Angelina Jolie
Brösten är stenhårda och uppumpade, midjan tunn och rak som ett cigarettfilter, läpparna ser ut som om dom sprungit in i en vägg. Ögonbrynen perfekta liksom näsorna och tandraden som alltid ser ut som ett högtryckspolerat kalkbrott.
Det perfekta har blivit idealet så det tror fan att tjejer i dagens samhälle har problem att leva upp till kraven som faktiskt är omänskliga.
Brukar just under de sena kvällarna, då jag inte hittar något annat, hamna på musikkanalen VH1.
Jag kan ha nämnt det tidigare.
Det som denna gång slog mig var en sak som jag i detta forum aldrig funderat på tidigare.
En ganska självklar sak men som just denna kvällen kom klarare till mig än tidigare.
Det handlar om de ändrade idealen i samhället.
Jag satt där och tittade på video efter video, 70-tal och 80-tal.
Tjejerna var smala och tjocka, vältränade och mindre vältränade.
Brösten var fortfarande naturliga och rörde sig faktiskt under kläder och BH.
Där fanns stora näsor, buskiga ögonbryn, varierade läppstorlekar och tandrader som innehöll både sneda tänder och gluggar mellan de samma.
Kort sagt var de vad man kanske kan kalla naturliga.
Och de flesta kunde faktiskt sjunga eller spela.
Visst var, i alla fall 80-talet, ytligt med sjukt och galet mode som man garvar rätt friskt åt numer även om detta gräsliga årtionde till vissa delar kommit tillbaka. Men kroppsidealen kändes fortfarande ändå rätt humana och realistiska för tjejerna. 70-talet har jag inte riktigt samma koll på men bilderna på VH1 talar samma språk.
Efter att ha tittat mig trött på VH1 gick jag kort vidare till MTV och dagens musikvideos.
Spännande.
Idag finns inte plats för eventuella skavanker eller det naturliga då det som kallas naturligt känns onaturligt och opereras bort, förändras, förstoras eller förminskas.
Varenda tjej ser ut som seriefiguren Laura Croft där allt är skulpterat och perfekt.
Å den animerade seriefiguren blir sedan plötsligt verklig och nästan lika perfekt, förkroppsligad av Angelina Jolie
Brösten är stenhårda och uppumpade, midjan tunn och rak som ett cigarettfilter, läpparna ser ut som om dom sprungit in i en vägg. Ögonbrynen perfekta liksom näsorna och tandraden som alltid ser ut som ett högtryckspolerat kalkbrott.
Det perfekta har blivit idealet så det tror fan att tjejer i dagens samhälle har problem att leva upp till kraven som faktiskt är omänskliga.
The Passion Of The Christ
Sent igår kväll när de flesta lamporna i villaförortens husfönster slocknat satte jag mig ner och såg på Mel Gibsons brutala film om Jesus, The Passion of the Christ. Det var verkligen ett enda långt lidande mot det slut, eller början, som man visste skulle komma via uppståndelsen i grottan och stegen ut därifrån. Får erkänna att jag under större delen av filmen satt med en äckelkänsla över den brutalitet och sadistiska ådra som nästan alla runt Jesus visade. Jag mådde illa.
Men filmen väckte även en massa förvirrade tankar, funderingar som är farliga att släppa in för om man gör det så är loppet förlorat, då har ondskan vunnit över det goda, det vänliga och det förlåtande.
Varför är det goda så skrämmande?
Jesus säger till Petrus att du kommer att svika och förneka mig tre gånger och det är precis vad som sker när fariséerna fångar Jesus. Och hur ofta sviker inte människor när man tror att man verkligen kommit nära och blivit vänner?
Men det är svårt att döma då man sällan vet vad personerna själva har med sig i bagaget och vilken livssituation de står i.
Vad har de att förlora?
Kanske livet självt!
Men filmen och frågorna som sagt:
-Svek
-Hat
-Rädsla
-Fanatism
-Hur vi människor sviker våra vänner och nära i svåra situationer.
-Hur vänlighet, snällhet och solidaritet kan provosera så mycket och så många.
-Hur dålig självkänsla, självförtroende och integritet många människor har.
-Hur rädda många människor är, rädda för sig själva, svaga och fega.
För att inte hamna utanför och bli den som förföljs hoppar man in i gruppen, pöbeln, så att man kan förfölja andra i egen rädsla över att bli ett offer. Hånfulla skratt åt dom som vågar vara svaga.
Avund som väcker hat.
Avund som väcker vedergällning och får ett bultande hjärta att förvandlas till gråsten.
-Mobbare, religiösa fanatiker, höger och vänster-exstremister, kriminella motorcykelgäng, fotbollshuliganer, våldsamma ungdomsgäng, hustrumisshandlare, väktare av hederskulturer, våldtäktsmän...
Alla så rädda och svaga att de måste söka ytlig makt, likasinnade individer i grupper som utövar makt.
Rädslan och svagheten håller hatet brinnande.
Empati, förlåtelse och vänlighet öppnar portarna mot mörkret inom dom.
Bakgrundsmusik in mot det nya året.
Nyårsnattens klocka slog tolv och jag stod där i kylan med champagnen i silverbägare och såg upp mot himlen.
Fyrverkerierna underhöll men frågan är om inte den stjärnklara himlen var det som gav mig mest njutning.
Jag stod där lagom ljummen av allt bubbel och försökte få kontakt med någonting där ute.
Sökte kraft och stöd för de inre tankar som inte kan kallas nyårslöften utan mer som målsättningar.
En fantastisk middag som jag inte hade någon del i alls hade någon halvtimma tidigare avslutats med en chokladmousse med The Gun´s trädgårdshallon som en bädd ovanpå. Hennes man, Joumalauta, hade via sin bror som är fiskhandlare fixat Kanadensiska monsterhummrar, havskräftor och krabbor. Jag åt och njöt av allt utom krabborna. Men frågan är om inte The Gun´s räksoppa var kvällens höjdare som förrätt. Champagnen gled lätt ner till alla rätter och grappan var god till kaffet medan det kinesiska risbrännvinet enbart dracks för att bli vänner med de två middagsgästerna som jag inte nämnt.
Det är ju så kineser gör för att bli vänner...krökar ihop.
Fyrverkerierna underhöll men frågan är om inte den stjärnklara himlen var det som gav mig mest njutning.
Jag stod där lagom ljummen av allt bubbel och försökte få kontakt med någonting där ute.
Sökte kraft och stöd för de inre tankar som inte kan kallas nyårslöften utan mer som målsättningar.
En fantastisk middag som jag inte hade någon del i alls hade någon halvtimma tidigare avslutats med en chokladmousse med The Gun´s trädgårdshallon som en bädd ovanpå. Hennes man, Joumalauta, hade via sin bror som är fiskhandlare fixat Kanadensiska monsterhummrar, havskräftor och krabbor. Jag åt och njöt av allt utom krabborna. Men frågan är om inte The Gun´s räksoppa var kvällens höjdare som förrätt. Champagnen gled lätt ner till alla rätter och grappan var god till kaffet medan det kinesiska risbrännvinet enbart dracks för att bli vänner med de två middagsgästerna som jag inte nämnt.
Det är ju så kineser gör för att bli vänner...krökar ihop.
Det svåraste under kvällen var musiken.
Vad lirar man för gäster som inte vill ha tyst men som egentligen inte bryr sig så mycket om musik.
Förutom Joumalauta och Å då, men Joumalauta hade jag ändå ingen koll på förutom hans hårdrocksådra.
Så jag började med lite Eldkvarn och Hunger hotell, det går oftast hem.
Sedan fortsatte jag med Nina Perssons A Camp och därefter ett par av Cardigans plattor.
Osäkerheten gjorde att jag blandade gammalt och nytt så för att känna på lite grann åkte klassiska Rumours med Fleetwood Mac på och därefter glamrockarna Quireboys om det är någon som kommer ihåg dom. En del av låtarna på "A bit of what you fancy" har fortfarande riktigt bra partygung i sig.
Jag blev lite mer egotrippad senare och eftersom det i Glasvegas strålkastarljus snackats mycket om The Jesus and Mary Chain så plockade jag fram en samling med 21 singlar som börjar med deras mest skramliga period med "Just like honey" som den kanske mest kända låten. Sedan radas det upp kanonlåtar på albumet.
Innan Å tvingade på mig en DJ-Totte inspelad bland-cd som förvisso var rätt okej så hann jag i alla fall avsluta med ytterligare en samling singlar och det var The Specials som levererade sina 80-tals hits. Överraskande nog så var det precis här som sällskapet börjadet gunga som mest. Om det var alkoholen eller skamusiken som skakade liv i dom vet jag inte men gungade gjorde dom ut i natten och in till ett nytt år.
Ett år vi alla önskar så mycket utav.
Nytt År-Nya Utmaningar
Det var en solig och fin augustidag, endast vinden var av en någit irriterande art.
Jag hade nått upp på bergets topp och stod beredd att njuta av utsikten som var så bedårande.
Kinaäventyret låg bakom mig, jag hade över miljonen på banken, nu tjänade jag 50.000 norska kronor i månaden och hade allt betalt förutom telefon och försäkringar.
Jag var lagkapten för mitt fotbollslag, Viking från Stavanger, det hade gått fantastiskt bra under vårens serielunk och jag kände mig full av självförtroende och som en väldigt viktig del av lagbygget.
Tidningarna hade hyllat mig, tränaren öste beröm över mig och i laget var jag respekterad.
Det var då Haugesunds, Magnus "Lill-Tidan" Johansson, gled in med ett sträckt ben i en närkamp och knäckte mitt smalben rakt av. På en hundradels sekund vändes den ljusa framtid jag stod inför till ett enda stort mörker.
Tacklingen var inledningen till slutet på min karriär.
Jag kom aldrig mer upp till den klass jag höll just i det ögonblicket då benet knäcktes, i vinden ute vid kusten på det norska vestlandet.
Året efter var allt förändrat, ny tränare, ny sportchef, nya spelare.
Jag hade svårt att komma tillbaka och blev bortvald, utfryst och fullständigt omintetgjord.
Pulvriserad som människa och fotbollspelare.
Vad skulle jag nu göra?
Ingen utbildning, inga anbud, inga idéer om hur ett eventuellt arbetsliv skulle se ut.
Jag var 31 år och det liv jag levt fram tills dess var över.
En allvarlig depression tog över min kropp och jag mådde uselt i knappt ett år då förlamningen släppte och jag flyttade hem till Sverige med svansen mellan benen.
Det här är en verklighet som massor av fotbollspelare står inför varje år.
Det kan handla om allvarliga skador eller helt enkelt ett slut där man inte längre är attraktiv av olika anledningar.
Kanske är man för gammal och inte räcker till längre, kanske tryter motivationen och man vill sluta men vågar inte för vad ska man då göra när hela livet kretsat kring fotbollsplanen.
Man är låst i sina egna inre tankebanor och klarar inte på egen hand att ta sig ut ur cirkeltankarna och alla måsten och all prestige.
Man behöver hjälp att hitta sig själv och lära sig att tänka på andra sätt och se nya möjligheter i tillvaron.
Detta är en sak som jag ska jobba med efter nyår.
Inte bara med fotbollspelare utan alla sorters idrottare, herrar, damer, flickor och pojkar.
A ´dato Sport & Utveckling heter det för några månader sedan nystartade företaget.
Hemsidan är fortfarande under uppbyggnad, texterna måste redigeras, mer information ska in och upplägget ska snyggas till en smula. Men jag vill ändå lägga ut den så att ni kan ta en liten titt om ni vill.
Jag finns numer även med på Holmbergs Talares hemsida.
Ett företag som förmedlar talare och föreläsare inom i princip varje område som finns.
Vad jag kommer föreläsa om kan ni läsa under "Talang till proffs=träning, tur och mod".
Jag kan förstås även skräddarsy andra inriktningar om efterfrågan finns.
Lyssna med mig!
Boka mig gärna!
Ett nytt år står och bankar på min dörr.
Efter en deppig och råmörk höst lockar det nya året med så kallat nya utmaningar.
Två av dessa ser ni alltså ovan.
Ett par till lockar någonstans därborta i horisonten.
2009 kan kanske bli något positivt ändå.
Trots allt.
Gott Nytt År!
Önskar jag alla er läsare.
Som har varit fler än någonsin på slutet.
Kritikerrosade besvikelser
Hemma i mitt hus har jag ett litet sovrum på övervåningen som jag kallar för biblioteket.
Där står två öronlapsfåtöljer, läslampor och en vägg med böcker inplockade i ett flertal bokhyllor.
Jag har läst väldigt många av de volymer som finns där men det är även rätt många som återstår.
/96DF070E7EA13E5AC12572790041D464/%24FILE/Lindgren_polsan.gif&imgrefurl=http://mainweb.hgo.se/Bibliotek/almedalen.nsf/dokument/2E6C37F8572F2872C12572790041C01B!OpenDocument&usg=__jwKFlX8cGSy8QIXi685XTR_qX7Q=&h=208&w=130&sz=24&hl=sv&start=4&um=1&tbnid=3fq-pIoa-0MTBM:&tbnh=105&tbnw=66&prev=/images%3Fq%3Dtorgny%2Blindgren%2Bp%25C3%25B6lsan%26um%3D1%26hl%3Dsv%26sa%3DN)
Så när jag för några dagar sedan stod där och valde bok så ramlade mina ögon över Torgny Lindgrens "Pölsan"
En kritikerrosad bok som recensenterna visst läser in koder och symboler och som dansar mellan sanning och fiktion och en hel massa annat som recensenter kan vrida och vända på för att hylla ett författarskap.
Jag antar att dom kan göra det för att dom har kunskapen och litteraturhistorien inlärd någonstans innanför skallbenet.
Men ibland undrar man.
Jag är en litteraturamatör som gillar att läsa, en läsare som sett som sin uppgift att alltid ta sig igenom och läsa klart varje öppnad och påbörjad bok. Att ge upp mitt i har aldrig varit min stil även om det jag läst varit "a non reading experience."
Men då och då händer det att jag bara ruttnar och ger upp.
Den extremt hyllade romanen "Vita Tänder" skriven av Zadie Smith var en sådan.
Den var helt omöjlig att läsa och jag var länge övertygad om att jag måste vara dum i huvudet som inte fattade det geniala i Smiths roman.
Vågade knappt nämna detta för någon utanför mitt inre liv.
Tills jag en dag stod på ett antikvariat i Göteborg och tjuvlyssnade på ett samtal mellan innehavaren och en kund.
Dom dissade boken kraftigt och förstod inte dess storhet.
Jag var inte längre ensam.
"Pölsan" är ytterligare en sån där bok som fått idel lovord och som anses som stor svensk litteratur men jag orkade inte mer än runt hundratrettio sidor innan tristessen fick mina ögon att slockna.
Jag bestämde mig för att ge upp.
Antagligen är det något jag inte fattar, något som inte sjunker in.
Humorn hittade jag inte, det var torrt, trist och byråkratiskt.
Jag behövde något lättare och även fast jag ogillar det mesta som kallas deckare eller kriminalromaner så gick jag återigen upp till biblioteket och valde denna gång en liten pocket.
Nina och Sundet av Fredrik Ekelund.
Jag är datorberoende
Jag är datorberoende.
Var säker på att jag kunde lägga ifrån mig alla tekniska cybervidunder när jag så önskade och bara låta dom vara.
Som under julhelger då man ska umgås med varelser av kött och blod.
Se dom i ögonen och prata på riktigt.
Men när batteriladdaren brakade sönder och ingen hjälp gick att få då kröp paniken fram.
Kroppen darrade.
Jag kände mig utanför.
Blogginlägg!
Vad händer i världen?
Har jag fått några mail?
Ja just det, dom kan jag kolla på min Iphone.
Men va fan, jag måste bara logga in.
Måste...
Så vad har då hänt under tiden som jag varit borta?
Inget revolutionerande.
Eller jo, kanske ett litet break through i alla fall.
Efter två månaders stillasittande och käkande och växande, käkande och svällande bestämde jag mig igen.
Dags att börja träna.
Tandvärk och annan jävelskap har hållit mig borta och man har känt sig som en sladdrig degklump som knappt orkar gå ut och starta bilen på morgonen.
Nu har jag lufsat mig igenom tre 40 minuters pass.
Sedan styrketräning.
Å jag mår redan som en prins.
Bortsett från tänderna då.
Lägg sedan på en handfull en och en halvtimmas promenader med doggen och hans bästa polare Grand Danois-Smilla och Schäfer-Amos med familjer i skogarna runt villaförorten.
Har nog aldrig fått så mycket frisk luft som under den här julhelgen.
Aldrig varit så social som den livsperiod jag nu går igenom.
Hur ska det gå?'
Ett asocialt asfaltsbarn som jag.
Annars julfirande hos syrran.
En tripp till Arboga dagen efter.
Sedan Sala dagen därpå.
Den vanliga roadtrippen genom mellansveriges vägnät.
Nu närmar sig nyårsafton.
Därefter ska ni få se på fan...
Var säker på att jag kunde lägga ifrån mig alla tekniska cybervidunder när jag så önskade och bara låta dom vara.
Som under julhelger då man ska umgås med varelser av kött och blod.
Se dom i ögonen och prata på riktigt.
Men när batteriladdaren brakade sönder och ingen hjälp gick att få då kröp paniken fram.
Kroppen darrade.
Jag kände mig utanför.
Blogginlägg!
Vad händer i världen?
Har jag fått några mail?
Ja just det, dom kan jag kolla på min Iphone.
Men va fan, jag måste bara logga in.
Måste...
Så vad har då hänt under tiden som jag varit borta?
Inget revolutionerande.
Eller jo, kanske ett litet break through i alla fall.
Efter två månaders stillasittande och käkande och växande, käkande och svällande bestämde jag mig igen.
Dags att börja träna.
Tandvärk och annan jävelskap har hållit mig borta och man har känt sig som en sladdrig degklump som knappt orkar gå ut och starta bilen på morgonen.
Nu har jag lufsat mig igenom tre 40 minuters pass.
Sedan styrketräning.
Å jag mår redan som en prins.
Bortsett från tänderna då.
Lägg sedan på en handfull en och en halvtimmas promenader med doggen och hans bästa polare Grand Danois-Smilla och Schäfer-Amos med familjer i skogarna runt villaförorten.
Har nog aldrig fått så mycket frisk luft som under den här julhelgen.
Aldrig varit så social som den livsperiod jag nu går igenom.
Hur ska det gå?'
Ett asocialt asfaltsbarn som jag.
Annars julfirande hos syrran.
En tripp till Arboga dagen efter.
Sedan Sala dagen därpå.
Den vanliga roadtrippen genom mellansveriges vägnät.
Nu närmar sig nyårsafton.
Därefter ska ni få se på fan...
Auggie Wrens Christmas Story-God Jul till er alla
Ber om ursäkt för att jag inte haft tid att skriva en julberättelse åt er inför jul.
Bjuder istället på min favoritstory.
Ni har läst om det tidigare här på min blogg.
Filmen "Smoke" blir jag aldrig trött på.
Paul Auster är en favoritförfattare.
Tom Waits är både cool och ibland briljant.
God Jul.
Paul Auster läser om bakgrunden.
Auggie Wrens Christmas Story.
Bjuder istället på min favoritstory.
Ni har läst om det tidigare här på min blogg.
Filmen "Smoke" blir jag aldrig trött på.
Paul Auster är en favoritförfattare.
Tom Waits är både cool och ibland briljant.
God Jul.
Paul Auster läser om bakgrunden.
Auggie Wrens Christmas Story.
Hemvändarna är här...
Men märker nu att julen står och tjuvkikar i dörrspringan.
Hemvändarna är här precis som i nästan varenda småstad i vårt land.
Kända och okända smyger dom in i sina tillfälliga härbärgen hos föräldrar och syskon.
De kända syns av naturliga skäl mer än de okända så en av mina lunchvänner, mr Fjällräven, höll på att svälja tungan idag då Mats Sundin stegade in i hans affär och började storhandla. Mr Fjällräven är ett stort ishockey-fan, mest NHL, även om det där pappersmassalaget Modo står närmast hjärtat. Han gick på moln hela dagen efter att Sundin följ med in på lagret och signerat nåt föremål med "Sudden" på. "Fan, han va ju skittrevlig", sa Räven nästan lyrisk.
Jag tyckte Räven va fånig.
Du käkar ju med mig varenda dag, vet du hur stor jag är egentligen sa jag till honom.
Känd från TV, typ.
Hånskrattet ekade över lunchlokalen.
Nä, Mats Sundin är inte från Örebro, men hans tjej är visst från Nora så då är Pennybridge storstaden i regionen.
Själv fick jag nöja mig med två fotbollsprofiler som kom gående vid det för dagen stormhärjade Järntorget,
I ett gathörn höll jag på att krocka med numer före detta AIK:aren Mats Rubarth och den alltid lika förvirrade men oerhört sympatiske före detta ÖSK, Heqlsingborg och Djurgården-liraren Johan Wallinder. De var på väg mot en biljardhall.
Rubarth hade förstås en påse med vinyler i sin hand och vi började prata lite musik och ljud.
Vinylen som är tillbaka och säljer allt mer i en annars så krisartad bransch.
Ändå rätt blygsamma upplagor antar jag utan att någon som helst kunskap i ämnet.
Vi kom i alla fall fram till hur märkligt det är att ju bättre tekniska möjligheter vi har desto sämre blir den ljudbild vi lyssnar på. Musiken pressas samman till mindre och mindre format för att kunna laddas ner så fort som möjligt in i våra datorer, mp3-spelare och mobiler. Fort, fort ska det gå och ingen tid finns det till att vänta på tyngre och större format för de får ändå inte plats i de tekniska prylarna vi bär med oss.
Människor lär sig lyssna på musik i uselt format och nöjer sig med det för att dom inte vet något annat.
Därför är vinylen tillbaka, brusig och skrapig kanske, men med ett äkta och tungt ljud.
Å visst är det väl så med avsevärt många fler saker i vårt högteknologiska samhälle, allting blir mer avancerat och utvecklat på ett fantastiskt sätt som skulle kunna göra allting bättre. Istället blir det mesta sämre. Åtminstone om man håller sig till mina arbets-och intresseområden. Allt ska går fort, vara lättsmält och inte kräva något motstånd alls, tänk inte, reagera bara. Slit och släng, köp och kasta bort. Snuttifiering, avskalat och nedbantat.
Hemvändarna är här precis som i nästan varenda småstad i vårt land.
Kända och okända smyger dom in i sina tillfälliga härbärgen hos föräldrar och syskon.
De kända syns av naturliga skäl mer än de okända så en av mina lunchvänner, mr Fjällräven, höll på att svälja tungan idag då Mats Sundin stegade in i hans affär och började storhandla. Mr Fjällräven är ett stort ishockey-fan, mest NHL, även om det där pappersmassalaget Modo står närmast hjärtat. Han gick på moln hela dagen efter att Sundin följ med in på lagret och signerat nåt föremål med "Sudden" på. "Fan, han va ju skittrevlig", sa Räven nästan lyrisk.
Jag tyckte Räven va fånig.
Du käkar ju med mig varenda dag, vet du hur stor jag är egentligen sa jag till honom.
Känd från TV, typ.
Hånskrattet ekade över lunchlokalen.
Nä, Mats Sundin är inte från Örebro, men hans tjej är visst från Nora så då är Pennybridge storstaden i regionen.
Själv fick jag nöja mig med två fotbollsprofiler som kom gående vid det för dagen stormhärjade Järntorget,
I ett gathörn höll jag på att krocka med numer före detta AIK:aren Mats Rubarth och den alltid lika förvirrade men oerhört sympatiske före detta ÖSK, Heqlsingborg och Djurgården-liraren Johan Wallinder. De var på väg mot en biljardhall.
Rubarth hade förstås en påse med vinyler i sin hand och vi började prata lite musik och ljud.
Vinylen som är tillbaka och säljer allt mer i en annars så krisartad bransch.
Ändå rätt blygsamma upplagor antar jag utan att någon som helst kunskap i ämnet.
Vi kom i alla fall fram till hur märkligt det är att ju bättre tekniska möjligheter vi har desto sämre blir den ljudbild vi lyssnar på. Musiken pressas samman till mindre och mindre format för att kunna laddas ner så fort som möjligt in i våra datorer, mp3-spelare och mobiler. Fort, fort ska det gå och ingen tid finns det till att vänta på tyngre och större format för de får ändå inte plats i de tekniska prylarna vi bär med oss.
Människor lär sig lyssna på musik i uselt format och nöjer sig med det för att dom inte vet något annat.
Därför är vinylen tillbaka, brusig och skrapig kanske, men med ett äkta och tungt ljud.
Å visst är det väl så med avsevärt många fler saker i vårt högteknologiska samhälle, allting blir mer avancerat och utvecklat på ett fantastiskt sätt som skulle kunna göra allting bättre. Istället blir det mesta sämre. Åtminstone om man håller sig till mina arbets-och intresseområden. Allt ska går fort, vara lättsmält och inte kräva något motstånd alls, tänk inte, reagera bara. Slit och släng, köp och kasta bort. Snuttifiering, avskalat och nedbantat.
Ulf Lundells kreativa kaos
För ett par veckor sedan avslutade jag Håkan Laghers bok "Den vassa eggen-Ulf Lundells kreativa kaos".
Jag gillade verkligen det sätt som boken var skriven på, som en dokumentärfilm där spänningen i berättandet byggdes upp in mot det som man vet blev av, men som man i boken fick känslan av att man inte visste hur det skulle sluta.
Allt luktade och andades kaos och misär.
Skulle Ulf Lundell få ihop det eller skulle han kollapsa eller till och med dö?
Skulle plattan verkligen bli av?
Frustrerade musiker och en Kjell Andersson på bristningsgränsen som värker fram ett helt nytt sound inom rockmusiken.
Jag var tvungen att parallelt med läsandet lyssna på "Den vassa eggen" för att få upp känslan ordentligt.
Då kunde jag direkt gå in och lyssna på de musikaliska nyanser och det nytänkande som beskrivs i texten.
Som de fläskiga trummorna till exempel som Lasse Lindbom jobbade fram ihop med Werner Modiggård.
Boken är spännande nästan som en riktigt bra roman och det blir rejält flyt i läsningen fram till sista tredjedelen som är någon sorts efter klassikern-uppföljning. Formen som Lagher valt att berätta historien i öppnar i och för sig möjligheten till hans egna tolkningar av det material som samlats in, till skillnad mot Måns Ivarssons trilogi om Ulf Lundell som var helt faktabaserad bland annat via tidningsartiklar och intervjuer. Det får man i så fall leva med och ta det för vad det är.
En bok skriven av en man som när plattan kom ut såg det som ett soundtrack till hans eget liv, som om Lundell hade skrivit texterna enbart för honom. Den entusiasmen genomsyrar hela boken "Den vassa eggen-Lundells kreativa kaos".
Gillar man Ulf Lundell så bör man läsa båda författarnas böcker. Ivarsson går ju igenom hela karriären, både litteraturen, musiken och konsten medan Lagher skriver om en mer begränsad period av Lundells långa musikkarriär.
Måndagar och Fredagar
Veckorna består bara av måndagar och fredagar, sa en äldre kollega häromdagen.
Det är sånt som äldre kollegor brukar säga. Å värre blir det...säger dom också.
Så sant, tänker jag, antar jag.
Ingenting händer i landet Sverige, inga beslut tas, ingen jobbar på riktigt.
Alla inväntar helgerna.
Det gör vi alltid i Sverige, finns alltid någon helg och några klämdagar att se fram emot.
Vi jobbar bara tio månader om året.
Knappt.
Så veckorna går, måndag och fredag.
Nytt år å så är man snart ett år äldre.
Men det gör mig ingenting.
Just nu.
Träffar människor och umgås en hel del.
Fikade med Erik Dahlberg häromdagen, han var på kundbesök i stan och stannade till på Rosalis innan hans tåg drog emot huvudstaden igen. Erik är väldigt fotbollsintresserad, jag har jobbat mycket med fotboll.
Logiskt då att vi pratade om musik, böcker och skrivande i två timmar.
Han har precis släppt en bok.
Jag har tidigare gjort det samma och hoppas få till det en gång till.
Han med.
Vi snackade mycket om viljan att få tillhöra litteraturens värld.
Två timmar försvann iväg snabbare än de där veckorna.
Det var trevligt, jag gillar att prata om litteratur med sånna som läser mer än mig, som vet mer om det än mig.
Erik är en vänlig själ.
Dagen efter var jag hos tandläkaren.
I soffan i väntrummet satt fotbollstränaren Benny Lennartsson.
Han bor i Paris.
Det är underligt med tandläkare.
Man går gärna till samma hela tiden trots att man kanske bor någon annanstans i världen.
Under mina tio år "on the road" gick jag alltid till tandläkaren i Örebro.
Benny är precis likadan.
Lennartsson bjöd på kaffe efteråt, på café Njuta.
Killen bakom disken bjöd på bulle och kaka.
För att han är Evertonsupporter och hoppas på att jag ska konvertera.
Give me more säger jag och ljuger honom rakt upp i ansiktet för inte kommer jag att ändra mig.
Fet chans...
Det är roligt att snacka med Benny, en rutinerad man med massor av berättelser som han plockar upp ur sina fickor.
Som hans bråk med FC Köpenhamns starke man, Don Ö, då Benny var tränare i Lyngby.
Eller hans totalkontroll på fransk fotboll där han menar att Kim Källström i Frankrike anses som en rätt anonym komplementspelare i Lyon. En tung och otymplig riskspelare, precis som Lagerbäck verkar tycka.
Men jag tror att Benny ändå gillade honom, det gör jag.
Vi har båda varit i Viking Stavanger och grävde ner oss i en namedroppingbunker som var svår att ta sig ur.
Sedan lite om hans odugliga framträdanden i TV, vilket var hans egna ord.
Men även en hel del insiderstoff som jag lovade att inte föra vidare ifrån det bord vi satt vid.
Nu är det alltså fredag och det är mörkt ute.
Klockan är fem.
Ett mycket intressant lunchmöte idag är det enda vettiga jag gjort.
Föreläsning och resa på andra sidan nyår.
Har även lämnat in en krönika till NA.
Publicering söndag.
Därefter är det måndag.
Igen.
Det är sånt som äldre kollegor brukar säga. Å värre blir det...säger dom också.
Så sant, tänker jag, antar jag.
Ingenting händer i landet Sverige, inga beslut tas, ingen jobbar på riktigt.
Alla inväntar helgerna.
Det gör vi alltid i Sverige, finns alltid någon helg och några klämdagar att se fram emot.
Vi jobbar bara tio månader om året.
Knappt.
Så veckorna går, måndag och fredag.
Nytt år å så är man snart ett år äldre.
Men det gör mig ingenting.
Just nu.
Träffar människor och umgås en hel del.
Fikade med Erik Dahlberg häromdagen, han var på kundbesök i stan och stannade till på Rosalis innan hans tåg drog emot huvudstaden igen. Erik är väldigt fotbollsintresserad, jag har jobbat mycket med fotboll.
Logiskt då att vi pratade om musik, böcker och skrivande i två timmar.
Han har precis släppt en bok.
Jag har tidigare gjort det samma och hoppas få till det en gång till.
Han med.
Vi snackade mycket om viljan att få tillhöra litteraturens värld.
Två timmar försvann iväg snabbare än de där veckorna.
Det var trevligt, jag gillar att prata om litteratur med sånna som läser mer än mig, som vet mer om det än mig.
Erik är en vänlig själ.
Dagen efter var jag hos tandläkaren.
I soffan i väntrummet satt fotbollstränaren Benny Lennartsson.
Han bor i Paris.
Det är underligt med tandläkare.
Man går gärna till samma hela tiden trots att man kanske bor någon annanstans i världen.
Under mina tio år "on the road" gick jag alltid till tandläkaren i Örebro.
Benny är precis likadan.
Lennartsson bjöd på kaffe efteråt, på café Njuta.
Killen bakom disken bjöd på bulle och kaka.
För att han är Evertonsupporter och hoppas på att jag ska konvertera.
Give me more säger jag och ljuger honom rakt upp i ansiktet för inte kommer jag att ändra mig.
Fet chans...
Det är roligt att snacka med Benny, en rutinerad man med massor av berättelser som han plockar upp ur sina fickor.
Som hans bråk med FC Köpenhamns starke man, Don Ö, då Benny var tränare i Lyngby.
Eller hans totalkontroll på fransk fotboll där han menar att Kim Källström i Frankrike anses som en rätt anonym komplementspelare i Lyon. En tung och otymplig riskspelare, precis som Lagerbäck verkar tycka.
Men jag tror att Benny ändå gillade honom, det gör jag.
Vi har båda varit i Viking Stavanger och grävde ner oss i en namedroppingbunker som var svår att ta sig ur.
Sedan lite om hans odugliga framträdanden i TV, vilket var hans egna ord.
Men även en hel del insiderstoff som jag lovade att inte föra vidare ifrån det bord vi satt vid.
Nu är det alltså fredag och det är mörkt ute.
Klockan är fem.
Ett mycket intressant lunchmöte idag är det enda vettiga jag gjort.
Föreläsning och resa på andra sidan nyår.
Har även lämnat in en krönika till NA.
Publicering söndag.
Därefter är det måndag.
Igen.
Livet vi levt och lever på denna jord
Stod och tittade på en Mauro Scocco-box idag.
Du borde köpa den sa handlaren.
Billig nu, dyr tidigare, sa han också.
Men jag tvekade, är inget stort fan av Mauro, men stod just då med Scoccos senaste cd i handen.
Den som han släppte 2007, "Ljudet av tiden som går", och som är något annat än vad Scocco tidigare gett ut.
Visst finns det en hel del bra Ratatalåtar, även en del Maurolåtar som solo men inte tillräckligt många för att ge sig på en box. Har aldrig klarat av den souliga sidan, typ Soulboy.
Men "Ljudet av tiden som går" är en platta som alla svenska manliga artister till sist måste få ur sig, verkar det som.
Jag upptäckte det idag när jag läste en rad i första låten som heter som albumet.
En upptäckt som säkert resten av befolkningen gjort för årtionden sedan.
Men i min enfald trodde jag att mina egna tankar ibland kunde vara originella och unika och småfilosofiska, men det kan jag glömma, det handlar nog om ålder, när man når över fyrtio och börjar känna sig sårbar.
Då trillar vi alla in i existensiella inre bilder över livet vi levt och lever på denna jord, förr eller senare...
Nostalgi.
Man börjar att se tillbaka på sin uppväxt.
"Alla vänner på den där bilden, vad hände sen med dom?"
"Det här är mitt land, floderna och bergen, sjöar som glittrar. Det här är vårt land, nedlagda fabriker, regnet som piskar.
Jag minns Ingemar Stenmarks andra åk, då Sverige stannade för en stund." Scocco-lyrik.
Vi har hört allt förut, av Plura, Thomas Andersson-Wiij, Ulf Lundell och många fler men åtminstone jag går igång på det varje gång, jag går rätt i fällan. Vid rätt tillfälle är de här låtarna som terapi, som nu då solen sällan når upp på himlen.
Du borde köpa den sa handlaren.
Billig nu, dyr tidigare, sa han också.
Men jag tvekade, är inget stort fan av Mauro, men stod just då med Scoccos senaste cd i handen.
Den som han släppte 2007, "Ljudet av tiden som går", och som är något annat än vad Scocco tidigare gett ut.
Visst finns det en hel del bra Ratatalåtar, även en del Maurolåtar som solo men inte tillräckligt många för att ge sig på en box. Har aldrig klarat av den souliga sidan, typ Soulboy.
Men "Ljudet av tiden som går" är en platta som alla svenska manliga artister till sist måste få ur sig, verkar det som.
Jag upptäckte det idag när jag läste en rad i första låten som heter som albumet.
En upptäckt som säkert resten av befolkningen gjort för årtionden sedan.
Men i min enfald trodde jag att mina egna tankar ibland kunde vara originella och unika och småfilosofiska, men det kan jag glömma, det handlar nog om ålder, när man når över fyrtio och börjar känna sig sårbar.
Då trillar vi alla in i existensiella inre bilder över livet vi levt och lever på denna jord, förr eller senare...
Nostalgi.
Man börjar att se tillbaka på sin uppväxt.
"Alla vänner på den där bilden, vad hände sen med dom?"
"Det här är mitt land, floderna och bergen, sjöar som glittrar. Det här är vårt land, nedlagda fabriker, regnet som piskar.
Jag minns Ingemar Stenmarks andra åk, då Sverige stannade för en stund." Scocco-lyrik.
Vi har hört allt förut, av Plura, Thomas Andersson-Wiij, Ulf Lundell och många fler men åtminstone jag går igång på det varje gång, jag går rätt i fällan. Vid rätt tillfälle är de här låtarna som terapi, som nu då solen sällan når upp på himlen.
Ung och dum
Gick ut i vinternatten och mötte månens ljus.
En sista promenad innan glöggen och därefter sängen.
Kylan verkar vara på väg in för snödrivorna har blivit hårda och det knarrar lite när jag går.
Men det blåser inte.
Det gjorde det den där gången när jag var någonstans runt fjorton-femton år.
Man gör så mycket dumt när man är ung.
Det var nyårsafton och jag hade tagit mig till en fest cirka sex kilometer utanför stan.
Minus 20 grader skrek termometern och det blåste rejält.
Jag svepte snabbt en Marinella med fruktsodablandning och trodde att kvällen var min.
Men jag fastnade på en toalett, sedan i en trappa på en veranda, jag kräktes ock kräktes och det tog aldrig slut.
Trodde jag ett tag.
Redan innan tolvslaget satte jag på mig min halvtjocka tröja och den coola men väldigt tunna mockajackan och började vandra hemåt i den tuffa kylan och den bistra snöstormen som omgav landskapet. Jag var berusad utom all sans, gick på någon sorts levnadsinstinkt genom snödrivorna utan att riktigt veta var jag var någonstans. Jag följde de dimmiga bilderna ifrån fyrverkerierna inne i centrala staden och det blev min karta. Men jag var trött, jag mådde illa och ville bara sova.
Snödrivorna såg så inbjudande ut, det blåste hårt, jag borde ha frusit mer än jag gjorde i min tunna mockajacka men jag var antagligen rätt snygg stilmässigt och det var det viktigaste på den tiden innan man blev vuxen och köpte dunjacka.
Sex kilometer gick jag i våta Stan Smith, bilden av mitt pojkrum svävade ovanför mig, min säng var redo att ta emot mig, men överallt runtomkring mig var det vitt och kallt, kargt och isande hotfullt. Jag hade nog kunnat fastna i en snödriva om jag varit lite svagare men jag gick och gick tills närheten till staden grep tag i mig och gav mig kraft.
Jag var full och dum, envis och dum.
Som sagt, man gör så oerhört mycket dumt när man är ung.
Jag tänkte på det när jag tog min nattpromenad med doggen.
Snödrivorna var höga, en traktor for runt med en blinkande lampa och rensade gångbanorna.
Men jag är vuxen nu, fortfarande dum ibland.
Men dum i dunjacka, Curlingkängor, mössa och tjocka vantar.
En sista promenad innan glöggen och därefter sängen.
Kylan verkar vara på väg in för snödrivorna har blivit hårda och det knarrar lite när jag går.
Men det blåser inte.
Det gjorde det den där gången när jag var någonstans runt fjorton-femton år.
Man gör så mycket dumt när man är ung.
Det var nyårsafton och jag hade tagit mig till en fest cirka sex kilometer utanför stan.
Minus 20 grader skrek termometern och det blåste rejält.
Jag svepte snabbt en Marinella med fruktsodablandning och trodde att kvällen var min.
Men jag fastnade på en toalett, sedan i en trappa på en veranda, jag kräktes ock kräktes och det tog aldrig slut.
Trodde jag ett tag.
Redan innan tolvslaget satte jag på mig min halvtjocka tröja och den coola men väldigt tunna mockajackan och började vandra hemåt i den tuffa kylan och den bistra snöstormen som omgav landskapet. Jag var berusad utom all sans, gick på någon sorts levnadsinstinkt genom snödrivorna utan att riktigt veta var jag var någonstans. Jag följde de dimmiga bilderna ifrån fyrverkerierna inne i centrala staden och det blev min karta. Men jag var trött, jag mådde illa och ville bara sova.
Snödrivorna såg så inbjudande ut, det blåste hårt, jag borde ha frusit mer än jag gjorde i min tunna mockajacka men jag var antagligen rätt snygg stilmässigt och det var det viktigaste på den tiden innan man blev vuxen och köpte dunjacka.
Sex kilometer gick jag i våta Stan Smith, bilden av mitt pojkrum svävade ovanför mig, min säng var redo att ta emot mig, men överallt runtomkring mig var det vitt och kallt, kargt och isande hotfullt. Jag hade nog kunnat fastna i en snödriva om jag varit lite svagare men jag gick och gick tills närheten till staden grep tag i mig och gav mig kraft.
Jag var full och dum, envis och dum.
Som sagt, man gör så oerhört mycket dumt när man är ung.
Jag tänkte på det när jag tog min nattpromenad med doggen.
Snödrivorna var höga, en traktor for runt med en blinkande lampa och rensade gångbanorna.
Men jag är vuxen nu, fortfarande dum ibland.
Men dum i dunjacka, Curlingkängor, mössa och tjocka vantar.
Gästpoeten
Lunchkamraten, volleybollcoachen, krogknegaren och numer poeten förärar blohm.se med en dikt!
Vill ni läsa mer av hans poesi så finns det en rad texter samlade på Poeter.se.
Poeten skriver även låttexter som framförs av en man vid namn Henrik. Mer om honom senare.
Lyssna på ett par av låtarna här.
"Alarmet"
Väckarklockan går lika
fort som jag
en promenad över
ett svart anonymt Örebro
hon målar bilder
med hjälp av kylans rök
och vi andas samma
otänkbara luft
**
Alarmet ekar fortfarande
i min själ
lika tomt som
varslande industrihus
hon väckte tårarna i mig
på bänken utanför sitt hem
med allvaret i hennes blick
återfanns jag hoppet om människan
***
Ny dag
samma märkbart mörka stad
nybakat minne om igår
smakar morgonblod i mun
törs inte säga tack
men framtiden vill det
en väckarklockas ord
väckte små alarm i mig
Vill ni läsa mer av hans poesi så finns det en rad texter samlade på Poeter.se.
Poeten skriver även låttexter som framförs av en man vid namn Henrik. Mer om honom senare.
Lyssna på ett par av låtarna här.
"Alarmet"
Väckarklockan går lika
fort som jag
en promenad över
ett svart anonymt Örebro
hon målar bilder
med hjälp av kylans rök
och vi andas samma
otänkbara luft
**
Alarmet ekar fortfarande
i min själ
lika tomt som
varslande industrihus
hon väckte tårarna i mig
på bänken utanför sitt hem
med allvaret i hennes blick
återfanns jag hoppet om människan
***
Ny dag
samma märkbart mörka stad
nybakat minne om igår
smakar morgonblod i mun
törs inte säga tack
men framtiden vill det
en väckarklockas ord
väckte små alarm i mig
Man måste komma ut ibland...
Man måste komma ut ibland.
Det går inte att bara sitta hemma i mörkret med grådis och strilande regn utanför fönstrena.
Då dör själen.
Man behöver komma ut för att träffa människor, få liv i hjärnan, bli glad och inspirerad.
Få byta ut det svarta i ögonen mot lite ljus och pärlemoskimmer.
Så jag gick ut mellan två värkattacker, jag gick ut på utvecklingssamtal.
Biografen Roxy är en underbar och mysig liten kulturscen i centrala Örebro. En sån där gammaldags biograf med en liten balkong uppe vid taket. Uppfräschad. Det var fullt i den nedre salongen när jag kom inspringande i sista minuten.
Fick virvla upp för trappan till läktaren där en liten soffa stod och väntade på mig längst inne i ena hörnet. Jag lutade mig tillbaka. Sedan körde Svante, Birro, Schultz och Stadling igång sina utvecklingssamtal och sånger och det blev en fin kväll.
Det är häftigt vad mycket man kan göra av så lite, två fåtöljer, två människor som pratar om livet, tro, sorg, glädje och fotboll.
Två sångerskor och ytterligare en bandmedlem som kompar i ett avskalat och lågmält uppträdande.
Det var inget magiskt, det skapades ingen historia, men det var en småputtrig kväll med massor av värme och trivsel.
Det går inte att bara sitta hemma i mörkret med grådis och strilande regn utanför fönstrena.
Då dör själen.
Man behöver komma ut för att träffa människor, få liv i hjärnan, bli glad och inspirerad.
Få byta ut det svarta i ögonen mot lite ljus och pärlemoskimmer.
Så jag gick ut mellan två värkattacker, jag gick ut på utvecklingssamtal.
Biografen Roxy är en underbar och mysig liten kulturscen i centrala Örebro. En sån där gammaldags biograf med en liten balkong uppe vid taket. Uppfräschad. Det var fullt i den nedre salongen när jag kom inspringande i sista minuten.
Fick virvla upp för trappan till läktaren där en liten soffa stod och väntade på mig längst inne i ena hörnet. Jag lutade mig tillbaka. Sedan körde Svante, Birro, Schultz och Stadling igång sina utvecklingssamtal och sånger och det blev en fin kväll.
Det är häftigt vad mycket man kan göra av så lite, två fåtöljer, två människor som pratar om livet, tro, sorg, glädje och fotboll.
Två sångerskor och ytterligare en bandmedlem som kompar i ett avskalat och lågmält uppträdande.
Det var inget magiskt, det skapades ingen historia, men det var en småputtrig kväll med massor av värme och trivsel.
Fem förvaltare om finanskrisen, i rubrikform
"Rea på många amerikanska företag"
"Många ryska företag är enormt lågt värderade"
"Bra läge på medellång sikt"
"Demografin talar för Asien"
"Räntefonder bra när Riksbanken sänker"
"Många ryska företag är enormt lågt värderade"
"Bra läge på medellång sikt"
"Demografin talar för Asien"
"Räntefonder bra när Riksbanken sänker"
Joy Division, arbetarklass och fotboll...
"Vi bara började lira, det var perfekt kemi redan från början, det var enkelt att göra låtarna."
Så sa Bernard Sumner i dokumentären, Joy Division-A Documentary, som jag såg på igår. Detta apropå hur bandets nyskapande låtar kom till. En briljant dokumentär förresten.
Älskade framförallt alla gamla svartvita filmarkivbilder ifrån 70-talets Manchester som vevades i inledningen, bilder på gamla klassiska rockklubbsadresser, som sedan länge är förvandlade till något annat.
En skitig och fattig stad, grå och förlamande trist, ingen framtidstro för alla arbetare i den industriella revolutionens gasmoln. Inte roligt att leva där förstås, i Margret Thatchers klass-England. Men ur den tristessen föddes stor musik. Och det är alltid lika intressant att läsa eller se på film där musiker och deras hangarounds berättar om de processer som leder fram till storverken. Hur Ian Curtis plötsligt började dansa sin shamandans i perfekt harmoni med rösten och
musiken. Jag lyssnar visserligen mycket på musik, men inte tillräckligt djupt I guess, att det finns så mycket detaljer och nyansskillnader på hur allt liras och presenteras är faschinerande.
Kommer ihåg hur Bob Dylan kämpade för att byta sitt sätt att sjunga, en plågsam process som han skildrar i sin självbiografi. Eller Ulf Lundell och hans band i skapandet av "Den vassa eggen" som Håkan Lagher berättar om i sin utmärkta bok om just tillkommandet av det som han ser som ett av de bästa svenska album ever.
Hur Lasse Lindbom fann det där speciella, och enligt dom själva maffiga och svulstiga trumljudet på skivan, på ett Rick Springfield-album. Eller hur hårt och speciellt vissa trumslagare slår medan andra lirar på helt andra sätt, olika sätt att hantera gitarren, baskillar som byts ut i parti och minut för att de inte har rätt feeling. Och Niklas Strömstets slit med sina synthar och pianon. Det är förstås självklart för de i branschen men jag tycker verkligen att det är härftigt hur olikt det kan låta och hur annorlunda man kan använda ett i grunden samma instrument. Och ännu värre, eller bättre, är det idag med alla datorer och ljudmaskiner. Hur som helst, jävligt skoj att ta del av det.
Nu tillbaka till Joy Division.
Anton Corbijn sa i dokumentären när han första gången träffade bandmedlemarna för att fotografera dom:
Dom såg undernärda ut, riktigt fattiga och dom rökte och drack hela tiden.
Frös gjorde dom ständigt för att dom inte hade några varma kläder.
Jag tror inte att man fattar hur fattigt vissa delar av Storbrittanien var under de där Thatcher-åren, och kanske fortfarande är på sina håll. Inser nog inte hur hårt och kallt det måste ha varit att växa upp i dessa själlösa och livsdödande betongkomplex, vilken machovåldsvärld som frodas. Svaghet föraktades och föraktas fortfarande. Det räcker att lyssna på Glasvegas för att inse att det fortfarande är så på många platser i Storbrittanien. Stå upp som en man och slå dig ur lördagskvällens fyllor.
Att se en sån här dokumäntar förklarar även de machoideal som den brittiska fotbollen levt med i alla år. Filma inte, stå upp till varje pris, även om du bryter benet så stå upp och spring vidare. Sup, slåss och visa dig stark, läs för fan inte The Guardien som Graeme Le Saux gjorde och blev kallad jävla bög. Och tränar du inte i kortbyxor och t-shirt i snö och vinande isande minusgrader då är du en vekling värd nothing at all. Fotbollen är en arbetarsport, den bästa musiken är även den sprungen ur den brittiska arbetarklassen så det är väl bara naturligt att det sett ut som det gjort. De har fått kämpa, både i sina trista betonglådor och på fotbollsplanen. Annars har dom gått under i alkohol och andra droger.
Den brittiska fotbollen har i och för sig förändrats de senaste åren och det hårda har blivit lite mjukare i och med den fotbollsimport ifrån resten av världen som pågått. Musiken vågar jag inte analysera, det får andra göra.
Festen är över... En vecka, ett annat liv.
Jag gick under en gatlampa idag.
En skata satt och kraxade däruppe, tittade ner som om den skällde på mig, spottade efter mig.
Jag tror det är sånna känslor man har i sig om man växt upp i socialt föraktade bostadsområden.
Det spelar ingen roll hur lyckad man än blir i livet så finns den lille förbannade ormen där inne beredd att hugga dig där det gör som mest ont.
Historien är full av sådana exempel.
Människor som via ett revanschbegär slår sig fram men som alltid är sårbara för elitens och etablissemangets nålstick.
Jag tror att man genom den mentala underlägsenheten blir en blödig känslomänniska som resten av livet reagerar med reptilhjärnan när oförrätter(som man tycker att dom är) kastas i ens ansikte.
Reptilhjärnan är kall, tuff och hård.
Man stålsätter sig med det primitiva revanschbegäret och kastar ur sig elaka försvarskaskader.
Eller också gömmer man sig som ett sårat djur.
Smider planer.
Dom ska fan få se, de som svikit.
Jag smider planer.
Det handlar om överlevnad.
Jag spottar tillbaka mot den kraxande skatan.
Det är inte första gången som det händer i mitt liv.
Man klättrar och klättrar, kämpar och sliter för att nå dit upp.
Så när man precis börjar känna toppen med spetsen av sina fingrar då kommer dom där och sparkar ner än igen.
Men jag kommer tillbaka, har inget annat val.
Mina tänder värker igen.
Värre än någonsin tidigare. En nål som ligger och skaver på nerven.
Jag är på bristningsgränsen, humöret är uselt, skäller på folk.
Värktabletter...
Å tandläkaren har inga lösningar mer än att borra och borra igen i samma förbannade tänder som tidigare.
Åtta månader med ständig värk, ibland mindre, nu förjävligt.
Åtta månader att hålla skenet uppe.
Det rullar inga amerikanska tanks på Bagdads gator...
Jag läser böcker och ser på filmer.
Lyssnar på musik och samlar kraft.
Så jag kommer tillbaka.
Räkna med det
En skata satt och kraxade däruppe, tittade ner som om den skällde på mig, spottade efter mig.
Jag tror det är sånna känslor man har i sig om man växt upp i socialt föraktade bostadsområden.
Det spelar ingen roll hur lyckad man än blir i livet så finns den lille förbannade ormen där inne beredd att hugga dig där det gör som mest ont.
Historien är full av sådana exempel.
Människor som via ett revanschbegär slår sig fram men som alltid är sårbara för elitens och etablissemangets nålstick.
Jag tror att man genom den mentala underlägsenheten blir en blödig känslomänniska som resten av livet reagerar med reptilhjärnan när oförrätter(som man tycker att dom är) kastas i ens ansikte.
Reptilhjärnan är kall, tuff och hård.
Man stålsätter sig med det primitiva revanschbegäret och kastar ur sig elaka försvarskaskader.
Eller också gömmer man sig som ett sårat djur.
Smider planer.
Dom ska fan få se, de som svikit.
Jag smider planer.
Det handlar om överlevnad.
Jag spottar tillbaka mot den kraxande skatan.
Det är inte första gången som det händer i mitt liv.
Man klättrar och klättrar, kämpar och sliter för att nå dit upp.
Så när man precis börjar känna toppen med spetsen av sina fingrar då kommer dom där och sparkar ner än igen.
Men jag kommer tillbaka, har inget annat val.
Mina tänder värker igen.
Värre än någonsin tidigare. En nål som ligger och skaver på nerven.
Jag är på bristningsgränsen, humöret är uselt, skäller på folk.
Värktabletter...
Å tandläkaren har inga lösningar mer än att borra och borra igen i samma förbannade tänder som tidigare.
Åtta månader med ständig värk, ibland mindre, nu förjävligt.
Åtta månader att hålla skenet uppe.
Det rullar inga amerikanska tanks på Bagdads gator...
Jag läser böcker och ser på filmer.
Lyssnar på musik och samlar kraft.
Så jag kommer tillbaka.
Räkna med det
En klassisk helg i Truck Driver City
Det har inte varit ljust på flera dagar nu.
Min måndag gick i exakt samma färgskala så jag klev aldrig upp ur sängen.
Kanske beroende på att helgen gick i motsatt färgskala.
Det där med balansen som jag brukar tjata om.
Det började så perfekt i fredags när Mr Rare och Rockstjärnan kom farande med SJ ifrån två olika håll.
De skulle anlända ungefär samtidigt på TDC-central.
Men först blev mr Rare försenad i sitt X-2000, sedan blev Rockstjärnan försenad i sitt pendlarrymdskepp ifrån huvudstaden. Detta scenario gjorde att de tu trots allt landade samtidigt i småstaden.
Visst är SJ ett underbart företag.
Vi åkte raka spåret hem där Rockstjärnan(som var knäckt av två timmars påtvingad samvaro ihop med "hallå ba" junisar) behövde fukta strupen med lite vitt vin. Så vi käkade och drack vitt vin i timmar, vi tänkte stanna där, men Rockstjärnan började sukta efter nattklubb. Mr Rare var tveksam, jag själv var inte helt avog till idén. Så vi drog in med en taxi till nattklubben som på småstadsvis körde plus 30 på en fredag med lockande "Discoboys" som liveakt.
För Rare var det som att gå på cirkus, han fotade och dokumenterade medan jag som är "just a small town boy" tyckte att det var rätt skoj, Rockstjärnan såg mest förvirrad ut.
Avslappnad lördag ute på stan vandrandes igenom en massa butiker, en lång fika på Njuta där en gammal vän dök upp.
En finanshaj med ett musikerförflutet i synthgruppen Andrea Doria, det fick Rockstjärnan att gå igång, de snackade inspelningsstudior och hade namedropping-maraton om folk inom musikbranschen. Mr Rare ville inte vara sämre som gammal Lustans Lakejer-crew, han nämnde någon fullständig och komplett vinylsamling som han hade och som den gamle vännen blev rätt impad av. Jag själv hade inte mycket att tilläga utan åt min Foccacia och drack min Caffe Latte.
På kvällen laddade vi i hemmapuben.
Låtlistan såg ut så här ungefär:
Först hela cd:n ifrån David Bowies The Singles Collection.
Det var för mr Rare som avgudar den mannen.
Ja, ja, ja, jag gillar också Bowie.
Rockstjärnan hatar Lustans...så Rare och jag fick bara in några få sköna moves ifrån Kinde och grabbarna.
Men han gillar Reeperbahn.
Lirade Peepshow, Dansar, Marrakesh, Det vackra livet och En helt vanlig dag.
The Waterboys åkte på medan rävarna var iväg och pudrade näsan(nä, inga tyngre droger här inte).
Från Liveskivan A Golden Day:
Medicine Bow, Maggies Farm, Old England, Because the Night-The Pan Within och Spirit.
Sedan ett rejält Talking Heads-grepp:
Psycho Killer, Wild Wild Life, Burning Down The House, Road To Nowhere och Once In A Lifetime.
Avslutade med en egotripp medan taxin väntade...
The Charlatans, North Country Boy, en fantastisk låt ifrån cd:n Tellin´ Stories.
Hade bokat bord på kvarterskrogen Lilla Örebro och jag visste att mr Rare skulle gilla stället, han älskade det.
Jag tror att även Rockstjärnan tyckte om stället även om han inte var helt nöjd med allting.
Själv trivs jag oerhört bra där, både på luncherna och nu på den första kvällssittningen.
Suveränt trevlig personal och fin service. Avslappnande färger i svart och röd-orange, vitt i baren.
God mat och en drinklista som gör storstadsbarerna till bondbarer.
Jag hade en fruktansvärt trevlig kväll inne i ena hörnet på nedre våningen, folk kom och folk gick, det rann ner avsevärt mer än jag hade tänkt mig, poeten bjöd på en runda rom ifrån andra sidan rummet, det garvades och hettade till en smula då fem enormt stora truckare kom in och satte sig vid bordet bredvid och spillde Irish Coffe på Rares svindyra kavaj. Dom gick ganska snart igen. Snart var snacket igång igen, med kollegor och en gammal tonårsgängmedlem. Rare höll låda i soffan med några damer medan Rockstjärnan satt och orerade med några musikfixare till Schlagerfestivaler och annat, framgångsrika sådan sas det. Rockstjärnan gillade inte alls den enes nonchalanta attityd.
Lilla Örebro stängde klockan ett och hela stället drog vidare emot nattklubben. Jag och mr Rare tappade bort Rockstjärnan på vägen dit, vi trampade in där och rörde runt i några minuter innan en skitförbannad Rockstjärna, som irrat runt i centrala stan, ringde och skällde ut oss och ville åka hem. Istället guidade jag honom mot nattklubben som förstås hade vakter som var lika talbara som en tom ballong. Lägervakter hade de kunnat vara och alla fördomar jag har haft förstärktes tyvärr.
Rockstjärnan fick inte komma in då kassan hade stängt för fem minuter sedan så vi fick snällt vandra ut från lokalen och joina Rockstjärnan i en taxi tillbaka till la casa. Där var det sura miner och lite tjafs innan vi sa gonatt och gömde oss för varandra i några timmar. En fantastisk trevlig kväll var det trots det buttra slutet.
Var inte lika kaxig dagen efter, två partykvällar på rad har jag inte tagit mig igenom på väldigt länge.
Jag dricker oerhört sällan, bortsett ifrån det där glaset med vin eller öl till maten på helgen. Kanske även en whiskey efteråt ,men berusad är jag inte ofta. Ju äldre jag blir desto mindre orkar jag med, desto mindre tycker jag det är värt det priset som fyllorna tar genom bortkastade dagar och en trötthet utan gränser. Visst gillar jag berusningen då och då men inte det som kommer efteråt, därför tar jag det gärna lungnt. Men jäklar vicket party det blev denna helg och det var värt varje centiliter denna gång. Frukost och soffliggande var receptet under söndagen, Rockstjärnan skulle repa med sitt band och drog strax efter tolvslaget med en taxi medan mr Rare höll sig kvar till sen eftermiddag. Sambon körde mr Rare till station då jag inte vågade ratta bilen men jag satt bredvid på vägen in mot stan ifrån villaförorten. En klassisk helg var över!
Min måndag gick i exakt samma färgskala så jag klev aldrig upp ur sängen.
Kanske beroende på att helgen gick i motsatt färgskala.
Det där med balansen som jag brukar tjata om.
Det började så perfekt i fredags när Mr Rare och Rockstjärnan kom farande med SJ ifrån två olika håll.
De skulle anlända ungefär samtidigt på TDC-central.
Men först blev mr Rare försenad i sitt X-2000, sedan blev Rockstjärnan försenad i sitt pendlarrymdskepp ifrån huvudstaden. Detta scenario gjorde att de tu trots allt landade samtidigt i småstaden.
Visst är SJ ett underbart företag.
Vi åkte raka spåret hem där Rockstjärnan(som var knäckt av två timmars påtvingad samvaro ihop med "hallå ba" junisar) behövde fukta strupen med lite vitt vin. Så vi käkade och drack vitt vin i timmar, vi tänkte stanna där, men Rockstjärnan började sukta efter nattklubb. Mr Rare var tveksam, jag själv var inte helt avog till idén. Så vi drog in med en taxi till nattklubben som på småstadsvis körde plus 30 på en fredag med lockande "Discoboys" som liveakt.
För Rare var det som att gå på cirkus, han fotade och dokumenterade medan jag som är "just a small town boy" tyckte att det var rätt skoj, Rockstjärnan såg mest förvirrad ut.
Avslappnad lördag ute på stan vandrandes igenom en massa butiker, en lång fika på Njuta där en gammal vän dök upp.
En finanshaj med ett musikerförflutet i synthgruppen Andrea Doria, det fick Rockstjärnan att gå igång, de snackade inspelningsstudior och hade namedropping-maraton om folk inom musikbranschen. Mr Rare ville inte vara sämre som gammal Lustans Lakejer-crew, han nämnde någon fullständig och komplett vinylsamling som han hade och som den gamle vännen blev rätt impad av. Jag själv hade inte mycket att tilläga utan åt min Foccacia och drack min Caffe Latte.
På kvällen laddade vi i hemmapuben.
Låtlistan såg ut så här ungefär:
Först hela cd:n ifrån David Bowies The Singles Collection.
Det var för mr Rare som avgudar den mannen.
Ja, ja, ja, jag gillar också Bowie.
Rockstjärnan hatar Lustans...så Rare och jag fick bara in några få sköna moves ifrån Kinde och grabbarna.
Men han gillar Reeperbahn.
Lirade Peepshow, Dansar, Marrakesh, Det vackra livet och En helt vanlig dag.
The Waterboys åkte på medan rävarna var iväg och pudrade näsan(nä, inga tyngre droger här inte).
Från Liveskivan A Golden Day:
Medicine Bow, Maggies Farm, Old England, Because the Night-The Pan Within och Spirit.
Sedan ett rejält Talking Heads-grepp:
Psycho Killer, Wild Wild Life, Burning Down The House, Road To Nowhere och Once In A Lifetime.
Avslutade med en egotripp medan taxin väntade...
The Charlatans, North Country Boy, en fantastisk låt ifrån cd:n Tellin´ Stories.
Hade bokat bord på kvarterskrogen Lilla Örebro och jag visste att mr Rare skulle gilla stället, han älskade det.
Jag tror att även Rockstjärnan tyckte om stället även om han inte var helt nöjd med allting.
Själv trivs jag oerhört bra där, både på luncherna och nu på den första kvällssittningen.
Suveränt trevlig personal och fin service. Avslappnande färger i svart och röd-orange, vitt i baren.
God mat och en drinklista som gör storstadsbarerna till bondbarer.
Jag hade en fruktansvärt trevlig kväll inne i ena hörnet på nedre våningen, folk kom och folk gick, det rann ner avsevärt mer än jag hade tänkt mig, poeten bjöd på en runda rom ifrån andra sidan rummet, det garvades och hettade till en smula då fem enormt stora truckare kom in och satte sig vid bordet bredvid och spillde Irish Coffe på Rares svindyra kavaj. Dom gick ganska snart igen. Snart var snacket igång igen, med kollegor och en gammal tonårsgängmedlem. Rare höll låda i soffan med några damer medan Rockstjärnan satt och orerade med några musikfixare till Schlagerfestivaler och annat, framgångsrika sådan sas det. Rockstjärnan gillade inte alls den enes nonchalanta attityd.
Lilla Örebro stängde klockan ett och hela stället drog vidare emot nattklubben. Jag och mr Rare tappade bort Rockstjärnan på vägen dit, vi trampade in där och rörde runt i några minuter innan en skitförbannad Rockstjärna, som irrat runt i centrala stan, ringde och skällde ut oss och ville åka hem. Istället guidade jag honom mot nattklubben som förstås hade vakter som var lika talbara som en tom ballong. Lägervakter hade de kunnat vara och alla fördomar jag har haft förstärktes tyvärr.
Rockstjärnan fick inte komma in då kassan hade stängt för fem minuter sedan så vi fick snällt vandra ut från lokalen och joina Rockstjärnan i en taxi tillbaka till la casa. Där var det sura miner och lite tjafs innan vi sa gonatt och gömde oss för varandra i några timmar. En fantastisk trevlig kväll var det trots det buttra slutet.
Var inte lika kaxig dagen efter, två partykvällar på rad har jag inte tagit mig igenom på väldigt länge.
Jag dricker oerhört sällan, bortsett ifrån det där glaset med vin eller öl till maten på helgen. Kanske även en whiskey efteråt ,men berusad är jag inte ofta. Ju äldre jag blir desto mindre orkar jag med, desto mindre tycker jag det är värt det priset som fyllorna tar genom bortkastade dagar och en trötthet utan gränser. Visst gillar jag berusningen då och då men inte det som kommer efteråt, därför tar jag det gärna lungnt. Men jäklar vicket party det blev denna helg och det var värt varje centiliter denna gång. Frukost och soffliggande var receptet under söndagen, Rockstjärnan skulle repa med sitt band och drog strax efter tolvslaget med en taxi medan mr Rare höll sig kvar till sen eftermiddag. Sambon körde mr Rare till station då jag inte vågade ratta bilen men jag satt bredvid på vägen in mot stan ifrån villaförorten. En klassisk helg var över!
Fotbollsklimatet värre än klimathotet...
Det är tidig fredagkväll och dagen har varit som en gammaldags hemmafru.
Morgonen började visserligen som en man med hundpromenad i den djupaste av skogar.
Det slog mig när doggen trippade fram på stigen framför mig att hon är väldigt lik Steven Gerrard. Eller kanske var jag bara väldigt trött och inte vid mina sinnens fulla bruk. Men doggens lätta steg med bakfötterna vridna några grader ut ifrån kroppen som en mindre variant av en plog påminde starkt om Gerrards joggingstil. Sedan det kraftfulla rycket i djupled rakt mot målet som i detta fall kan anses en smula odefinerbart. Och gärna en glidtackling i sidled bakom en trädstam. Kusligt.
Men huset har dammsugits och städats, toaletterna har rengjorts och bråte har gömts undan eller kastats.
Det är en god helg i antågande.
Mentorn och Rockstjärnan är just på väg mot "Truck driver city" som baksidan kallar min småstad.
De färdas i vagn med SJ. Kanske kommer dom fram i tid. Dom åker ifrån två håll.
Mina nya favoriter "Okkervil River" dundrar runt i huset, självklart var jag tvungen att gå och köpa förra årets platta också.
Sämre men ändå shitgood!
Så det mesta är på topp här i TDC så varför gneta ihop något negativt när helgen lovar så mycket och många goda paraplyisar. Därför att jag är en förbannad glädjedödare, jag är född sån. Typ.
Åtminstone började det redan i lågstadiet...
Förbannade glädjedödare brukade gamla lagkamrater kalla mig när jag i lyckliga men naiva diskussioner gled in med några sanningar kryddade med överdoserad realism.
Så fotboll då...
Det brukar vara jag, jag, jag här. Det ju liksom min blogg.
Ungefär som det rosa bladets varumärkesbyggande av sina egna journalister.
Vi skriver om varandra vettja, sedan kan vi göra teveprogram med varandra vettja, å så slänger vi in varandras namn i krönikerandet vettja. Så behöver vi inga andra.
Så är min blogg också, med bara mig själv och doggen.
Varumärkesbyggande i ett mindre format, dock i ett format.
Glädjedödandet ja:
Denna höst och vinter har varit svår för den svenska fotbollen.
Det som jag börjar märka mest är någon sorts utmattningsprocess där de inblandade i denna allvarliga lek går på knäna och balanserar på gränsen till nerkrökta ryggar, nedstämdhet och utbrända hjärnor som flörtar hårt med den totala kollapsen och ett tillstånd av desillusionerade medvetanden.
Jag har haft kontakt med alla delar av rörelsen, jag har pratat med så kallat vanligt folk, och de flaggar alla för någon sorts trötthet. vet inte hur många som uttryckt negativa tanker kring det jag håller på med.
Alltså expertkommentator.
Dom är trötta på pladdret och alla dessa analyser som serveras i plural.
Hur svårt kan fotboll vara? Säger dom. Orkar inte se ett enda sträck till Pelle.
Johan Croneman skrev en lång text om detta i DN för någon vecka sedan och jag tror att han är inne på rätt spår, i alla fall om man ska tro de "vanliga" tittare som jag umgås med. Det finns inte så mycket mediaelit här i småstaden.
Jag får mail av frusterarade supportrar som är trötta på bortskämda spelare och tränare som de påstår inte längre har någon moral eller känsla för vad lojalitet ens luktar. Pengar och snabbaste väg ut och bort är det viktigaste.
Jag pratar med spelare och ledare som är så trötta på supportrar som hotar och bråkar, slåss och kräver respekt och makt att avsätta styrelser. Domare får skit av media, spelare och tränare. Alla är odugliga verkar det som. Domarna säger ingenting. Klubbarna går på knäna, ekonomin, driften, går knappt ihop någonstans. Alla kräks på giriga och skitiga agenter som sätter unga spelares hjärnor i brand, mera, mera, mera pengar. Sedan gnäller familjen på medierna och medierna gnäller på den känsliga fotbollsfamiljen. Det är verkligen hejbaberiba och hela havet stormar på samma gång.
Då har jag ändå inte nämnt publiknedgången i landet. Fotbollsklimatet är bra mycket värre än klimathotet verkar det som.
Eller också har jag extremt kritiska och negativa kontakter där ute i landet.
Som tur är har jag ofrivillig semester och mitt enda bekymmer just nu är om Mentorn, Rockstjärnan och jag ska käka ute eller hemma idag. När denna text inleddes var tågen i tid, det från baksidan är nu 20 minuter försenat medan den kungliga stadens stolta sj är right on time. Dags att plocka upp packet... Hasta la vista.
Morgonen började visserligen som en man med hundpromenad i den djupaste av skogar.
Det slog mig när doggen trippade fram på stigen framför mig att hon är väldigt lik Steven Gerrard. Eller kanske var jag bara väldigt trött och inte vid mina sinnens fulla bruk. Men doggens lätta steg med bakfötterna vridna några grader ut ifrån kroppen som en mindre variant av en plog påminde starkt om Gerrards joggingstil. Sedan det kraftfulla rycket i djupled rakt mot målet som i detta fall kan anses en smula odefinerbart. Och gärna en glidtackling i sidled bakom en trädstam. Kusligt.
Men huset har dammsugits och städats, toaletterna har rengjorts och bråte har gömts undan eller kastats.
Det är en god helg i antågande.
Mentorn och Rockstjärnan är just på väg mot "Truck driver city" som baksidan kallar min småstad.
De färdas i vagn med SJ. Kanske kommer dom fram i tid. Dom åker ifrån två håll.
Mina nya favoriter "Okkervil River" dundrar runt i huset, självklart var jag tvungen att gå och köpa förra årets platta också.
Sämre men ändå shitgood!
Så det mesta är på topp här i TDC så varför gneta ihop något negativt när helgen lovar så mycket och många goda paraplyisar. Därför att jag är en förbannad glädjedödare, jag är född sån. Typ.
Åtminstone började det redan i lågstadiet...
Förbannade glädjedödare brukade gamla lagkamrater kalla mig när jag i lyckliga men naiva diskussioner gled in med några sanningar kryddade med överdoserad realism.
Så fotboll då...
Det brukar vara jag, jag, jag här. Det ju liksom min blogg.
Ungefär som det rosa bladets varumärkesbyggande av sina egna journalister.
Vi skriver om varandra vettja, sedan kan vi göra teveprogram med varandra vettja, å så slänger vi in varandras namn i krönikerandet vettja. Så behöver vi inga andra.
Så är min blogg också, med bara mig själv och doggen.
Varumärkesbyggande i ett mindre format, dock i ett format.
Glädjedödandet ja:
Denna höst och vinter har varit svår för den svenska fotbollen.
Det som jag börjar märka mest är någon sorts utmattningsprocess där de inblandade i denna allvarliga lek går på knäna och balanserar på gränsen till nerkrökta ryggar, nedstämdhet och utbrända hjärnor som flörtar hårt med den totala kollapsen och ett tillstånd av desillusionerade medvetanden.
Jag har haft kontakt med alla delar av rörelsen, jag har pratat med så kallat vanligt folk, och de flaggar alla för någon sorts trötthet. vet inte hur många som uttryckt negativa tanker kring det jag håller på med.
Alltså expertkommentator.
Dom är trötta på pladdret och alla dessa analyser som serveras i plural.
Hur svårt kan fotboll vara? Säger dom. Orkar inte se ett enda sträck till Pelle.
Johan Croneman skrev en lång text om detta i DN för någon vecka sedan och jag tror att han är inne på rätt spår, i alla fall om man ska tro de "vanliga" tittare som jag umgås med. Det finns inte så mycket mediaelit här i småstaden.
Jag får mail av frusterarade supportrar som är trötta på bortskämda spelare och tränare som de påstår inte längre har någon moral eller känsla för vad lojalitet ens luktar. Pengar och snabbaste väg ut och bort är det viktigaste.
Jag pratar med spelare och ledare som är så trötta på supportrar som hotar och bråkar, slåss och kräver respekt och makt att avsätta styrelser. Domare får skit av media, spelare och tränare. Alla är odugliga verkar det som. Domarna säger ingenting. Klubbarna går på knäna, ekonomin, driften, går knappt ihop någonstans. Alla kräks på giriga och skitiga agenter som sätter unga spelares hjärnor i brand, mera, mera, mera pengar. Sedan gnäller familjen på medierna och medierna gnäller på den känsliga fotbollsfamiljen. Det är verkligen hejbaberiba och hela havet stormar på samma gång.
Då har jag ändå inte nämnt publiknedgången i landet. Fotbollsklimatet är bra mycket värre än klimathotet verkar det som.
Eller också har jag extremt kritiska och negativa kontakter där ute i landet.
Som tur är har jag ofrivillig semester och mitt enda bekymmer just nu är om Mentorn, Rockstjärnan och jag ska käka ute eller hemma idag. När denna text inleddes var tågen i tid, det från baksidan är nu 20 minuter försenat medan den kungliga stadens stolta sj är right on time. Dags att plocka upp packet... Hasta la vista.
Tre favoriter just nu
Det var den före detta kollegan Nora Strandberg som förra året tjatade på mig om att lyssna på bandet Okkervil River.
Ett favoritband som hon sa att det var. Så jag hasade iväg till den lokala skivhandlare (jo vi har en sån kvar här i Örebro) och lyssnade igenom den ensamma stackars cd som stod i hyllan. Har ingen aning om vilken cd det var, men hur som helst fastnade det inte utan jag lät cd:n stå kvar på sin plats.
Men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att ge bandet en ny chans då jag läste rätt fina recensioner om deras senaste skiva "The Stand Ins". Jag köpte cd:n utan att lyssna, som om jag visste att jag nu var redo. Att denna skiva är andra delen på något som från början skulle bli ett dubbelalbum hade jag ingen koll på, tidningsartiklar säger att förra årets "The Stage Names" var mycket bättre än "The Stand Ins". Läser man om vad bandet spelar för musik så är facket countryinfluerad indierock, jag själv har svårt att kategorisera det hela. Jag vet bara att jag föll handlöst för denna skiva som nu spelas om och om igen på mitt kontor på dagarna. Fullständigt briljant.
Jag har ju alltid varit något av en slow starter så jag hängde inte alls med när "Fleet Foxes" släppte sitt album i somras.
Har läst hur mycket som helst om dom, sett snuttar och inslag på teve och lyssnat med ena örat på radion när deras låtar spelats. Även detta album följde med på chans när jag gick ut ur butiken Najz Prajz på Drottninggatan.
Är så jäkla dålig på det så kallade musikrecensentspråket att jag inte heller här lyckas fånga in den rätta stämningen om vad "Fleet Foxes" är så jag överlåter det åt Malena Rydell på DN.
"Den amerikanska folkpopen håller på att bli utåtriktad igen. I alla fall kan man se supergruppen Fleet Foxes debut-album som ett tecken på det. Där andra nyfolkiga kolleger varit kufiska och krumma är Seattlebandet kosmiska, glada, enkla och stolta. De är mer futuristiska än retro. Deras pampiga visor låter nyreligiösa, påtända och hemgjorda i en lätt bindgalen kombination, spritsade med lika lätt bindgalen över allt svävande stämsång. De är som Crosby, Stills & Nash i en heliumballong. De mest extatiska styckena avlyssnas bäst på hög volym, med öppna fönster och hoppande solkatter på väggen. Ett sekulärt alternativ till morgonandakten i radio kanske." Malena Rydell.
Å den här skivan har jag ju redan skrivit om tidigare under hösten då stämningen för cd:n var perfekt.
Jag skrev så här då:
"Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan."
Ett favoritband som hon sa att det var. Så jag hasade iväg till den lokala skivhandlare (jo vi har en sån kvar här i Örebro) och lyssnade igenom den ensamma stackars cd som stod i hyllan. Har ingen aning om vilken cd det var, men hur som helst fastnade det inte utan jag lät cd:n stå kvar på sin plats.
Men för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att ge bandet en ny chans då jag läste rätt fina recensioner om deras senaste skiva "The Stand Ins". Jag köpte cd:n utan att lyssna, som om jag visste att jag nu var redo. Att denna skiva är andra delen på något som från början skulle bli ett dubbelalbum hade jag ingen koll på, tidningsartiklar säger att förra årets "The Stage Names" var mycket bättre än "The Stand Ins". Läser man om vad bandet spelar för musik så är facket countryinfluerad indierock, jag själv har svårt att kategorisera det hela. Jag vet bara att jag föll handlöst för denna skiva som nu spelas om och om igen på mitt kontor på dagarna. Fullständigt briljant.
Jag har ju alltid varit något av en slow starter så jag hängde inte alls med när "Fleet Foxes" släppte sitt album i somras.
Har läst hur mycket som helst om dom, sett snuttar och inslag på teve och lyssnat med ena örat på radion när deras låtar spelats. Även detta album följde med på chans när jag gick ut ur butiken Najz Prajz på Drottninggatan.
Är så jäkla dålig på det så kallade musikrecensentspråket att jag inte heller här lyckas fånga in den rätta stämningen om vad "Fleet Foxes" är så jag överlåter det åt Malena Rydell på DN.
"Den amerikanska folkpopen håller på att bli utåtriktad igen. I alla fall kan man se supergruppen Fleet Foxes debut-album som ett tecken på det. Där andra nyfolkiga kolleger varit kufiska och krumma är Seattlebandet kosmiska, glada, enkla och stolta. De är mer futuristiska än retro. Deras pampiga visor låter nyreligiösa, påtända och hemgjorda i en lätt bindgalen kombination, spritsade med lika lätt bindgalen över allt svävande stämsång. De är som Crosby, Stills & Nash i en heliumballong. De mest extatiska styckena avlyssnas bäst på hög volym, med öppna fönster och hoppande solkatter på väggen. Ett sekulärt alternativ till morgonandakten i radio kanske." Malena Rydell.
Å den här skivan har jag ju redan skrivit om tidigare under hösten då stämningen för cd:n var perfekt.
Jag skrev så här då:
"Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan."
Kapitulation inför egot och bekräftelsehungern
Jag har skrivit texter sedan 1982.
Från början var det bara små noteringar i en skolalmenacka, sedan blev de längre och längre.
Behovet att få ur sig tankar och små funderingar om måendet och vardagen har funnits där under många år.
Har också ofta pratat med mig själv, högt och tydligt, vad det betyder vet jag inte. Kanske är jag galen.
Men det har hela tiden funnits en stark längtan att formulera det som roterar inne i mig.
Att jag senare i livet skulle få skriva texter i tidningar och magasin är förstås något av ett mindre mirakel för någon med min bakgrund. Om sedan texterna är bra eller dåliga får förstås andra bedöma men det är ändå intressant att det tog flera år innan många läsare blev övertygade om att det var jag själv som skrev de krönikorna som publicerades.
Många var övertygade om att jag hade en spökskrivare, alltså en annan som skrev ner mina tankar på papper.
I sportbranschen är det ofta så det går till även om det blir fler och fler som skriver sina egna texter.
Jag har alltid sett en heder i att skriva själv.
Det är ju skrivandet som varit det lustfyllda och viktiga för mig, inte att få synas och höras.
Självklart redigeras texterna så att de kan få små grammatiska justeringar och andra mindre ändringar men att gå med på rena omvandlingar har varit tabu. Hellre avstår jag publicering av texten än att någon går in och förändrar den till något som inte är jag, något som jag inte kan stå för. Det handlar om stolthet.
En enda gång har jag kapitulerat inför egot och hungern efter bekräftelse.
En enda gång har jag låtit släppa en text som blivit förvandlad till någonting utom min kontroll.
Prestigefulla Offside ville publicera en text om min återkomst till Kina och Dalian tio år efter mitt proffsäventyr.
Jag ville hemskt gärna vara med där för att jag trodde att det skulle ge någon sorts tyngd till mitt skrivande, inte många får möjligheten att lägga ner sina bokstavsrader på magasinets vita papper.
Men den text som publicerades var visserligen bra men det var inte jag.
Offside jobbar hårt med de texter de släpper in, det vittnar flera om, det är väl därför kvaliteten är hög. Min ursprungliga text var bevisligen långt ifrån bra nog för att platsa. Fick inte till formen med dagboksskrivandet som de ville. Skrev två förslag och blev även intervjuad av Tobias Regnell. Fick sedan det färdiga förslaget på mailen och det var skrivet på ett helt annat sätt än hur jag skulle ha skrivit. Samma innehåll men med andra formuleringar och ord som jag aldrig skulle använda.
Jag hade säkert kunnat ha vissa invändningar men hela stämningen och karaktären på texten var någon annans, och om jag skulle få det publicerat så kände jag att jag inte ville skapa någon oreda och förstöra utgivningen.
Om ni vill läsa den versionen så finns den under Offside-Kina, återkomsten.
Har även skrivit en snarlik version som jag här enkelt kallar för Norrköpings Tidningar-Kina, återkomsten.
Där är det jag med hela själen och hjärtat. Redigeraren har släppt min text nästan helt som den var när jag skickade in den. Jag tror att ni kommer att märka en stor skillnad.
Det är säkert så att Offside-texten är både bättre och proffsigare men som sagt det är inte jag.
Norrköping Tidningar-texten däremot är jag till hundra procent.
Kommer aldrig mer sälja ut mitt ego på samma sätt igen.
Aldrig i livet.
Vill ha kontroll över mina grejer.
Från början var det bara små noteringar i en skolalmenacka, sedan blev de längre och längre.
Behovet att få ur sig tankar och små funderingar om måendet och vardagen har funnits där under många år.
Har också ofta pratat med mig själv, högt och tydligt, vad det betyder vet jag inte. Kanske är jag galen.
Men det har hela tiden funnits en stark längtan att formulera det som roterar inne i mig.
Att jag senare i livet skulle få skriva texter i tidningar och magasin är förstås något av ett mindre mirakel för någon med min bakgrund. Om sedan texterna är bra eller dåliga får förstås andra bedöma men det är ändå intressant att det tog flera år innan många läsare blev övertygade om att det var jag själv som skrev de krönikorna som publicerades.
Många var övertygade om att jag hade en spökskrivare, alltså en annan som skrev ner mina tankar på papper.
I sportbranschen är det ofta så det går till även om det blir fler och fler som skriver sina egna texter.
Jag har alltid sett en heder i att skriva själv.
Det är ju skrivandet som varit det lustfyllda och viktiga för mig, inte att få synas och höras.
Självklart redigeras texterna så att de kan få små grammatiska justeringar och andra mindre ändringar men att gå med på rena omvandlingar har varit tabu. Hellre avstår jag publicering av texten än att någon går in och förändrar den till något som inte är jag, något som jag inte kan stå för. Det handlar om stolthet.
En enda gång har jag kapitulerat inför egot och hungern efter bekräftelse.
En enda gång har jag låtit släppa en text som blivit förvandlad till någonting utom min kontroll.
Prestigefulla Offside ville publicera en text om min återkomst till Kina och Dalian tio år efter mitt proffsäventyr.
Jag ville hemskt gärna vara med där för att jag trodde att det skulle ge någon sorts tyngd till mitt skrivande, inte många får möjligheten att lägga ner sina bokstavsrader på magasinets vita papper.
Men den text som publicerades var visserligen bra men det var inte jag.
Offside jobbar hårt med de texter de släpper in, det vittnar flera om, det är väl därför kvaliteten är hög. Min ursprungliga text var bevisligen långt ifrån bra nog för att platsa. Fick inte till formen med dagboksskrivandet som de ville. Skrev två förslag och blev även intervjuad av Tobias Regnell. Fick sedan det färdiga förslaget på mailen och det var skrivet på ett helt annat sätt än hur jag skulle ha skrivit. Samma innehåll men med andra formuleringar och ord som jag aldrig skulle använda.
Jag hade säkert kunnat ha vissa invändningar men hela stämningen och karaktären på texten var någon annans, och om jag skulle få det publicerat så kände jag att jag inte ville skapa någon oreda och förstöra utgivningen.
Om ni vill läsa den versionen så finns den under Offside-Kina, återkomsten.
Har även skrivit en snarlik version som jag här enkelt kallar för Norrköpings Tidningar-Kina, återkomsten.
Där är det jag med hela själen och hjärtat. Redigeraren har släppt min text nästan helt som den var när jag skickade in den. Jag tror att ni kommer att märka en stor skillnad.
Det är säkert så att Offside-texten är både bättre och proffsigare men som sagt det är inte jag.
Norrköping Tidningar-texten däremot är jag till hundra procent.
Kommer aldrig mer sälja ut mitt ego på samma sätt igen.
Aldrig i livet.
Vill ha kontroll över mina grejer.
Lost in translation
Fastnade framför filmen "Lost in translation" sent igår kväll.
Jag har sett den säkert fem gånger och tänkte zappa vidare genom utbudet men fastande precis som jag gör varje gång den visas. Det är nåt magiskt i stämningen som trollbinder mig. Samtidigt är det förstås någon sorts igennkänning.
I filmen handlar det om Tokyo och den avdankade skådespelaren Bob(Bill Murray) som kommit dit för att casha in på reklamfilm och Charlotte(Scarlett Johansen) som är där med sin man som är fotograf men som aldrig har tid med henne. Bob och Charlotte finner något hos varandra i deras relation, en jakt på att finna nån mening i tillvaron kanske.
För min del handlade det om mitt år i Kina som var som en enda lost in translation-episod.
Jag garvar högt i scenen där Bill Murrays karaktär Bob ska filmas med ett glas Suntory whiskey i handen och den kreativa reklamfilmaren slänger iväg evighetslånga haranger på japansk till Bill. När tolken lutar sig fram för att överföra harangen till engelska så blir det bara en enda ynka mening. Så var det hela tiden för mig och när jag frågade tolken vad mer som sas rynkade han bara på näsan och sa: "Nothing important, only bullshit, bullshit."
Annars garvar jag inte så mycket under filmen.
Det är istället tomheten, tristessen och den mycket konstiga melankoliska känslan som bryter in i mig.
Det var som att leva i en artificiell värld som inte var på allvar på något sätt. Alla de här blinkande neonljusen, tysta hotellrum i natten då man inte kunde sova för att hemlängtan hade fått grepp i dig. Tevens flimmer som rullade runt på väggarna, udda och sjuka program, skrattsalvor ifrån skrattmaskiner.
Halvtomma hotellbarer med märkligt dåliga utländska artister som underhöll den trötta publiken.
Kareoke. Alltid kareoke vart man än kom.
Folk överallt, hysterisk trafik, det ständigt larmande stadsljudet och ytliga kontakter med människor man bara mötte en gång i livet och sedan var de borta.
Men framförallt var det den där känslan av tomhet, meningslöshet och melankoli som ständigt högg in i magen, samma känsla som hela filmen dryper av och det är just det som jag bara älskar med "Lost in translation".
Ännu sjukare är att jag ofta längtar efter den där tomheten och tristessen, den var samtidigt så kravlös och fri.
Ja, frihet är nog det rätta ordet för att fånga den tidens tillvaro.
Tid för fria tankar utan pressen att behöva betala hyra och upprätthålla en fasad som ska passa in i samhällets krav på att vara rätt, vara cool, smart och framgångsrik.
Att vara borta gör en fri.
Amsterdam
Taxichaufförer är likadana vart man än kommer i världen.
Som utlänning förväntas man alltid vilja besöka porrklubbar och sammetsröda märkliga barer.
Var i Amsterdam för att jobba häromdagen och där finns det en hel del av den varan.
Satt då i den där taxin och väntade vid ett stoppljus, till höger på andra sidan kanalen stod ett sånt där hus, upplysta fönster med nakna kvinnor på stolar väntande på torskar. Red light district låg visst bara några hundra meter från vårt fantastiskt vackert inredda hotell. Chaffisen satt och sneglade på oss, kröp fram med bilen eftersom våra huvuden var vridna mot de där fönstren. Jo, jag vet. Men det var svårt att låta bli. Chauffören vevade upp sitt allra bredaste leende innan han lite uppjagad frågade: Do you wanna go there, I know a very good place...
Så klart han visste men vi skakade på huvudet och pekade i riktning mot vårt hotell.
Jag hade inte varit i Amsterdam sedan jag var där med mina föräldrar i ungdomen, jag tror jag köpte ett stort jäkla svärd på en torgmarknad i city, det finns fortfarande kvar i någon kartong någonstans. I övrigt är minnena från staden små.
Jag vet inte varför jag inte besökt Amsterdam sedan dess. Såg inte mycket av den nu heller med det jag såg lovade väldigt mycket. Då talar jag inte om det där huset med de upplysta fönstren utan om alla andra vackra byggnader, kanalerna, schyssta hotell, snyggt inredda restauranger, butiker och kaféer. Jag kommer ihåg en skitig stad, sprutnarkomaner på gatorna. Nu var det stilrent, cyklar och snällt där vi rörde oss. Men kanske ser det annorlunda ut på andra platser i stan, platser där vi inte körde runt i taxin.
Jag var där för att jobba med landskampen mellan Holland och Sverige. Anlände runt tolv på onsdagen och åkte hem igen klockan halv tio dagen efter. Som vanligt är det speedworking som gäller vid matchresor.
Den här fighten dök upp ifrån ingenstans då Kanal 9 köpte rätten att sända den. Det kändes tryggt att vara tillbaka där jag huserat så mycket de senaste åren. Kanal 5 och Kanal 9, eller snarare hos produktionsbolaget IMG.
Nu är det väl inte så mycket själva bolaget som är det viktiga utan de som jobbar där.
Trivs jäkligt bra ihop med Ceder och Kahna som var dom som styrde upp sändningen ifrån Amsterdam.
Amsterdam ArenA var mäktig även om jag inte riktigt gillade de vallgravsliknande mellanrum som fanns mellan åskådarplatserna och planen. Intimiteten försvinner lite och jag är som de flesta andra lockad av den stämning som blir med en publik som nästan hänger in över planen. Men nu var det i och för sig bara halvfullt på arenan och troligtvis lär det rocka ordentligt när alla 50.000 är på plats. Matchen var som väntat, mest drag under den första halvleken, och då ifrån Holland, medan andra blev ryckig med en massa byten som alltid i vänskapslandskamper. Men det var kul att vara där.
Mr Rare is good and Rare...
Nära vänner växer inte på trädgrenar.
Nära vänner som uttrycker sina känslor om sina vänner innan man blivit nedgrävd i jorden är än mer "Rare".
Kanske är detta allt för navelskådande och egenkärt.
Egentligen.
Men mitt i kolsvarta och kalla vintern där sällan någon hör dig skrika kommer värmande ord från en nära vän.
Sånt gör en glad.
Det är ord som jag behöver i en tid av ovisshet.
Tack.
Osorterade strumpor och grappa
Ni vet ju vad man brukar säga om måndagar.
Trista och grå och lång väg till helg.
Inte alltid som jag håller med men denna förmiddag känns sådär...
Har dammsugit hela huset och torkat av bord och diskbänkar.
Solen slår in genom skitiga fönsterrutor och sticker in kniven med dåligt samvete i magen.
Torktumlade strumpor ifrån gårdagens tvätt ligger osorterade på golvet, i en enormt stor hög.
Hur många svarta nästan exakt likadana strumpor kan man egentligen ha?
Inte exakt likadana för då hade matchningen och ihopvikningen varit enkel utan nästan likadana...
Det var bättre förr när jag inte förstod bättre än att ha vita tubsockor med olika färger och mönster uppe på delen som drogs upp mot smalbenet. Det var som ett pussel för barn, krokodilen i det utsågade krokodilmönstret och hästen på sin plats. Enkelt och greit som dom sa i Stavanger.
Helgen var social då jag inte längre jobbar på de dagar som så kallade vanliga människor är lediga.
After work-öl i fredags med Gurkan och hans dam samt Joumalauta ifrån Haparanda, och Å förstås.
Inte blodigt alls utan lungnt och stilla i skinnsoffa på lokal i centrum av småstaden.
Sedan struts, trattkantarellsås och pressad potatis på lördagkvällen som blev desto senare.
Ihop med Joumalauta och The Gun.
Dyrt rött vin, fantastiskt gott. Amarone-grappa, cognac och en avslutande Bowmore runt tre på natten.
Under söndagen föll den första snön för året över mitt huvud.
Ett halvtungt huvud som sökte frisk luft för att rensa upp lite grann.
Vi tog (ihop med J och The Gun) med oss doggarna och åkte ut på landet i riktning mot Fellingsbro.
Vi vandrade på stigar och stråk som vandrats på sedan 15-1600-talet, över kalmark, ner i dalar med forsande vatten, upp för branta backar där stråtrövare förr låg i bakhåll på de arma stackare som behövde ta sig igenom de djupa skogarna.
The Gun som kan sin historia, speciellt den medeltida, berättade om dessa trakter som var nästan lika farliga och ökända som Tivedens hotfulla naturstigar. Doggarna hade otroligt kul, själv klafsade jag runt i lera och vatten men njöt av det tunga snöfallet som mjukt landade på mossan mellan trädstammarna.
Vi pausade vid ruinerna av det gamla kapellet ifrån runt 1640, balanserade över blöta och hala träpassager där ruttna löv låg och flinade. Det var tyst, vi pratade bara ibland, mindre ju längre vi gick men tempot höll hög pensionärsklass.
Knappt en mil vaggade vi genom naturen innan vi var framme vid miljöboven igen.
Ansiktet var så där väderbitet och ångande varmt som det brukar vara efter timmar ute i bushen, men jag frös lite om benen. Duschade doggen som badat i dypölar när vi kom hem, duschade själv också.
Var hungrig som en fattig kyrkråtta när middagen serverades hemma i soffan. Godispåsen åkte fram, lite te och en brownie köpt i fredags. Kollade på "Torsk på Tallin" och "Sällskapsresan" som inhandlats på rea på Najs...
Jag kröp in under filten och bara låg där och njöt med ett nöjt grin.
Du har det bra Pelle, du är bra Pelle.
Låt ingen annan få dig att tycka annorlunda!
Även om det nu är måndag igen.
Och strumporna ligger kvar på golvet.
Trista och grå och lång väg till helg.
Inte alltid som jag håller med men denna förmiddag känns sådär...
Har dammsugit hela huset och torkat av bord och diskbänkar.
Solen slår in genom skitiga fönsterrutor och sticker in kniven med dåligt samvete i magen.
Torktumlade strumpor ifrån gårdagens tvätt ligger osorterade på golvet, i en enormt stor hög.
Hur många svarta nästan exakt likadana strumpor kan man egentligen ha?
Inte exakt likadana för då hade matchningen och ihopvikningen varit enkel utan nästan likadana...
Det var bättre förr när jag inte förstod bättre än att ha vita tubsockor med olika färger och mönster uppe på delen som drogs upp mot smalbenet. Det var som ett pussel för barn, krokodilen i det utsågade krokodilmönstret och hästen på sin plats. Enkelt och greit som dom sa i Stavanger.
Helgen var social då jag inte längre jobbar på de dagar som så kallade vanliga människor är lediga.
After work-öl i fredags med Gurkan och hans dam samt Joumalauta ifrån Haparanda, och Å förstås.
Inte blodigt alls utan lungnt och stilla i skinnsoffa på lokal i centrum av småstaden.
Sedan struts, trattkantarellsås och pressad potatis på lördagkvällen som blev desto senare.
Ihop med Joumalauta och The Gun.
Dyrt rött vin, fantastiskt gott. Amarone-grappa, cognac och en avslutande Bowmore runt tre på natten.
Under söndagen föll den första snön för året över mitt huvud.
Ett halvtungt huvud som sökte frisk luft för att rensa upp lite grann.
Vi tog (ihop med J och The Gun) med oss doggarna och åkte ut på landet i riktning mot Fellingsbro.
Vi vandrade på stigar och stråk som vandrats på sedan 15-1600-talet, över kalmark, ner i dalar med forsande vatten, upp för branta backar där stråtrövare förr låg i bakhåll på de arma stackare som behövde ta sig igenom de djupa skogarna.
The Gun som kan sin historia, speciellt den medeltida, berättade om dessa trakter som var nästan lika farliga och ökända som Tivedens hotfulla naturstigar. Doggarna hade otroligt kul, själv klafsade jag runt i lera och vatten men njöt av det tunga snöfallet som mjukt landade på mossan mellan trädstammarna.
Vi pausade vid ruinerna av det gamla kapellet ifrån runt 1640, balanserade över blöta och hala träpassager där ruttna löv låg och flinade. Det var tyst, vi pratade bara ibland, mindre ju längre vi gick men tempot höll hög pensionärsklass.
Knappt en mil vaggade vi genom naturen innan vi var framme vid miljöboven igen.
Ansiktet var så där väderbitet och ångande varmt som det brukar vara efter timmar ute i bushen, men jag frös lite om benen. Duschade doggen som badat i dypölar när vi kom hem, duschade själv också.
Var hungrig som en fattig kyrkråtta när middagen serverades hemma i soffan. Godispåsen åkte fram, lite te och en brownie köpt i fredags. Kollade på "Torsk på Tallin" och "Sällskapsresan" som inhandlats på rea på Najs...
Jag kröp in under filten och bara låg där och njöt med ett nöjt grin.
Du har det bra Pelle, du är bra Pelle.
Låt ingen annan få dig att tycka annorlunda!
Även om det nu är måndag igen.
Och strumporna ligger kvar på golvet.
Mentorns Request
Mentorn var inne på bloggen igår.
Det var länge sedan han besökte mig på blohm.se.
I en kommentar uttrycker han glädje över min hyllning till Lennart Ottordahl och hans ledarskap, samtidigt nämner han en ett svagt minne om en krönika jag skrev i Örebro Kuriren 2003, strax efter Lennarts bortgång, där jag skriver om tungsinne och sorg över två omtumlande händelser. Jag vet att mentorn vill att jag återger den texten här inne, själv känns det lite slött med återanvändning av gamla texter som säkert är sämre skrivna än de jag numer skriver. Hoppas jag...
Men i och med att jag håller med mentorn och Robban(som också nämnde "Ottor" i en kommentar" om att Lennart inte får glömmas bort. Så här kommer texten som är lite lång för bloggens forum men det struntar jag blankt i.
"Blohm abdikerar inför tungsinnet och sorgen."
Det finns bra veckor, det finns dåliga och det finns avgrundsmörker.
Denna vecka har varit direkt kolsvart. Solen har visserligen gjort sitt bästa för att sprida lite ljus och värme, men till ingen nytta. Det är kallt just nu, kylan slår mig hårt i ansiktet. Tankarna är dimmiga, själen värker och tårarna rinner ned över mina kinder. Det finns samtidigt en stor vrede och rädsla i kroppen. Två känslomässigt starka händelser under 48 timmar är för mycket. Jag abdikerar inför tungsinnet och sorgen. Jag vill inte vara med, vill inte gå ur sängen, vill gömma mig under täcket.
Vreden och rädslan är förknippad med mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Landet är i chock, igen.
Oskulden påstår många att den försvann redan vid mordet på Olof Palme. Det var starten till ett brutalare samhälle. I alla fall känns det så. Trots det har vi levt i vår imaginära idyll där inget kan hända våra folkvalda. Det politiska våldet når inte oss. Det är sådant som händer i andra länder, inte här. Vi har trott att vi är lite bättre, lite ärligare.
Nu om inte tidigare borde vi lärt oss att brutalt och meningslöst våld inte är någon annans problem, det finns mitt bland oss och kan explodera när som helst. Det är tragiskt.
Vi är en del av Europa, av världen och måste ta vårt ansvar och inse det. Våld går säkert inte att utplåna men det går att hålla tillbaka. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken, vi kan inte gömma oss längre i vår nordiska avkrok.
Vi klarar oss inte själva, vi måste samarbeta på bred front, allt för att splittra ondskan i små ofarliga mikroorganismer.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste skyddas för det finns starka krafter som gör allt för att söndra.
MIN ANDRA STORA SORG gäller en god väns bortgång.
En räddare i nöden, en mentor, en stor fotbollspersonlighet och föreningsmänniska.
En mycket kompetent tränare och pedagog.
Min sista elittränare, Lennart Ottordahl, är avliden efter en hård kamp mot en motståndare som inte gick att besegra. Men gudarna ska veta att han försökte. Jag kan tänka mig att Lennart inte var speciellt välkänd här uppe i Närke, i mellansverige. Men i Göteborg men omnejd var han en mycket repekterad man med ett förflutet i alla de stora klubbarna.
Så se detta som en personlig hälsning eller en hyllning från mig till en man som de senaste åren betytt oerhört mycket för mig. Tyvärr visste han nog inte om detta, det är sådant man sällan säger till varandra medan man är mitt uppe i livet.
Det är ord som alltid kommer för sent.
När jag flyttade hem till Sverige och Göteborg från Norge och Stavanger var jag en person med ett stukat självförtroende efter en fotbollssäsong i moll. Först benbrott och sedan icke önskvärd, det var min verklighet.
Gais tog emot mig, Lennart Ottordahl tog emot mig. Sedan började en idrottssaga där Gais helt otippat och som nykomling i division ett tog sig upp i allsvenskan via ett dramatiskt kval mot Kalmar FF.
Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det.
Många såg honom som en grå och tråkig figur, men han hade en underfundig och svårtillgänglig humor. Man var tvungen att lära känna honom för att förstå den sidan. Jag vet inte vad Lennart såg hos mig men vi fann varandra. Han ville ha mig som sportchef hos grönsvart när jag meddelat att jag skulle sluta med fotboll. Men han fick sparken 2000, men kom tillbaka 2001. Då ville han ha in mig som assisterande tränare och det fick han.
När jag bestämt mig för att flytta hem till Örebro gjorde han allt för att hitta lösningar för att förmå mig att stanna och arbeta för Gais. Han lyckades inte med det , men han lyckades med väldigt mycket annat. Lennart var en nytänkare och var ett år före Djurgården med deras hyllade manual, tyvärr fick han inte den uppmärksamheten för det i Göteborg som blåränderna i Stockholm.
Jag begär inte att ni läsare ska förstå och dela mina känslor och min sorg över denne man, detta är personligt.
Lennart Ottordahl var en stor ledare och en ännu större människa, jag kommer sakna honom.
Ikväll tar jag mig en Guiness, tänker på de glada minnena och sjunger den gamla irländska visan:
Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling...
Texten var publicerad i Örebro-Kuriren fredagen den 12 september 2003
Det var länge sedan han besökte mig på blohm.se.
I en kommentar uttrycker han glädje över min hyllning till Lennart Ottordahl och hans ledarskap, samtidigt nämner han en ett svagt minne om en krönika jag skrev i Örebro Kuriren 2003, strax efter Lennarts bortgång, där jag skriver om tungsinne och sorg över två omtumlande händelser. Jag vet att mentorn vill att jag återger den texten här inne, själv känns det lite slött med återanvändning av gamla texter som säkert är sämre skrivna än de jag numer skriver. Hoppas jag...
Men i och med att jag håller med mentorn och Robban(som också nämnde "Ottor" i en kommentar" om att Lennart inte får glömmas bort. Så här kommer texten som är lite lång för bloggens forum men det struntar jag blankt i.
"Blohm abdikerar inför tungsinnet och sorgen."
Det finns bra veckor, det finns dåliga och det finns avgrundsmörker.
Denna vecka har varit direkt kolsvart. Solen har visserligen gjort sitt bästa för att sprida lite ljus och värme, men till ingen nytta. Det är kallt just nu, kylan slår mig hårt i ansiktet. Tankarna är dimmiga, själen värker och tårarna rinner ned över mina kinder. Det finns samtidigt en stor vrede och rädsla i kroppen. Två känslomässigt starka händelser under 48 timmar är för mycket. Jag abdikerar inför tungsinnet och sorgen. Jag vill inte vara med, vill inte gå ur sängen, vill gömma mig under täcket.
Vreden och rädslan är förknippad med mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh. Landet är i chock, igen.
Oskulden påstår många att den försvann redan vid mordet på Olof Palme. Det var starten till ett brutalare samhälle. I alla fall känns det så. Trots det har vi levt i vår imaginära idyll där inget kan hända våra folkvalda. Det politiska våldet når inte oss. Det är sådant som händer i andra länder, inte här. Vi har trott att vi är lite bättre, lite ärligare.
Nu om inte tidigare borde vi lärt oss att brutalt och meningslöst våld inte är någon annans problem, det finns mitt bland oss och kan explodera när som helst. Det är tragiskt.
Vi är en del av Europa, av världen och måste ta vårt ansvar och inse det. Våld går säkert inte att utplåna men det går att hålla tillbaka. Alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken, vi kan inte gömma oss längre i vår nordiska avkrok.
Vi klarar oss inte själva, vi måste samarbeta på bred front, allt för att splittra ondskan i små ofarliga mikroorganismer.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste skyddas för det finns starka krafter som gör allt för att söndra.
MIN ANDRA STORA SORG gäller en god väns bortgång.
En räddare i nöden, en mentor, en stor fotbollspersonlighet och föreningsmänniska.
En mycket kompetent tränare och pedagog.
Min sista elittränare, Lennart Ottordahl, är avliden efter en hård kamp mot en motståndare som inte gick att besegra. Men gudarna ska veta att han försökte. Jag kan tänka mig att Lennart inte var speciellt välkänd här uppe i Närke, i mellansverige. Men i Göteborg men omnejd var han en mycket repekterad man med ett förflutet i alla de stora klubbarna.
Så se detta som en personlig hälsning eller en hyllning från mig till en man som de senaste åren betytt oerhört mycket för mig. Tyvärr visste han nog inte om detta, det är sådant man sällan säger till varandra medan man är mitt uppe i livet.
Det är ord som alltid kommer för sent.
När jag flyttade hem till Sverige och Göteborg från Norge och Stavanger var jag en person med ett stukat självförtroende efter en fotbollssäsong i moll. Först benbrott och sedan icke önskvärd, det var min verklighet.
Gais tog emot mig, Lennart Ottordahl tog emot mig. Sedan började en idrottssaga där Gais helt otippat och som nykomling i division ett tog sig upp i allsvenskan via ett dramatiskt kval mot Kalmar FF.
Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det.
Många såg honom som en grå och tråkig figur, men han hade en underfundig och svårtillgänglig humor. Man var tvungen att lära känna honom för att förstå den sidan. Jag vet inte vad Lennart såg hos mig men vi fann varandra. Han ville ha mig som sportchef hos grönsvart när jag meddelat att jag skulle sluta med fotboll. Men han fick sparken 2000, men kom tillbaka 2001. Då ville han ha in mig som assisterande tränare och det fick han.
När jag bestämt mig för att flytta hem till Örebro gjorde han allt för att hitta lösningar för att förmå mig att stanna och arbeta för Gais. Han lyckades inte med det , men han lyckades med väldigt mycket annat. Lennart var en nytänkare och var ett år före Djurgården med deras hyllade manual, tyvärr fick han inte den uppmärksamheten för det i Göteborg som blåränderna i Stockholm.
Jag begär inte att ni läsare ska förstå och dela mina känslor och min sorg över denne man, detta är personligt.
Lennart Ottordahl var en stor ledare och en ännu större människa, jag kommer sakna honom.
Ikväll tar jag mig en Guiness, tänker på de glada minnena och sjunger den gamla irländska visan:
Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling...
Texten var publicerad i Örebro-Kuriren fredagen den 12 september 2003
Tränardinosaurierna har dött ut, halleluja!
På väg hem ifrån Halmstad i höstmörkret med idel rödvita Kalmariter på sätena runtomkring mig i SJ-vagnen kommer plötsligt en förlorad tanke tillbaka.
Jag är återigen hos Lunchtolvan och det där momentet då det uppstod ett kort tidsrum av obehag eftersom jag talade om sanningen om sortin ur ÖSK 1991, alltså konflikten med tränaren som handlade om ett överdrivet auktoritärt ledarskap.
Det var han som kallas Rosen som uttalade en intressant replik mitt i detta apropå att jag mådde jävligt dåligt under den typen av ledarskap.
"Det är väl ändå resultaten som är det viktigaste"
Så sa han...
Meningen är kort men säger egentligen det mesta om den tidens ledarskap.
För mig är människan viktigare än resultaten. Utan att individerna i laget mår bra och kan njuta av prestationen på planen så betyder resultatet ingenting. Det ultimata målet måste förstås vara att nå toppresultat med en fullständigt harmonisk och motiverad trupp. Inte en trupp som når framgång för att de är livrädda för vad som ska ske om dom inte vinner.
Men men. Den gamla tidens ledarskap är som tur är i princip borta från de stora arenorna. Dinosaurierna har dött ut och in har de lyhörda och lyssnande ledarna kommit. Därför är det också roligt och rätt att Kalmar FF vann SM-guldet igår.
I den klubben får man sticka ut och vara med och utforma hur spelarna bäst når optimala resultat, allt under Nanne Bergstrands lugna och tydliga ledarskap. Det är grymt befriande faktiskt!
Jag önskar att jag hade varit några år yngre så att jag fått tagit del av den ledarskapsstilen som just nu regerar. Vi ser det förutom i KFF också i Elfsborg, Hammarby, Gais och numer även ÖSK bara för att nämna några klubbar.
Är säker på att min egen karriär nått ännu lite högre med de förutsättningarna även om det är historia nu, men jag vet i alla fall att jag inte mådde speciellt bra under det auktoritära ledarskapet. Jag passar bäst ihop med det mjuka, lyssnande, ödmjuka och anförtroende ledarskapet.
Fick under mina två sista säsonger känna på det här under den bortgångne och mycket saknade Lennart Ottordahl i Gais.
Han var före sin tid med massor av träningsmetoder (inklusive den så kallade Djurgården-metoden som gav flera SM-guld) men framförallt med sitt extremt demokratiska och prestigelösa ledarskap. Problemet var bara att spelarna aldrig hann förstå det här med att delta och även ta ansvar för besluten som togs. De misstog det för svagt ledarskap och blev rädda och misstänksamma. Vissa blev förvirrade och visste inte hur de skulle agera. De var vana att få order och sedan genomföra dom utan att tänka själva. Detta är förstås bekvämt men även passivt och oansvarigt.
Delat ansvar och dialog är svårare men ger mer mogna och därför bättre fotbollspelare. Det är jag helt säker på men det krävs träning för att uppnå full tillit till metoden precis som det krävs mental träning, taktisk samt teknisk träning för att spela bra.
Jag vågar förstås inte påstå att Nanne står för exakt det här men att lyssna på spelarnas ord i intervjuer och att se dom spela ger intrycket att det är en enormt trygg och sammansvetsad grupp fotbollspelare som litar fullständigt på sin general som i sin tur litar hundraprocentigt på sina spelare under både träning och match.
Skrämseltaktik, hot och gapande i omklädningsrum är inte Nannes melodi.
Det är bland annat därför Kalmar FF nu tagit sitt första SM-guld i historien.
Mod och styrka kräver mognad.
Så grattis KFF!
Jag är återigen hos Lunchtolvan och det där momentet då det uppstod ett kort tidsrum av obehag eftersom jag talade om sanningen om sortin ur ÖSK 1991, alltså konflikten med tränaren som handlade om ett överdrivet auktoritärt ledarskap.
Det var han som kallas Rosen som uttalade en intressant replik mitt i detta apropå att jag mådde jävligt dåligt under den typen av ledarskap.
"Det är väl ändå resultaten som är det viktigaste"
Så sa han...
Meningen är kort men säger egentligen det mesta om den tidens ledarskap.
För mig är människan viktigare än resultaten. Utan att individerna i laget mår bra och kan njuta av prestationen på planen så betyder resultatet ingenting. Det ultimata målet måste förstås vara att nå toppresultat med en fullständigt harmonisk och motiverad trupp. Inte en trupp som når framgång för att de är livrädda för vad som ska ske om dom inte vinner.
Men men. Den gamla tidens ledarskap är som tur är i princip borta från de stora arenorna. Dinosaurierna har dött ut och in har de lyhörda och lyssnande ledarna kommit. Därför är det också roligt och rätt att Kalmar FF vann SM-guldet igår.
I den klubben får man sticka ut och vara med och utforma hur spelarna bäst når optimala resultat, allt under Nanne Bergstrands lugna och tydliga ledarskap. Det är grymt befriande faktiskt!
Jag önskar att jag hade varit några år yngre så att jag fått tagit del av den ledarskapsstilen som just nu regerar. Vi ser det förutom i KFF också i Elfsborg, Hammarby, Gais och numer även ÖSK bara för att nämna några klubbar.
Är säker på att min egen karriär nått ännu lite högre med de förutsättningarna även om det är historia nu, men jag vet i alla fall att jag inte mådde speciellt bra under det auktoritära ledarskapet. Jag passar bäst ihop med det mjuka, lyssnande, ödmjuka och anförtroende ledarskapet.
Fick under mina två sista säsonger känna på det här under den bortgångne och mycket saknade Lennart Ottordahl i Gais.
Han var före sin tid med massor av träningsmetoder (inklusive den så kallade Djurgården-metoden som gav flera SM-guld) men framförallt med sitt extremt demokratiska och prestigelösa ledarskap. Problemet var bara att spelarna aldrig hann förstå det här med att delta och även ta ansvar för besluten som togs. De misstog det för svagt ledarskap och blev rädda och misstänksamma. Vissa blev förvirrade och visste inte hur de skulle agera. De var vana att få order och sedan genomföra dom utan att tänka själva. Detta är förstås bekvämt men även passivt och oansvarigt.
Delat ansvar och dialog är svårare men ger mer mogna och därför bättre fotbollspelare. Det är jag helt säker på men det krävs träning för att uppnå full tillit till metoden precis som det krävs mental träning, taktisk samt teknisk träning för att spela bra.
Jag vågar förstås inte påstå att Nanne står för exakt det här men att lyssna på spelarnas ord i intervjuer och att se dom spela ger intrycket att det är en enormt trygg och sammansvetsad grupp fotbollspelare som litar fullständigt på sin general som i sin tur litar hundraprocentigt på sina spelare under både träning och match.
Skrämseltaktik, hot och gapande i omklädningsrum är inte Nannes melodi.
Det är bland annat därför Kalmar FF nu tagit sitt första SM-guld i historien.
Mod och styrka kräver mognad.
Så grattis KFF!
Förvirrad men klokare
Läser i DN att Kalmar FF:s tränare, Nanne Bergstrand, läser böcker i livsvisdom.
Rubriken talar om att böckerna ger honom svar.
Är rätt säker på att han måste vara en mycket klokare människa än mig.
Jag har också läst böcker i livsvisdom. Rätt många faktiskt.
Men jag har aldrig hittat några svar utan har bara blivit allt mer osäker för varje rad jag slukat.
Frågorna har staplat sig på varandra tills tankarna blivit helt förvirrade.
En vän med en helt annan ingång i livet sa till mig att sluta läsa sånt där skit.
Du blir bara dum i huvudet av det, sa han.
Men jag lyssnade inte till hans alarmerande rapport för jag sökte svar desperat.
Det var i en tid då jag inte mådde så bra och jagade lösningar överallt förutom hos mig själv.
Jag vandrade omkring i regnet vid det karga kustlandskapet på norska vestlandet, hade precis blivit fräsch efter ett benbrott men sprang rakt in i en körtelfeber istället. Jag var vek och kände mig som den ensamaste människan i världen.
Jag blev en sökare.
Läste allt om Buddismen, satte mig in i kristendomen, judendomen, suffismen och delar av islam.
Utforskade parapsykologi och astrologi. Testade annat krafs inom den så kallade new age världen.
Tog mig in i filosofin och började självstudera psykologi och samtalsterapi.
Det fanns så många som sa att någonstans i de här böckerna fanns svaret till gåtan till meningen med livet.
Så jag läste och läste, grubblade och grubblade, vandrade och filosoferade.
Jag antar att jag låg väldigt nära till att hamna inom någon sorts ism...
Men mitt kritiska tänkande och min cyniska världsbild tog mig ur sökandets grepp och förde mig tillbaka till det jag var.
Fast bara nästan för många av de visdomsord jag läst hade fastnat.
Jag blev mer ödmjuk, vänligare, mer omtänksam och vågade vara mer generös emot andra.
Jag jobbar med min avundsjuka som sipprar igenom ibland, försöker få balans i mitt ego.
Hoppas kunna bli bättre på att fokusera på det som är här och nu och inte sväva iväg i oroliga tankar om vad som ska ske senare och längre fram. Jag jobbar och jobbar med mig själv men de stora svaren har jag inte nått fram till än.
Jag funderar på att fråga Nanne. Når han SM-guld i morgon så kommer alla se att det verkligen är han som har svaren.
Själv är jag lika förvirrad som alltid. Något klokare kanske. Men förvirrad över livet och dess mening.
Rubriken talar om att böckerna ger honom svar.
Är rätt säker på att han måste vara en mycket klokare människa än mig.
Jag har också läst böcker i livsvisdom. Rätt många faktiskt.
Men jag har aldrig hittat några svar utan har bara blivit allt mer osäker för varje rad jag slukat.
Frågorna har staplat sig på varandra tills tankarna blivit helt förvirrade.
En vän med en helt annan ingång i livet sa till mig att sluta läsa sånt där skit.
Du blir bara dum i huvudet av det, sa han.
Men jag lyssnade inte till hans alarmerande rapport för jag sökte svar desperat.
Det var i en tid då jag inte mådde så bra och jagade lösningar överallt förutom hos mig själv.
Jag vandrade omkring i regnet vid det karga kustlandskapet på norska vestlandet, hade precis blivit fräsch efter ett benbrott men sprang rakt in i en körtelfeber istället. Jag var vek och kände mig som den ensamaste människan i världen.
Jag blev en sökare.
Läste allt om Buddismen, satte mig in i kristendomen, judendomen, suffismen och delar av islam.
Utforskade parapsykologi och astrologi. Testade annat krafs inom den så kallade new age världen.
Tog mig in i filosofin och började självstudera psykologi och samtalsterapi.
Det fanns så många som sa att någonstans i de här böckerna fanns svaret till gåtan till meningen med livet.
Så jag läste och läste, grubblade och grubblade, vandrade och filosoferade.
Jag antar att jag låg väldigt nära till att hamna inom någon sorts ism...
Men mitt kritiska tänkande och min cyniska världsbild tog mig ur sökandets grepp och förde mig tillbaka till det jag var.
Fast bara nästan för många av de visdomsord jag läst hade fastnat.
Jag blev mer ödmjuk, vänligare, mer omtänksam och vågade vara mer generös emot andra.
Jag jobbar med min avundsjuka som sipprar igenom ibland, försöker få balans i mitt ego.
Hoppas kunna bli bättre på att fokusera på det som är här och nu och inte sväva iväg i oroliga tankar om vad som ska ske senare och längre fram. Jag jobbar och jobbar med mig själv men de stora svaren har jag inte nått fram till än.
Jag funderar på att fråga Nanne. Når han SM-guld i morgon så kommer alla se att det verkligen är han som har svaren.
Själv är jag lika förvirrad som alltid. Något klokare kanske. Men förvirrad över livet och dess mening.
Lunchtolvan
Häromdagen var jag inbjuden till ett slutet sällskap som kallar sig Lunchtolvan.
De är logiskt nog tretton äldre män med svartvita ÖSK-hjärtan som aldrig slutar glöda.
Enögdhetens högborg är ett epitet som jag tror de själva skulle sluta upp bakom.
Dock med humorns glimt i ögat som sällskap.
Gänget som vill vara anonyma av rädsla för FRA-spionerna sitter med fingerade namn runt lunchbordet som skulle kunna vara runt men som inte är det då de inte är några riddare trots att de verbalt och med pennan slåss för sin fotbollsklubb.
Uppslutningen var inte hundraprocentig denna dag men namn som Tummisen, Kvarntorparen, Slug, Rosen, Fastig, Välfärden, Påsen och Åsby satt där och njöt av lunchbuffén. Ordförande B Sigvard Th-Stilig styrde samlingen med en inte alltid så stenhård hand.
Måste säga att jag aldrig trodde att jag skulle bli inbjuden till just detta gäng, var övertygad om att dom helst ville se mig rullad i tjära och utkörd ur stan. Min kritik har stundtals varit hård mot den klubb de älskar och har tjänat på olika sätt.
Men det är bra att få sina fördomar krossade ibland. Det lär en att inte tro en massa utan istället ta reda på hur det egentligen ligger till. Jag påstår inte att de grånade herrarna tycker allt jag gör är bra för så är det förstås inte, jag är rätt säker på att någon eller några satt inne med tankar som dom inte delade med sig till mig.
Men bara att bjuda in mig för att prata lite om mitt jobb som tevekommentator och även delta i livliga diskussioner om ÖSK:s säsong och vilka spelare som varit bra och mindre bra kändes ändå för mig rätt hedrande.
En enda gång satte historiens vassa kniv stämningen i gungning därinne i gemenskapen. Det var inte jag som tog upp det för det hade jag verkligen ingen tanke på att göra denna dag då respekt var det jag ville förmedla till herrarna.
Men man kan inte fly sin historia så då jag fick frågan om varför jag egentligen drog ifrån ÖSK där på vintern 1991-1992 så svarade jag precis så som det var. Det var knappast en ekonomisk fråga som en i samlingen antydde utan en konflikt mellan mig och tränaren. Jag började berätta min sanning om min sorti och det skapade direkt en hel del obehag så ämnet dog fort och vi övergick till viktigare saker. Å det var nog bra även om det kanske hade varit viktigt att få berätta då det inte verkade som att hela gänget hade koll på turerna vilket jag var helt säker på. Många rykten har nämligen flugit omkring i atmosfären har jag märkt under mina år i stan efter återkomsten 2002.
Men, men, Vissa saker är kanske bäst att begrava så att de inte börjar lukta.
Hur som helst hade jag två riktigt trevliga timmar ihop med de här sylvassa gubbarna som sitter på enormt mycket kunskap och historia om ÖSK. Åsikterna kommer säkert att gå isär många gånger i framtiden men min respekt för dom höjdes ändå rejält bara genom att få sitta där och lyssna på de spetsiga åsikterna som flög över bordet.
Å som sagt, mina egna fördomar pyste ur så att jag till sist satt där som en tom ballong.
De är logiskt nog tretton äldre män med svartvita ÖSK-hjärtan som aldrig slutar glöda.
Enögdhetens högborg är ett epitet som jag tror de själva skulle sluta upp bakom.
Dock med humorns glimt i ögat som sällskap.
Gänget som vill vara anonyma av rädsla för FRA-spionerna sitter med fingerade namn runt lunchbordet som skulle kunna vara runt men som inte är det då de inte är några riddare trots att de verbalt och med pennan slåss för sin fotbollsklubb.
Uppslutningen var inte hundraprocentig denna dag men namn som Tummisen, Kvarntorparen, Slug, Rosen, Fastig, Välfärden, Påsen och Åsby satt där och njöt av lunchbuffén. Ordförande B Sigvard Th-Stilig styrde samlingen med en inte alltid så stenhård hand.
Måste säga att jag aldrig trodde att jag skulle bli inbjuden till just detta gäng, var övertygad om att dom helst ville se mig rullad i tjära och utkörd ur stan. Min kritik har stundtals varit hård mot den klubb de älskar och har tjänat på olika sätt.
Men det är bra att få sina fördomar krossade ibland. Det lär en att inte tro en massa utan istället ta reda på hur det egentligen ligger till. Jag påstår inte att de grånade herrarna tycker allt jag gör är bra för så är det förstås inte, jag är rätt säker på att någon eller några satt inne med tankar som dom inte delade med sig till mig.
Men bara att bjuda in mig för att prata lite om mitt jobb som tevekommentator och även delta i livliga diskussioner om ÖSK:s säsong och vilka spelare som varit bra och mindre bra kändes ändå för mig rätt hedrande.
En enda gång satte historiens vassa kniv stämningen i gungning därinne i gemenskapen. Det var inte jag som tog upp det för det hade jag verkligen ingen tanke på att göra denna dag då respekt var det jag ville förmedla till herrarna.
Men man kan inte fly sin historia så då jag fick frågan om varför jag egentligen drog ifrån ÖSK där på vintern 1991-1992 så svarade jag precis så som det var. Det var knappast en ekonomisk fråga som en i samlingen antydde utan en konflikt mellan mig och tränaren. Jag började berätta min sanning om min sorti och det skapade direkt en hel del obehag så ämnet dog fort och vi övergick till viktigare saker. Å det var nog bra även om det kanske hade varit viktigt att få berätta då det inte verkade som att hela gänget hade koll på turerna vilket jag var helt säker på. Många rykten har nämligen flugit omkring i atmosfären har jag märkt under mina år i stan efter återkomsten 2002.
Men, men, Vissa saker är kanske bäst att begrava så att de inte börjar lukta.
Hur som helst hade jag två riktigt trevliga timmar ihop med de här sylvassa gubbarna som sitter på enormt mycket kunskap och historia om ÖSK. Åsikterna kommer säkert att gå isär många gånger i framtiden men min respekt för dom höjdes ändå rejält bara genom att få sitta där och lyssna på de spetsiga åsikterna som flög över bordet.
Å som sagt, mina egna fördomar pyste ur så att jag till sist satt där som en tom ballong.
Nådens år 2008
Vi försökte göra Stockholm till New York.
Tjejen och jag.
Det gick väl inget vidare även om vi la upp dagarna på samma sätt som besöket i NY sommaren 2007.
Tidig uppgång och frukost på hotellet, sedan kaffet på en skön kaffebar någonstans i city beroende på att hotellkaffet smakade...kastrerad kattavfall.
Sedan började vi vandra och vandra och vandra och vandra.
Genom stadsdelar, in i butiker, stopp på barer eller kaféer å så vidare igen ut i den bullriga verkligheten.
Gamla Stan blev enbart en passage för att ta sig till Söder denna gång. Götgatsbacken upp i regn och blåst med paus på Espressino där Å påstod att hon fick den godaste Café Latte hon druckit på väldigt länge, själv tog jag en Macciato och den var helt i linje med vad jag hade förväntat mig. Vi sick sackade oss upp för backen, in och ut ur klädaffärerna.
Målet var Skrapan där vi ville leka Merriot Hotells skybar genom att ta oss upp till restaurangen "Och himlen därtill" och dess bar with a view. Men vi fick vända vid den låsta dörren som inte öppnade förren sen eftermiddag.
Senare fick vi nöja oss med Royal Vikings skybar med utsikt över Söder Mälarstrand och byggkranarna ut mot Vasastan.
Nionde våningen...Merriots bar låg på åttiosjätte.
Men Söder är inte min favoritstadsdel fast det på något sätt borde vara det, så vi vände ganska snabbt ner mot city igen. Söder har själ brukar det heta medan jag mest tycker att det är skitigt och ofräscht, i alla fall huvudstråken medan det säkert finns platser som jag inte känner till som andas mer god karma. Men Söder med sin självförhärligande Sofo-latte-elit har blivit något av en parodi.
Jag gillar Östermalm och det är väl som att sparka sig själv mellan benen. Det är rikt, rent, tyst och med massor av fin arkitektur. Mysiga butiker, Östermalmstorg, restauranger och barer överallt. För de som gillar fokvimmel och buller och halvt kaos finner självklart stadsdelen öde och steril. Kanske har jag blivit färgad av stadsdelen genom att lära känna den bäst då jag bott många nätter på hotell runt Humlegården. Å visst är väl detta Hjalmar Söderberg-land till vissa delar...
Många ogillar Drottninggatan och dess turistiska aproach men längst upp mot (tror jag) Vasastan är det trångt och nära och där finns en skön känsla av småstad. Här flyter jag gärna omkring om tiden finns.
Å jag och Å flöt omkring på gator och torg, genom regn, kyla och sol. Vi passerade Sergels Torg, gick via Norrmalmstorg och blev kulturella inne i Hallwyllska museet där familjen Hallwyls stora samlingar av konst, vapen, serviser står.
Våningen står som den såg ut i början av nittonhundratalet då Walther och Wilhelmina von Hallwyl donerade hela våningen till svenska staten.
Kultur, shopping, promenader och mat och dryck.
Så kan man alltså också fördriva sina dagar i slutet av oktober och början av november i nådens år 2008.
Tjejen och jag.
Det gick väl inget vidare även om vi la upp dagarna på samma sätt som besöket i NY sommaren 2007.
Tidig uppgång och frukost på hotellet, sedan kaffet på en skön kaffebar någonstans i city beroende på att hotellkaffet smakade...kastrerad kattavfall.
Sedan började vi vandra och vandra och vandra och vandra.
Genom stadsdelar, in i butiker, stopp på barer eller kaféer å så vidare igen ut i den bullriga verkligheten.
Gamla Stan blev enbart en passage för att ta sig till Söder denna gång. Götgatsbacken upp i regn och blåst med paus på Espressino där Å påstod att hon fick den godaste Café Latte hon druckit på väldigt länge, själv tog jag en Macciato och den var helt i linje med vad jag hade förväntat mig. Vi sick sackade oss upp för backen, in och ut ur klädaffärerna.
Målet var Skrapan där vi ville leka Merriot Hotells skybar genom att ta oss upp till restaurangen "Och himlen därtill" och dess bar with a view. Men vi fick vända vid den låsta dörren som inte öppnade förren sen eftermiddag.
Senare fick vi nöja oss med Royal Vikings skybar med utsikt över Söder Mälarstrand och byggkranarna ut mot Vasastan.
Nionde våningen...Merriots bar låg på åttiosjätte.
Men Söder är inte min favoritstadsdel fast det på något sätt borde vara det, så vi vände ganska snabbt ner mot city igen. Söder har själ brukar det heta medan jag mest tycker att det är skitigt och ofräscht, i alla fall huvudstråken medan det säkert finns platser som jag inte känner till som andas mer god karma. Men Söder med sin självförhärligande Sofo-latte-elit har blivit något av en parodi.
Jag gillar Östermalm och det är väl som att sparka sig själv mellan benen. Det är rikt, rent, tyst och med massor av fin arkitektur. Mysiga butiker, Östermalmstorg, restauranger och barer överallt. För de som gillar fokvimmel och buller och halvt kaos finner självklart stadsdelen öde och steril. Kanske har jag blivit färgad av stadsdelen genom att lära känna den bäst då jag bott många nätter på hotell runt Humlegården. Å visst är väl detta Hjalmar Söderberg-land till vissa delar...
Många ogillar Drottninggatan och dess turistiska aproach men längst upp mot (tror jag) Vasastan är det trångt och nära och där finns en skön känsla av småstad. Här flyter jag gärna omkring om tiden finns.
Å jag och Å flöt omkring på gator och torg, genom regn, kyla och sol. Vi passerade Sergels Torg, gick via Norrmalmstorg och blev kulturella inne i Hallwyllska museet där familjen Hallwyls stora samlingar av konst, vapen, serviser står.
Våningen står som den såg ut i början av nittonhundratalet då Walther och Wilhelmina von Hallwyl donerade hela våningen till svenska staten.
Kultur, shopping, promenader och mat och dryck.
Så kan man alltså också fördriva sina dagar i slutet av oktober och början av november i nådens år 2008.
Fyra dagar i Stockholm-Tjugo år tillsammans
Året var 1988.
Jag hade precis avslutat en fotbollsäsong med BK Forward där vi i sista stund lyckades klara oss kvar i den gamla norrettan. Min egna säsong hade varit mycket bra och jag låg i förhandling med ÖSK som precis vunnit ett kval och gått upp i allsvenskan. Det var höst förstås och äntligen kunde vi lirare gå in i partyperioden innan den nya försäsongen.
Vi var ett vilt gäng, unga, naiva och oförstörda.
Kände oss som kungar i våra hockeyfrillor med ljusa slingor i.
Gänget drog runt på krogarna i stan där vi tyckte att vi var jävligt snygga, charmiga och säkert även coola.
Tjejer var sällan något som ansågs som ett onåbart mål när vi väl nått ut på nattklubbarna i stan.
Just den här kvällen jag nu tänker bikta mig om hade jag inte tänkt att gå ut.
Låg i min svarta skinnsoffa med en whiskey i handen och såg på TV när "Barre" ringde och ville ha med mig ut på ett par stänkare. Inget överdrivet som han sa...bara ett par gamla hederliga 80-tals groggar.
Så jag svidade om och drog ut i strid.
Intog ett par barer, satt några timmar, och tänkte sedan hasa mig hemåt.
Men naturligtvis var jag tvungen att kolla in kön utanför nattklubben Greven på Stortorget i Örebro.
Det var packat utanför och precis när jag var på väg att lämna stället kom en Louise Drevenstam gående och ställde sig i vimlet. Hon var en fruktansvärt vacker varelse som jag av någon anledning kände att det fanns anledning att närma mig.
En tjej som senare med framgång deltog i någon sorts Föken Sverige-tävling och därefter självklart flyttade till Stockholm och blev tillsammans med en popstjärna. Men det var senare för just då levde min dröm fortfarande.
Några timmar senare hade jag sprungit in i en helt annan tjej som jag aldrig sett förut.
Jag var 21 år och knappast ute efter något permanent tillstånd med sällskap i min lägenhet på Öster.
Jag var väl...skulle jag kunna tänka mig...mest ute efter att svinga runt i en lampkrona under några sena timmar.
Men där misstog jag mig rejält. Det var tvärstopp. Jag hade sprungit in i en tjej med moral.
Det där är tjugo år sedan och jag är fortfarande tillsammans med den där tjejen, som det visade sig, kom från Västmanland och Sala. Vi har hunnit avverka fyra städer, två länder förutom hemlandet och åtta bostäder ihop.
En livsresa som precis som de allra flesta livsresor passerat både himmel och helvete.
Hade det varit upp till mig så hade nog resan varit bra mycket kortare då jag som de flesta andra män flyr så fort det börjar bli lite jobbigt. Fightas gör vi överallt annars föutom i våra förhållanden.
Men Å har fightas och det är jag jäkligt glad för idag då det är rätt häftigt att märka hur man växt ihop och blivit en och samma person men med friheten att ändå få göra sina egna saker där mitt i tvåsamheten.
Kanske en av många nycklar för att få det att fungera.
Men va vet jag?
Är trots detta knappast någon auktoritet på området.
Lär knappast sitta och ge relationstips i paneler.
Hur som helst så firades de tjugo åren tillsamman i Stockholm under fyra dagar denna vecka.
Torsdag till Söndag.
Turister i huvudstaden och det var några fina dagar trots spöregn, blåst, minusgrader och strålande sol.
Vi skulle ha varit på en annan plats egentligen men shit did happend.
Men vi är nöjda.
Två män som räddade världen
Jag parkerade hyrbilen utanför Råsunda och tog tunnelbanan in till centrala Stockholm.
Det var måndag och en helg i London med fotboll på Stamford Bridge låg bakom mig.
Nu vandrade jag omkring inne i stan och såg på folk.
Började i Gallerian och tog mig vidare ner mot Norrmalmstorg och in på Biblioteksgatan där shoppingpåsarna gick omkring med sina ägare. Det var fullt på Espresso house vid Stureplan så jag tog en lov inne i Stureplansgallerian och ringde några samtal för att få fikasällskap men människor jobbar visst mitt på en vardag.
Är inte det konstigt?
Gick igenom NK:s nedre plan och bort mot Sergels torg, steg in i Kulturhuset för att kolla upp vad teatern bjuder på inför helgen, plockade med mig lite information och gick ut igen. Passerade Hötorget med alla frukters färger och ner på Gamla Brogatan till Vasagatan och satte mig i en timma på Espresso House såg ut över jäktade människor genom det enorma skyltfönstret. Läste tidningar, planerade och surfade på min I-Phone medan en stor Cafe Latte stod varm och stolt framför mig på bordet. Åt snabbmat på Sala Thai vid Centralstationen och for sedan med den blå linjen tillbaka ut mot Solna Centrum där de två vise männen plötsligt satt framför mig på ytterligare ett kafé inne i köpcentrumet.
Jag tog av mig jackan en trappa upp och satte mig ner med en kvällstidning jag kände mig tvingad att köpa för att få lite information som jag förstås gott kunde vara utan, som vanligt.
Men Fredrik Virtanens texter har de senaste veckorna varit riktigt bra. Så även denna dag.
Trött på mjölk sippade jag istället på en Macciato med endast några skvättar av den vita vätskan.
Det tog några minuter innan mina öron växt klart och ord från främmande män började dansa in till medvetandet.
Så där satt dom mitt framför mig, två män som visste allt om allt.
Två män som kunde rädda världen om de bara suttit på en större arena än detta lilla anonyma fik.
Den som pratade mest, det var han med Queens of the stone age-tröjan på sig.
En kille med en betydande mage, sneakers, kulturglasögon och Rockabilly-frilla.
Han pratade och pratade, som en maskin.
Jag satt där i knappt en halvtimma och de båda killarna pratade med en självklarthet och säkerhet som slår allt jag varit med om. Världens alla svåraste problem avhandlades, hemligheter för oss dödliga hade de alla svar på och jag tänkte wow, vilket scoop, sicka experter och imponerande individer. Var det Reinfeldt, Obama, Putin i en dräkt av halvtjock kille i kulturglasögon och Rockabilly-frilla?
De tog sig igenom USA:s politik förstås, och den amerikanska populärkulturen på en gång, samt den totala anglosaxiska diton. Sedan blev det Ryssland, finanskrisen, försvarsmakten och hemliga skyddsrum som bara dom visste existerade. Krigsstrategier, tre dagars gerillastrategier mot ryssar och det svenska försvaret som är dött.
Sedan lite Tyskland, spanska inbördeskriget, svenska frivilliga, organiserad brottslighet och huliganism.
Pust!
Allt detta på en knapp halvtimma och jag satt stum av beundran, vilka hjältar.
Tänk att veta så mycket om så många saker.
Stort.
Själv är det så att ju mer jag lär om livet,
desto osäkrare blir jag angående det som finns runt omkring mig.
Men jag lär inte heller rädda någon värld...
Blod, svett och kanske tårar...
Man lär sig aldrig.
Det finns inga genvägar till någonting här i livet.
Så käka inte inte värktabletter för att gå på fester, käka inte heller tabletter för att orka jobba.
Jag gjorde det och fick betala priset.
Två dagar i skiten och då talar jag mer eller mindre bokstavligt.
En kraschad mage är ingen lek för en sjöman.
Men nu tror jag att jag är på rätt väg igen och det är i sista stund, som vanligt.
För ni som läser den här bloggen vet ju att jag nästan alltid är sjuk precis innan en Englandsresa.
Taskigt psyke?
Tja kanske?
Men nu går jag in i en sista hektisk arbetsperiod i kommenterandet och då är det rätt skönt att vara frisk.
ÖSK-Gais idag och det var fan ingen match som gjorde någon glad.
Avresa London i morgon kväll.
Chelsea mot Liverpool på söndag och det gör mig desto gladare.
Förväntningarna på den matchen är extremt höga, jag hoppas på en stor match även om jag är medveten om att dessa "Big games" ofta slutar i ett antiklimax. Men att vara på plats känns stort även om det skulle bli en stängd och statisk eftermiddag på Stamford Bridge.
Som NH-Geeraard brukar säga om kommenteringsuppställningen på Stamford Bridge på söndag:
Big games, big names!
Måndag innebär en inte lika stor match på Råsunda. AIK mot ÖSK i en på förhand iskall historia.
Tisdag blir en vilodag innan en Boråsresa står på tur och mötet mellan Elfsborg och Djurgården.
Det kan bli en stekhet story ute på konstgräset på Borås arena om helgens matcher slutar på "rätt" sätt.
Därefter blir det fyra sköna hotell och semesterdagar i Stockholm ihop med donnan.
Vanlig turist det har jag aldrig varit i vår kungliga huvudstad.
Ett jubileum ska firas.
En vecka senare är det allsvensk avslutning och det innebär sista sändningen för året i C+.
Sedan är jag arbetslös.
Eller arbete lär jag ha massor av men ingen inkomst.
Uppbyggnad av företag tar tid och kostar svett.
Men så mycket pengar blir det inte till en början.
Hur det här kommer att sluta?
Jag vågar inte tänka på det...
Det finns inga genvägar till någonting här i livet.
Så käka inte inte värktabletter för att gå på fester, käka inte heller tabletter för att orka jobba.
Jag gjorde det och fick betala priset.
Två dagar i skiten och då talar jag mer eller mindre bokstavligt.
En kraschad mage är ingen lek för en sjöman.
Men nu tror jag att jag är på rätt väg igen och det är i sista stund, som vanligt.
För ni som läser den här bloggen vet ju att jag nästan alltid är sjuk precis innan en Englandsresa.
Taskigt psyke?
Tja kanske?
Men nu går jag in i en sista hektisk arbetsperiod i kommenterandet och då är det rätt skönt att vara frisk.
ÖSK-Gais idag och det var fan ingen match som gjorde någon glad.
Avresa London i morgon kväll.
Chelsea mot Liverpool på söndag och det gör mig desto gladare.
Förväntningarna på den matchen är extremt höga, jag hoppas på en stor match även om jag är medveten om att dessa "Big games" ofta slutar i ett antiklimax. Men att vara på plats känns stort även om det skulle bli en stängd och statisk eftermiddag på Stamford Bridge.
Som NH-Geeraard brukar säga om kommenteringsuppställningen på Stamford Bridge på söndag:
Big games, big names!
Måndag innebär en inte lika stor match på Råsunda. AIK mot ÖSK i en på förhand iskall historia.
Tisdag blir en vilodag innan en Boråsresa står på tur och mötet mellan Elfsborg och Djurgården.
Det kan bli en stekhet story ute på konstgräset på Borås arena om helgens matcher slutar på "rätt" sätt.
Därefter blir det fyra sköna hotell och semesterdagar i Stockholm ihop med donnan.
Vanlig turist det har jag aldrig varit i vår kungliga huvudstad.
Ett jubileum ska firas.
En vecka senare är det allsvensk avslutning och det innebär sista sändningen för året i C+.
Sedan är jag arbetslös.
Eller arbete lär jag ha massor av men ingen inkomst.
Uppbyggnad av företag tar tid och kostar svett.
Men så mycket pengar blir det inte till en början.
Hur det här kommer att sluta?
Jag vågar inte tänka på det...
Nu faller även Blohm...
Det finns händelser som man helst bara vill glömma. Min sista match i karriären var en sådan.
Gais var klara för nedflyttning precis som Västra Frölunda och vi möttes i den mest ointressanta matchen genom tiderna där på hösten 2000. Efter matchen i omklädningsrummet gav jag bort min matchtröja till en supporter och tänkte inte mer på det. För mig betydde den just då ingenting. Nu åtta år senare dyker det upp en kommentar på min blogg som gör att jag skäms lite grann. Jag borde nog ha värderat tröjan mer än vad jag gjorde. Det finns en annan person som gjort det.
Tack som fan! Jag känner mig hedrad.
En sjukt bra historia
Dessutom får ni en bonus om ni går in och läser artikeln.
Kolla in den vackra bilden på killen med frillan!
Förbannat trött, men ändå rätt nöjd.
Är nyss hemkommen ifrån min första handbollsmatch på väldigt många år.
Lif Lindesberg spöade Guif i en match där missar och bök stod i centrum innan Lindesberg sprang iväg i andra halvlek och vann betryggade. Det var precis så kul som jag väntat mig. Intensivt, nära spelet, spännande.
Men jag är trött som satan.
Lördagens 100-års bankett ihop med ÖSK blev exakt så påfrestande som jag var rädd för.
Jag tryckte i mig värktabletter och drog iväg till Conventum där kostymer och slipsar dominerade ibland männen och där kvinnorna som vanligt var elegantare och mer varierade i sina klänningar, kjolar, högklackat och boots.
Det var fullpackat förstås, sportprofiler, politiker, affärsmän, musiker och journalister minglade och tog i hand.
Gamla spelare i bandy, hockey och fotboll intervjuades och hyllades mellan maten, drycken och underhållningen från scenen. En underhållning som var precis så där menlöst smetig som den alltid är på banketter där det ska finnas nåt för alla.
Utom för mig.
Shirley Clamp, Magnus "Fame" Bäcklund, Tenoren Barry Banks i kilt som sjöng You ´ll never walk alone på ett himmelskt sätt och lite spex och stoj av Hjalmar från Viiby by. Bred familjeunderhållning, typ.
Satt vid ett bord ihop med närmaste grannarna Magnus Erlingmark, Dan Sahlin och Arnor Gudjohnsen. Tillsammans med sina flickvänner förstås. Det var trevligt, Erlingmark och hans fru var på strålande humör och snackade och snackade, Sahlin satt mest och mös medan Arnor verkade blyg och vaknade inte förren ett gäng stänkare glidit ner innanför den så kallade västen, likaså var det med hans dam som nästan somnade innan hon plötsligt drog igång ordentligt i slutet av middagen till tonerna av Tom Jones via Magnus Bäcklund.
Jag hade väldigt trevligt men lagom till efterrätten gick min mage på lunch, den kraschade i kramper men jag bet ihop och bet ihop, log och pratade, log och hälsade på folk medan svetten lackade i pannan.
Allt beröm och alla uppmuntrande ord som jag tog emot med stolthet under kvällen hjälpte till att hålla den totala kollapsen borta. Jag var en aning chockad, trodde aldrig att jag nått sån respekt genom mina krönikor i Nerikes Allehanda och tevejobben. Grymt kul!
Vid halv två fick det vara nog, tog fyllebussen ut till villaförorten, den sista bussen som går strax efter krogarnas sista skål.
Taxi i småstan är ett omöjligt projekt, då kan man få stå och vänta till fyra på morgonen.
Jag somnade med stövlarna på.
Söndagen sov jag mig igenom, låg utslagen i soffan hela dagen och undrade vilken buss som körde över mig natten innan. Huvudvärk, illamående, magsmärta...något som visst går enligt somliga.
En fullständigt bortkastad dag.
Tryckte i mig nya piller och drog iväg på Stockholmsderby på måndagskvällen, kroppen började fungera lite bättre men jag var fortfarande matt och seg, oroade mig för en hemresa i natten utan power i kroppen.
Derbyt som fotbollsmässigt var okej andades i övrigt att fotbollens högkonjuktur nu definitivt är över.
Mycket missnöje florerade i korridorerna, många ledsna och frusterade ansikten, mest hos Djurgården.
Och inte över femtontusen som tittade och slagsmål ibland Djurgårdsfansen.
Allt mer tyder på att de närmsta åren kommer att bli en kamp för att hålla fotbollen flytande, både sportsligt men framför allt ekonomiskt. När jag på sportnyheterna ikväll såg AIK hockey vinna mot Leksand i ett fullsatt Johanneshov så kändes som att jag halkat rakt tillbaka in i 80-talet igen.
Dagen har varit fullspikad med möten ända sedan tio i morse, handbollsmatchen var en förlängning av det sista mötet för dagen, det har varit fina dryga tolv timmar, jag mår bra igen.
Men jag är förbannat trött.
Lif Lindesberg spöade Guif i en match där missar och bök stod i centrum innan Lindesberg sprang iväg i andra halvlek och vann betryggade. Det var precis så kul som jag väntat mig. Intensivt, nära spelet, spännande.
Men jag är trött som satan.
Lördagens 100-års bankett ihop med ÖSK blev exakt så påfrestande som jag var rädd för.
Jag tryckte i mig värktabletter och drog iväg till Conventum där kostymer och slipsar dominerade ibland männen och där kvinnorna som vanligt var elegantare och mer varierade i sina klänningar, kjolar, högklackat och boots.
Det var fullpackat förstås, sportprofiler, politiker, affärsmän, musiker och journalister minglade och tog i hand.
Gamla spelare i bandy, hockey och fotboll intervjuades och hyllades mellan maten, drycken och underhållningen från scenen. En underhållning som var precis så där menlöst smetig som den alltid är på banketter där det ska finnas nåt för alla.
Utom för mig.
Shirley Clamp, Magnus "Fame" Bäcklund, Tenoren Barry Banks i kilt som sjöng You ´ll never walk alone på ett himmelskt sätt och lite spex och stoj av Hjalmar från Viiby by. Bred familjeunderhållning, typ.
Satt vid ett bord ihop med närmaste grannarna Magnus Erlingmark, Dan Sahlin och Arnor Gudjohnsen. Tillsammans med sina flickvänner förstås. Det var trevligt, Erlingmark och hans fru var på strålande humör och snackade och snackade, Sahlin satt mest och mös medan Arnor verkade blyg och vaknade inte förren ett gäng stänkare glidit ner innanför den så kallade västen, likaså var det med hans dam som nästan somnade innan hon plötsligt drog igång ordentligt i slutet av middagen till tonerna av Tom Jones via Magnus Bäcklund.
Jag hade väldigt trevligt men lagom till efterrätten gick min mage på lunch, den kraschade i kramper men jag bet ihop och bet ihop, log och pratade, log och hälsade på folk medan svetten lackade i pannan.
Allt beröm och alla uppmuntrande ord som jag tog emot med stolthet under kvällen hjälpte till att hålla den totala kollapsen borta. Jag var en aning chockad, trodde aldrig att jag nått sån respekt genom mina krönikor i Nerikes Allehanda och tevejobben. Grymt kul!
Vid halv två fick det vara nog, tog fyllebussen ut till villaförorten, den sista bussen som går strax efter krogarnas sista skål.
Taxi i småstan är ett omöjligt projekt, då kan man få stå och vänta till fyra på morgonen.
Jag somnade med stövlarna på.
Söndagen sov jag mig igenom, låg utslagen i soffan hela dagen och undrade vilken buss som körde över mig natten innan. Huvudvärk, illamående, magsmärta...något som visst går enligt somliga.
En fullständigt bortkastad dag.
Tryckte i mig nya piller och drog iväg på Stockholmsderby på måndagskvällen, kroppen började fungera lite bättre men jag var fortfarande matt och seg, oroade mig för en hemresa i natten utan power i kroppen.
Derbyt som fotbollsmässigt var okej andades i övrigt att fotbollens högkonjuktur nu definitivt är över.
Mycket missnöje florerade i korridorerna, många ledsna och frusterade ansikten, mest hos Djurgården.
Och inte över femtontusen som tittade och slagsmål ibland Djurgårdsfansen.
Allt mer tyder på att de närmsta åren kommer att bli en kamp för att hålla fotbollen flytande, både sportsligt men framför allt ekonomiskt. När jag på sportnyheterna ikväll såg AIK hockey vinna mot Leksand i ett fullsatt Johanneshov så kändes som att jag halkat rakt tillbaka in i 80-talet igen.
Dagen har varit fullspikad med möten ända sedan tio i morse, handbollsmatchen var en förlängning av det sista mötet för dagen, det har varit fina dryga tolv timmar, jag mår bra igen.
Men jag är förbannat trött.
ÖSK 100år, musiklegender och elaka bakterier
Onskan kommer över än snabbt ibland.
Satt igår på Elite Hotell (eller Stora Hotellet för en ur-Örebroare) och lyssnade på en fin exposé genom ÖSK:s historia.
Klubben firar sin 100-års födelsedag detta år och själva höjdpunkten står denna helg.
En utställning på Örebro Läns Museum är invigd och i kväll blir det stort party på Conventum Kongresshall.
Men nu satt jag alltså vid ett långbord och lyssnade på en genomgång av ÖSK:s stolta historia, folk åt tårta medan jag snabbt svalde två koppar kaffe. Plötsligt började jag må illa, magen vände sig ett halvt varv men jag gick därifrån och åt en skaldjurssallad på Café Java. Hämtade doggen och for långsamt hemåt. Då hade en migränliknande huvudvärk attackerat mig så jag stapplade in genom dörren hemma och somnade i soffan.
Så nu ligger jag här och försöker repa mod till att orka delta i kvällens stora föreställning på Conventum.
Pillerburken står bredvid, vattenglaset likaså.
Försöker ta mig igenom en schysst artikel i DN, om David Bowies år i Berlin under 70-talet, som Jan Gradvall skrivit.
Iggy Pop var också där tillsammans med Bowie under de här åren, albumen Low och Heroes av Bowie och Iggys The Idiot och Lust for Life spelades in under den perioden. Jag har tre av dom i hyllan, den som fattas är The Idiot.
Framförallt Bowie är en sån där artist som jag alltid kommer tillbaka till, han är en av de riktigt coola som alltid förnyar sig och alltid är intressant, även om han inte alltid varit bra. Bryan Ferry är en annan med stil, Tom Waits likaså, Nick Cave mörk, dyster och cool. Åren bara går men dessa artister är ständigt med på resan.
I onsdags stod jag för första gången framför knappt 70 personer i en skola i stan och höll min premiärföreläsning.
Ledare och ungdomsspelare i klubben Rynninge IK var de som i en timma fick i sig min idrottsliga historia och de lärdomar jag fått med mig genom åratals sparkandes på den där bollen. Jag har stått ihop med andra och pratat tidigare, jag har stått på scen och svarat på frågor men jag hade aldrig ensam fört storyn framåt.
Det var häftigt att känna att man kunde kontrollera det också utan att nervositeten sparkade undan benen på än.
Precis som när jag spelade match då all oro försvann så fort jag kom ut och sprang på planen, så försvann all oro här så fort de första orden flög ut ur min mun. Det var en kick att stå där och förmedla tankar som ligger mig väldigt nära.
Jag har sagt att det är något jag vill satsa på, premiären gav mersmak, fick bra feedback men visst kan jag bli bättre förstås. Och det ska jag bli. Men jag är stolt över att ha tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Har länge vägrat detta av rädsla och en tanke av att vad har jag egentligen att förmedla. Nu vet jag att jag har det.
Dags att kravla sig in i duschen, äte lite efter det, vila en sista timma innan partykläderna ska på och värktabletterna ner.
Det blir en lugn afton när det kommer till så kallade festliga drycker, men det lär bli mycket handskakningar, många gamla svartvita legender, hjältar och lirare dyker upp. Själv lär jag inte ingå i ett sådant sammanhang efter enbart tre säsonger i klubben men efter att ha följt historien på Elite hotell så ingår jag i något som kallas "Dala-eran". Sven Dahlqvist kom till ÖSK 1988 som spelare och lämnade klubben 1999 efter att ha varit både tränare och sportchef på samma gång under några år. En unik maktposition som jag har svårt att någon haft tidigare i en svensk elitklubb i fotboll.
Jag spelade i ÖSK mellan 1989 och 1991, placeringarna dessa år var 4:a, 3:a, och 2:a.
Satt igår på Elite Hotell (eller Stora Hotellet för en ur-Örebroare) och lyssnade på en fin exposé genom ÖSK:s historia.
Klubben firar sin 100-års födelsedag detta år och själva höjdpunkten står denna helg.
En utställning på Örebro Läns Museum är invigd och i kväll blir det stort party på Conventum Kongresshall.
Men nu satt jag alltså vid ett långbord och lyssnade på en genomgång av ÖSK:s stolta historia, folk åt tårta medan jag snabbt svalde två koppar kaffe. Plötsligt började jag må illa, magen vände sig ett halvt varv men jag gick därifrån och åt en skaldjurssallad på Café Java. Hämtade doggen och for långsamt hemåt. Då hade en migränliknande huvudvärk attackerat mig så jag stapplade in genom dörren hemma och somnade i soffan.
Så nu ligger jag här och försöker repa mod till att orka delta i kvällens stora föreställning på Conventum.
Pillerburken står bredvid, vattenglaset likaså.
Försöker ta mig igenom en schysst artikel i DN, om David Bowies år i Berlin under 70-talet, som Jan Gradvall skrivit.
Iggy Pop var också där tillsammans med Bowie under de här åren, albumen Low och Heroes av Bowie och Iggys The Idiot och Lust for Life spelades in under den perioden. Jag har tre av dom i hyllan, den som fattas är The Idiot.
Framförallt Bowie är en sån där artist som jag alltid kommer tillbaka till, han är en av de riktigt coola som alltid förnyar sig och alltid är intressant, även om han inte alltid varit bra. Bryan Ferry är en annan med stil, Tom Waits likaså, Nick Cave mörk, dyster och cool. Åren bara går men dessa artister är ständigt med på resan.
I onsdags stod jag för första gången framför knappt 70 personer i en skola i stan och höll min premiärföreläsning.
Ledare och ungdomsspelare i klubben Rynninge IK var de som i en timma fick i sig min idrottsliga historia och de lärdomar jag fått med mig genom åratals sparkandes på den där bollen. Jag har stått ihop med andra och pratat tidigare, jag har stått på scen och svarat på frågor men jag hade aldrig ensam fört storyn framåt.
Det var häftigt att känna att man kunde kontrollera det också utan att nervositeten sparkade undan benen på än.
Precis som när jag spelade match då all oro försvann så fort jag kom ut och sprang på planen, så försvann all oro här så fort de första orden flög ut ur min mun. Det var en kick att stå där och förmedla tankar som ligger mig väldigt nära.
Jag har sagt att det är något jag vill satsa på, premiären gav mersmak, fick bra feedback men visst kan jag bli bättre förstås. Och det ska jag bli. Men jag är stolt över att ha tagit ytterligare ett steg i mitt liv. Har länge vägrat detta av rädsla och en tanke av att vad har jag egentligen att förmedla. Nu vet jag att jag har det.
Dags att kravla sig in i duschen, äte lite efter det, vila en sista timma innan partykläderna ska på och värktabletterna ner.
Det blir en lugn afton när det kommer till så kallade festliga drycker, men det lär bli mycket handskakningar, många gamla svartvita legender, hjältar och lirare dyker upp. Själv lär jag inte ingå i ett sådant sammanhang efter enbart tre säsonger i klubben men efter att ha följt historien på Elite hotell så ingår jag i något som kallas "Dala-eran". Sven Dahlqvist kom till ÖSK 1988 som spelare och lämnade klubben 1999 efter att ha varit både tränare och sportchef på samma gång under några år. En unik maktposition som jag har svårt att någon haft tidigare i en svensk elitklubb i fotboll.
Jag spelade i ÖSK mellan 1989 och 1991, placeringarna dessa år var 4:a, 3:a, och 2:a.
Äntligen
Det tog en jäkla tid men nu är det gjort.
Jag har äntligen läst klart Plura Jonssons bloggbok "Resa Genom Ensamheten".
Äntligen för att jag till slut insåg att jag inte tyckte att boken var speciellt bra. Trots att jag fick en liten kick när jag efter en längre tids vila plockade upp boken igen. Men den dog igen framför mina ögon. Eller också var mina förväntningar för stora. Plura är ju en av mina hjältar. Älskar Eldkvarn och bandets Norrköpingsromantik. Har fyra år i staden och kan den rätt bra. Jag har gått ibland de nedlagda fabrikerna, har njutit av strömmen, vattnet som rinner genom stan. Har hängt på Café Broadway, vilket i och för sig inte är någon merit. Älskar Promenaderna runt stan, speciellt den Södra och restaurangen God Vän i hörnet S:t Persgatan och Kungsgatan där Plura med familj bodde var ett slitet hak som jag käkat på ett par gånger. Har partajat i en lägenhet i samma port som Plura bodde, kanske var det samma lägenhet, Jonny Rödlund bodde där.
Men boken gillade jag inte, kanske är det bloggformen jag inte känner mig bekväm med när den förvandlas från nätlitteratur till pappersdito. Jag läser hellre blogg på nätet.
Dessutom tyckte jag allt upprapande av maträtter som intogs överallt runt om i Sverige och världen efter ett tag blev väldigt segt och ointressant. Är väl ensam att tycka så, och Plura är nog nöjd, det ledde ju fram till en kokbok som ska släppas framöver. Visst är Plura genomskinlig och öppnar porten till sitt liv ganska brutalt och det är modigt och till vissa delar intressant. Men det är samtidigt bitvis omoget och alla knullreferenser blir till sist bara fåniga.
Men New York odysséerna i slutet av boken var skönt skildrade, både hans kokainröj ihop med Pradaanställda och hans egna vandringar ensam och ihop med M. Men så älskar jag ju allt som har med New York att göra.
Sedan kom jag att tänka på låten "Blues för Bodil Malmsten"
Framförallt raderna:
"Det är konstigt hur folk som står en nära
helt plötsligt utan ett ord bara är borta
Som mannen med trumpeten
vi brukade ses mer än ofta
Och Kajsa, Kajsa, Kajsa
vi hade några vilda år
Allt ordnade sig till slut
vi fick inga djupare sår
Jag tog nattfärjan till Gotland
påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö
där du repa med Tant Strul
Jag gjorde någon illa
sen gjorde du likadant mot mig
Först skulle några år av våra liv passera
när jag var din kille och du min tjej
Jag vet inte vad som är viktigt
men jag tänker på dig ibland"
Det är tankar som jag haft med mig genom hela livet.
Det har passerat så enormt många människor genom åren som stått mig väldigt nära men som nu är borta.
Man går igenom faser i livet, man förändras, ibland har man behov av vissa relationer som senare känns helt meningslösa. Ibland skiljs man fast man själv inte vill men där den där andre behöver gå vidare.
Det finns så många som jag saknar, men det finns ingen väg tillbaka.
Livets gång, utveckling, framåt bröder och systrar.
Men jag tänker på er alla.
För det är sån jag är.
Jag har äntligen läst klart Plura Jonssons bloggbok "Resa Genom Ensamheten".
Äntligen för att jag till slut insåg att jag inte tyckte att boken var speciellt bra. Trots att jag fick en liten kick när jag efter en längre tids vila plockade upp boken igen. Men den dog igen framför mina ögon. Eller också var mina förväntningar för stora. Plura är ju en av mina hjältar. Älskar Eldkvarn och bandets Norrköpingsromantik. Har fyra år i staden och kan den rätt bra. Jag har gått ibland de nedlagda fabrikerna, har njutit av strömmen, vattnet som rinner genom stan. Har hängt på Café Broadway, vilket i och för sig inte är någon merit. Älskar Promenaderna runt stan, speciellt den Södra och restaurangen God Vän i hörnet S:t Persgatan och Kungsgatan där Plura med familj bodde var ett slitet hak som jag käkat på ett par gånger. Har partajat i en lägenhet i samma port som Plura bodde, kanske var det samma lägenhet, Jonny Rödlund bodde där.
Men boken gillade jag inte, kanske är det bloggformen jag inte känner mig bekväm med när den förvandlas från nätlitteratur till pappersdito. Jag läser hellre blogg på nätet.
Dessutom tyckte jag allt upprapande av maträtter som intogs överallt runt om i Sverige och världen efter ett tag blev väldigt segt och ointressant. Är väl ensam att tycka så, och Plura är nog nöjd, det ledde ju fram till en kokbok som ska släppas framöver. Visst är Plura genomskinlig och öppnar porten till sitt liv ganska brutalt och det är modigt och till vissa delar intressant. Men det är samtidigt bitvis omoget och alla knullreferenser blir till sist bara fåniga.
Men New York odysséerna i slutet av boken var skönt skildrade, både hans kokainröj ihop med Pradaanställda och hans egna vandringar ensam och ihop med M. Men så älskar jag ju allt som har med New York att göra.
Sedan kom jag att tänka på låten "Blues för Bodil Malmsten"
Framförallt raderna:
"Det är konstigt hur folk som står en nära
helt plötsligt utan ett ord bara är borta
Som mannen med trumpeten
vi brukade ses mer än ofta
Och Kajsa, Kajsa, Kajsa
vi hade några vilda år
Allt ordnade sig till slut
vi fick inga djupare sår
Jag tog nattfärjan till Gotland
påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö
där du repa med Tant Strul
Jag gjorde någon illa
sen gjorde du likadant mot mig
Först skulle några år av våra liv passera
när jag var din kille och du min tjej
Jag vet inte vad som är viktigt
men jag tänker på dig ibland"
Det är tankar som jag haft med mig genom hela livet.
Det har passerat så enormt många människor genom åren som stått mig väldigt nära men som nu är borta.
Man går igenom faser i livet, man förändras, ibland har man behov av vissa relationer som senare känns helt meningslösa. Ibland skiljs man fast man själv inte vill men där den där andre behöver gå vidare.
Det finns så många som jag saknar, men det finns ingen väg tillbaka.
Livets gång, utveckling, framåt bröder och systrar.
Men jag tänker på er alla.
För det är sån jag är.
En helg ibland unga fotbollstalanger
Min fotbollskarriär är sedan länge nedlagd och förpassad till historieböckerna. Slutet är så lätt att komma ihåg medan början känns så avlägsen att de minnen som existerar känns som ett kantslitet svartvitt fotografi.
Men det är inte mycket som ska till för att väcka de lagrade minnesbilder som man inte har haft behov av på många år.
Steg i fredags in i ett klubbhus i Vretstorp ute på närkejordens tundra och möttes av doften av lasagne, blött gräs, svett och förväntansfulla och säkert nervösa tonåringar. I söndags öppnade jag dörren till Glanshammars skola och möttes av ihoprullade madrasser, träningsväskor och den där gymnastikhallsgummilukten som alltid väcker så många känslor till liv inom mig. Samma lukt brukar etsa sig in i mig i Radiohuset i Stockholm, det är den där lukten från bollhallen på fritidsgården i Markbacken under uppväxten. Näsan ställer till med mycker oreda inne i hjärnans bibliotek.
Jag var och snackade med Örebro Läns fotbollstalanger, de som i Vretstorp var runt sextio stycken och som skulle bantas till en trupp som till sommaren åker till Halmstad och elitpojklägret. Söndagen i Glanshammar var ett mindre gäng där några redan varit i Halmstad och där den stora händelsen framför dom är distriktslagscupen där finalen tidigare sändes i Canal Plus. Örebro Läns fotbollselit med drömmar om landslagsspel och proffsäventyr.
När jag stod och tittade på de unga killarna ramlade jag tillbaka tjugosex år i tiden och mindes då jag själv satt där med mina egna tankar och drömmar. Så länge sedan, så mycket som hänt.
Det är en extermt tuff värld de ska in i där utslagningen ingår i frukostmenyn.
Statististkt är det inte många av de här nästan hundra ungdomarna som kommer att nå elitfotboll, väldigt få kommer att kunna leva på sin fotboll, de flesta kommer lägga av eller spela på lägre nivå alternativt bli ledare och domare.
Det är sånt man inte gärna vill säga men måste säga.
Man vill inte döda några drömmar samtidigt som man inte vill att verkligheten en dag kommer som ett X2000 och kör över dom.
Jag var där för att prata lite om min karriär, min väg genom de olika ungdomslandslagen, rädslor, mod, tur och hur många faktorer som måste hitta varandra för att en karriär ska bli lång och framgångsrik.
Men framförallt pratade jag om vikten av att spara utrymme till tankar om vad som händer i ens liv om man inte blir den där professionella spelaren som man drömmer om.
Vem är jag då om jag inte är fotbollspelaren?
Identitet? Självkänsla? Utbildning?
Vad vill jag?
Inte vad vill föräldrarna, agenterna, tränarna, flickvännerna, kompisarna.
Vad vill jag?
Det är lätt att som fotbollspelare ge bort sin identitet till andra för att man blivit uppfostrad så ända ifrån ungdomsfotbollens dagar. Olika auktoriteter talar om vad som är bäst för än och vad man ska och borde göra i varje moment i utvecklingen.
Hur många fotbollspelare har man inte sett som knappt vet hur man betalar en räkning för att andra gjort det åt än.
Men en dag tar det slut och det man kan vara helt säker på är att de flesta som styrt än och hållt än uppe för att man varit den talangen och etablerade fotbollsstjärnan som man varit, tar handen ifrån än, och lyfter någon annan.
Det kan vara bra att förbereda sig även på dessa sakerna.
Jag tror därmed att man även blir en bättre och mer mogen och ansvarstagande fotbollspelare.
Det har alla nytta av.
Rock ´n roll heaven-or hell
Det är snart midnatt, mina timerlampor har slocknat och jag sitter i mörkret enbart med tevens ljussken i ansiktet.
Jag är glad, ledsen, tagen och fullständigt knockad efter att äntligen blivit omskakad av en rockplatta igen.
Det har varit väldigt mycket Townes Van Zandt, Emmylou Harris, Tom Waits och annat lågmält på slutet, jag har längtat efter nåt som skrammlar och sätter fart på systemet. Jag har längtat efter riktig brittisk rock ´n roll och jag har funnit det.
Glasvegas är ett Glasgowband som jag läst väldigt mycket gott om och som håller hela vägen in i mål.
Bandet har texter som är på riktigt, texter som verkligen betyder något och sångaren James Allen visar i varje bokstav, i varje ord att det är allvar och att livet dansar på den vassa eggen varje minut och att vardagen är svart och djävlig.
Låten Daddy´s gone är det starkaste jag hört på evigheter och jag fick tokångest av att höra den. Resten av låtarna dansar nästan på samma höga höjder. Fan vilken imponerande skiva. Det snackas om hype, hype brukar ofta vara överskattade brittiska slynglar med överdriven yta och attityd men usla låtar. Den här hypen vibrerar och lever upp till varje gott ord jag sett att den fått.
Jag är glad, ledsen, tagen och fullständigt knockad efter att äntligen blivit omskakad av en rockplatta igen.
Det har varit väldigt mycket Townes Van Zandt, Emmylou Harris, Tom Waits och annat lågmält på slutet, jag har längtat efter nåt som skrammlar och sätter fart på systemet. Jag har längtat efter riktig brittisk rock ´n roll och jag har funnit det.
Glasvegas är ett Glasgowband som jag läst väldigt mycket gott om och som håller hela vägen in i mål.
Bandet har texter som är på riktigt, texter som verkligen betyder något och sångaren James Allen visar i varje bokstav, i varje ord att det är allvar och att livet dansar på den vassa eggen varje minut och att vardagen är svart och djävlig.
Låten Daddy´s gone är det starkaste jag hört på evigheter och jag fick tokångest av att höra den. Resten av låtarna dansar nästan på samma höga höjder. Fan vilken imponerande skiva. Det snackas om hype, hype brukar ofta vara överskattade brittiska slynglar med överdriven yta och attityd men usla låtar. Den här hypen vibrerar och lever upp till varje gott ord jag sett att den fått.
Världens räddaste Pelle
Så var rubriken på en artikel jag skrev för Örebro-Kuriren i maj 2004.
Kom att tänka på den när jag på tåget ner till Göteborg i måndags läste Fredrik Virtanens text i aftonbladet om Olle Ljungström. Ljungström är aktuell då cd:n "Andra sjunger Olle Ljungström" är ute och att en dokumentär kommer att dyka upp i K-special senare i höst.
Olle Ljungström är en musikalisk hjälte.
Han är även bräcklig människa.
Så här skrev jag då, 2004, i en hyllning till honom:
"Längtan, avstånd, otrygghet.
Det är saker som kräver tröst, tankar att klamra sig fast vid, ett fumlande efter ett ankare som vet vägen till sin hemmahamn. Att på andra sidan jordklotet kastas in i något som man inte vet någonting alls om är till en början otäckt, flyktkänslor flyter upp till ytan och i hjärnans filosofirum står man redan med flygbiljetten i handen och vill hem.
Det var så jag kände det efter tre veckor på det monotona fotbollslägret i Kunming, Kina inför min säsong i den professionella kinesiska ligan för snart tio år sedan. Jag vantrivdes, ville hem till föräldrar, syskon och vänner men framförallt saknade jag min flickvän. Att människor blir sjuka av längtan det vet jag, men det var en konstig känsla att själv hamna där. Avskuren från all kommunikation förutom via penna och papper kände jag mig som världens ensammaste man, en man som sög in trygghet via reklamskyltar från Ericsson och SAS-hotellfoajéer.
Några månader senare grät jag när en japansk tevekanal sände midsommarfirande från Rättvik rakt in i lägenhetshotellets sovrum. Så hånfullt, en japansk tevekanal som sände det svenskaste man kan tänka sig rakt in i hjärtat på mig där jag satt i ett hotellrum i Dalian och försökte läka såren efter en maginfektion som gett mig 41,2 grader i feber och ett medvetslöst tillstånd. Då ville jag hem, men jag kunde inte åka, stoltheten förbjöd mig, tänkte inte bli någon som tog den lätta vägen ut. Men sårbar var jag, kände mig rädd innerst inne men stålsatte mig utåt, jag skulle vara stark.
Det var vid tillfällen som ovan som "Världens räddaste man" räddade mig i mina grubblerier. Ja, han har kallat sig så, artisten och sångaren Olle Ljungström. Denne bräcklige man som alltid vågar visa brister och tillkortakommanden.
Hans skiva "Tack" snurrade ständigt i min cd-spelare, ur högtalarna forsade underbar Olle-lyrik. Låtar som Hjärta, Lust & Smärta, Som Du, Sången Är Till Dig och Vad Händer Med Oss kröp in under skinnet och in i blodomloppet som började bubbla av vällust.
"När du sover och jag läser, dina drömmar dit du reser.
Och jag känner att jag reser med.
När du vaknat av mina kyssar, allt jag saknat, ligger kvar"
En textrad som ensam på ett hotellrum i främmande land betydde både kraft och svaghet.
Olle Ljungström blev på något sätt en hjälte.
I gruppen Reeperbahn var han under några år kung men som soloartist växte han ut till en glädje trots en till synes deprimerande vardagsrealismen i texterna.
Ett svart djup är inristat i hans själ.
Jag har sedan äventyret i österland fortsatt att köpa hans musik, mest för texterna och hans säregna röst, som inte alltid är klockren men som andas samma skärhet som hans väsen.
Men jag hade aldrig sett Ljungström live.
Så det var av den anledningen som fem grabbar i onsdagskväll strålade samman i Stockholms innerstad.
Två pensionerade fotbollspelare, en före detta musikjournalist, en bildredaktör och en trummis som i ungdomen var medlem i det legendariska synthbandet Lustans Lakejer.
Vi träffades på restaurangen Nalen på Regeringsgatan. Vi åt lite mat, drack några öl och snackade bort tid.
Sedan smög vi runt hörnet och ner på David Bagares gata, ner för den branta backen och in på den lilla klubben Stacken.
Där stod han äntligen, min tröst, sippande på ett glas mörkrostat kaffe. Eller egentligen satt han mest.
För konserten var en akustisk variant, avskalad, nedtonad med enbart en gitarr, en enmansrytmsektion förutom Olles spröda men ändå så starka röst. Han såg så liten och rädd ut på scen, nervös, ville ta en så liten plats som möjligt.
Han såg skygg ut. Olle sa att han var trist och tyckte att vi skulle ha det riktigt tråkigt, kräva elva spänn tillbaka per missad textrad. Men allt detta är bara en yta. en fasad utan färg. För på riktigt lös det om honom, trots att han verkade förvirrad och snackade i oregelbundna gåtor.
Hela konserten kändes illa repeterad, lite hafsig. Konstigt nog var de det som gjorde föreställningen levande och stark.
Det kändes som att bandet satt i vardagsrummet och lirade för polarna. Heinz Liljedahl på gitarren, Caroline af Ugglas som gästsångerska tillsammans med Anna Stadling.
Det blev en underbar kväll, närheten gjorde att orden från Olle Ljungström slog till som en bultpistol, jag drogs in i scensljusets sken, allt runtomkring försvann och jag återupplevde kraften från de mörka dagarna i mittens rike.
Jag blev lycklig igen.
Efteråt fick jag hälsa på min hjälte, han verkade trevlig, hade mycket skägg som det visst kliade i.
Ville gärna tala om vad hans låtar betytt för mig men som ett fån stod jag där och stampade med foten i golvet som en liten blyg pojke. Jag stod där som väldens räddaste man ihop med världens räddaste man."
Kom att tänka på den när jag på tåget ner till Göteborg i måndags läste Fredrik Virtanens text i aftonbladet om Olle Ljungström. Ljungström är aktuell då cd:n "Andra sjunger Olle Ljungström" är ute och att en dokumentär kommer att dyka upp i K-special senare i höst.
Olle Ljungström är en musikalisk hjälte.
Han är även bräcklig människa.
Så här skrev jag då, 2004, i en hyllning till honom:
"Längtan, avstånd, otrygghet.
Det är saker som kräver tröst, tankar att klamra sig fast vid, ett fumlande efter ett ankare som vet vägen till sin hemmahamn. Att på andra sidan jordklotet kastas in i något som man inte vet någonting alls om är till en början otäckt, flyktkänslor flyter upp till ytan och i hjärnans filosofirum står man redan med flygbiljetten i handen och vill hem.
Det var så jag kände det efter tre veckor på det monotona fotbollslägret i Kunming, Kina inför min säsong i den professionella kinesiska ligan för snart tio år sedan. Jag vantrivdes, ville hem till föräldrar, syskon och vänner men framförallt saknade jag min flickvän. Att människor blir sjuka av längtan det vet jag, men det var en konstig känsla att själv hamna där. Avskuren från all kommunikation förutom via penna och papper kände jag mig som världens ensammaste man, en man som sög in trygghet via reklamskyltar från Ericsson och SAS-hotellfoajéer.
Några månader senare grät jag när en japansk tevekanal sände midsommarfirande från Rättvik rakt in i lägenhetshotellets sovrum. Så hånfullt, en japansk tevekanal som sände det svenskaste man kan tänka sig rakt in i hjärtat på mig där jag satt i ett hotellrum i Dalian och försökte läka såren efter en maginfektion som gett mig 41,2 grader i feber och ett medvetslöst tillstånd. Då ville jag hem, men jag kunde inte åka, stoltheten förbjöd mig, tänkte inte bli någon som tog den lätta vägen ut. Men sårbar var jag, kände mig rädd innerst inne men stålsatte mig utåt, jag skulle vara stark.
Det var vid tillfällen som ovan som "Världens räddaste man" räddade mig i mina grubblerier. Ja, han har kallat sig så, artisten och sångaren Olle Ljungström. Denne bräcklige man som alltid vågar visa brister och tillkortakommanden.
Hans skiva "Tack" snurrade ständigt i min cd-spelare, ur högtalarna forsade underbar Olle-lyrik. Låtar som Hjärta, Lust & Smärta, Som Du, Sången Är Till Dig och Vad Händer Med Oss kröp in under skinnet och in i blodomloppet som började bubbla av vällust.
"När du sover och jag läser, dina drömmar dit du reser.
Och jag känner att jag reser med.
När du vaknat av mina kyssar, allt jag saknat, ligger kvar"
En textrad som ensam på ett hotellrum i främmande land betydde både kraft och svaghet.
Olle Ljungström blev på något sätt en hjälte.
I gruppen Reeperbahn var han under några år kung men som soloartist växte han ut till en glädje trots en till synes deprimerande vardagsrealismen i texterna.
Ett svart djup är inristat i hans själ.
Jag har sedan äventyret i österland fortsatt att köpa hans musik, mest för texterna och hans säregna röst, som inte alltid är klockren men som andas samma skärhet som hans väsen.
Men jag hade aldrig sett Ljungström live.
Så det var av den anledningen som fem grabbar i onsdagskväll strålade samman i Stockholms innerstad.
Två pensionerade fotbollspelare, en före detta musikjournalist, en bildredaktör och en trummis som i ungdomen var medlem i det legendariska synthbandet Lustans Lakejer.
Vi träffades på restaurangen Nalen på Regeringsgatan. Vi åt lite mat, drack några öl och snackade bort tid.
Sedan smög vi runt hörnet och ner på David Bagares gata, ner för den branta backen och in på den lilla klubben Stacken.
Där stod han äntligen, min tröst, sippande på ett glas mörkrostat kaffe. Eller egentligen satt han mest.
För konserten var en akustisk variant, avskalad, nedtonad med enbart en gitarr, en enmansrytmsektion förutom Olles spröda men ändå så starka röst. Han såg så liten och rädd ut på scen, nervös, ville ta en så liten plats som möjligt.
Han såg skygg ut. Olle sa att han var trist och tyckte att vi skulle ha det riktigt tråkigt, kräva elva spänn tillbaka per missad textrad. Men allt detta är bara en yta. en fasad utan färg. För på riktigt lös det om honom, trots att han verkade förvirrad och snackade i oregelbundna gåtor.
Hela konserten kändes illa repeterad, lite hafsig. Konstigt nog var de det som gjorde föreställningen levande och stark.
Det kändes som att bandet satt i vardagsrummet och lirade för polarna. Heinz Liljedahl på gitarren, Caroline af Ugglas som gästsångerska tillsammans med Anna Stadling.
Det blev en underbar kväll, närheten gjorde att orden från Olle Ljungström slog till som en bultpistol, jag drogs in i scensljusets sken, allt runtomkring försvann och jag återupplevde kraften från de mörka dagarna i mittens rike.
Jag blev lycklig igen.
Efteråt fick jag hälsa på min hjälte, han verkade trevlig, hade mycket skägg som det visst kliade i.
Ville gärna tala om vad hans låtar betytt för mig men som ett fån stod jag där och stampade med foten i golvet som en liten blyg pojke. Jag stod där som väldens räddaste man ihop med världens räddaste man."
Dagar av manodeppressivt höstväder
Solen gick precis ner bakom grannens hustak.
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.
I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.
Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.
Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg.
Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet.
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.
Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.
I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.
Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.
Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg.
Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet.
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.
Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...
Wish me Luck!
Jag sov dåligt i natt.
Började tänka samtidigt som jag släckte lampan. Å tänka är inte bra när man ska sova.
Står återigen "at the crossroad" och blickar ut över öppna landskap.
Långa dammande grusvägar som leder bort mot något som jag ännu inte vet någonting om.
Det är länge sedan jag senast stod där med förvirrade tankar om en osäker framtid för en pensionerad och skadeskjuten fotbollsspelare. Det var höst i Göteborg, jag hade vandrat av ett söndersprunget och lerigt Ruddalen i min sista elitmatch i karriären. Ett tjugominuters inhopp som noterades av några hundra åskådare som kurade under taket på ena sidan av planen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra från denna dag och framåt genom livet. Det fanns inte mycket att luta sig tillbaka på, marken skakade. En nioårig grundskola och sponsrade barmhärtighetsplatser på de mest märkliga arbetsplatser genom åren hade knappast gett mig den tyngd i en civil karriär utanför familjen som krävdes.
Jag var ute och vandrade på en mycket smal stig ner mot mörka dalar dit solen sällan når.
Domaren hade börjat räkna ner mot knock out men hejdade sig på åtta.
För någonstans långt därute till havs kom ett skepp emot mig, med färgglada segel och något som kallades PPV, eller pay per view, i bagaget. Com Hem började sända allsvenska matcher i sitt utbud, varje match i varje omgång skulle sändas och det behövdes kommentatorer och bisittare. Ungefär samtidigt fick jag erbjudande om att börja skriva krönikor för tidningen Svensk Fotboll och något senare den numer nedlagda morgontidningen Örebro Kuriren.
Detta var perfekt och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen att börja jobba som frilansjournalist. Det var min gratischans i livet och jag tog mig an uppgiften men den seriositet som hela min person vibrerar av. Jag ville slå mig in i mediavärlden, jag ville vara bra och inte se det som något hobbyprojekt vid sidan av ett "riktigt" jobb.
Det var därför jag under mina tre första år gjorde mellan fyrtio och femtio allsvenska matcher varje säsong. Jag ville lära mig, jag ville bli jävligt bra och arbetade hårt. Var den bisittare/expert som varje år jobbade på flest matcher.
Jag skrev krönikor för brinnande livet och fick fler uppdrag för varje år tills jag någonstans innan sommarens fotbolls-EM stod på någon sorts topp med mer, fler prestigefyllda uppdrag än någonsin tidigare. Jag trodde att jag var där för att stanna. Men jag visste inte att den där smala stigen ner emot orons mörka skog lurade bakom den där toppen.
Men som den där klyschan brukar säga: Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag har nu enbart fyra sändningar kvar för Canal Plus, den tredje november är det slut och vinterns planeringskalender står tom och övergiven. Det känns förstås inte okej och vad är egentligen bra med det?
Tja, det är en fråga om perspektiv förstås. Men vissa människor behöver få en eldgaffel i baken för att komma loss med nya projekt. Jag jobbar gärna vidare med TV, kanske gör jag också det igen snabbare än jag själv tror. Kanske gör jag det inte. Hur som helst så har jag i vilket fall som helst den där eldgaffeln där bak å jag måste få bort den, det gör ont.
Det innebär att jag från och med idag kommer att ändra fokus på mitt liv.
I åtta år har jag kämpat som en galning för att slå mig in i mediaeliten för att kunna överleva året runt på tevejobb och skrivande. På ytan kan det se ut som att jag lyckats mer än väl men i realiteten står jag fortfarande utanför fönstret och tittar in på festmåltiden.
Det är mitt livs historia. Att vara med men ändå inte.
Jag är som den där ständige inhopparen som drömmer om att bli ordinarie men som tränaren ständigt försöker övertyga om att din tid kommer, ha tålamod. Men tålamodet är slut.
Så nu inleds operation färdigställ och avsluta.
Jag har fem kapitel kvar på den sista makeovern på min delvis självbiografiska roman "En jakt på livet".
Den ska jag ge ut på något sätt men sedan får det vara nog med författardrömmarna.
Det kommer ändå aldrig att hända.
Om Nerikes Allehanda vill så kommer jag säkert att fortsätta skriva mina krönikor där men mitt jagande efter ett större erkännande och fler uppdrag är över.
Det kommer ändå aldrig att hända.
Åtta års kamp räcker.
Har jag inte haft vad som krävs fram till nu så lär det inte förändras om ett år, om två år eller om fem år.
Jag tycker ju att jag är bra men det betyder naturligtvis ingenting alls i detta sammanhang.
Men bloggen blir kvar.
Å mina fyra tevejobb ska genomföras med största koncentration och arbetslust.
Därefter ska jag satsa på saker där jag kan påverka min egen framtid.
Till exempel på mitt(och två kollegors) relativt nya företag som jobbar med idrottare på väg in i eller på väg ut ifrån sina karriärer. Livsvägledning och coachning för att sätta namn på det men som innehållar många lager av djup.
Mina första föreläsningar är inbokade. Det kommer jag också att satsa hårt på. Det hänger även ihop med ovanstående.
Det blir förhoppningsvis även en del jobb inom olika events, ett samarbete är redan klart.
Sedan har jag ett ännu hemligt projekt på gång. Ingenting är klart men går jag in i det så är det någonting helt annat än vad jag tidigare gjort. Så lockande, så spännande. Men tufft.
Så jag sover dåligt just nu.
Det finns så mycket att tänka på, så mycket planering och hårt arbete som väntar.
Wish me luck!
Grüss gut my as!
Fortfarande mentalt mörbultad efter ytterligare en superweekend ihop med NH-Geeraaard i England och Liverpool tänkte jag att idag kan allting bara bli bättre.
Det var då kollegan ifrån Radiosporten ringde och meddelade mig om en liten feting i nyllet.
Med en hälsning om Grüss gut aus the motherfucking främlingsfientliga landet Österreich sände han iväg en retroaktiv bötessedel ifrån det för länge sedan avslutade EM-slutspelet i fotboll.
Grüss gut my as.
En feting på över tvåtusen spänn för en fortkörning mitt i natten är vad de satarna ska ha efter snart fem månaders byråkrati. Jag var säker på att faran var över men blir nu orolig för att fler obehagliga överraskningar ska ligga i pipelinen. Den här lappen kom natten efter premiärmatchen i Basel då jag glömde min väska med allt vad jag ägde och hade på en vägkrog på gränsen mellan Österrike och Schweiz. I panik trampade jag gasen i botten ifrån Seefeldt flera timmar bort för att eventuellt kunna undgå undergång och hastig död. Med rödsprängda ögon och ångestmage gasade jag genom tunnel efter tunnel efter tunnel å någonstans där fanns troligen en kamera, som i maskinell kyla helt utan medkänsla för min panik över en borttappad väska med allt jag ägde, fotade bilens regnummer.
Å nu kommer alltså böteslappen.
Allt är Jörg Haiders fel...
Men, men.
Visst lyser solen och visst är det en underbar höstdag där löven gnistrar i sina röda och gula nyanser.
Jag borde vara glad.
Men det är något som far runt i kroppen och irriterar, skaver och gnager.
Kanske är jag bara trött efter den där svängen i lördags då jag följde i mina egna gamla spår för två veckor sedan.
Stockholm, Köpenhamn, Manchester, Liverpool, Manchester, Frankfurt, Stockholm.
Rock´n Roll resande på något vis.
Å så vaknar man upp på Sky city och käkar frukost på balkongen vid hotellet och blickar ut över panoramarutorna.
Thai air står som vanligt vid ena gaten med sitt Jumbojet, lite längre bort en liten tanig sak ifrån Czech airlines och på motsatta gatetarmen ett gäng blåvita SAS-plan på rad.
Det var ingen bra match mellan Everton och Liverpool i lördags. Men Liverpool var bättre utan att imponera.
Skillnaden är enkel, Pool har världsspelare i sitt lag å sånna avgör matcher när inte allt stämmer i övrigt.
Inne på Goodison Park var personalen mycket vänlig, precis som på Anfield, kanske är det en Liverpool-grej. har aldrig besökt stan som turist så det är svårt för mig att säga men på fotbollsarenorna runt Stanley Park är i alla fall ett ställe att vara om man vill träffa snackpåsar med glimt i blick.
Däremot var själva arenan ingen adrenalinkick, veckad plåt, betong och gamla trästolar, trångt och skitigt. Skräp på gatorna, stora sopcontainrar som skymde sikten mot arenan, murar å tunga blå metalldörrar och spelares och ledares lyxbilar bredvid. Men vi satt jäkligt bra där vi kommenterade matchen ifrån, planen var lika bra som alltid i England och stämningen innan och under match var härlig. Inte så mycket sånger, mer vrål och individuell frustration över domaren och det egna lagets spel. Men en rejäl ljudmatta var det.
Efteråt i en lika trång spelargång som på Anfield, då NH-Geeraaard väntade på ett intervjuoffer, stod jag och hängde mot den kala väggen. TV-folk från Sky, BBC, Frankrike, Holland, Norge och Danmark sprang omkring för att få ihop ett bra dagsverke. Den forne Arsenal-skyttekungen, Alan Smith, stod med block och penna, Alan Stubbs stod mitt emot mig med fru och barn. Han såg snäll ut när han hade kostym istället för fotbollsdress. Benitez och Moyes sprang stressade förbi för att göra intervjuer, sedan vandrade hela Liverpools lag förbi för att ta sig ut på planen och jogga ner och strecha.
Jamie Carragher i spetsen av följet, Gerrard, Kuyt, Keane, Torres, Skrtel, Alonso och resten av gänget, Sami Hyypiä ledde sitt eget gäng av reserver som fick träna extra efter matchen. Dom såg inte så glada ut.
Evertonspelarna lyste däremot med sin frånvaro, endast nyförvärvet Fellaini ifrån Belgien irrade omkring i spelargången, och Arteta med donna i mörkt långt hår gled förbi.
Jag har skrivit det förut, men som gammal spelare är det märkligt hur vardagligt allt blir när man får ta sig ner i spelargångar och omklädningsrum. De som ute på planen inför tevekameror springer omkring som superstars inför många miljoner tittare ter sig där nere i gångarna som the boy next door.
Jag skulle knappt känna igen någon av dom utan fotbollsdressen.
Men det säger kanske mer om mig egentligen.
Det var då kollegan ifrån Radiosporten ringde och meddelade mig om en liten feting i nyllet.
Med en hälsning om Grüss gut aus the motherfucking främlingsfientliga landet Österreich sände han iväg en retroaktiv bötessedel ifrån det för länge sedan avslutade EM-slutspelet i fotboll.
Grüss gut my as.
En feting på över tvåtusen spänn för en fortkörning mitt i natten är vad de satarna ska ha efter snart fem månaders byråkrati. Jag var säker på att faran var över men blir nu orolig för att fler obehagliga överraskningar ska ligga i pipelinen. Den här lappen kom natten efter premiärmatchen i Basel då jag glömde min väska med allt vad jag ägde och hade på en vägkrog på gränsen mellan Österrike och Schweiz. I panik trampade jag gasen i botten ifrån Seefeldt flera timmar bort för att eventuellt kunna undgå undergång och hastig död. Med rödsprängda ögon och ångestmage gasade jag genom tunnel efter tunnel efter tunnel å någonstans där fanns troligen en kamera, som i maskinell kyla helt utan medkänsla för min panik över en borttappad väska med allt jag ägde, fotade bilens regnummer.
Å nu kommer alltså böteslappen.
Allt är Jörg Haiders fel...
Men, men.
Visst lyser solen och visst är det en underbar höstdag där löven gnistrar i sina röda och gula nyanser.
Jag borde vara glad.
Men det är något som far runt i kroppen och irriterar, skaver och gnager.
Kanske är jag bara trött efter den där svängen i lördags då jag följde i mina egna gamla spår för två veckor sedan.
Stockholm, Köpenhamn, Manchester, Liverpool, Manchester, Frankfurt, Stockholm.
Rock´n Roll resande på något vis.
Å så vaknar man upp på Sky city och käkar frukost på balkongen vid hotellet och blickar ut över panoramarutorna.
Thai air står som vanligt vid ena gaten med sitt Jumbojet, lite längre bort en liten tanig sak ifrån Czech airlines och på motsatta gatetarmen ett gäng blåvita SAS-plan på rad.
Det var ingen bra match mellan Everton och Liverpool i lördags. Men Liverpool var bättre utan att imponera.
Skillnaden är enkel, Pool har världsspelare i sitt lag å sånna avgör matcher när inte allt stämmer i övrigt.
Inne på Goodison Park var personalen mycket vänlig, precis som på Anfield, kanske är det en Liverpool-grej. har aldrig besökt stan som turist så det är svårt för mig att säga men på fotbollsarenorna runt Stanley Park är i alla fall ett ställe att vara om man vill träffa snackpåsar med glimt i blick.
Däremot var själva arenan ingen adrenalinkick, veckad plåt, betong och gamla trästolar, trångt och skitigt. Skräp på gatorna, stora sopcontainrar som skymde sikten mot arenan, murar å tunga blå metalldörrar och spelares och ledares lyxbilar bredvid. Men vi satt jäkligt bra där vi kommenterade matchen ifrån, planen var lika bra som alltid i England och stämningen innan och under match var härlig. Inte så mycket sånger, mer vrål och individuell frustration över domaren och det egna lagets spel. Men en rejäl ljudmatta var det.
Efteråt i en lika trång spelargång som på Anfield, då NH-Geeraaard väntade på ett intervjuoffer, stod jag och hängde mot den kala väggen. TV-folk från Sky, BBC, Frankrike, Holland, Norge och Danmark sprang omkring för att få ihop ett bra dagsverke. Den forne Arsenal-skyttekungen, Alan Smith, stod med block och penna, Alan Stubbs stod mitt emot mig med fru och barn. Han såg snäll ut när han hade kostym istället för fotbollsdress. Benitez och Moyes sprang stressade förbi för att göra intervjuer, sedan vandrade hela Liverpools lag förbi för att ta sig ut på planen och jogga ner och strecha.
Jamie Carragher i spetsen av följet, Gerrard, Kuyt, Keane, Torres, Skrtel, Alonso och resten av gänget, Sami Hyypiä ledde sitt eget gäng av reserver som fick träna extra efter matchen. Dom såg inte så glada ut.
Evertonspelarna lyste däremot med sin frånvaro, endast nyförvärvet Fellaini ifrån Belgien irrade omkring i spelargången, och Arteta med donna i mörkt långt hår gled förbi.
Jag har skrivit det förut, men som gammal spelare är det märkligt hur vardagligt allt blir när man får ta sig ner i spelargångar och omklädningsrum. De som ute på planen inför tevekameror springer omkring som superstars inför många miljoner tittare ter sig där nere i gångarna som the boy next door.
Jag skulle knappt känna igen någon av dom utan fotbollsdressen.
Men det säger kanske mer om mig egentligen.
Öppna fönster, vädra ut och släpp in ljuset.
Läste en intervju med Peter Birro i DN idag.
Han berättade att han befunnit sig i Italien under en lång tid och inte läst svenska tidningar eller sett svensk TV.
Han har gjort det för att distansera sig från Sverige för att kunna berätta bättre storys, enligt honom själv.
Peter har inte velat ha någon koll på vilka kändisar som är heta, vilka teveserier eller såpor som gäller, han har velat ta steget ut ur mediabruset och börja om på nytt.
Jag tror att det är något som fler borde göra om man har möjlighet till det.
Då inser man hur liten den lilla ankdammen är.
Vad lite det betyder vad mediaeliten egentligen tycker och tänker om saker.
Hur flyktiga personer och händelser är om man inte bryr sig så mycket om det.
Man inser också hur litet vårt land är och va betydelselöst mycket av det som händer i Sverige är.
Det kan vara bra att "open your eyes and see the bigger picture"
Jag lärde mig mycket av att bo utomlands under några år. Framförallt året i Kina var en orgie i livsvisdom.
Det var under en tid då en dator inte var varje mans egendom, det gick inte att se teve eller lyssna på radio via datorn, att skicka mail var en sak för företag och inte privatpersoner, mobilnät hade precis börjat byggas, Skype fanns inte ens på idéstadiet och inte gratis telefonsamtal heller.
För att hålla kontakten med de där hemma fick man faxa eller ringa korta femminuters samtal till familjen.
Man kände sig ofta väldigt ensam och utlämnad.
Man var avskärmad.
Det var 1996.
Men man lärde sig också hur obetydligt mycket av det man hade sett som oumbärligt var när man befann sig på andra sidan jorden. Jag insåg hur manipulerade vi är när det handlar om nyhetsflöde, politik och populärkultur.
Allt vi får matat in i våra kommunikationskanaler kommer ifrån USA och det vi kallar västvärlden.
Och visst hade jag CNN och BBC på hotellrummet, men jag hade även flera asiatiska mastodontkanaler.
Skillnaden mellan de båda sidorna om hur man skildrar världen var chockerande.
Tro fan att så kallat vanligt folk aldrig kan sätta sig in i världshändelserna på ett objektivt sett då man här i Sverige alltid blir hjärntvättad av den ena sidan.
Likadant är det i Sverige där det som händer i Stockholm alltid anses som så viktigt och värt att spegla i varenda tidning, magasin och teveprogram. Alltid samma människor som syns, samma personer som rullar runt i olika medier och dessutom regnar det pseudohändelser som man kan få för sig att dom verkligen är intressanta för hela det svenska folket.
Jag har själv dragits med i det här och läser och tittar fast det ofta suger.
Dessutom deltar jag ju till viss del.
På slutet har jag dock märkt att när man besöker städer som Göteborg eller Malmö så skiter faktiskt rätt många i vad som händer i det som stavas 08-området.
Vad jag nu vill säga med det här vet jag inte riktigt.
Kanske bara det att det är viktigt att ställa sig utanför ibland och titta in.
Kanske bara det att det kan vara bra att se bortom det som vi hela tiden blir matade med för att inse att det finns en annan värld om man bara orkar bry sig.
Öppna fönster, vädra ut och släpp in ljuset.
Han berättade att han befunnit sig i Italien under en lång tid och inte läst svenska tidningar eller sett svensk TV.
Han har gjort det för att distansera sig från Sverige för att kunna berätta bättre storys, enligt honom själv.
Peter har inte velat ha någon koll på vilka kändisar som är heta, vilka teveserier eller såpor som gäller, han har velat ta steget ut ur mediabruset och börja om på nytt.
Jag tror att det är något som fler borde göra om man har möjlighet till det.
Då inser man hur liten den lilla ankdammen är.
Vad lite det betyder vad mediaeliten egentligen tycker och tänker om saker.
Hur flyktiga personer och händelser är om man inte bryr sig så mycket om det.
Man inser också hur litet vårt land är och va betydelselöst mycket av det som händer i Sverige är.
Det kan vara bra att "open your eyes and see the bigger picture"
Jag lärde mig mycket av att bo utomlands under några år. Framförallt året i Kina var en orgie i livsvisdom.
Det var under en tid då en dator inte var varje mans egendom, det gick inte att se teve eller lyssna på radio via datorn, att skicka mail var en sak för företag och inte privatpersoner, mobilnät hade precis börjat byggas, Skype fanns inte ens på idéstadiet och inte gratis telefonsamtal heller.
För att hålla kontakten med de där hemma fick man faxa eller ringa korta femminuters samtal till familjen.
Man kände sig ofta väldigt ensam och utlämnad.
Man var avskärmad.
Det var 1996.
Men man lärde sig också hur obetydligt mycket av det man hade sett som oumbärligt var när man befann sig på andra sidan jorden. Jag insåg hur manipulerade vi är när det handlar om nyhetsflöde, politik och populärkultur.
Allt vi får matat in i våra kommunikationskanaler kommer ifrån USA och det vi kallar västvärlden.
Och visst hade jag CNN och BBC på hotellrummet, men jag hade även flera asiatiska mastodontkanaler.
Skillnaden mellan de båda sidorna om hur man skildrar världen var chockerande.
Tro fan att så kallat vanligt folk aldrig kan sätta sig in i världshändelserna på ett objektivt sett då man här i Sverige alltid blir hjärntvättad av den ena sidan.
Likadant är det i Sverige där det som händer i Stockholm alltid anses som så viktigt och värt att spegla i varenda tidning, magasin och teveprogram. Alltid samma människor som syns, samma personer som rullar runt i olika medier och dessutom regnar det pseudohändelser som man kan få för sig att dom verkligen är intressanta för hela det svenska folket.
Jag har själv dragits med i det här och läser och tittar fast det ofta suger.
Dessutom deltar jag ju till viss del.
På slutet har jag dock märkt att när man besöker städer som Göteborg eller Malmö så skiter faktiskt rätt många i vad som händer i det som stavas 08-området.
Vad jag nu vill säga med det här vet jag inte riktigt.
Kanske bara det att det är viktigt att ställa sig utanför ibland och titta in.
Kanske bara det att det kan vara bra att se bortom det som vi hela tiden blir matade med för att inse att det finns en annan värld om man bara orkar bry sig.
Öppna fönster, vädra ut och släpp in ljuset.
Rally på Finspångsvägen
Ska snart sätta mig i bilen för att åka iväg på ett mycket dystert allsvenskt möte mellan IFK Norrköping och Malmö FF.
Det känns som att åka iväg till en begravning.
Endast ett mirakel kan rädda hemmalaget från att sjunka ner i anonymiteten igen och bortalaget har verkligen varit helt lost efter EM. Storklubben med ekonomiska muskler som alltid ska vinna guld. Men som sällan har täckning rent sportsligt för att lyckas, å så skakar allt in i en kris som inte skulle behöva vara det om det sportsliga målet var realistiskt.
Nåväl, vägen till Norrköping är en en usel väg som jag åkt så många gånger att jag nästan kan åka den med förbundna ögon. Framförallt den slingriga Finspångsvägen som är ett par mil kortare än den över Katrineholm men som tar ungefär lika lång tid att köra. Eller gjorde. Efter ombyggnaden av vägen mellan Finspång och Norrköping tjänar man in en massa tid då den vackra men tidsödande vägen genom Svärtinge, där utsikten över sjön Glan och pappersmassafabriken i Skärblacka på andra sidan sjön, vissa dagar är rent magisk. Andra dagar kan den vara kall, ful och ångestframkallande.
Det fanns en tid då min gula sponsrade Toyota Celica med namnet stort på dörrarna susade fram och tillbaka i skogarna mellan Örebro och Norrköping. Det var rally av värsta sort och en tid då inga snutar eller kameror brydde sig om skogsvägar. Pålsboda, Svennevad, Hjortkvarn, Ljusfallshammar, Hällestad, Sonstorp å så Finspång.
Jag kan dom alla, vet varje kurva, varje avtagsväg, varje raksträcka för att kunna susa om de förhatliga långtradarna som täpper till sikt och bilkörningens avslappnande njutning.
Det var under mina första två år i IFK Norrköpings tröja som Celican glödde som allra mest.
Det fanns inte mycket som jag saknade i min hemstad just då.
Familjen förstås.
Annars var det lördagarna på rockklubben Ritz vid Stortorget som drog.
Under mitt första år i Norrköping så åkte jag så ofta jag kunde för att kunna hänga i baren tillsammans med en brokig samling rockare, fotbollspelare, krogfolk, rikemanssöner och tillfälliga återvändare som jag själv.
Ritz är ett legendariskt ställe som alla nostalgijunkies i min generation fortfarande tjatar om när Örebros nöjesliv kommer på fråga. Varför finns inget sådant ställe längre suckas det...
Tja kanske för att inga går ut längre nu när familjer bildats och åldern talar om att krogen kanske inte är det roligaste stället att umgås på. För juniorerna i stan bubblar nöjeslivet om jag förstår vibbarna rätt, olika klubbar kommer och går.
Hos dom finns ingen saknad över platsen där Ritz fanns.
Numer äter man dansk biff i den avlånga lokalen som har haft dålig karma ända sedan nedläggningen av Ritz.
Allt går i KK där, det sägs att även dansken skakar.
Det känns som att åka iväg till en begravning.
Endast ett mirakel kan rädda hemmalaget från att sjunka ner i anonymiteten igen och bortalaget har verkligen varit helt lost efter EM. Storklubben med ekonomiska muskler som alltid ska vinna guld. Men som sällan har täckning rent sportsligt för att lyckas, å så skakar allt in i en kris som inte skulle behöva vara det om det sportsliga målet var realistiskt.
Nåväl, vägen till Norrköping är en en usel väg som jag åkt så många gånger att jag nästan kan åka den med förbundna ögon. Framförallt den slingriga Finspångsvägen som är ett par mil kortare än den över Katrineholm men som tar ungefär lika lång tid att köra. Eller gjorde. Efter ombyggnaden av vägen mellan Finspång och Norrköping tjänar man in en massa tid då den vackra men tidsödande vägen genom Svärtinge, där utsikten över sjön Glan och pappersmassafabriken i Skärblacka på andra sidan sjön, vissa dagar är rent magisk. Andra dagar kan den vara kall, ful och ångestframkallande.
Det fanns en tid då min gula sponsrade Toyota Celica med namnet stort på dörrarna susade fram och tillbaka i skogarna mellan Örebro och Norrköping. Det var rally av värsta sort och en tid då inga snutar eller kameror brydde sig om skogsvägar. Pålsboda, Svennevad, Hjortkvarn, Ljusfallshammar, Hällestad, Sonstorp å så Finspång.
Jag kan dom alla, vet varje kurva, varje avtagsväg, varje raksträcka för att kunna susa om de förhatliga långtradarna som täpper till sikt och bilkörningens avslappnande njutning.
Det var under mina första två år i IFK Norrköpings tröja som Celican glödde som allra mest.
Det fanns inte mycket som jag saknade i min hemstad just då.
Familjen förstås.
Annars var det lördagarna på rockklubben Ritz vid Stortorget som drog.
Under mitt första år i Norrköping så åkte jag så ofta jag kunde för att kunna hänga i baren tillsammans med en brokig samling rockare, fotbollspelare, krogfolk, rikemanssöner och tillfälliga återvändare som jag själv.
Ritz är ett legendariskt ställe som alla nostalgijunkies i min generation fortfarande tjatar om när Örebros nöjesliv kommer på fråga. Varför finns inget sådant ställe längre suckas det...
Tja kanske för att inga går ut längre nu när familjer bildats och åldern talar om att krogen kanske inte är det roligaste stället att umgås på. För juniorerna i stan bubblar nöjeslivet om jag förstår vibbarna rätt, olika klubbar kommer och går.
Hos dom finns ingen saknad över platsen där Ritz fanns.
Numer äter man dansk biff i den avlånga lokalen som har haft dålig karma ända sedan nedläggningen av Ritz.
Allt går i KK där, det sägs att även dansken skakar.
Pubdöden i England-En europeisk trend?
I slutet av augusti hade Dagens Industri en stor artikel om de brittiska pubarnas massdöd.
Rökförbud men kanske framförallt kraftigt höjda skatter på öl har gjort att britterna flyr de anrika inrättningarna för att istället inhandla billig kampanjöl i livsmedelsbutikerna. En hel kultur håller på att gå förlorad, samvaro och gemenskap håller på att ramla över i traditionell svensk vi-sitter-väl-hemma-för-oss-själva och dricker öl ihop med teveapparaten.
Jag vet inte, men jag har en känsla av att det håller på att bli så här över hela Europa. Livet som levts på små familjeägda restauranger, caféer, pubar och barer är kraftigt hotat av likriktade och byråkratiserade EU-beslut. Allt ska regleras in i minsta detalj, allt ska se likadant ut. Globaliserade affärskedjor och franchiseingföretag väller in och tar över utrymmet för de små unika som står för intimitet och själ. Man behöver inte åka någonstans i Europa (eller världen) för allt ser snart exakt likadant ut, i alla fall citykärnorna. Att resa kommer vara meningslöst i framtiden.
Priser och skatter på mat och dryck går upp.
Människor stannar hemma och samhället blir kallt.
Det ironiska är att vi här uppe i kalla nord så länge strävat efter värme och socialt kontinentalt liv på restauranger och barer.
Men vi har samtidigt behållit delar av vårt introverta beteende och framförallt super både på lokal och i hemmet.
Kan det vara så att samtidigt som vi i Sverige vill vara internationella och leva våra liv utanför våra hem så kryper stora delar av Europa in i sina hem för att leva där för att de inte längre har råd att gå ut.
Vi lever i en själlös tid.
Rocky Rockar
Det är fredag och jag har legat i soffan under större delen av förmiddagen och läst tidningar.
Var ändå uppe i ottan(nåja) och skjutsade damen till jobbet.
Då blir man ju lätt lite seg...
Garvade stort även denna morgon åt serierutorna längst bak i DN.
Ja, mest åt Rocky då. Även Nemi är skoj.
Brukar även gilla Pondus(tror jag att den serien heter) som väl är på helger om jag inte snurrar till dagarna.
Har mer och mer börjat uppskatta de där serierutorna igen. Kanske börjar barnet i mig komma tillbaka igen, det sägs ju att det gör det ju äldre man blir. Man föds som ett barn och man dör som ett barn.
Det fanns en tid i mitt liv då föräldrarna bedrev kioskverksamhet runt om i Örebro.
Framförallt gatuköket Fyrkanten vid idrottsplatsen Trängens IP på väster i stan.
Då var jag kung på serietidningar.
Jag läste allt jag kom över och älskade det. Jag satt därinne i kiosken och mulade in smågodis, sötdricka, vårrullar och stora hamburgertallrikar. Samtidigt var näsan nerplöjd i någon serietidningsvärld.
Jag var ett intellektuellt barn som ni förstår.
Det spelade liksom ingen roll vad det var, jag läste allt, förutom Agent X9 då.
Den var svartvit och trist seriös.
Kalle Anka, Fantomen, 91:an, Buster, Knasen och en hel massa tidningar till, jag läste ta mig fan även Gnuttarna.
Det var de officiella tidningarna. Sedan läste jag annat också. jag blev en mästare på smuggla undan material som numer står gömda på den översta hyllan i butikerna. FIB-aktuellt, Lektyr, Aktuell Rapport, Hustler och tidningar som hette som serietidningar men innhöll en aning grövre prylar, typ Piff eller om det var Puff.
Kan nog säga att jag under en period hade västra Örebros största samling med så kallade herrtidningar.
Jag hade många goda vänner under de åren.
Allt jag lärt mig om sex och samlevnad kommer ifrån de där tidningarna.
Ahh, oj då, eller, jag menar...
Jag fick en skev sexsyn som ung tonåring.
Eller också fick jag nog.
Sedan många år varken köper eller läser jag dessa tidningar. Gjorde till och med en grej av att inte köpa mildare tidningar som Slitz eller Café. I fotbollslagsbussar cirkulerade alltid den här typen av tidningar med en massa hö,hö,hö-skratt som efterföljande effekt. Nu säger folk att Café inte längre visar unga babes i underkläder och brösten blottade, men jag vet inte själv. Det är många år sedan jag slog upp en sån här tidning. Jag är ingen moralpredikant men jag tycker det är onödigt att utsätta sig om man inte behöver. Det är precis som med skvallertidningar, dokusåpor eller annat skit på TV, visst kan man fastna i gyttjan för att det låga och trashiga på något sätt är lockande precis som en trafikolycka är det.
Men om man inte har det framför sig så saknar man det inte.
Åtminstone så gör inte jag det i alla fall.
Oj, lång utläggning om detta blev det fast det var serietidningarna jag var ute efter.
Efter många års bildningskomplex och en vilja att kunna ses som en aning smart och intellektuell så har jag vågat uppskatta serierna igen. Har förstått att det nästan är lite inne och kanske är det därför jag omedvetet har dragits mot det.
Det dräller ju av kompetenta serietidningstecknare, eller vad dom kallas. Under många år har jag nästan bara läst böcker, gärna tunga och svåra men jag tror att mina komplex börjar försvinna en aning.
I dag är det okej för mig att läsa en serietidning igen.
Var ändå uppe i ottan(nåja) och skjutsade damen till jobbet.
Då blir man ju lätt lite seg...
Garvade stort även denna morgon åt serierutorna längst bak i DN.
Ja, mest åt Rocky då. Även Nemi är skoj.
Brukar även gilla Pondus(tror jag att den serien heter) som väl är på helger om jag inte snurrar till dagarna.
Har mer och mer börjat uppskatta de där serierutorna igen. Kanske börjar barnet i mig komma tillbaka igen, det sägs ju att det gör det ju äldre man blir. Man föds som ett barn och man dör som ett barn.
Det fanns en tid i mitt liv då föräldrarna bedrev kioskverksamhet runt om i Örebro.
Framförallt gatuköket Fyrkanten vid idrottsplatsen Trängens IP på väster i stan.
Då var jag kung på serietidningar.
Jag läste allt jag kom över och älskade det. Jag satt därinne i kiosken och mulade in smågodis, sötdricka, vårrullar och stora hamburgertallrikar. Samtidigt var näsan nerplöjd i någon serietidningsvärld.
Jag var ett intellektuellt barn som ni förstår.
Det spelade liksom ingen roll vad det var, jag läste allt, förutom Agent X9 då.
Den var svartvit och trist seriös.
Kalle Anka, Fantomen, 91:an, Buster, Knasen och en hel massa tidningar till, jag läste ta mig fan även Gnuttarna.
Det var de officiella tidningarna. Sedan läste jag annat också. jag blev en mästare på smuggla undan material som numer står gömda på den översta hyllan i butikerna. FIB-aktuellt, Lektyr, Aktuell Rapport, Hustler och tidningar som hette som serietidningar men innhöll en aning grövre prylar, typ Piff eller om det var Puff.
Kan nog säga att jag under en period hade västra Örebros största samling med så kallade herrtidningar.
Jag hade många goda vänner under de åren.
Allt jag lärt mig om sex och samlevnad kommer ifrån de där tidningarna.
Ahh, oj då, eller, jag menar...
Jag fick en skev sexsyn som ung tonåring.
Eller också fick jag nog.
Sedan många år varken köper eller läser jag dessa tidningar. Gjorde till och med en grej av att inte köpa mildare tidningar som Slitz eller Café. I fotbollslagsbussar cirkulerade alltid den här typen av tidningar med en massa hö,hö,hö-skratt som efterföljande effekt. Nu säger folk att Café inte längre visar unga babes i underkläder och brösten blottade, men jag vet inte själv. Det är många år sedan jag slog upp en sån här tidning. Jag är ingen moralpredikant men jag tycker det är onödigt att utsätta sig om man inte behöver. Det är precis som med skvallertidningar, dokusåpor eller annat skit på TV, visst kan man fastna i gyttjan för att det låga och trashiga på något sätt är lockande precis som en trafikolycka är det.
Men om man inte har det framför sig så saknar man det inte.
Åtminstone så gör inte jag det i alla fall.
Oj, lång utläggning om detta blev det fast det var serietidningarna jag var ute efter.
Efter många års bildningskomplex och en vilja att kunna ses som en aning smart och intellektuell så har jag vågat uppskatta serierna igen. Har förstått att det nästan är lite inne och kanske är det därför jag omedvetet har dragits mot det.
Det dräller ju av kompetenta serietidningstecknare, eller vad dom kallas. Under många år har jag nästan bara läst böcker, gärna tunga och svåra men jag tror att mina komplex börjar försvinna en aning.
I dag är det okej för mig att läsa en serietidning igen.
Resa genom ensamheten
Jag har plockat upp Pluras bloggbok igen. Hans resa genom ensamheten.
Började läsa den redan när den kom ut men fastnade fullständigt efter cirka åttio sidor.
Texten gav mig ingenting trots att han skrev om gator och platser i Norrköping som jag själv fått ta del av under mina fyra år i staden i början av 90-talet. Det var torrt, trist och skrivet på ett för mig jobbigt och orytmiskt sätt.
Men nu har jag börjat läst igen och helt plötsligt så har jag stor behållning av bokens innehåll, helt plötsligt finner jag hans korta blogginlägg intressanta och att följa de olika skivornas skapandeprocesser är riktigt kul.
Eldkvarns resa är verkligen som en av Pluras kokaintrippar, upp och ner. För varje sida jag vänder blir jag mer och mer intresserad av vad mannen ska avslöja härnäst.
Läsande är märkligt ibland, som så mycket annat handlar det om tajming. Man måste vara redo, mentalt inställd just för den här typen av litteratur, annars går det inte. Jag plöjde två andra böcker innan jag kom tillbaka till någonting som inte alls hade förändrats. Det var bara jag som hade förändrats. Nu tar jag nog Plura i handen och vandrar med honom ända till den svarta bloggens slut.
En kul sak i boken(kanske inte för Plura i och för sig) är hans "black out" under 80-talet.
Han kommer nästan inte ihåg någonting av vad som hände under hans värsta drogår. Kanske förtränger han minnena för att de är för smärtsamma, kanske väljer han att inte komma ihåg.
Men det intressanta är att hur borta de där minnena än är så har han nästan alltid glasklara minnen av måltiderna.
In i detalj kan han räkna upp maträtternas olika beståndsdelar, vart han åt dom, och vad som fanns i glasen.
Det får mig att tänka på filmen Black Jack där Reine Brynolfssons karaktär Robert ständigt är packad och gör bort sig under helgernas dansbandskvällar. Bland annat tänder han ju eld på Julbocken i Gävle.
Men dagen efter kommer han inte ihåg någonting, säger han.
"Det är halt blankt, borta! Kommer inte ihåg någonting."
Förutom att någon lånat pengar av honom då...
Så känns det lite med Plura. Han vill inte komma ihåg.
Kanske är de där åren allt för smärtsamma för att släppas fram.
Även om maten var god.
Började läsa den redan när den kom ut men fastnade fullständigt efter cirka åttio sidor.
Texten gav mig ingenting trots att han skrev om gator och platser i Norrköping som jag själv fått ta del av under mina fyra år i staden i början av 90-talet. Det var torrt, trist och skrivet på ett för mig jobbigt och orytmiskt sätt.
Men nu har jag börjat läst igen och helt plötsligt så har jag stor behållning av bokens innehåll, helt plötsligt finner jag hans korta blogginlägg intressanta och att följa de olika skivornas skapandeprocesser är riktigt kul.
Eldkvarns resa är verkligen som en av Pluras kokaintrippar, upp och ner. För varje sida jag vänder blir jag mer och mer intresserad av vad mannen ska avslöja härnäst.
Läsande är märkligt ibland, som så mycket annat handlar det om tajming. Man måste vara redo, mentalt inställd just för den här typen av litteratur, annars går det inte. Jag plöjde två andra böcker innan jag kom tillbaka till någonting som inte alls hade förändrats. Det var bara jag som hade förändrats. Nu tar jag nog Plura i handen och vandrar med honom ända till den svarta bloggens slut.
En kul sak i boken(kanske inte för Plura i och för sig) är hans "black out" under 80-talet.
Han kommer nästan inte ihåg någonting av vad som hände under hans värsta drogår. Kanske förtränger han minnena för att de är för smärtsamma, kanske väljer han att inte komma ihåg.
Men det intressanta är att hur borta de där minnena än är så har han nästan alltid glasklara minnen av måltiderna.
In i detalj kan han räkna upp maträtternas olika beståndsdelar, vart han åt dom, och vad som fanns i glasen.
Det får mig att tänka på filmen Black Jack där Reine Brynolfssons karaktär Robert ständigt är packad och gör bort sig under helgernas dansbandskvällar. Bland annat tänder han ju eld på Julbocken i Gävle.
Men dagen efter kommer han inte ihåg någonting, säger han.
"Det är halt blankt, borta! Kommer inte ihåg någonting."
Förutom att någon lånat pengar av honom då...
Så känns det lite med Plura. Han vill inte komma ihåg.
Kanske är de där åren allt för smärtsamma för att släppas fram.
Även om maten var god.
You´ll Never Walk Alone-En eftermiddag på Anfield
Jag har hört så många prata om det men jag har aldrig upplevt det själv.
Liverpools sång "You´ll never walk alone" som supportrarna sjunger innan matchstart.
Fantastiskt!
Jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar i direktsändning i Canal Plus för att få med mig upplevelsen i sin helhet.
När tevekamerorna zoomade in en familj som stolta stod där med sina halsdukar och flaggor och sjöng med Liverpool identiteten i hela kroppen då var jag nära att släppa ett par tårar. Å det händer inte ofta på en fotbollsarena, det kan jag lova.
Nu var det en lite speciell dag denna gång med en ärkerival i Manchester United som hemmlaget inte vunnit över under hela Benitez tid i klubben. Det hade varit en morgon med mycket nerver och förhoppningar om en vändning för Liverpool.
Supportrar hade protestmarsch mot ägarna innan matchen och jag tror att även Benitez kände isande vindar komma in ifrån irländska sjön. Det var den här dagen Liverpools framtida ligatitelsambitioner skulle ta fart på allvar och det enda sättet att göra det på var att vinna matchen. Efter tre minuter stod det 0-1, men efter nittiofyra stod det 2-1 och hela Anfield Road sjöng igen medan United-supportrarna smög ut bakvägen.
Liverpool är ett sådant där lag som en sån som jag som är född 1967 har fått nerstoppat i halsen vare sig man velat det eller inte beroende på storhetstiden under 80-talet. Klubben spelade en underbar fotboll under den perioden och alla började hålla på dom, ungefär som IFK Göteborg i Sverige efter deras cupframgångar, med den skillnaden att Blåvitt mest sparkade långa bollar med ett mer utpräglat brittiskt spel än britterna själva. Jag som av någon anledning alltid ska vara motvals hade väldigt svårt att uppskatta Liverpool efter den dominansen, de blev en "svennebonnklubb".
Motsägelsefullt nog så måste jag ändå tillstå att det var rätt coolt att som nittonåring 1986, få möta det klassiska laget som åt Europacuptitlar till frukost i en träningsmatch på Eyravallen i Örebro inför nästan tiotusen åskådare.
Ian Rush, Kenny Dalglish, Sammy Lee, Jan Mölby, Craig Johnston, Bruce Grobbelar och resten av gänget var motståndare i en match som Liverpool vann med 3-1. Har ett skönt tidningsurklipp från matchen där jag och Sammy Lee kastar oss in i en glidtacklingsituation mot en ensam stackars boll, Jan Mölby står bredvid och tittar på.
I lördags på Anfield stod jag i den extremt trånga spelargången ut mot planen där den berömda skylten "This is Anfield" sitter, jag väntade på dagens laguppställningar. Då dök han upp, Sammy Lee, och för ett kort ögonblick stod vi öga mot öga mot varandra igen. Jag tror inte att han kände igen mig...
Överhuvudtaget var det en väldigt trevlig upplevelse att få jobba på och besöka Liverpools hemmaarena.
Hela stället andas verkligen fotbollshistoria och den äkthet som håller på att försvinna via nya fräscha med rätt döda lyxprojekt till fotbollsarenor fanns här hur mycket som helst. Allt ifrån de stora grindarna utanför med You´ll never walk alone på och statyer och minnesmonument över tragiskt bortgångna supportrar i katastrofer som klubben tvingats genomlida. Bostadshusen vägg i vägg med arenan som visar den självklara plats i samhället som de brittiska fotbollsklubbarna haft ända sedan artonhundratalet. Men den tiden är snart över även för LFC som ska bygga nytt inom en framtid som inte ligger allt för långt bort. Den nya tiden behöver den nya tidens krav på bekvämlighet och lyx.
Anfield kändes oerhört familjärt och personalen var så trevlig som de endast brukar vara i småklubbar som måste anstränga sig för att bli intressanta. Men som sagt, historien viskade mig hela tiden i örat. Framgångsfotografier på väggar som var trist industrisamhälle beiga och gula, röda slitna heltäckningsmattor förstås. Det var murrigt, inrökt och ombonat med mörka träinslag, som en typisk traditionell brittisk pub. Jag älskade det gamla som jag antar att många nu tycker är det fula och som måste bort. Men visst var det trångt, i pressrummet där den engelska frukostbuffén intogs fick jag stå och äta inklämd i ett hörn, men jag trivdes.
NH-Geeraard, som var kommentator, och jag gjorde en egen liten superweekend under lördagen och söndagen. Fyra länder på nitton timmar. Jag steg upp 04.45 lördag morgon på ett hotell på arlanda. Flyget till Köpenhamn gick 06.20, sedan vidare 08.20 från Danmark till Manchester där vi bokat taxi som tog oss de cirka fyra-fem milen till Liverpool och Anfield där en så kallad ståuppa skulle spelas in utanför arenan. Direkt efter matchen samma taxi tillbaka till Manchester, lite mat på flygplatsen, sedan avresa till Frankfurt, en timmas väntan å så vidare till arlanda igen it vi anlände strax innan tolvslaget. Jag stapplade iväg till Sky City SAS/Radison och dunade in. Dagen efter var det Söderstadion och Hammarby mot Kalmar FF. Men det är en helt annan historia.
Liverpools sång "You´ll never walk alone" som supportrarna sjunger innan matchstart.
Fantastiskt!
Jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar i direktsändning i Canal Plus för att få med mig upplevelsen i sin helhet.
När tevekamerorna zoomade in en familj som stolta stod där med sina halsdukar och flaggor och sjöng med Liverpool identiteten i hela kroppen då var jag nära att släppa ett par tårar. Å det händer inte ofta på en fotbollsarena, det kan jag lova.
Nu var det en lite speciell dag denna gång med en ärkerival i Manchester United som hemmlaget inte vunnit över under hela Benitez tid i klubben. Det hade varit en morgon med mycket nerver och förhoppningar om en vändning för Liverpool.
Supportrar hade protestmarsch mot ägarna innan matchen och jag tror att även Benitez kände isande vindar komma in ifrån irländska sjön. Det var den här dagen Liverpools framtida ligatitelsambitioner skulle ta fart på allvar och det enda sättet att göra det på var att vinna matchen. Efter tre minuter stod det 0-1, men efter nittiofyra stod det 2-1 och hela Anfield Road sjöng igen medan United-supportrarna smög ut bakvägen.
Liverpool är ett sådant där lag som en sån som jag som är född 1967 har fått nerstoppat i halsen vare sig man velat det eller inte beroende på storhetstiden under 80-talet. Klubben spelade en underbar fotboll under den perioden och alla började hålla på dom, ungefär som IFK Göteborg i Sverige efter deras cupframgångar, med den skillnaden att Blåvitt mest sparkade långa bollar med ett mer utpräglat brittiskt spel än britterna själva. Jag som av någon anledning alltid ska vara motvals hade väldigt svårt att uppskatta Liverpool efter den dominansen, de blev en "svennebonnklubb".
Motsägelsefullt nog så måste jag ändå tillstå att det var rätt coolt att som nittonåring 1986, få möta det klassiska laget som åt Europacuptitlar till frukost i en träningsmatch på Eyravallen i Örebro inför nästan tiotusen åskådare.
Ian Rush, Kenny Dalglish, Sammy Lee, Jan Mölby, Craig Johnston, Bruce Grobbelar och resten av gänget var motståndare i en match som Liverpool vann med 3-1. Har ett skönt tidningsurklipp från matchen där jag och Sammy Lee kastar oss in i en glidtacklingsituation mot en ensam stackars boll, Jan Mölby står bredvid och tittar på.
I lördags på Anfield stod jag i den extremt trånga spelargången ut mot planen där den berömda skylten "This is Anfield" sitter, jag väntade på dagens laguppställningar. Då dök han upp, Sammy Lee, och för ett kort ögonblick stod vi öga mot öga mot varandra igen. Jag tror inte att han kände igen mig...
Överhuvudtaget var det en väldigt trevlig upplevelse att få jobba på och besöka Liverpools hemmaarena.
Hela stället andas verkligen fotbollshistoria och den äkthet som håller på att försvinna via nya fräscha med rätt döda lyxprojekt till fotbollsarenor fanns här hur mycket som helst. Allt ifrån de stora grindarna utanför med You´ll never walk alone på och statyer och minnesmonument över tragiskt bortgångna supportrar i katastrofer som klubben tvingats genomlida. Bostadshusen vägg i vägg med arenan som visar den självklara plats i samhället som de brittiska fotbollsklubbarna haft ända sedan artonhundratalet. Men den tiden är snart över även för LFC som ska bygga nytt inom en framtid som inte ligger allt för långt bort. Den nya tiden behöver den nya tidens krav på bekvämlighet och lyx.
Anfield kändes oerhört familjärt och personalen var så trevlig som de endast brukar vara i småklubbar som måste anstränga sig för att bli intressanta. Men som sagt, historien viskade mig hela tiden i örat. Framgångsfotografier på väggar som var trist industrisamhälle beiga och gula, röda slitna heltäckningsmattor förstås. Det var murrigt, inrökt och ombonat med mörka träinslag, som en typisk traditionell brittisk pub. Jag älskade det gamla som jag antar att många nu tycker är det fula och som måste bort. Men visst var det trångt, i pressrummet där den engelska frukostbuffén intogs fick jag stå och äta inklämd i ett hörn, men jag trivdes.
NH-Geeraard, som var kommentator, och jag gjorde en egen liten superweekend under lördagen och söndagen. Fyra länder på nitton timmar. Jag steg upp 04.45 lördag morgon på ett hotell på arlanda. Flyget till Köpenhamn gick 06.20, sedan vidare 08.20 från Danmark till Manchester där vi bokat taxi som tog oss de cirka fyra-fem milen till Liverpool och Anfield där en så kallad ståuppa skulle spelas in utanför arenan. Direkt efter matchen samma taxi tillbaka till Manchester, lite mat på flygplatsen, sedan avresa till Frankfurt, en timmas väntan å så vidare till arlanda igen it vi anlände strax innan tolvslaget. Jag stapplade iväg till Sky City SAS/Radison och dunade in. Dagen efter var det Söderstadion och Hammarby mot Kalmar FF. Men det är en helt annan historia.
Har jag sett framtiden?
Har i ett par dagar sett rubriker på aftonbladets nyhetssajt om forskares arbete med att återskapa någon sorts Big Bang.
Det ska visst vara farligt säger andra.
Nyss läste jag att experimentet var lyckat.
Hur det nu en må vara med det så fick artiklarna mig att tänka på en gammal otäck historia som jag haft i mitt huvud sedan många, många år tillbaka. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur den kom in i mitt huvud.
Det kan ha varit via en film jag sett som barn.
Det kan ha varit när min fröken läste högt ur böcker under lågstadiet.
Det kan vara en dröm som stannat i medvetandet.
Eller också är jag helt enkelt synsk och har sett framtiden för vår planet, vilket jag verkligen inte hoppas att jag gjort.
Om någon känner igen mina fragment till en helhetsstory så ge mig gärna ett besked.
Ingen annan har gjort det.
Säg bara inte att det är apornas planet...
En besättning på en rymdfarkost som varit ute på uppdrag landar på en planet som liknar jorden. Dom ger sig iväg för att utforska platsen dom kommit till. Dom möter till en början inget liv men naturen ser ut som dom är vana vid från hemplaneten. Ingen bebyggelse finns och inga tecken på att dom ska finna någon finns heller.
Efter ett tag kommer dom till en stor djungel och när dom går in där märker dom ett sprudlande djur och växtliv, som om hela djungeln vore glad och på gott humör. Djuren verkade leva ett gott liv och växterna såg alla friska ut, som om dom var nyplanterade.
Dom gick vidare djupare in i vegetationen och tillslut kom dom fram till någon sorts dörr eller öppning gjord av någon metall. När dom gick in i det som var en dörr eller öppning så öppnade det sig en jättestad som var byggd neråt i underjorden. Den gick djupt ner och allting var byggt i någon sorts metall. Det var långa trappor och hissar som man kunde ta sig neråt på. Allting såg väldigt Science fiction-aktigt ut. Men inga människor eller andra varelser syntes till.
Besättningsmännen fortsatte neråt och in i denna underjordiska stad för att försöka hitta någon sorts liv eller i alla fall försöka förstå vad dom kommit till för plats. Dom sökte igenom olika byggnader men det enda som dom till en början hittade var en massa tekniska apparater och maskiner de aldrig tidigare sett. Men fortfarande inget liv.
När de kommit en bra bit ner in i detta samhälle hittade dom några rum där det låg människoformade dammliknande kadaver på golven runt dom. Det såg ut som döda människor men dom hade inte ruttnat och blivit skellett utan istället blev dom damm. Crazy va?
Längst in i ett hörn var det ett rum där en av dessa, vad det nu var, satt vid ett bord och hängde över någon sorts bandspelare som fortfarande verkade fungera. Det blinkade och lät lite grann om den i alla fall. Dom satte på bandspelaren och satte sig ner för att lyssna. Rösten på bandet började med att säga att anledningen till detta meddelande var att försöka lära och informera eventuella efterkommande att inte göra om samma misstag som denna befolkning gjorde.
Rösten berättade att dom hade levt i fria och friska luften i naturen ovanför dom, men att pengahunger och brist på respekt för allt levande i kombination med en allt snabbare acceleration i den tekniska utvecklingen hade gjort det omöjligt att bo ovan jord. Skogen försvann, likaså djuren och växterna. Dom blev tvungna att flytta under jord där dom med hjälp av forskare och senaste tekniken kunde bygga en stad att leva i. Men utan att tänka efter så fortsatte hetsen i utvecklingen, dom byggde fler och mer avancerade maskiner för var dag. Tillslut så hade dom byggt en maskin som dom kallade för helvetesmaskinen och den hade löpt amok och dödat hela mänskligheten. Ingen kunde stoppa den för den hade lärt sig av människorna hur allt skulle gå till. Och tilloch med blivit så avancerad att människorna inte förstod sig på den längre.
Planeten dog och allt liv med den. Bara denna stad fanns kvar.
Besättningen på rymdfarkosten tog sig tillbaka till sin bas där dom konstaterade att denna planeten hade gått in i väggen och dött beroende på sina invånares blindhet för farorna i den snabba utvecklingen av tekniken. Men planeten hade börjat om igen, skogen, djungeln hade kommit tillbaka, likaså djuren och växterna.
Men än så länge fanns det inga människor. Å tur var kanske det...
Det ska visst vara farligt säger andra.
Nyss läste jag att experimentet var lyckat.
Hur det nu en må vara med det så fick artiklarna mig att tänka på en gammal otäck historia som jag haft i mitt huvud sedan många, många år tillbaka. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag vet inte hur den kom in i mitt huvud.
Det kan ha varit via en film jag sett som barn.
Det kan ha varit när min fröken läste högt ur böcker under lågstadiet.
Det kan vara en dröm som stannat i medvetandet.
Eller också är jag helt enkelt synsk och har sett framtiden för vår planet, vilket jag verkligen inte hoppas att jag gjort.
Om någon känner igen mina fragment till en helhetsstory så ge mig gärna ett besked.
Ingen annan har gjort det.
Säg bara inte att det är apornas planet...
En besättning på en rymdfarkost som varit ute på uppdrag landar på en planet som liknar jorden. Dom ger sig iväg för att utforska platsen dom kommit till. Dom möter till en början inget liv men naturen ser ut som dom är vana vid från hemplaneten. Ingen bebyggelse finns och inga tecken på att dom ska finna någon finns heller.
Efter ett tag kommer dom till en stor djungel och när dom går in där märker dom ett sprudlande djur och växtliv, som om hela djungeln vore glad och på gott humör. Djuren verkade leva ett gott liv och växterna såg alla friska ut, som om dom var nyplanterade.
Dom gick vidare djupare in i vegetationen och tillslut kom dom fram till någon sorts dörr eller öppning gjord av någon metall. När dom gick in i det som var en dörr eller öppning så öppnade det sig en jättestad som var byggd neråt i underjorden. Den gick djupt ner och allting var byggt i någon sorts metall. Det var långa trappor och hissar som man kunde ta sig neråt på. Allting såg väldigt Science fiction-aktigt ut. Men inga människor eller andra varelser syntes till.
Besättningsmännen fortsatte neråt och in i denna underjordiska stad för att försöka hitta någon sorts liv eller i alla fall försöka förstå vad dom kommit till för plats. Dom sökte igenom olika byggnader men det enda som dom till en början hittade var en massa tekniska apparater och maskiner de aldrig tidigare sett. Men fortfarande inget liv.
När de kommit en bra bit ner in i detta samhälle hittade dom några rum där det låg människoformade dammliknande kadaver på golven runt dom. Det såg ut som döda människor men dom hade inte ruttnat och blivit skellett utan istället blev dom damm. Crazy va?
Längst in i ett hörn var det ett rum där en av dessa, vad det nu var, satt vid ett bord och hängde över någon sorts bandspelare som fortfarande verkade fungera. Det blinkade och lät lite grann om den i alla fall. Dom satte på bandspelaren och satte sig ner för att lyssna. Rösten på bandet började med att säga att anledningen till detta meddelande var att försöka lära och informera eventuella efterkommande att inte göra om samma misstag som denna befolkning gjorde.
Rösten berättade att dom hade levt i fria och friska luften i naturen ovanför dom, men att pengahunger och brist på respekt för allt levande i kombination med en allt snabbare acceleration i den tekniska utvecklingen hade gjort det omöjligt att bo ovan jord. Skogen försvann, likaså djuren och växterna. Dom blev tvungna att flytta under jord där dom med hjälp av forskare och senaste tekniken kunde bygga en stad att leva i. Men utan att tänka efter så fortsatte hetsen i utvecklingen, dom byggde fler och mer avancerade maskiner för var dag. Tillslut så hade dom byggt en maskin som dom kallade för helvetesmaskinen och den hade löpt amok och dödat hela mänskligheten. Ingen kunde stoppa den för den hade lärt sig av människorna hur allt skulle gå till. Och tilloch med blivit så avancerad att människorna inte förstod sig på den längre.
Planeten dog och allt liv med den. Bara denna stad fanns kvar.
Besättningen på rymdfarkosten tog sig tillbaka till sin bas där dom konstaterade att denna planeten hade gått in i väggen och dött beroende på sina invånares blindhet för farorna i den snabba utvecklingen av tekniken. Men planeten hade börjat om igen, skogen, djungeln hade kommit tillbaka, likaså djuren och växterna.
Men än så länge fanns det inga människor. Å tur var kanske det...
En fin dag trots allt
Det regnar, regnar och regnar.
Tar aldrig slut å så står man där i dörröppningen och tittar ut.
Finns ingen som helst anledning att gå utanför dörren, tänker man.
Men kommer plötsligt ihåg att saker inte riktigt är som de var förr.
Doggen står ju bredvid. Hon vill inte heller gå ut. Svansen viftar inte, den slickar huden in mellan benen.
Hon vet ju att gå ut i spöregn innebär förnedring inför de andra hundarna i området.
Hela Bettorp skrattar...typ.
Alla skrattar åt oss.
Uppfödaren skrattar åt att vi låter en irländsk varghund bära regnrock.
Vadå, bara för att de flesta ägare av denna ras på bor på landet och lever mellan åkrar och diken dit hundarna springer och rullar runt. Men va fan, vi bor ju i "läkarvillan", som grannarna i området visst kallar vårt stora men i övrigt högst ordinära sjuttiotalsbygge. Det bodde nämligen en läkare här innan oss och det verkar visst fint och då kan man ju inte ha en pissblöt och lerig dogg ränna runt i utrymmena.
Så doggen får bära regnrock på våra promenader i regnet.
Hon vill inte det och tittar så ledset på mig där i dörröppningen.
Samtidigt vet hon att timmen är slagen, det börjar samla på med restprodukter som behöver befrias från sitt fängelse.
Men hon vill inte möta några andra hundar.
För dom skrattar hysteriskt åt henne, säger hon.
Vafan husse, du om någon måste väl fatta.
Hur kul var det att bli påtvingad "Stenmarksmössa" å långkallingar när du var liten?
Glöm inte mössan nu Pelle, du kan bli förskyld, sa alltid morsan.
Men jag gömde den i jackfickan så fort jag var utom synhåll. Tjejerna ville inte ha en kille i Stenmarksmössa, de ville ha en kille i en lång böljande sjuttiotalsfrisyr. Så det hade jag.
Men doggen kan inte gömma sin regnrock, hon får inte gå ut utan mig.
Det är för din skull säger jag till henne men doggen ler inte.
Men hon förstår.
Dialogen mellan doggen och mig där i dörröppningen börjar trots allt kännas riktigt mogen och givande.
Far och dotter i ett förtroligt snack om livet.
Funderar på att ta upp det där om blommor och bin också, doggen har ju ändå haft sin första period.
Hon har blivit kvinna. Men jag överlåter nog det där till matte även om det kanske är jag som vet hur de där förfärliga männen tänker. De vill ju bara en sak så det gäller att se upp och säga ifrån.
Bit dom vill jag säga men väljer att avstå en sådan brutalitet.
Regnet fortsätter ösa ner, det till och med tilltar. Vattenpölar bildar små sjösystem på gator och cykelbanor. Grodor och paddor hoppar lyckligt omkring och jag och doggen tvingar oss ut i syndafloden.
Men det är en fin dag trots allt.
Doggen och jag har kommit varandra lite närmare än vad vi var när vi vaknade.
Vi två är på väg att bli ett.
Tar aldrig slut å så står man där i dörröppningen och tittar ut.
Finns ingen som helst anledning att gå utanför dörren, tänker man.
Men kommer plötsligt ihåg att saker inte riktigt är som de var förr.
Doggen står ju bredvid. Hon vill inte heller gå ut. Svansen viftar inte, den slickar huden in mellan benen.
Hon vet ju att gå ut i spöregn innebär förnedring inför de andra hundarna i området.
Hela Bettorp skrattar...typ.
Alla skrattar åt oss.
Uppfödaren skrattar åt att vi låter en irländsk varghund bära regnrock.
Vadå, bara för att de flesta ägare av denna ras på bor på landet och lever mellan åkrar och diken dit hundarna springer och rullar runt. Men va fan, vi bor ju i "läkarvillan", som grannarna i området visst kallar vårt stora men i övrigt högst ordinära sjuttiotalsbygge. Det bodde nämligen en läkare här innan oss och det verkar visst fint och då kan man ju inte ha en pissblöt och lerig dogg ränna runt i utrymmena.
Så doggen får bära regnrock på våra promenader i regnet.
Hon vill inte det och tittar så ledset på mig där i dörröppningen.
Samtidigt vet hon att timmen är slagen, det börjar samla på med restprodukter som behöver befrias från sitt fängelse.
Men hon vill inte möta några andra hundar.
För dom skrattar hysteriskt åt henne, säger hon.
Vafan husse, du om någon måste väl fatta.
Hur kul var det att bli påtvingad "Stenmarksmössa" å långkallingar när du var liten?
Glöm inte mössan nu Pelle, du kan bli förskyld, sa alltid morsan.
Men jag gömde den i jackfickan så fort jag var utom synhåll. Tjejerna ville inte ha en kille i Stenmarksmössa, de ville ha en kille i en lång böljande sjuttiotalsfrisyr. Så det hade jag.
Men doggen kan inte gömma sin regnrock, hon får inte gå ut utan mig.
Det är för din skull säger jag till henne men doggen ler inte.
Men hon förstår.
Dialogen mellan doggen och mig där i dörröppningen börjar trots allt kännas riktigt mogen och givande.
Far och dotter i ett förtroligt snack om livet.
Funderar på att ta upp det där om blommor och bin också, doggen har ju ändå haft sin första period.
Hon har blivit kvinna. Men jag överlåter nog det där till matte även om det kanske är jag som vet hur de där förfärliga männen tänker. De vill ju bara en sak så det gäller att se upp och säga ifrån.
Bit dom vill jag säga men väljer att avstå en sådan brutalitet.
Regnet fortsätter ösa ner, det till och med tilltar. Vattenpölar bildar små sjösystem på gator och cykelbanor. Grodor och paddor hoppar lyckligt omkring och jag och doggen tvingar oss ut i syndafloden.
Men det är en fin dag trots allt.
Doggen och jag har kommit varandra lite närmare än vad vi var när vi vaknade.
Vi två är på väg att bli ett.
Gästskribent-Erik Dahlberg
Erik är ibland mycket annat frilansskribent, han har samtidigt ett stort bultande hjärta för Hammarby och italienska Roma.
Besöken på fotbollsarenorna i Europa har blivit många genom åren och han ser fotbollen som den yttersta kulturformen.
Om det, rockmusik, kunnande och känsla skriver han i sin text här på blohm.se.
Det är andra gången Erik skriver till min gästskribentsida och det tackar jag honom för.
Kunnande och Känsla
Besöken på fotbollsarenorna i Europa har blivit många genom åren och han ser fotbollen som den yttersta kulturformen.
Om det, rockmusik, kunnande och känsla skriver han i sin text här på blohm.se.
Det är andra gången Erik skriver till min gästskribentsida och det tackar jag honom för.
Kunnande och Känsla